Betlehems universitet – katolskt, arabiskt

Bethlehem University ligger i Betlehem på stadens högsta punkt. Detta i det Heliga landet unika och i vårt land i stort sett okända universitet kan förhoppningsvis komma att spela en viktig roll i uppbyggnaden av det nya palestinska samhället. Majoriteten av professorerna är araber (c:a 85 procent), de flesta med doktorsgrad från västliga universitet; enstaka har disputerat i Amman, Beirut, Kairo, Moskva, Jerusalem. Samtliga 1900 studenter (manliga och kvinnliga) är araber från Västbanken och Gaza: 66 procent av dem är muslimer, övriga katoliker och ortodoxa. I universitetets förtroendenämnd är såväl religiösa som världsliga auktoriteter representerade, även muslimer. Enligt senaste katalog är universitetets ”grundläggande funktioner” tre: undervisning, forskning och tjänst (”teaching, research and service”). Undervisningsspråk är arabiska och engelska.

Betlehems universitet har funnits endast i ett par årtionden. 1972 träffades rektorerna för de katolska skolorna i östra Jerusalem och Västbanken och diskuterade möjligheten att få till stånd en akademisk utbildning för den arabiska ungdomen. Min sagesman, som var en av dessa rektorer, berättar att man tog kontakt med de lokala kyrkoledarna, i första hand ärkebiskopen Pio Laghi. En vädjan sändes till påven att stödja företaget. Han svarade positivt, och Betlehems universitet kunde grundas 1 oktober 1973 i samarbete med La Sallebröderna, som hade hundra års erfarenhet av skolarbete i arabvärlden och kunde åta sig administrationen. Dessutom råkade de ha en byggnad att ställa till förfogande på Freres Street i Betlehem, där de tidigare haft en skola för arabiska pojkar. Freres Street, brödernas gata, är ett minne av denna. Byggnaden, som hyser administrationen och några ämnesinstitutioner, har senare kompletterats med en rad välplanerade institutionsbyggnader.

Förutom La Sallebröderna, till vardags kallade Christian Brothers, är S:t Josefsystrar, Systrar av S:t Paul av Chartre, Jesu Sällskap och Teresianska Sällskapet representerade bland lärare och övrig personal.

Universitetets syfte i vidaste bemärkelse är ”att för befolkningen i Västbanken och Gazaremsan fungera som ett lärdomscentrum för främjande, upprätthållande, spridande och utnyttjande av kunskap”. Detta skall ske ”i en anda av förståelse, etisk vision och allmänt erkända moraliska principer”.

Universitetet har sex mål. 1. Den enskildes personliga utveckling. Undervisningen skall ges ”en liberal inriktning”. 2. De ämnen som erbjuds studenterna skall vara anpassade till dessas behov, yrkesområdena och tänkbara arbetsgivare. 3. Studenterna skall förberedas ”att göra en insats inom de pedagogiska, ekonomiska, vårdinriktade, sociala strukturerna samt inom områdena naturresurser och kommunikation”. 4. Palestinierna, såväl de kristna som de muslimska, ”skall ges en chans att få träffas, studera och arbeta tillsammans” i en pluralistisk miljö. 5. Universitetet skall sträva efter att de ungas intellektuella resurser blir till nytta för omgivningens befolkning. 6. Forskning, särskilt tillämpad sådan, är en viktig uppgift för detta universitet, inte minst med tanke på den stimulans den ger åt studenter och fakultetsmedlemmar. Den skall därför främjas så långt resurserna tillåter.

Arbetsmarknaden

Utexaminerade studenter från detta universitet accepteras vid amerikanska och europeiska universitet samt vid arabländernas universitet. Men de accepteras ej vid universiteten i Israel – av det enkla skälet att Israel aldrig har erkänt grundandet och existensen av Betlehems universitet. Det finns helt enkelt inte ur den israeliska statsledningens synpunkt. Detta är, som lätt inses, till oerhörd nackdel för de arbetssökande nyutexaminerade, ja det innebär en katastrof för dem. Med undantag för dem som börjar vårdlinjer vet praktiskt taget alla nyinskrivna studenter i Betlehem att de inte kommer att få arbete inom Israels gränser. Vanligen löser de nyutexaminerade araberna detta dilemma genom att endera söka arbete utomlands, vanligen i USA, eller hjälpa familjen i souqen, marknadskvarteret, med att förfärdiga eller sälja rosenkransar, krucifix eller andra träarbeten till pilgrimer och turister. Det är ett sätt att överleva men ingalunda någon acceptabel lösning. Målsättningsparagraferna 2 och 3 har ännu inte kunnat börja fungera. Och det kommer att ta tid innan det palestinska samhällets strukturer kommer igång.

Våldet inpå väggarna

Redan vid mitt första besök vid Betlehems universitet hösten 1993 frapperades jag av den goda andan, samvaron och samarbetet mellan de muslimska och de kristna studenterna. Jag tänkte – särskilt efter avtalet i Washington mellan PLO och Israel – att här kommer det nya palestinska samhället att kunna rekrytera funktionärer av alla de slag. För att inte tala om den storartade samarbetsmodell som här ges åt hela området. Dessa känslor och förhoppningar hyser jag fortfarande. Men en morgon i våras visade mig universitetsbibliotekarien ett kulhål i ett av bibliotekets fönster, åstadkommet genom ett skott inifrån. Vi vet inte vem som har skjutit eller när det har skett, sa hon. Men vi som arbetar här är rädda. De muslimska studenterna visade plötsligt sitt missnöje med att de inte hade någon permanent och värdig lokal för koranläsning och de dagliga bönerna. De kristna studenterna har ju ett stort vackert universitetskapell inom området som uppfördes redan när La Sallebröderna förlade sin pojkskola hit, vid århundradets början. Nu har muslimerna flyttat ut bönen på campus och använder högtalare. Vi tror att det är påtryckargrupper utifrån som söker påverka våra studenter, säger bibliotekarien.

Och jag såg faktiskt vid mitt nästa besök en grupp äldre araber vid universitetets entre. De försökte övertala portvakten, en katolsk arab, att släppa in dem på området.

En kort tid efter massakern i Hebron, som inträffade 26 februari, gick israeliska armsenheter till attack mot det muromgärdade universitetsområdet. Med tårgas, gummikulor och även skarp ammunition skadade de ett antal studenter, byggnader och fordon och vållade härigenom ett betydande avbräck i undervisningen.

I ett rundbrev skriver vicekanslern, br Ronald Gallagher FSC: ”Betlehems universitet öppnade igen efter sex dagars stängning, då det rått utegångsförbud efter massakern i Hebronmosken. Lärare, studenter och administrativ personal planerade att hedra orren för massakern i en minnesgudstjänst. Klockan 8.15 spärrade några studenter och andra Freres Street, som leder in till universitetsområdet. En kvart senare avfyrade israeliska soldater tårgas in mot gatan, och kort därefter över murarna in på universitetsområdet. Några studenter svarade med att kasta stenar över muren. Klockan 8.45 avfyrades tårgasbehållare mot en byggnad där studenterna samlats för att fly undan tårgasen ute på gården. Tårgas~ beskjutningen fortsatte i över två timmar.”

I ett annat rundbrev heter det: ”Tårgasen föll som regn, gummikulor dånade mot universitetsbibliotekets väggar, skarp ammunition vållade svåra skador på engelska institutionen.”

Varför dessa attacker genomfördes är för mig en gåta. Kanske helt enkelt av nervositet inför en så stor koncentration av arabisk ungdom i ett känsligt läge, en häpen oro över att muslimska och kristna araber kan studera och trivas tillsammans i en sådan – i dessa trakter okänd – arbetsgemenskap och fred.

Sedan det ovan skildrade händelseförloppet i mars har läget ingalunda stabiliserats. Oupphörligt tvingas den akademiska undervisningen göra uppehåll; alltid är det yttre faktorer som utgör tvånget. Det är en utomordentligt påfrestande situation för såväl studenter som lärare och annan personal.

Det nya palestinska samhället, som just nu befinner sig i födslovåndor, behöver Betlehems universitet. Det finns en hel rad högre katolska undervisningsinstitutioner i det Heliga landet, framförallt prästseminarier, av hög klass och med all undervisning på arabiska: det latinska patriarkatets, franciskanernas, La Sallebrödernas, salesianernas m.fl. men inget universitet, förutom Betlehems. Universitet betyder ju, både historiskt och språkligt, att undervisningen är universell, allomfattande, med samtliga fakulteter (även om den medicinska undervisningen i Betlehem ännu är outvecklad).

En fråga kan vara berättigad: Vilket stöd skulle vi från väst, speciellt Sverige, kunna ge åt detta beundransvärda lilla universitet, som är en samarbetsmodell för hela Mellanöstern? Kanske genom att något universitet av den mindre storleksklassen eller en fakultet genom en vänskapsrelation försökte stödja Betlehems universitet, studentutbyten och gästföreläsningar på ömse håll.