Albert Camus – Den första människan

Drygt 30 år efter Albert Camus död har hans dotter Catherine Camus givit tillstånd att publicera ett ofullbordat romanmanuskript av författaren. Söndagsmorgonen den 3 januari 1960 lämnade Camus byn Lourmarin i södra Frankrike tillsammans med sin förläggare Gallimard för att med bil återvända till Paris. Följande dag krockar bilen med ett träd nära Pont-sur-Yonne. Camus dödas omedelbart, Gallimard avlider senare på sjukhus. Man hittar författarens portfölj med hans dagbok, Nietzsches Fröhliche Wissenschaft och manuskriptet till en ofullbordad roman med rubriken Le premier homme, (Den första människan). Det sägs att Camus flera gånger hade betecknat en sådan dödsolycka som ”stupid”, dvs. något som kunde betraktas som ödets, mekanismens och kompressionens meningslöshet i motsats till en verklig mänsklig historia.

Den efterlämnade romanen som inte var tänkt som ett testamente bär emellertid indirekt drag av ett sådant. Manuskriptet består av 144 tätskrivna svårläsliga sidor, där enskilda ord saknas och många korrektur ger vid handen att mycket skulle ha ändrats. En bifogad disposition och en del notiser antyder romanens avsedda, väsentligt större komposition, men fragmentet vittnar för sig själv om författarens litterära och filosofiska inspiration.

Camus utvecklar inte någon ”moral” som exempelvis i La Peste eller i L´Etranger. Han berättar om livet men inte analyserande utan inkännande, trevande, medveten om sitt eget liv och ihågkommande dess brustenhet. Det blir synligt hur ofattbart livet är med dess glädje och sorg, dess förväntningar och tillkortakommanden, och med dess hopp och fruktan.

Under sina sista år greps Albert Camus av tvivel både på sin egen författarbegåvning och sin filosofiska världsbild. Han kände ett slags frestelse att tillägna sig en nihilistisk åskådning, inspirerad av Nietzsche och Faulkner.

De vänsterintellektuella kring Jean-Paul Sartre hade förskjutit honom. De följeslagare som var honom trogna blev färre och han erfor ensamhet och förbittring. En melankoli grep honom. Paradoxalt nog framkallade denna känsla emellertid också motstånd och revolt mot världens och livets förfall. Ur denna kontext kan romanens tillkomst härledas.

Det efterlämnade manuskriptet har två delar. Första delens sju kapitel med glimtar från Algeriets kolonisering har rubriken ”På spaning efter fadern”. Andra delen, som omfattar två kapitel, bär överskriften ”Sonen eller den första människan” och slutar med romangestaltens ungdomsår som beskrivs som ”Obscur å soi-meme”, (Dunkel i sig själv) – ett uttryck som skulle kunna vara en nyckel till hela romanen. Över den ”spaning” som beskrivs vilar ett dunkel: över det stora och det lilla skeendet, över historien, över familjens härkomst och vardag, barnets uppväxt och utveckling. Men dunklet har också en annan sida. I slutet av texten skriver Camus om sin romangestalt: ”I detta dunkel inom honom föddes det lidelsefulla begäret, besattheten att leva. Det var något som alltid fanns i honom och som även nu bevarade honom intakt.” Denna hänförelse över livet erfor han redan i sin ungdom när han lekande och lidande trevade efter sin identitet. Den återfinns hos den fyrtioårige mannen som i romanen ser tillbaka på sin ungdom. I hänförelsen finner han en bräcklig trygghet.

Vem är ”den första människan”? Han heter Jaques Cormery, är född i Algeriet ett år före Första världskriget. Han lever i Paris. Andra kapitlet presenterar honom på väg till Samt-Brieuc i Frankrike sökande sin okände fader som stupat vid Marne. På byns militärkyrkogård finner han enbart ett namn och ett datum: Henry Cormery 1885-1914. Eljest ingenting. Skakad upptäcker han att fadern vid sin död varit yngre än sonen vid graven. ”En våg av ömhet uppfyllde honom.” Denna ömhet motiveras emellertid inte av banden till fadern, utan av en ”galenskap” (folie) som här blev synlig. Ett led i den naturliga ordningen hade förvandlats till kaos. Mellan gravarna bröts tidens ordning sönder och åren ordnade inte längre in sig i den ström som flyter mot sin ände.

Sökandet fortsätter och sonen träffar sin gamla moder i Algeriet. Hon vet knappast något om fadern och om det förflutna. Hon är analfabet. Så återstår enbart vaga gissningar, fragment och skugglika hågkomster. Under kolonisationstiden var fadern arrendator i ett land fullt av oro och spänningar där uppror ideligen ifrågasatte människornas tillvaro. Camus kommenterar: ”Hela livet utgjordes av olycka mot vilken ingenting kunde göras.” Obscurite, dunkel, präglade de fattigas liv.

Vidlyftigt berättas historien eller biografin från det förflutna: landet, familjen, och i synnerhet i romangestaltens barndom. Bittert anmärker Camus: ”För de fattiga markerar tiden enbart de vaga spåren på väg mot döden” (Pour les pauvres le temps marque seulement les traces vagues du chemin de la morr). Allusionen till Prousts Recherche du temes perdu är tydlig. Men när Proust målar livet som en rik bonad finns hos Camus’ huvudperson enbart enstaka ljuspunkter i en tung värld.

I romanens andra del far ”spaningen” en ny inriktning. Jaques Cormery upptäcker att den mytiska bilden av ”den första människan” avslöjar något om hans eget liv. Som en människa utan fasta rötter i det förflutna utvecklas han som barn och yngling till medvetande om sin identitet. Det finns oförlikneliga passager i de bilder som skisseras. En morbror som representerar ”fysisk vitalitet” och ”adamitisk oskuld”. Upplevelser vid havet, ett underbart liv skildras, en speciell händelse där pojken inte förmår ljuga. Men det finns också en alienation, en rupture. ”En oändlig sorg snörde barnets hjärta.” Den börjar i och med gymnasiet. Förbi är leken med kamraterna, den soldränkta drömmen, förbi är ett okontrollerat känsloliv. Folkskolläraren Germain hade förmedlat ett stipendium för gymnasiestudier åt Jaques och följt honom dithän. Han är den ende som visar honom ”en faderlig gest”. Men avskedet från denne man som han kan uppfatta som en ”far” medför ett krav att Jaques skall bli man.

En etapp på vägen till mognad beskriver Camus i ett kapitel som handlar om hur Cormery flyger till Mondovi i landets inre del. Han vill se sin födelseort, bondgården där han kommit till världen. Han hittar ingenting. Några möten, några samtal – om kolonisationstiden, om försakelse, grymhet både hos fransmän och algerier. Till sist uppenbarar sig den ”förste brottslingen” som förvandlar kunskapens frukt till det onda. Camus konstaterar: Ett kainsläkte bebygger nu landet – ”utan förflutet, utan moral, utan religion, lyckligt i ljuset från varat men också skrämt inför natt och död”. Här föds skuld och vedergällning. Processen handlar om invandrarna till Algeriet. Den kan emellertid även gälla för allt som sker i världen efter Edens lustgård.

I de många minutiösa detaljer i Jaques barndoms~ och ungdomsbiografi som berättas i denna text finns en mänsklig dysterhet. Varje tanke på framsteg är främmande. Visst finns en livslust, en törst efter glädje och mod. I de sista kapitlen förekommer meningar som löper över en hel sida: om Jaques drömmar, om hans begär och ångest, om vänskap och fejd, om lycka och misär. Man får intrycket att författaren ännu en gång ville samla allt som världen har att bjuda av skönhet och skräck i ögonen på sin romangestalt.

Visst är denna roman ofullbordad och förvisso skulle Camus ha ändrat och kompletterat mångt och mycket. I en notis anmärker han vid ett tillfälle: ”Boken skall vara ofullbordad.” Och i textens allra sista ord uttrycker nobelpristagaren från 1957 än en gång sin människosyn och världsbild: ”storsinthet [generosite] … att dö utan revolt” i ett fragment som är mycket mera än enbart ett litterärt tidsdokument.