Vägen till Rjazan

”Ta nu emot det här, detta som […] kommer från mig personligen, senkommet ur ett fjärran åttiotal, detta att man inte kan förlåta er, ni feta råttor långt bakom stridslinjerna, ni som vimlade ombord på vårt skepp, detta hem för alla barnungar som plockats upp ur krigets ocean.”

Ett sådant indignerat tonfall är inte ovanligt i den ryske författaren Anatolij Pristavkins självbiografiskt baserade roman Ett gyllene moln över Kaukasus (1989). Texten – ett av glasnostperiodens mest uppmärksammade konstnärliga uttryck – handlar om hur två föräldralösa tvillingpojkar under Andra världskrigets slutskede flyttas från ett barnhem utanför svältens Moskva till en koloni i Kaukasus bergstrakter. Trots en bättre brödranson gäller för dem även där den fysiska råstyrkans lag. Kolonins sammanhållning ställs på prov också när spillrorna av en deporterad kaukasisk folkgrupp går till attack för att beslutsamt värna om sitt revir.

På egna upplevelser från krigstidens barnhem grundar sig också Pristavkins nya bok, Vägen till Rjazan. Denna gång omspänner skildringen ett par årtionden – 1940-talets och en bit in i avstaliniseringsepoken. Decennierna sammanbinds emellertid med våra dagar genom att berättaren i en modern tunnelbanevagn blickar ut mot sin barndoms marker och i detta nuskikt beskriver en smärtsam färd längs vilken byar utraderats, landskap tillplattats och hustomter ödelagts av giftångande ringleder. Just här, där förstäderna hastigt breder ut sig, växte han upp, nära grönskande parker, vackra kyrkor och ståtliga biografer.

Dessa forna bilder skänker rekapitulationen ett nostalgiskt skimmer, och man finner i de varma personporträtten ett med gårdagen aningen försonande drag – något som knappast kännetecknade föregående opus. Det mildare anslaget innebär ändå inte någon nyorientering beträffande synen på nationens förflutna. Tvärtom är det med bävan som berättaren studerar kvarlämnade negativ från den tid då han bodde vid avkroken i skogen utanför Moskva eller erinrar sig glada festmarscher och andra propagandistiska högtidligheter, till vilka hela hans generation under de första efterkrigsåren lät sig locka.

Mannen är sålunda ett barn av kriget, märkt av vistelse på barnhem och provisoriska inkvarteringar i utkylda skolor och källare. Plågad av förödmjukelse och svält har han tvingats uppsöka måttligt gästfria släktingar och frestas till utbrott mot misstänksamma grannar.

Här fokuseras den andliga och materiella nöd som följde på Röda armens seger över Hitlertyskland- ett ämne som fortfarande attraherar ryska diktare. Pristavkin fångar männens dryckesgemenskap och kvinnornas stillsamma vrede med lika säker hand som han låter sitt alter ego väva fram tragikomiska episoder knutna till militärtjänstgöringen och ett efterföljande kringströvande leverne. Samtidigt porträtteras kamraterna och de oftast undflyende föremålen för hans häftigt uppblossande tonårskärlek.

Många händelser laddas med ny innebörd när Pristavkin redovisar huvudstationerna på en av krigsskeden märkt sträcka, där åren lagt sig likt ”årsringar i ett träd: år av kol och aska, breda år”. Hur breda årsringarna under den hittillsvarande postsovjetiska eran har varit är givetvis en öppen fråga. Själv har författaren inte varit overksam. Efter att aktivt ha engagerat sig för de baltiska republikernas oberoende fungerar han i dag som ordförande för den så kallade Benådningskommissionen, genom vars insatser tidigare dödsdomar granskas och i flertalet fall omprövas. Det handlar sålunda om ett för diktarrollen klädsamt uppdrag.