Franciscus och medeltiden

För något år sedan gav den italienske medeltidsforskaren Franco Cardini ut en bok, Francesco d’Assisi, där hans avsikt var att popularisera den senaste forskningen som visar i hur hög grad Franciscus från Assisi (1182-1226) både i tankar och uttryckssätt var präglad av den medeltida tankevärlden. Eftersom en bok på italienska är tillgänglig bara för ett fåtal i Sverige kan det finnas skäl att referera Cardinis intressanta resonemang åtminstone genom att ta upp några belysande exempel.

De vinklade legenderna

Franco Cardinis stora förtjänst är att han i en populär framställning vågar diskutera de källkritiska problemen. Han säger att det är omöjligt att rekonstruera en objektivt sann berättelse om Franciscus eftersom källorna motsäger varandra. Ur kristen synvinkel behöver man inte kalla det en överkritisk inställning, för vi är alla vana vid att det finns fyra sanna men olika evangelier om Kristus, och vid att uppleva varje försök att reducera de fyra till en enda ”objektiv” berättelse om Jesus som att man begår våld mot texten. En franciskansk författare på 1300-talet såg också de fyra viktigaste källorna till helgonets liv som en parallell till de fyra evangelierna. Evangelisterna skulle vara Franciscus hjärtevän broder Leone, som skulle ha skrivit Legenden om de tre följeslagarna Legenda trium soczórum 1246 och Fullkomlighetens spegel Speculum perfectionis, Tomas av Celano som skrev två biografier Vitapnma 1228-29 och Vita secunda 1246-47, Bonaventura som skrev vad som var avsett som den slutgiltiga berättelsen Legenda maior 1263 och slutligen tysken Julianus från Speyer som skrev en liturgisk omarbetning av Vita prima (den sistnämnde av de fyra kan vi i fortsättningen bortse ifrån).

Det är viktigt att skilja de olika källornas berättelser åt, för deras syften är ofta diametralt motsatta. Å ena sidan har vi biograferna som skrev på ordensgeneralers och påvars begäran – Tommaso da Celano och Bonaventura. De sökte framställa en officiell Franciscus, en ordensgrundare, som alltid handlade förebildligt och i samråd med präster och biskopar. Å den andra sidan har vi källorna som härrör från Franciscus närmaste medarbetare – Legenda trium sociorum och Speculum perfectionis, och de visar en kritisk syn både på ordensledningen och på kyrkans prästerskap i allmänhet. Samtidigt är det farligt att förlita sig på dessa författare bara för att de kände helgonet personligen: deras skrifter är präglade av en vilja att kritisera andra som strider mot Franciscus eget sätt att uttrycka sig. Själv har Franciscus lämnat efter sig sitt Testamente 1226.

I berättelserna om händelserna kring Franciscus omvändelse ser man tydligt hur källorna direkt motsäger varandra. Tomas av Celano berättar i Vita prima från 1229 att Franciscus tog dyrbara tyger från faderns lager och sålde dem i en annan stad. När han ville skänka pengarna till den stackars prästen i San Damiano, en liten landsortskyrka som liksom många andra små kyrkor på landet övergivits och förfallit i en tid när fler och fler flyttade in till städerna, vägrade denne att ta emot dem och Franciscus slängde vredgad pengarna i fönsternischen.

Det är i detta sammanhang den berömda berättelsen om helgonet som ber framför krucifixet i San Damiano hör hemma. Enligt legenden talade krucifixet till honom och sade: ”Franciscus, gå och reparera mitt hus, för som du ser är det i ruiner”. Men berättelsen om den korsfäste som talar nämns inte i Vita pnrrma, utan först i den något senare Legenda trium socmörum, som härrör från helgonets närmaste medarbetare som var kritiska mot tillståndet i kyrkan. Enligt den versionen, där scenen med krucifixet får ersätta den moraliskt något tveksamma tygförsäljningen, syftade Kristi ord på institutionen Kyrkan, och Franciscus skulle ha missförstått uppmaningen när han började reparera San Damiano. Tomas läste denna nya berättelse och tog med den i sitt Vita secunda, men där säger han tvärtom att Franciscus förstod Kristi ord rätt när han gick till konkret aktion. Det gjorde också den senare ordensgeneralen Bonaventura, i Legenda maior. Bägge skrev å den kyrkliga hierarkins vägnar och ville undvika att betona alltför starkt att institutionen Kyrkan behövde förbättras. Hos Bonaventura ser vi också en strävan att inte framställa helgonet som alltför egensinnigt gentemot hierarkin: enligt honom bodde Franciscus hos prästen och arbetade tillsammans med honom.

Missförstod Franciscus Kristi ord eller inte? Cardini resonerar efter följande linjer. Att kyrkan behövde reformeras var ett av tidens stora samtalsämnen. Överallt fanns mer eller mindre renläriga predikanter som polemiserade mot kyrkans förfall. Det är därför svårt att tänka sig att Franciscus inte skulle ha förstått vad orden syftade på – så naiv var han knappast. Snarare ser vi här Franciscus egen attityd, som skiljer sig från tidigare kätterska rörelser men också från den strängare grenen av de senare franciskanerna. Han gick inte ut på gator och torg för att kritisera prästerskapet. Istället tänkte han, som ju utmärkte sig för att ta Guds uppmaningar bokstavligt, att även om Kristi ord kanske hade en symbolisk betydelse så måste de i första hand ha en konkret innebörd, som sedan kan leda honom till den symboliska. Han väljer att inte polemisera utan att handla, såsom han under hela sitt liv undvek att tala om för andra vad de skulle göra och uteslutande ställde krav på sig själv.

Det var 1208 eller 1209 som han slutligen fann sin egen kallelse. Men också i berättelserna om hur detta gick till står vi inför helt olika versioner, och detta hos en och samme författare, Tomas av Celano, som i sina två biografier ger oss följande berättelser.

I Vita prima från 1228-12 29 läser vi att Franciscus en dag bevistade mässan i den lilla kyrkan Porziuncola strax utanför Assisi. Han hör dagens evangelium:

”Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat. I varje stad eller by ni kommer till skall ni ta reda på vem som är värdig där och stanna hos honom tills ni skall vidare. Stig in i huset med en fridshälsning…”

Franciscus var en oskolad lekman som följde sin kallelse, och här hade han funnit den. Men för att förstå det särskilda innehållet i denna kallelse måste vi minnas hur ordensfolk levde på hans tid. Dels tillhörde de mäktiga, respekterade och rika ordnar, och dels var de bundna till det kloster där de avlagt sina löften. Det som inspirerade Franciscus i evangeliet var den radikala fattigdomen men också uppmaningen att ständigt vara på resa.

Franciscus blev genast slagen av evangeliets ord och senare i livet sade han i sitt Testamente om sina tidiga år: ”Ingen sade till mig vad jag skulle göra.” Men hans biograf Tomas som skrev i påvens och ordensgeneralens tjänst kunde inte framställa det så. En berättelse om en religiös entusiast som hör evangeliet och sedan på eget bevåg skapar en orden, det var inget uppbyggligt exempel i en tid när kyrkan hotades av splittring. För att visa Franciscus renlärighet och iver att lägga initiativet i hierarkins händer, berättar Tomas att Franciscus genast efter mässan gick och frågade prästen vad evangeliets ord betydde. Som Cardini påpekar är det otroligt, inte minst för att Franciscus alltid var skeptisk till förklaringar och utläggningar – så förbjöd han exempelvis sina bröder att kommentera ordensregeln. Hans attityd till det okommenterade ordets inneboende kraft avvek från tidens vana. 1200-talet är ju skolastikens århundrade och en bokstavstrogenhet som den Franciscus förespråkade var något som tidens jurister kallade för ”det judiska sättet att läsa”.

I Tomas av Celanos Vita secunda från 1246-1247 är hela berättelsen annorlunda. Här ser vi hur den oskolade lekmannen Franciscus stod nära medeltidens folkliga föreställningsvärld, färgad av magiska tänkesätt. Det fanns under medeltiden många ritualer med kristet innehåll som kyrkan mer tolererade än uppmuntrade. En av dessa var Sortes Apostolorum, apostlarnas spådomar. Man slog upp den Heliga skrift på måfå och hämtade där råd för just den konkreta situation man befann sig i. I denna andra version av berättelsen gick Franciscus med sin följeslagare Bernardo di Quintavalle till en avsides belägen kyrka – kanske var de själva medvetna om att metoden var illa omtyckt av många präster – och där öppnade de evangelieboken tre gånger. Legenda trium sociörum skyndar sig att förklara att de gör så för att hylla treenigheten, men att göra någonting tre gånger har naturligtvis en magisk innebörd som är äldre än kristendomen. De stöter på orden: ”Om du vill vara fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga”, ”Ta inte med er något på vägen” och ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv”. Franciscus sade i sitt Testamente att ”det var den Högste som själv visade mig att jag skulle leva enligt det heliga evangeliet”.

Att predika som en narr

Den andra stora förtjänsten i Cardinis bok är att den tydligt visar hur Franciscus sätt att uttrycka sig var präglat av den medeltida tankevärlden och framförallt att helgonet tydligt valde att inte uttrycka sig som en präst utan snarare som en gycklare eller narr. Låt oss se två exempel på hans sätt att predika.

Mot slutet av sitt liv hade Franciscus, motvilligt, lovat att predika för klarissorna som utgjorde den kvinnliga delen av den nya orden. Men när han besökte dem upptäckte klarissorna till sin bestörtning att han inte predikade alls. Istället stod han tyst framför dem med ögonen lyfta mot himlen och försänkt i bön. Därpå bad han att få lite aska och med en del av den tecknade han en cirkel omkring sig och resten kastade han över sitt huvud. Slutligen läste han Miserere och gick därpå genast därifrån. Klarissorna brast i gråt. Varifrån hämtade Franciscus detta teatraliska symbolspråk? ”Varför denna cirkel av aska på marken?” säger Cardini, ”Den liknar onekligen en trollcirkel, och detta är ett av många drag som påminner oss om hur nära Franciscus var tidens folkliga kultur, rik på magiska element. Kanske ville han på detta sätt skydda sig mot den oemotståndliga mänskliga sympati han kände för sina följeslagerskor som han träffade så sällan? Samtidigt underströk han sin egen intighet med askan. Detta är en gycklare som förklarar damerna sin kärlek, samtidigt som han tar avstånd från samma kärlek, eftersom han vet att varje jordisk kärlek som man förlorar kan man återfinna i Kristus.”

Ett annat exempel på Franciscus sätt att predika är berättelsen om novisen som, när orden vuxit sig stor, hade fått tillstånd av sin överordnade att ha ett psalterium, trots löftet om absolut fattigdom. Novisen ville också ha Franciscus eget medgivande eftersom det inte var han utan en annan överordnad som givit honom tillåtelse att äga en bok. Franciscus, som inte ville säga emot de andra bröderna men som helst såg att ingen av dem ägde några böcker alls, väljer åter att uttrycka sig teatraliskt. Han spelar novisen, som när han väl har fått psalteriet vill ha ett breviarium. När han har fått också det, sätter han sig högtidligt på en tron och beordrar sin underordnade broder att hämta boken åt honom. Därpå tog Franciscus aska (återigen aska!) och strödde över sitt eget huvud och i askans namn sade han: ”Jag är breviariet, jag är breviariet”.