Eutanasi på det sluttande planet

I våras trädde den nya eutanasilagen i kraft i Holland. Enligt denna lag förblir eutanasi förbjuden. Läkare som aktivt och avsiktligt framkallar en patients död, i vanliga fall genom injektion av en drog, åtnjuter emellertid åtalsfrihet på vissa villkor. Till dessa villkor hör bland annat patientens egen, upprepade begäran om att få den dödliga injektionen. Hennes lidande skall vara svårt, hon måste vidare vara obotligt sjuk och alternativa åtgärder skall saknas.

Dessutom skall ytterligare en oberoende läkare konsulteras och godkänna ingreppet, och den ansvariga läkaren skall anmäla döden genom eutanasi till de lokala rättsinstanserna. Lagen antogs efter utdragna debatter i det holländska parlamentets båda kamrar. Den legitimerar en praxis som inte föranlett något åtal sedan 1986.

Argument för och emot

Ett av huvudargumenten för eutanasi, i både den etiska och den politiska debatten, var och förblir patientens egen vilja och begäran att befrias från sitt svåra lidande. Det handlar oftast om en obotlig och plågsam cancersjukdom. Den vägledande etiska principen är alltså patientens autonomi, dvs hennes självbestämmande över sitt liv och sin död, och läkarens frivilliga ingrepp som svarar mot patientens begäran.

Ett av argumenten mot eutanasi var hotet om alltmer vidgade indikationer som skulle berättiga en patient att be om och fa den dödliga sprutan. Vad händer när en patient som uppenbarligen lider svårt men inte längre är i stånd att (i enlighet med autonomiprincipen) själv be om att få dö genom en medicinsk intervention? Att faran för missbruk ligger nära till hands visar inte minst den konkreta situationen i Holland där enligt flera undersökningar många patienter fick den dödliga injektionen utan att någonsin ha bett om den (jfr. Signum 1992 nr 5).

Argumentet om alltmer vidgade indikationer har också fatt namnet det sluttande – och därtill hala – planet (the slippery slope): när man ur etisk, social eller politisk synpunkt har accepterat det ena skälet för eutanasi (exempelvis patientens egen vilja) står nästa skäl i tur (exempelvis vårdpersonalens eller de anhörigas barmhärtighet inför patientens lidande) vilket i sin tur flyttar ut gränserna för att man skall kvalificeras som kandidat för ingreppet. Eutanasins tillskyndare har dock avfärdat detta argument som undermåligt. Ett demokratiskt samhälle har ju goda möjligheter till rättslig kontroll.

Den överskridna gränsen

En nyligen inträffad händelse i Holland visar, att det inte är så lätt att vifta bort argumentet om det slut

tande planet. Det har snarare fått en oväntad och i själva verket befarad bekräftelse. I juni i år dömde det Höga Rådet- som är högsta domstolen i Holland – en psykiater i Haarlem skyldig för att ha handlat mot lagen. Han hade med hjälp av läkemedel aktivt och avsiktligt bidragit till att avsluta en kvinnas liv som rent fysiskt var kärnfrisk men hade tröttnat på livet. Två lägre juridiska instanser hade helt frikänt psykiatern som bedömdes ha handlat i ett nödläge. Om inte han hade hjälpt henne att dö skulle hon själv på annat och mer dramatiskt sätt ha tagit livet av sig. Men så har alltså Hollands högsta domstol reviderat de två lägre instansernas domslut.

Man skulle kanske tro att högsta domstolens verdikt kunde uppfattas som ett nederlag av förespråkarna för eutanasi. Läkaren hade begått en straffbar handling och befanns skyldig. Har inte domstolen därmed undvikit att hamna på det sluttande planet? Vid första påseende skulle man kanske tro det. En närmare granskning av domslutet bekräftar motsatsen. Psykiatern dömdes nämligen endast av det skälet, att han inte konsulterade en oberoende kollega innan han gav sin patient den höga dosen läkemedel.

Domarna gjorde alltså inte någon skillnad mellan somatiska och psykiska orsaker till patientens sjukdom. Det är detta som är nytt och anmärkningsvärt. Det viktiga villkoret att patienten skulle befinna sig i sitt livs terminala skede föll bort. Om domslutet kommer att fungera som prejudikat kan också patienter med psykiatrisk indikation bli föremål för eutanasi – eller hjälp till suicid som i detta fall. Villkoret är att en andra, oberoende läkare konsulteras.

Någon kanske invänder att det i detta fall inte rör sig om eutanasi i begreppets strikta bemärkelse utan om hjälp till suicid. Det är riktigt men invändningen missar poängen i argumentationen. Det är inte sättet (dödlig injektion utförd av läkare eller en överdos läkemedel som en läkare ger patienten) på vilket patienten av egen begäran dör som resonemanget här gäller. Det är i stället domstolens motivering som väcker uppseende.

Med detta domslut befinner sig Hollands Höga Råd en bra bit nere i det sluttande planets utförsbacke. Saken blir inte bättre när den nämnde läkaren visserligen befanns skyldig men åtnjuter straffrihet.