Konflikten vid Persiska viken

Aldrig har vågen för fred och protesten mot krig varit så stark i hela världen som under de senaste veckorna. Mindre har man frågat efter den historiska bakgrunden till dagens ödesdigra uppgörelse vid Persiska viken och i Mellanöstern. De stora västerländska pressbyråerna (Associated Press, United Press, Reuter, Agence France Presse, Tass) som präglar den internationella nyhetsförmedlingen verkar ha förbisett den historiska kontext som skrevs redan under kolonialtiden.

I november förra året redogjorde en osignerad ledare i den italienska tidskriften La Civiltå Cattolica (häfte 3370) för bakgrunden till den katastrofala utvecklingen. Artikeln verkar vara inspirerad från högre vatikanskt håll och vill öka och fördjupa insikten om den hotande faran och enträget peka på konfliktens oöverskådliga följder.

Ett historiskt perspektiv

Det är alltför enkelt att uppfatta detta krig vid Persiska viken och i Mellanöstern som ett utslag av en ”ny Hitlers”megalomani. I själva verket är det en katastrofal händelse som har sitt upphov i det förflutna och i politiska och ekonomiska motiv. Avsikten är att göra Irak och dess ledare till centrum för en stor del av den arabiska och muslimska världen i Mellanöstern. Den mera avlägsna historien sammanhänger med det ottomanska imperiets fall som bekräftades genom vapenstilleståndet i Mudros den 3 oktober 1918. Under första världskriget (1914-1918) var det ottomanska imperiet lierat med centralmakterna (Tyskland och Österrike-Ungern) mot England och Frankrike. Det var redan då ett imperium i upplösning och hade förlorat sina territorier i Europa och Nordafrika. Centralmakternas nederlag beseglade dess undergång. Enbart Turkiet behöll sitt oberoende medan alla arabstater underställdes Englands och Frankrikes maktsfär, först i det hemliga Sykes-Picot-avtalet 1916 och sedan genom en rad internationella överenskommelser som slöts mellan 1920 och 1926. Genom Nationernas förbund (NF grundat 1919) ställdes dessa länder under brittiskt och franskt mandat. Irak, där England redan under 1800-talet hade vunnit ekonomiskt inflytande, ställdes 1919 under brittisk överhöghet (Bagdad och Mosul hade erövrats av britterna 1917 resp. 1918.) En revolution av nationalistiska stridskrafter gav anledning att upprätta kungadömet Irak med kung Faysal ibn Hussein. Denne underställdes dock en brittisk högkommissarie. Steg för steg erövrade Irak politisk självständighet, men nödgades samtidigt att avstå från rättigheterna till oljefyndigheter till förmån för utländska företag. Dessa gick samman i Iraq Petrolium Company. Den 14 juli 1953 störtades och mördades kung Faysal II.

Starka nationalistiska och anti-västliga krafter präglade den unga republiken. När general Kassem 1961 övertog makten hotade han med en inmarsch i Kuwait. Detta land hade den 19 juni 1961 förklarats oavhängigt av England. Han hävdade att Kuwait var en integrerande del av Irak och hade skapats av Storbritannien i strategiskt syfte att spärra av Persiska viken för Irak. Samtidigt annullerade han det brittiskt-irakiska avtalet från 1928 angående oljefälten, återställde dem under irakisk överhöghet och grundade det statliga oljeföretaget Iraq National Company. Alltmera närmade Irak sig de socialistiska regimerna, dock utan att helt bryta med västländerna. General Kassem uppehöll kontakten särskilt med Frankrike, men också med England och USA.

Under tiden kom två händelser att få stor betydelse för hela Mellanösterns och i synnerhet för Iraks framtida existens. Den första var upprättandet av staten Israel i Palestina. Detta hade utlovats i den s.k. Balfour-deklarationen 1917 och verkställdes 1948 av Förenta nationerna genom delningen av Palestina i två zoner – en lösning som varken araberna eller israelerna accepterade (de senare särskilt på grund av frågan om Jerusalem). Så började en period av allvarliga och blodiga konflikter. Både sexdagarskriget 1967 och ockupationen av Västbanken (Cisjordanien) medverkade till allvarlig internationell orättvisa. Befolkningen i det ockuperade området hyser sedan dess ett allt djupare och våldsamt nationellt medvetande – ett medvetande om att de utgör ett folk som kräver ett hemland. Arabländerna ser därför i staten Israel – som konstant och påtagligt stöds av USA – ett hot mot sin existens och ett tecken på den västerländska imperialismen i arabvärlden.

Den andra händelse som djupt har påverkat arabvärlden är tillkomsten av Baath-partiet som grundades av tre syrier: Zaki al-Arzuzi (medlem av en shiirisk sekt), Michel Zaki (ortodox kristen) och Salah Bitar (sunnitisk muslim). Alla tre var studenter i Paris under 30-talet. Partiet utgår från principen att ”var och en som talar ett arabiskt språk är arab”. Religionen är inte avgörande. Partiet är religiöst neutralt och övernationellt. Det vill skapa en enda arabisk nation med en universell mission som ser sin plats i umma islamiyya, i den stora muslimska gemenskapen av alla Allah-troende, som skingrats i och med det ottomanska imperiets fall. Partiet kallar sig ”laicistiskt” utan att vara antireligiöst, dvs. islam intar däri en kulturell plats.

Saddam Hussein kom till makten i juli 1979 efter åtskilliga blodiga statskupper. Han har alltid varit en militant Baath-anhängare. Från första början var hans mål att befria arabvärlden från västvärldens förmyndarskap, att bekämpa alla västvänliga arabstater, exempelvis Saudiarabien och Förenade arabemiraten, och att skapa ett stort arabimperium med centrum i Irak. I detta sammanhang får man inte glömma att Irak under många århundraden har varit centrum i den islamska världen genom umajjadernas kalifat (661–750) och abbasidernas kalifat (750-1258) som grundade huvudstaden Bagdad.

En annan intention som Saddam Hussein alltid har tillkännagivit – vid sidan av kampen mot staten Israel – har givetvis varit att få tillgång till Persiska viken för att kunna exportera Iraks olja. Denna fråga aktualiserades ytterligare sedan Iran i kriget hade lyckats lägga beslag på gränsområdet i Shatt al-Arab och därigenom kunde blockera ingången till hamnstaden Basra för irakierna. Också Kuwait vägrade samtycka till någon förändring av gränsdragningen och på senare tid även till ett hyresavtal för öarna Bubiyan och Warba som bevakar ingången till Shatt alArab. Saddam Hussein har i ett oerhört blodigt krig mot Iran under åtta år kämpat för att bemäktiga sig Shatt al-Arab, för övrigt med hjälp av västerlandet som levererat de modernaste vapnen. Han kämpade ju mot dess avgjorda fiende ayatollah Khomeyni. Invasionen i Kuwait den 2 augusti förra året var hans försök att slutgiltigt lösa denna fråga.

Omvärldens reaktion och dess motiv

Sannolikt väntade sig Saddam Hussein inte den enorma reaktion som inmarschen i Kuwait framkallade. Ännu före FN:s fördömande och beslut om ett totalt embargo mot Irak intervenerade USA militärt genom att skicka en flottstyrka med över 200 000 man till Persiska viken, i den s.k. Desert Shield-operationen. Vi behöver inte närmare gå in på de följande händelserna som är kända genom massmedia. Motiven bakom förtjänar däremot en belysning.

Bakom den allmänna mobiliseringen mot Irak ligger onekligen en rättslig motivering, respekten för den internationella rättssäkerheten och etiken. Man måste emellertid fråga sig om detta var den främsta och övervägande motiveringen. Här finns anledning att sätta ett stort – om än differentierat – frågetecken. För FN:s säkerhetsråd stod förvisso den internationella rättssäkerheten i förgrunden. För andra stater, i synnerhet för USA, fanns onekligen ytterligare motiv: fruktan för den irakiske diktatorns militära styrka i Mellanöstern och det omedelbara hot mot staten Israel som detta medför.

Nästan överallt i världen har det under senare år skett mycket allvarliga kränkningar av internationell rätt genom invasioner i en rad länder: i Tibet (Kina), i Afghanistan (Sovjetunionen), i Panama (USA), i Libanon (Syrien i norr och Israel i söder), på Västbanken och Gazaremsan (Israel). Ingenstans har samma enorma styrka mobiliserats som i Persiska viken för att skydda de berörda ländernas rättigheter ehuru FN formellt fördömt dessa invasioner. Detta visar att interventionen i Persiska viken utom allt tvivel drivs av, förutom rättsliga och etiska motiv, ekonomiska och politiska intressen.

Saddam Husseins invasion i Kuwait berör Förenta staternas, Japans och Europas ekonomiska intressen (dock i mindre grad Englands och USA:s eftersom de har egna oljefyndigheter resp. kan importera olja från Mexiko och Venezuela). Men i själva verket blev Irak genom annekteringen av Kuwait en första rangens makt på världens oljemarknad. Om Irak därtill skulle lyckas annektera också Saudiarabien och Förenade arabemiraten skulle landet bli enväldigt i Mellanöstern inte enbart ekonomiskt utan också politiskt.

Det gällde att avvärja denna fara. Därför uppstod den paradoxala situationen: Så länge Saddam Hussein inte framstod som en fara för västerlandet, hjälptes han till och med militärt och ekonomiskt i kriget mot Khomeynis Iran. Inget land ingrep då mot Iraks utrotning av den kurdiska befolkningen och mot användandet av kemiska stridsmedel.

Saddam Hussein framstår nu som en fara, inte bara för hela Mellanöstern utan för hela västerlandet. President Bush påpekade därför den 23 oktober förra året: ”Vi har att göra med en ny Hitler, med en totalitarism utan like under senare historia. Här finns inget utrymme för kompromisser.”

Utan tvivel har Mellanöstern nu blivit ett ännu mer explosivt område. Ett krig mot Irak kan utvidgas till övriga arabländer utanför detta område. I detta sammanhang borde man observera ett faktum som knappast berörts i västerländska massmedia. Saddam Hussein är politiskt isolerad och militärt inringad. Han har ledarna i vissa stora arabländer mot sig. Men han är inte isolerad i den meningen att han saknar sympati bland arabbefolkningen i Mellanöstern och annorstädes, som i honom ser en symbol för oppositionen inte bara mot västerlandet utan också mot Mellanösterns feodalregimer. Kriget mot Saddam Hussein uppfattas därför av stora massor i arabvärlden som ett uttryck för västerländsk imperialism i syfte att förödmjuka arabvärlden och hålla den kvar i fattigdom och underutveckling. Med andra ord: Kriget mot Irak upptänder många antivästerländska emotioner. Sedan de västerländska makterna under 1800-talet, i synnerhet efter det ottomanska imperiets fall, ockuperat arabländerna, förödmjukat dem och gjort sig rika på deras bekostnad, har ett djupt missnöje pyrt.

Detta förhållande är desto mera oroväckande som det i muslimernas känsla och tradition inte görs någon skillnad mellan västerlandet och kristendomen. Kriget mot Irak kommer för merparten av befolkningen vid Persiska viken att bli ett krig som kristna för mot muslimer. Så kan man uppfatta Saddam Husseins appell – trots att han förklarat sig vara ”laicist” – om jihad (det heliga kriget) mot de ”icke-troende”, mot hädare och materialister, vars närvaro på Saudiarabiens heliga territorium, ”som i sin helhet är en moské”, är en outhärdlig skandal.

Ett sådant perspektiv har på nytt försatt oss i en situation där alla försök till kommunikation och dialog har omintetgjorts. Läget framstår därmed inte minst som ett förintande menetekel för en imperialism som på olika håll givit upphov till denna tragiska situation med oöverskådliga följder.

HS Den 16 jan 1991