Frågan om det rättfärdiga kriget

Under natten mellan onsdagen den 16/1 till torsdagen den 17/1 gick FN-styrkan i Mellanöstern med intensiva bombningar till anfall mot Irak. I november ifjol gav FN:s säkerhetsråd i resolution 678 Irak tid fram till den 15 januari att dra tillbaka sina trupper från Kuwait. Efter denna tid var alla FN-medlemsstater berättigade att i samarbete med Kuwait genomdriva FN:s tidigare beslut för att säkerställa freden och den internationella säkerheten i området. Trots att den irakiske presidenten Saddam Hussein hade begått ett flagrant brott mot den allmänt erkända folkrätten när han invaderade och slukade Kuwait, är opinionen splittrad i frågan om ett krig mot Kuwait kan rättfärdigas.

Rent formellt gav FN:s resolution 678 den allierade anfallsstyrkan rätten att efter den 15 januari vidta alla nödvändiga åtgärder för att befria Kuwait. Trots detta kvarstår en rad allvarliga frågor: Borde man inte avvaktat och ytterligare försökt att genom förhandlingar och de redan existerande sanktionerna – visserligen i en mödosam process – ”tvinga Irak till

fred”? Innebär användandet av brutalt våld inte i grunden en katastrof, som ifrågasätter våra humana grundvalar? Kan ett krig åstadkomma fred, inte som ett tillstånd av ”icke-krig”, utan verklig fred i ett område med så många svårlösta politiska och sociala problem. Dessa och andra frågor är avgörande för hur man svarar på frågan om ett krig kan rättfärdigas.

Ett rättfärdigt krig?

Kan ett krig vara tillåtet och i så fall under vilka kriterier? Denna fråga har ställts och besvarats av en rad tänkare i västerlandet i syfte att ge kriget ett rättsligt regelsystem för att förhindra att krig spårar ur till ett rättslöst tillstånd. Grundtankarna om läran om det rättfärdiga kriget finns hos kyrkofadern Augustinus (d. 430). De har senare fått en mera systematisk utformning genom den medeltida dominikanteologen Thomas av Aquino under 1200-talet och senare under 1600-talet av Francisco de Vitoria. Till synes mot Jesu ord i bibeln, som tycks förbjuda att de kristna tar till vapen, anser dessa tänkare att det finns krig som är både tillåtna och rättfärdiga.

Denna tradition ingick sedan i den klassika folkrätten som gällde i stort sett fram till slutet av 1800-talet. Dess förste och framstående teoretiker blev Hugo Grotius genom sitt grundläggande verk De sure belli ac pacir libn tres, 1625 (Tre böcker om krigets och fredens rätt). Efter det Första världskrigets katastrof enades Nationernas förbund om ett fördömande av kriget i den s.k. Briand-Kellogpakten. Beslutet undertecknades av 15 medlemsstater den 28 augusti 1928 i Paris och trädde i kraft ett år senare. I detta avtal förklarar medlemsstaterna ”att de fördömer kriget som ett medel att lösa internationella konflikter och att de avstår från kriget som ett redskap för den nationella politiken i sina ömsesidiga relationer”. Fram till 1939 undertecknade 63 stater pakten, dvs. majoriteten av de då existerande suveräna staterna.

Läran om det rättfärdiga kriget betraktar kriget, inte som ett rättslöst tillstånd, utan den försöker att under skiftande historiska förhållanden förankra krigföringen i ett omfattande rättssystem, i ett lus ad bellum, rätten att föra krig. Viktigt blir därför att man kan ange vissa kriterier när det kan anses vara tillåtet att föra krig. Thomas av Aquino utvecklade läran om det rättfärdiga kriget i dess grundläggande drag. Enligt honom och den efterföljande traditionen måste tre villkor uppfyllas för att ett krig skall kunna anses vara rättfärdigt: 1. lusta causa – skälet till att föra krig måste vara rättfärdigt. Detta villkor utgjorde redan en hörnsten hos Augustinus. Här understryks att ett krig inte kan anses som ett tillstånd utan rätt, utan att det tvärtom måste betraktas som ett tillstånd i vilket i princip rätt gäller. 2. Auctoritas pnncipar – att inleda och föra krig tillkommer den legitima maktens styrelse. Att binda kriget till den legitima styrelsen har under historien varit av stor betydelse för att begränsa krigföringen. 3. Intentio recta- den rätta intentionen, avsikten och viljan måste alltid vara att återställa freden inom den bestående rättsordningen. Det måste finnas ett berättigat hopp om att denna fred kan uppnås.

Det kan tilläggas att Thomas av Aquino behandlar läran om det rättfärdiga kriget inom traktaten om kärleken som en teologisk dygd, dvs. han prövar i vilken utsträckning kriget är förenligt med den högsta formen av kärlek, som bara Gud kan ge. En motsättning mellan kärleken och kriget finns enligt Thomas inte om krigets avsikt är att förhindra att det begås något ont. Thomas är med hela traditionen medveten om att vi lever i en värld där det onda är en verklighet. För att förhindra ett större ont måste man ibland tillåta ett mindre ont, t.ex. krig. I denna mening kan kriget inte anses stå i motsats till kärleken.

I modern forskning ses läran om det rättfärdiga kriget dessutom i ett socialt och politiskt perspektiv som en strävan av rättssamhället att stävja det ohämmade och okontrollerade kriget. Denna rättsliga reglering av kriget är ett led i ”civilisationsprocessen” (Norbert Elias). Genom att bygga rättsliga fördämnigar bemästrar man människans aggressivitet. Läran om det rättfärdiga kriget begränsar och inskränkas krigföringen genom ett rättsligt regelsystem – som avser att reglera den mänskliga aggressiviteten – inte öppna slussarna för den.

Den vidare utvecklingen i katolska kyrkan

De moderna ideologiernas uppkomst (nationalism, kommunism) – Hitlers angreppskrig mot Polen och Stalins mot Finland och erfarenheterna av krigets omänsklighet och grymhet under Första och Andra världskriget, tvingade den katolska kyrkan att vidareutveckla läran om det rättfärdiga kriget. Särskilt sedan påven Johannes XXIII:s rundskrivelse Pacem in terrin (1963) – om freden på jorden – betraktas de allmänna mänskliga rättigheterna som det internationellt accepterade kriteriet för en internationell etik. Krigets tilltagande avhumanisering tvingade påvarna Plus XII och Johannes XXIIl att i tydliga ordalag fördöma varje form av angreppskrig. Att föra krig innebär inte längre att man bedriver politik med våld, att kriget är en fortsättning av politiken som inkluderar även andra medel (C. von Clausewitz).

Krigets förändrade hotbild och det kalla krigets spänning under 60-, 70- och 80-talet tvingade den katolska kyrkan att hävda att man ytterligare inskränker användandet av våld i ett rättfärdigt krig. Den viktiga frågan var: Under vilka villkor och med vilka medel kan ett försvarskrig rättfärdigas? Andra vatikankonciliet (1962-1965) tog ställning till denna fråga i konstitutionen Kyrkan i världen av idag. Den centrala meningen lyder: ”Så länge som risken för krig kommer att bestå och som det inte finns en internationell auktoritet som är kompetent och som förfogar över tillräckliga styrkor, kan man inte förneka regeringarna rätten till ett legitimt försvar, sedan väl alla möjligheter till att ordna konflikterna på ett fredligt sätt har blivit uttömda.” (nr 79) Ett legitimt förvar är tillåtet 1. om det föreligger en allvarlig orättvisa, 2. om alla försök att åstadkomma fred har misslyckats, 3. om lidandet och förstörelsen som med nödvändighet uppstår i ett försvarskrig, står i proportion till den orättvisa man försvarar sig emot. Ett kollektivt beväpnat motstånd mot ett angrepp ses här emellertid som en nödlösning och en etisk kompromiss, som en sista utväg i en gränslös förtvivlan, för att söka skydda grundläggande mänskliga värden som ”freden bland folken i sanning, rättvisa, kärlek och frihet” (Pacem in terris).

En politik för freden

Tyngdpunkten i frågeställningen har sedan ytterligare förskjutits på ett anmärkningsvärt sätt: Krigets fasansfulla verklighet som förstör människans inre och yttre miljö, hotar nu hela mänsklighetens och världens framtid. Frågan kan nu inte längre vara om ett krig under vissa villkor kan rättfärdigas, utan frågan gäller vilken politik som leder till varaktig fred – utan att ge avkall på verklig fred – och som kan förhinda krig. Freden är därmed mer än ett tillstånd utan krig. Att genom en konsekvent fredspolitik trygga och främja friheten och de mänskliga rättigheterna och samtidigt förhindra krig ger emellertid möjligheten att tolerera avskräckningspolitiken med dess mänskliga och politiska konsekvenser, som man måste uthärda i en realistisk anda. Samtidigt måste politiken vara inställd på att med alla medel söka åstadkomma fred och försoning och en rättvis fördelning av jordens tillgångar bland folken.

Påven Johannes Paulus 11 riktade söndagen den 13 januari en appel till alla ”ansvariga för folkens öden”: Han sade att kriget inte löser några problem, det bara försvårar de redan existerande problemen. Politiken måste vara inriktad på dialog, förnuft, rättvisa, och en rättvis internationell ordning, inte på förstörelse. Redan föregående lördag varnade påven – inför de i Rom ackrediterade diplomaterna för 126 stater – för ett ”krig för fredens skull”. I motsats till freden ”innebär kriget en nedgång för hela mänskligheten”. Han fördömde skarpt ockupationen av Kuwait som ”oacceptabel” och som ett ”brutalt brott mot den internationella rätten”. ”Om ett land kränker den internationella rättens mest grundläggande regler, ifrågasätts samlevnaden mellan alla nationer. Man kan inte acceptera att den starkes vilja påtvingas den svagare.” Men å andra sidan uttryckte han lika tydligt att ”användandet av våld för en rättvis sak bara kan anses vara tillåtet om våldet står i en försvarbar proportion till de syften man vill uppnå, och om man tar hänsyn till de konsekvenser som de moderna vapnen har för folkens och hela världens överlevnad”. Därmed har han knappast menat att användandet av våld mot Irak under alla ornständigheter är moraliskt förkastligt.

I ett kortare perspektiv (människors lidande genom det sofistikerade krigsmaskineriet), men i ännu högre grad i ett längre perspektiv (se artikeln Kon flikten vid Persiska viken i detta nummer) framstår krigshandlingarna som djupt tragiska. Att rättfärdiga kriget mot Irak genom att se det som en nödvändig väg mot freden kräver insikter som för närvarande tycks vara utom räckhåll för alla inblandade. När alla krigshandlingar har inställts måste krigets överlevande – en segrare lär knappast finnas – planera för en omfattande fred i hela regionen. Vid den tidpunkten kommer det att visa sig om de berörda är villiga att skriva under grundtanken i läran om det rättfärdiga kriget: att skapa fred.