Altarets avskildhet

Hur såg de medeltida kyrkornas interiörer ut i Sverige? Hade man fri insyn i koret som i dag, eller skymdes det av ett mer eller mindre genombrutet skrank som i många andra länder? Det är en fråga med både arkitektoniska och liturgihistoriska aspekter.

I sin väldokumenterade och vackra bok Kyrkorummets brännpunkt gör konsthistorikern Anna Nilsen en radikal omtolkning av korskrankets historia i det medeltida Sverige. Korskrank förekom under den romanska perioden, säger hon, med de försvann ur kyrkorna redan på 1200-talet. Först efter reformationen återkom korskranket för att åter komma ur bruk på 1700-talet. I våra medeltidskyrkor finner man knappast några rester av medeltida skrank, och i själva triumfbågsöppningen ser man ofta målningar som skulle ha dolts av ett korskrank.

De romanska kyrkorna i Sverige, med sina trånga koröppningar, hade säkert korskrank som kunde vara en helt tillslutande dörr eller en lägre avbalkning. Men under gotikens period blev övergången från kor till långhus allt mindre markerad: triumfbågen vidgades eller försvann helt i de så kallade salkyrkorna, där långhus och kor håller samma bredd. Vid denna tid har man enligt Nilsen också avlägsnat korskranken. Församlingen har getts fri sikt in i koret och också fått möjlighet att beträda det. En helt koravskärmande lektoriemur fanns på sina håll i Danmark, bland annat i Lunds domkyrka, men något liknande är inte känt från det medeltida Sverige.

Johnny Roosval, som så starkt påverkat vår bild av svenska medeltidskyrkor, var övertygad om att kyrkornas triumfkrucifix bars upp av en tvärbjälke över triumfbågen (trabes). Vid 1900-talets kyrkorestaureringar har man ofta rekonstruerat denna anordning, men nu ifrågasätts också denna av Nilsen, som menar att det kan ha funnits andra möjligheter att placera triumfkrucifixet. Ibland har det vilat på en ”stock”, dvs. en fot eller sockel framför koröppningen. Många krucifix har en ohyvlad baksida och har förmodligen suttit mot en vägg (t.ex. över högaltaret eller södra sidoaltaret). Där det förekom lektoriemur, kunde triumfkrucifixet placeras på denna, men detta slags mur fanns som sagt inte i Sverige.

För den som lärt sig se de svenska kyrkorummen med Roosvalska och Curmanska ögon kommer Nilsens teser som en överraskning. Lika förvånande är tanken att reformationstidens korskrank (som ännu är vanliga i Danmark) var en nytillkommen anordning i syfte att minimera altarets roll i kyrkorummet och framhäva predikstolen.

Korskrankets försvinnande på 1200-talet hänger enligt Nilsen samman med den uppblomstrande sakramentskulten som följde på Fjärde laterankonciliet, särskilt tendensen att framhäva elevationen och tillbedjan av sakramentet utanför mässan ram. Man öppnade nu kyrkornas kor, menar Nilsen, så att församlingen fick en närmare kontakt med altare och sakramentshus. Samma arkitektoniska utveckling kan för övrigt bekräftas på danskt håll (Jes Wienbergs doktorsavhandling Den gotiske labyrint, Lund 1993).

Detta är mycket bestickande, men materialet är mångtydigt. Nilsen gör en noggrann redovisning av förhållandena i Sverige (och delvis i andra nordiska länder), men vidare utblickar saknas. Den liturgiska utvecklingen under 1200-talet tecknas alltför schematiskt så som den har beskrivits av en äldre generation svenska forskare (särskilt s. 74 f.). Utanför Sveriges gränser finns en fräschare forskning med långt intressantare perspektiv. Ett färskt exempel är Miri Rubins Corpus Christi (Oxford 1991) med socialhistoriska (och delvis kontroversiella) synpunkter på sakramentskulten.

Om den liturgiska utvecklingen på 1200-talet var något som gällde hela Västeuropa, varför försvann då korskranken just i de svenska kyrkorna (och kanske i de danska och nordryska)? Gotikens spröda, genombrutna korskrank med sina sirliga former är vanliga motiv i senmedeltida bildkonst, inte bara i England (som Nilsen särskilt nämner) utan också i Nederländerna och Frankrike. Hur skall man förklara ett uttalande av Martin Bucer, den protestantiske reformatorn i Strasbourg, att det var okristligt att skilja koret från långhuset med ett skrank? Och om utvecklingen i Norden skilde sig från det kontinentala, vad kan det då ha berott på?

Anna Nilsens stimulerande och provocerande bok uppmanar till fortsatt forskning och inte enbart på nordisk mark. Som så många andra nordiska medeltidsfrågor hör kyrkoarkitekturen hemma i ett europeiskt perspektiv.