Filosofiskt nytänkande om naturen

I föredömligt samarbete mellan naturvetenskap och filosofi sammanfattar Augrios (filosof) och Stanciu (fysiker), i boken The New Biology: Discovering the Visdom in Nature, ledande biologers upptäckter och tankar under senare årtionden. Viktigast av allt är att de visar hur dessa upptäckter i förening med vårt sekels ifrågasättande av den klassiska fysiken kräver en ny, mer holistisk förståelse av de levande varelserna och ett filosofiskt nytänkande om naturen. Denna bok kommer att intressera alla som sysslar med vetenskapsfilosofi. Den kommer också att glädja alla som misstänkt att den enkla reduktionism som modern naturvetenskap länge har förespråkat inte gör rättvisa åt den underbara rikedomen och komplexiteten i växt- och djurriket.

Syftet med boken är dubbelt: 1) att visa att de två grundpelarna i den traditionella biologins tankebyggnad, den newtonska.mekaniken och Darwins naturliga urval, har raserats genom den moderna fysikens, etologins, ekologins och paleontologins upptäckter; samt 2) att skapa ett nytt paradigm som både gör rättvisa åt dessa upptäckter och skapar en referensram för vidare forskning inom biologin.

Inom fysiken har speciellt upptäckterna av relativiteten och kvantteorin omkullkastat Newtons mekanik, i synnerhet dess grundläggande förutsättning att de yttersta beståndsdelarna i naturliga kroppar själva är små kroppar, vilkas egenskaper och rörelser ensamma kan förklara alla naturliga fenomen. Vidare har erkännandet av observatörens betydelse – på atomens nivå måste varje beskrivning av fenomenen innefatta en hänvisning till iakttagaren – inneburit att medvetandet inte kan ses bara som ett epifenomen till materien. Tillsammans med materien är det en fundamental, irreduktibel beståndsdel i universum (kap. 1). Författarna hävdar att biologerna inte tillgodogjort sig den nya fysiken och därför fortsätter med en reduktionistisk, mekanistisk modell vid beskrivningen av levande organismer. Inom denna modell forskar man och söker förklara fenomenen nästan uteslutande på biokemisk basis för organfunktionerna och bortser från sådana funktioner som inte låter sig beskrivas i sådana termer. Man förlorar i allmänhet organismen som helhet ur sikte.

Alldeles som fysiken har insett formens och organisationens betydelse för beskrivningen av de minsta partiklarna, måste också biologerna erkänna den organiska formens prioritet. Det utmärkande för varje levande varelse är inte dess materia, utan dess unika och irreduktibla form (som formar materien). Levande varelser är aktiva helheter och måste studeras som sådana. Augros och Stanciu anför åtskilliga fascinerande exempel på denna metod från etologerna Lorenz, Tinbergen och deras lärjungar. Detta innebär dock inte att den underliggande materiella strukturen försummas, som till exempel hjärnan och nervsystemet, eller de biokemiska analyserna av fotosyntesen och matsmältningen. Man erkänner helt enkelt att sådana strukturer och analyser inte kan förstås annat än i termer av hela djurets aktivitet (kap. 2). Fria från föråldrad reduktionism kan biologerna på sina egna villkor studera de fenomen som utmärker levande varelser, särskilt sådant som perception och instinkt. Dessa fenomen innebär alltid någon grad av medvetande och kan inte förstås mekanistiskt. De skall förstås mot bakgrund av det mänskliga medvetandet som vi har direkt erfarenhet av (kap. 3).

Augrios och Stanciu går sedan till Darwins evolutionsteori (kap. 4–6), där de accepterar den grundläggande insikten att dagens arter härstammar från mer primitiva arter. Men i ljuset av detta århundrades upptäckter kan man inte längre hävda att det naturliga urvalet förklarar denna utveckling. Darwins naturliga urval förutsätter 1) en konstant geometrisk tillväxt av antalet individer inom arten, 2) en kamp för överlevnad till följd av denna tillväxt, och 3) en gradvis ackumulation av fördelaktiga varianter, som i sinom tid frambringar helt nya arter. Men 1) fältstudier visar att det finns en rad inre kontroller av artens tillväxt vid varje given förutsätting; den geometriska tillväxten är en ren matematisk konstruktion. När 2) växelverkan mellan levande organismer studeras systematiskt, visar det sig att samarbete mellan och inom arterna är mer påfallande än tävlan och kamp. Dessutom har 3) djuruppfödare under det senaste århundradet visserligen kunnat modifiera arterna men samtidigt stött på absoluta gränser, vilket lämnar ett klent stöd för tanken att arterna är böjliga i det oändliga, som teorin om naturligt urval postulerar. Och viktigast av allt är fossilerna. I stället för den gradvisa utveckling som borde följa på det naturliga urvalet har paleontologerna upptäckt att arterna i allmänhet är stabila, men att denna stabilitet rubbas under korta perioder av antingen utplåning eller snabb tillväxt. Som en mer trolig orsak till evolutionen antar författarna förändringar i de reglerande generna, som torde kunna åstadkomma den språngvisa specialisering som uppvisas av fossilmaterialet. Hänvisar man till en sådan inre princip blir förklaringen mer i linje med naturens påtagliga tillvägagångssätt. Den är också mer precis och kan verifieras och falsifieras genom experiment.

Utan teorin om det naturliga urvalet verkar det rimligt att anta en tydlig ändamålsenlighet (teleologi) i organismerna som en grundläggande del av naturen. Man måste då erkänna den teleologiska förklaringen som legitim och faktiskt nödvändig inom biologin. Författarna godtar också den antropiska principen, enligt vilken kosmos utveckling som helhet syftar till och finner sin fullbordan i människan, den varelse som är i stånd att reflektera över hela universum. Därför måste biologerna också tillgripa begreppet hierarki, inom vilket lägre former uppkommer för de högres skull (kap. 8–9).

Kort sagt företräder författarna en biologi som med utgångspunkt i analysen av underliggande strukturer och processer hävdar de levande organismernas och deras typiska aktiviteters irreduktibilitet. Naturliga arter erkänns som väsentligen stabila, och den nya evolutionsteorin måste ta hänsyn därtill. Varje art är insatt i ett större ekosystem där det naturligen hör hemma. Förstår de världen så, kan biologerna upptäcka naturens visdom och skönhet.

Boken är i högsta grad läsbar. Den enkla och klara stilen nästan maskerar djupet i den, och den innehåller så många och olikartade beskrivningar av naturens faktiska processer att man kan rekommendera den enbart av det skälet. Av ännu större värde är ofta det syntetiserande filosofiska arbete den representerar. Augrios och Stanciu kastar ljus över åtskilliga debatter mellan biologer (t ex mellan reduktionister och emergentister, kreationister och evolutionister) och erbjuder en helhetssyn som tar hänsyn till sanningar från båda hållen. Deras vilja att redovisa motståndarens synpunkter och att exemplifiera teorierna med exempel förtjänar högt beröm.

DAVID GALLAGHER Department of Philosophy, Catholic University of America, Washington D.C.

Övers. Ander Piltz