Ett hundraårigt bibelinstitut och dess grundare Marie Joseph Lagrange

Hundraårsminnet av tillkomsten av Ecole Biblique (EB) firades i Jerusalem söndagen den 27 maj 1990 i dominikankonventet Sankt Stefanos basilika, i närvaro av ca 700 representanter för religiösa ordnar i den Heliga staden, myndigheter och vänner av alla slag. I november genomfördes i Lyon flera studiedagar, och allt avslutades i Paris den 23 november vid en högtidlig sammankomst i Academie des Inscriptions et Belles-Lettres (motsvarar i Sverige Vitterhetsakademin), som 1920 erkände EB som fransk arkeologisk skola.

Mellan 1934 och 1936 var jag utsänd till EB som studerande. Jag har senare vistats därunder ytterligare två längre perioder för att arbeta. Hur obetydligt mitt arbete än har varit, så kan jag inte nog framhålla hur mycket mitt liv genomsyrats av de lärare och vänner det gett mig. Det kan kanske roa läsarna att läsa vilken tacksam stolthet jag kände över det, när jag anlände till Stockholm kort därpå. 1 De får även i den text jag hänvisar till en kort översikt över vad denna, nu överallt välkända, skola är: en mycket rik verklighet, något som tjänar Guds ord i Kristi kyrka. Sedan 1884 fanns i Jerusalem en liten dominikansk anläggning, som inhyste några präster och bröder som besökte de heliga platserna som pilgrimer eller för att be. Det var beläget i ett övergivet slakthus på en stor tomt norr om den gamla staden, i ett då f.ö. helt obebott kvarter, gränsande till vägen till Samarien och Damaskus. På denna tomt fanns ruinerna av den bysantinska basilika som byggts på 400-talet till den förste martyren den helige Stefanos ära och sedermera återuppbyggts. Dit skickade de överordnade i dominikanorden 1890 fader Marie-Joseph Lagrange, 35 år gammal, juris doktor och advokat, som blivit dominikan 1879 och som befann sig i Wien i färd med att studera semitiska språk. Han hade som uppgift att grunda ett ”praktiskt” bibelinstitut, det första som skulle etableras permanent i det Heliga landet. Han har själv berättat för mig att han hade gett sig av i lydnad, ganska skeptisk, speciellt orolig över avståndet till den lärda världen och avsaknaden av ordentligt bibliotek. Men han blev genast hänförd: ”Vi kommer inte att ha några böcker, men vi kommer att ha allt annat.” EB öppnades den 15 november 1890, på den helige Albertus Magnus dag, med fyra lärare och tre studenter. Redan året därpå föddes Revue Biblique (RB), som redigerades iJerusalem och trycktes i Paris, ett akrobatiskt konststycke vid en tid då postgången tog snarare två veckor än en. RB har sedan dess utkommit med sina fyra nummer om året (utom under de två världskrigen) med ett omslag som, märkligt nog, inte förändrats på 100 år. J.-M. Rousee har givit ut ett alfabetiskt register över band I-LXXV (1892-1968), Paris (1976), 693 s.; ett ovärderligt arbetsinstrument för hela samlingen.

De ursprungligen mycket begränsade styrkorna förstärktes och förnyades efter hand. En del bröder stannade kvar och utgjorde från början en skara specialister. Från början var EB:s program ambitiöst, nästan obegränsat. Allt var då kvar att upptäcka i Främre Orienten (då belägen i ”asiatiska Turkiet”): studiet av de heliga skrifterna på originalspråken, metodisk undersökning av hela landet och av de angränsande gamla rikena, av kulturer som där mötts och blandats; ett arbete där olika vetenskaper förenades: semitisk filologi, lokaliserandet av bibliska episoder, arkeologi, epigrafik etc. Levnadsvillkoren var då mera snarlika dem under biblisk tid än de blev under de följande 50 åren. Dessutom var EB ett ordens Studium generale med en regelrätt kurs i filosofi och teologi, byggd på Thomas av Aquinos tankar, och även ett reguljärt konvent med korbönen som uppgift, för att inte tala om besöken vid de heliga platserna, högtiderna och pilgrimsfärderna. Allt detta stöddes av en broderlig, ytterst studieinriktad och entusiastisk anda.

Kan man värdera de frukter som EB producerat under 100 år? Dessa överträffar, Gud vare tack, alla beräkningar. Hur kan man till att börja med göra en översikt över det som generationer av studenter tagit med tillbaka till sina hemländer, dessa som kommit från framför allt europeiska länder men också från litet varstans på jorden, antingen för att förbereda examina eller för att lära sig att arbeta med hjälp av den hälsosamma miljön och biblioteket – ty detta växte synbarligen och blev mer och mer ansett. Katalogen till EB:s bibliotek, Boston, G. K. Hall (1975) omfattar 13 volymer med mer än 200 000 titlar.

Grogrund för många publikationer

Också publikationerna, som för det mesta kom till genom undervisning, är svåra att räkna upp. Förutom RB, vars bidrag i stor utsträckning kom från EB:s arbeten, bör fr.a. nämnas samlingen Etudes Bibliques, först tänkt som en ”komplett kommentar till Skriften”, som inleddes med Domarboken (Le Livre des Juges, 1903) av Lagrange själv, men som även kom att innehålla andra verk i närliggande ämnen, även av författare utanför EB (serien omfattar nu ca 80 volymer, varav 16 är skrivna av Lagrange själv, och den utökas än i dag). Dessutom kan nämnas de stora arbetena om Kanaan, Gamla och Nya testamentets Jerusalem, Betlehem, Hebron, Emmaus, Abu Gosh etc. Vad gäller arkeologin var det, så länge fader Vincent var i livet, så att inget upptäcktes utan att grävarna bjöd in och konsulterade honom. EB har själv lett flera utgrävningar, bl.a. i Ouady Far`ah (Tirsa i Samarien). Den har publicerat mosaikkartan över Mádaba (1897) och, mycket senare, tagit stor del i upptäckandet och publicerandet av Dödahavsrullarna. Fäderna Jaussen och Savignac, lingvister och epigrafiker, har fr.a. bidragit till upptäckterna i områdena i Transjordanien och Nordarabien. Fader Abel visste allt om Palestinas geografi och månghundraåriga historia. Men man kan inte nämna allt. Man vågar knappt återge några större namn vid sidan av Lagrange och hans första, redan nämnda, medbröder: Dhorme, Barrois, Couroyer, deVaux, Benoit, Tournay, Boismard, Refoule, Langlamet, Murphy O’ Connor, Vesco, Dreyfus och många fler. Andra har naturligtvis framtiden för sig.

Jerusalembibeln

La Bible de Jerusalem (BJ), som har gjort så mycket för EB:s anseende, utgjorde en vändpunkt i institutets historia. Initiativet kom inte från EB utan från T-G. Chifflot, som då var direktör för Editions du Cerf i Paris. Hans tanke var att ”äntligen” göra tillgängliga för de kristna som ej är specialister de enorma rikedomarna i det tidigare arbetet. EB arbetade flitigt med detta och utövade den faktiska ledningen, men ett drygt trettiotal medarbetare utifrån antog inbjudan. Sålunda utkom, först från 1948 till 1953, 43 häften, som senare omarbetades i nya utgåvor, medan man förberedde den stora utgåvan. Denna kom i en volym våren 1956. Den spreds snabbt under olika former, t.o.m. illustrerade. Den (åtminstone dess introduktion och noter) spreds och anpassades till flera europeiska och utomeuropeiska språk. Men under tiden hade en revisionskommitté tagit itu med att samla och dra nytta av alla de anmärkningar och förslag som inkommit från olika håll. Man nådde så fram till den reviderade Bible de Jerusalem (1973), vars titel och ”definitiva” text har befäst sina positioner. En fickbibel som innehöll 150 sidor med koncentrerade noter väckte litet senare tanken på en medelstor bibel med samma noter nederst på sidorna. Sammanlagt har i dag mer än 2 miljoner exemplar spritts. Därtill kommer Les Quatre Evangileså1’usage dupeuple chretien i över 3 miljoner exemplar och åtskilliga utgåvor av Psaltaren för liturgiskt bruk eller ej, med melodier, skivor, kassetter, album etc. Å sin sida uppgick Lavergnes två upplagor av franska synopsen (1918, 1948) till ungefär 330 000 exemplar. Visst har andra franska översättningar utkommit under samma tid. Särskilt förtjänar La Traduction Oecumenique de la Bible att nämnas (TOB, 1972-1975, reviderad 1988), men det är obestridligt att BJ under det senaste halvseklet i rikt mått bidragit till att Guds Ord blivit spritt och fått hörare i de franskspråkiga länderna och därifrån ut över världen.

Mästare och lärjungar

Men detta för oss långt bort från själva EB, som under hela denna tid inte avbröt sin undervisning, sina forskningar och sin publiceringsverksamhet. Unga krafter har oupphörligen förnyat lärarstaben, bland vilken man kan nämna P. Benoit, R. de Vaux och R. Tournay, som länge var direktorer. EB befinner sig nu på några timmars flygresa från Europa och fortsätter att ta emot studenter, besökare, pilgrimer till det Heliga landet. Den står på vänskaplig fot med de många ordnar och kongregationer som finns representerade i Jerusalem. Det nyligen timade 100årsfirandet liknade inte på något sätt gravöl. Man kan bara hysa beundran och frambära tacksägelser när man tänker på alla de skiftande öden som EB genomlevt, dels under de första femtio åren, dels under flera krig, under inflytande av de stora politiska förändringar Palestina upplevt. Men denna historia utgör inte här vårt ämne. Det kan vara frestande att sluta här efter att ha räknat upp EB:s arbeten och konstaterat dess framgång. Vi måste emellertid gå tillbaka och påminna om att inget varit lätt. Låt oss nu betrakta grundarens imponerande gestalt, Marie-Joseph Lagrange (1855-1938), som dominerar hundraårsfirandet och fortsätter att inspirera inför framtiden – detta så mycket mera som kyrkan just öppnat hans beatifikationsprocess. Jag kan också bekänna att här fördubblas min ”stolthet” över att jag levde i hans närhet under hela det sista året då han undervisade i Jerusalem. (E Benoit har publicerat notiser om Lagrange under titeln Le P. Lagrange au service dela Bible, Souvenzrspersonnels, (coll. Chretiens de tous les temps, 22, Paris 1967, 381 s.) – Det tidigaste omnämnandet om Lagrange som jag har funnit i äldre svensk teologi fanns hos N. Söderblom, Religionsproblemet inom katolicism och protestantism, Stockholm (1919), I, s. 504.)

EB:s första år är, som vi redan sagt, en tid av intensivt arbete i fattigdom och entusiasm. Lagrange ger prov på mästerlig vidsynthet. Han har en på en gång fullständig och exakt vision av vad som måste göras. Han tar själv på sig en stor del av undervisningen och leder på så sätt de unga som själva snart blir lärare. Hans hand redigerar otaliga sidor i RB, artiklar och noter i la Chronique, Bulletin etc., där han uttrycker sig med sakkunskap i de mest skilda ämnen (under åren, ända till sin död, skriver han ungefär 900 recensioner, mer eller mindre detaljerade visserligen, men aldrig banala). Han underhöll sin breda allmänbildning, och låt oss inte glömma att han hade som grund en solid och fullständig filosofisk och teologisk utbildning, som tillät honom att integrera ”vetenskapens” och historiens säkra fakta med en högre kunskap i de Skrifter som Gud anförtrott kyrkan.

Skriftens inspiration

Under den första tiden bars han och hans få medbröder av en stor våg av förtroende. Påven Leo XIII uppmuntrade direkt (den 17 september 1892) den EB som var under uppbyggnad och publicerade senare encyklikan Providentissimus (den 18 november 1893), i vilken EB och RB genast kände igen sitt program. När han senare, den 30 oktober 1902, instiftar Bibelkommissionen, erbjuder han Lagrange att slå sig ner i Rom, där RB skulle bli kommissionens officiella organ, men efter moget övervägande avböjer Lagrange detta erbjudande, då han föredrar att inte avlägsna sig från det Heliga landet.

Bland mängden av detaljfynd förlorar han inte ur sikte tankens huvudlinjer. Han känner nödvändigheten av att reflektera över de grundläggande problemen, särskilt dogmen om den gudomliga inspirationen. En av de väsentliga punkter som snart tilldrar sig hans uppmärksamhet är en definition av den bibliska inspirationen. Det fick inte förväxlas med vare sig en ”uppenbarelse”, ett psykologiskt extatiskt fenomen eller en verbalinspiration. I stället för att erbjuda tron en sanning som inte kan nås på annat sätt (uppenbarelse) är skriftens inspiration en drivkraft att skriva något som p.g.a. denna erkänns som Guds Ord. Nyckeln är här den klassiska uppfattningen om causa instrumentalis. Kausaliteten är inte delad mellan Gud och den människa som Gud utser till sitt instrument (organon), som om man å ena sidan hade Guds tankar och å andra sidan människans uttrycksformer. Allt är på en gång Guds och människans verk. Människan är verkligen ansvarig, på sitt sätt, för det hon skriver, för redigeringen och kompositionen av de olika avsnitten; hon har sitt sätt att tänka, arbeta, uttrycka sig. Kort sagt, hela författarens arbetsinsats, där han utnyttjar sin förmåga, sina kunskaper, som hör till hans tid och miljö, allt detta tar Gud i sin tjänst för sin avsikt att vända sig till människorna på precis detta sätt. Det är inom dessa ramar som efter hand intresset för ”litterära genrer” vann insteg. En sådan syn på uppenbarelsen har allt sedan den uppkom visat sig vara riktig och fruktbar. Den har inte åldrats. Den har senare anammats t.o.m. i påvliga och konciliära dokument, särskilt Vat II, Dei verbum. Pius XII:s encyklika Divino Affante Spiritu, (30 september 1943) hyllar uttryckligen EB, nr 8 (EB 547).

Kritisk exegetik

Emellertid måste det påpekas att det från början inte rådde enhet vare sig om dessa principer eller om deras tillämpning. Det regnade inte lyckönskningar och uppmuntringar från alla håll. Det är inte för att kränka den medelsvenske teolog som läser mig som jag summariskt påminner om att man befann sig mitt i ”modernistkrisen”. (Se notis i R. Aubert, Catholicisme IX (1982) med bibliografi.) Modernismen var en tankeinriktning, en sammansmältning av flera strömningar, härledda från upplysningstiden och idealistiska eller ”liberala” filosofer, strömningar som genomkorsat flera av våra länder, däribland, under liknande former, Sverige, omkring sekelskiftet. Jag nöjer mig med att hänvisa till rapporten Bibelsyn och bibelbruk, Lund (1970), och min lilla studie med samma titel, Lumen, nr 40, jan. 1971, 1–21.

Den moderna vetenskapens uppsving fick många forskare och tänkare att skaka av sig den kristna tron, som de ansåg vara fullständigt omodern, och att ifrågasätta dess dogmatiska innehåll, som de hädanefter ansåg meningslöst: Gud och hans frälsningsverk, Jesu gudomliga natur, grundandet av kyrkan. Ty man konstaterade samtidigt hur otillräcklig och blygsam, nästan barnslig prästernas dåtida utbildning var. Att utnyttja de historisk-kritiska metoderna och deras landvinningar, vederbörligen kontrollerade, det var precis Lagranges och hans skolas mål. Redan de första åren hade han blivit medveten om sin mission. Fast besluten att alltid underkasta sig den Heliga stolens bedömningar, eftersom Gud har gett Petri efterföljare uppdraget att vaka över tron, och angelägen om att aldrig handla mot sina dominikanska överordnades vilja, klarade han att bevara en exakt jämvikt mellan de båda avgrunderna naiv okunnighet och destruktiv kritik, sådan som den utövades av bl.a. Alfred Loisy. Historikern som sådan behöver inte Gud för att skriva Israels eller urkyrkans historia, men han har ”varken möjlighet eller rätt”2 att motsäga den tolkning som gjorts av hans troende kollega, som uppfattar bibeln som Guds Ord och, förutom det synliga, tillåter en transcendent orsaks ingripande.

Vid den katolska vetenskapskongressen i Fribourg (Schweiz), den 16 augusti 1897, talade Lagrange om Pentateukens källor. 3 Litet senare, i november 1902, höll han i Toulouse en serie om sex föreläsningar, som publicerades året därpå, om La methode historique. Följande ämnen behandlades: kritisk exegetik och kyrklig dogm; dogmutvecklingen, inspirationsbegreppet; den historiska metoden inom vetenskapen; israeliternas lagstiftning; urhistorien. I sanning brännande ämnen.

Kritik från kyrkans ledning

Större och större oro uttrycktes, protester, attacker. Ovädersmolnen hopade sig. Kort därpå avled Leo XIII, och hans efterträdare blev Plus X (den 4 augusti 1903). Denne tog itu med att granska och stärka kyrkans hela uppbyggnad: doktrin och liturgi. Dessa ansträngningar, som underkastades en sträng övervakning, spred sig snabbt till den högre teologiska undervisningen. Då började för Lagrange och hans närmaste utmattande prövningar, en väg genom invändningar och förtal. Han har själv antecknat en hel del av detta i sina Souvenirs, och Montagnes har nyligen publicerat den omfångsrika korrespondensen mellan ordens nye generalmästare, Hyacinthe Cormier (vald den 21 maj 1904), som EB lydde direkt under, även han en from och ängslig man som helt litade på påven.`’ Så kan vi steg för steg följa ständigt återkommande kontroller, revisioner, väntetider, förseningar, tillrättavisningar, publiceringsförbud, förbud t.o.m. mot att försvara sig, allt försvårat av en fulländad teknik för hemliga och anonyma antydningar. Snart fördömde Pius X genom dekretet Lamentabili (4 juli 1907) 65 modernistiska satser, som på nytt kommenterades i encyklikan Pascendi (8 september 1907). Kort därpå exkommunicerades A. Loisy (7 mars 1908). Bibelkommissionen, som skapats 1902 av Leo XIII, publicerade under tiden 14”beslut” angående diverse svårigheter, som speciellt hänförde sig till bibelns ”ofelbarhet”. I dag ser man att många stränga åtgärder var överdrivna och orättvisa. Icke desto mindre är det förvånande att det inte var förrän mycket senare, den 29 juni 1912, som Lagrange själv nåddes av officiell kritik, då ”många av hans skrifter” (scripta plura) förbj öds för seminariernas undervisning. Det var inte riktigt ett ”fördömande”. Ändå lämnade han genast EB och tillbringade ett år i Frankrike för att sedan återvända till Jerusalem i juli 1913 på Plus X:s uttryckliga order. Under första världskriget var EB ockuperad av turkiska armen, bröderna hade återvänt till Frankrike.

Betydande exegetiska verk

Pius X hade 3 september 1914 efterträtts av Benedictus XV Denne publicerade encyklikan Spiritus Paraclitus (16 september 1920), som i klartext uppmuntrade till religiöst och kritiskt studium av bibeln och gjorde slut på de föregående årens fasor. Även Cormier hade avlidit (17 december 1916). Samtidigt hade den franska universitetsvärldens godkännande, som vi inledningsvis nämnde, kommit. Lagrange var då nära 65 år. Han återupptog sitt arbete och åtnjöt äntligen, bortsett från ännu några svåra stunder, en lugn period, som blev mycket fruktbar. Hädanefter reserverade han sina krafter för Nya testamentet. Markuskommentaren publicerades 1922 och reviderades sedan flera gånger; kommentarerna till Romaroch Galaterbreven avslutades i Paris 1916 och 1918, och därtill kom snart de andra tre evangelierna. Sedan kom en grekisk synops, som följdes av hans kommentar l’Evangile de jesus-Christ i en fri, substansrik och sober stil. (Detta verk översattes genast till flera språk. Den grekiska synopsen anpassades till franska av C. Lavergne, band 1 utkom 1927 och band 2 1947, och har även den getts ut i stora upplagor. Kommentaren till de fyra evangelierna har ännu efter 70 år inte sett sin like på franska.) Slutligen grep han sig an en samling verk som skulle utgöra en ”Introduktion till Nya testamentet”, och kort efter varandra Le Judaisme avant Jesus-Chnsst, en kanonhistoria, ett textkritiskt verk, en bok om orficismen. Han åtog sig gärna kurser i de ämnen med vilka han arbetade, svarade på tusen frågor och deltog f.ö. mycket regelbundet i konventets korbön. Den 7 mars 1935 firades hans åttionde födelsedag, en familjesammankomst utan minsta publicitet. Följande sommar drabbades han av våldsam och utdragen gulsot. Läkarna och hans överordnade ansåg det inte tillrådigt att låta honom tillbringa vintern i ett stort, dåligt uppvärmt konvent. Han återvände således, utan att ta farväl av andra än alla bröder i konventet (”vänner harjag alldeles för många av”), till sin dominikanprovins, till studiekonventet Saint-Maximin i Provence. Där återfann han med glädje en anda av innerlig fromhet bland unga och gamla och tog åter på sig två föreläsningar i veckan, diverse föredrag och handledning. Han höll på att läsa korrekturen till en artikel om Genesis, då plötsligt en blodstockning i lungorna ryckte bort honom den 10 mars 1938 (den 10 mars 1890 hade han för första gången anlänt till Jerusalem). Han begravdes på konventets kyrkogård, men den 13 november 1967 överfördes hans stoft till jerusalem, där han nu vilar i koret i sin kära basilika i Sankt Stefanos konvent.

En person och hans andliga källor

Den som umgås med en stor man i det dagliga livet har goda chanser att snart lägga märke till detaljer hos denne. När jag för första gången mötte Lagrange förvånades jag över hans enkla och naturliga bemötande. Han betraktade mig uppmärksamt och utan högfärd. Under månader levde jag i hans närhet, utan att någonsin ertappa honom med mästrande uppträdande eller tonfall. Hans undervisning utgjordes inte av magistrala föreläsningar: han uttryckte sig mycket ledigt, nära de texter han lärde att läsa och förstå. Han infann sig mycket punktligt till alla gemensamma övningar och till korbönen. Sin djupa fromhet, som alltid närts av de ursprungliga andliga källorna i Skriften, demonstrerade han föga, men man märkte ofta hur den återspeglades t.ex. i serien av marianska dedikationer i hans stora verk. Vid de gemensamma rekreationerna förhöll han sig uppmärksamt och avspänt godmodig och växlade mellan skämt och allvar efter hand som det föll sig. Ibland en leende allusion på de genomgångna prövningarna, men aldrig ett uns agg eller bitterhet. Det som i längden frapperade mig mest var hans respektfulla och naturliga sätt gentemot alla, ja, han var densamme gentemot alla, ”hög som låg” på den sociala eller kyrkliga skalan. Jag har efter hand insett att detta var tecknet på verklig storhet och en djup ”hjärtats enkelhet”, som kanske inte är så vanlig, och som följaktligen ingav alla i omgivningen samma respekt, fri från kryperi.

Andra är mera kvalificerade än jag att bedöma vad som är kvar och kommer att leva kvar av hans arbete. Förvisso har de teologiska upptäckterna, den hermeneutiska forskningen gått framåt de senaste 100 åren. Det är oundvikligt att hans arbeten börjar bli föråldrade, men de är fortfarande mycket användbara. Han har öppnat en ny väg. Omkring 1890 krävdes det mycket djärvhet för att resolut våga sig in i de kritiska arbetena och låta dem tjäna Skriften i kyrkan; det krävdes ännu mer djärvhet för att aldrig låta sig nedslås av det motstånd och den fiendskap han mötte. Han hade denna intuition, han hade detta mod. Han kan tjäna som modell och inspiration för de katolska exegeterna. Måtte den institution som föddes genom honom för 100 år sedan fortsätta att utvecklas så att den förblir sig själv.

Övers. Malin Loman


Noter

1 ”Den katolska bibliska S:t Stefanosskolan i Jerusalem”, Credo 18(1937), s. 169–175.

2 R. de Vaux i introduktionen (s. 4–22) till nyutgåvan av La Methode historique (Foi Vivante, 31)

Paris (1966), 191 s.

3 Revue Biblique, 7 (1898), s. 10–32.

4 B. Montagnes, Exegete et obeisance. Correspondance Cormier – Lagrange (1904-1916), presenterad, utgiven, kommenterad (Etudes Bibliques, NS, 11), Paris (1989), 443 s.