Ett nytt politiskt slagord

Begreppen subsidiaritet och personalism har gjort sitt inträde på den politiska scenen i Sverige. Vid moderata samlingspartiets partistämma i november diskuterades de och uppmärksammades i pressen. Förtjänsten att ha infört dem i det politiska språkbruket i vårt land torde dock tillfalla KDS – om det nu är någon förtjänst.

För den som är förtrogen med den katolska socialläran är det litet förvånande att se dessa välbekanta ord i svenska politiska sammanhang. Begreppen är en gång formade i Plus XI:s encyklika Quadragesimo anno och var ingalunda avsedda att användas som politiska slagord. Subsidiariteten betecknar i grunden en ganska enkel princip, men missförstås lätt om man inte beaktar dess ursprung och sammanhang. Det låter sig visserligen sägas att ”subsidiaritet är en maktfördelningsprincip som säger att beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå” (Hans Zetterberg). Men detta är ändå inte begreppets hela innebörd.

Subsidiaritet och personalism

Subsidiaritetsprincipen är en princip om kompetensfördelning som bygger på en bestämd samhälls och människosyn, varvid staten tillerkänns en viktig och positiv roll. Det är inte bara fråga om hur statens makt skall begränsas utan också vilket samhälle staten har att styra och främja. En självklar förutsättning i kyrkans sociallära är att man skiljer mellan samhälle och stat, vilket man inte brukar göra i svenskt språkbruk. Det står nämligen helt klart att dagens uttalade strävan mot ”mindre politik” eller decentralisering inte motsvarar grundtanken bakom ordet subsidiaritet. Dagens politiska program utgår från en samhällssyn som blivit alltmer individualistiskt orienterad. Subsidiaritetsprincipen förutsätter tvärtom ett samhälle som är inriktat på gemenskap.

Det är här personalismen blir aktuell. Den betyder enligt den katolska socialläran inte detsamma som individualism. Snarare betonar personalismen, med sina rötter i den kristna människosynen, både människans frihet och ansvar (jfr Signum nr 5, s. 151–53). Människan är på en gång fri och en social varelse med ansvar för sina medmänniskor. Hennes yttersta värde bestäms inte av vad hon gör eller presterar i samhället utan av att hon är människa, utrustad med förnuft och fri vilja och skapad till Guds avbild. Varje människa är unik.

Att människans värde vilar i henne själv och att hon samtidigt är fri ger de nödvändiga förutsättningarna för gemenskap. Personalismens människosyn utgår från att människor fritt ingår gemenskap med varandra.

Därför byggs samhället nedifrån och på personliga initiativ. Samtidigt är denna fria sammanslutning av människor starkt förbunden med vissa grundläggande ordningar och gemenskapsband, främst familj och släkt. Om människan skall kunna utvecklas som person är det nödvändigt att familjen får fylla sin väsentliga funktion. Likaså måste föräldrar ha både rätt och skyldighet att fostra sina barn i enlighet med sin tro och sina värderingar, något som klart uttrycks i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Varken familjen eller någon annan grundläggande social grupp, t.ex. en lokal församling eller en fackklubb, skall behöva be om lov för att göra detta. Inte heller skall medmänskligt ansvarstagande och engagemang förhindras eller förkvävas genom regleringar och professionalisering. Tvärtom skall så mycket som möjligt av lokala och enskilda initiativ stödjas och främjas.

Detta är just vad den katolska socialläran menar med subsidiaritet. Ordet har sina rötter i det latinska subsidium afferre, dvs. att ge stöd, vara till hjälp. Staten, som enligt katolsk samhällsuppfattning har att sörja för commune bonum, det gemensamma bästa, skall främst göra detta genom att stödja och underlätta medborgarnas egna initiativ och garantera deras rättigheter. Allt som ligger inom familjens, den enskildes eller den naturliga sociala gruppens kompetensområde skall understödjas. Det innebär hjälp till självhjälp, skapande av sådana rättsliga och ekonomiska villkor att de naturliga gemenskaperna och initiativen lever och blomstrar. ”Den statliga gemenskapen skall i mån av behov ge stöd åt de mindre gruppernas egen livsduglighet och vilja till självutveckling. Den skall inte förtrycka eller suga upp dem. Det som kan presteras av individen, familjen, gruppen skall ligga i hans/dess egen kompetens. Det är därför som subsidiaritetsprincipen också kallas behörighets- eller kompetensprincipen.” (Bischofberger-Zaremba, Arbete före kapital. Den katolska kyrkans sociallära, s. 29.)

Subsidiaritetsprincipen värnar således om människan och de mänskliga gemenskaperna mot statligt tvång. Men den betonar också solidariteten och tillerkänner staten en positiv roll. Staten skall stärka sammanhållningen och främja allas bästa, subsidiaritet är därmed ett värn mot en renodlat marknadsorienterad eller liberal människo- och samhällssyn. Den utgår från att samhället är en gemenskap, men denna gemenskap skall byggas nerifrån, inte genom statliga åtgärder.

Tillämpningen på svensk samhällssyn

Vilken betydelse kan detta synsätt få, om det tilllämpas på svenskt samhällsliv? Subsidiaritetsprincipen i katolsk mening kan vara ett stöd, om man vill genomföra den nödvändiga omprövningen av de offentliga monopolen utan att hamna i ett rent marknadstänkande. Dessbättre inser allt fler att talet om ”den gemensamma sektorn” och ”samhället”, i betydelsen myndigheterna är ett eufemistiskt tal. Den offentliga sektorns försvarare, antingen de är byråkrater eller tillhör det socialdemokratiska rörelseetablissemanget, företräder inte solidariteten i renodlad form utan försvarar också intressen och uppnådda positioner. Denna aspekt på maktutövningen i Sverige tycks dock ha undvikits av Maktutredningen.

Om man skall komma tillrätta med detta problem, räcker det inte att kritisera den överstruktur som med sådan effektivitet byggts upp i det svenska välfärdssamhället. Man måste också se vad som hänt på den lägre nivån. Två ting är där viktiga att framhålla. Det ena är förändringen av familj och samlevnadsformer. Här har nya värderingar samverkat med familje- och socialpolitik och skapat ett mera individualistiskt präglat levnadssätt. I detta läge, där familje- och släktband blivit allt svagare och staten ställt sig neutral till olika samlevnadsformer, måste man också räkna med att utbyggnaden av den offentliga sektorn fyllt ett kompensationsbehov. Man bör därför inte inskränka ”den gemensamma sektorn” utan att samtidigt främja gemenskapen på den grundläggande nivån.

Subsidiaritetsprincipen kan här innebära en omprövning av familjepolitiken och neutraliteten till olika samlevnadsformer. En mera uttalad satsning på familjerna är nödvändig för att vi inte skall hamns i ett rått individualistiskt samhälle. Dessutom måste föräldrarätten förverkligas genom att det ges verkliga möjligheter till alternativ i skolsystemet.

Det andra som hänt under senare decennier är som bekant att fackföreningar, folkrörelser och kyrkor blivit alltmer beroende av offentliga bidrag och av ekonomiska skäl kunnat agera mindre självständigt. Genom bidragspolitiken kan staten indirekt påverka de självständiga organisationernas styrka och inflytande. Detta gäller särskilt inom invandringspolitiken. Där har man satsat på profana invandrarorganisationer men klart missgynnat invandrarnas religiösa organisering. Politiska och nationella föreningar har blomstrat, medan samfunden med stora svårigheter byggt upp och finansierat sin egen verksamhet. En så enkel åtgärd som avdragsrätt för gåvor till religiösa och ideella ändamål skulle ge helt andra förutsättningar för samfund och ideella organisationer att verka självständigt och efter sin egenart. Subsidiariteten måste här syfta till att man genom skattepolitik och lagstiftning underlättar, inte försvårar, för samfund och föreningar att självständigt och av egen kraft verka som konstruktiva krafter i samhället. I stället för att göras beroende av statsapparaten borde de få fylla en större funktion på nivån mellan familjen/den enskilde och staten/kommunen. Därmed skulle de främja solidaritet och gemenskap med utrymme både för ideellt och yrkesmässigt engagemang.

Ett nytänkande i svensk politik som orienterar sig utifrån begrepp som subsidiaritet och personalism är välkommet. Men det får inte stanna vid förenklade slagord utan bli en verklig reflexion om vad samhället är. En sådan reflexion måste naturligtvis också ta hänsyn till de speciella svenska traditionerna. Prägeln av enhetskultur har det svenska sekulariserade välfärdssamhället inte helt förlorat. En folklig kultur, gemenskapsorienterad och betydligt mera egalitär än den kontinentaleuropeiska, motsvarar på sitt sätt den kollektivistiska välfärdspolitiken. Detta om man får tro den s.k. Katrineholmsundersökningen, som genomförts i anslutning till Maktutredningen. Ett samhällstänkande av annat slag än det förhärskande svenska kan därför inte tillämpas utan hänsyn till dessa traditioner. Men motsättningen är nog bara skenbar. Gemensam för de svenska traditionerna och den katolska socialläran är i grunden betoningen av solidaritet och människors lika värde.