Albertus Magnus 1280-1980

Tron, har den något med vetenskap att skaffa? Att tro något, eller att tro på något, det är ju just motsatsen till att veta och att kunna bevisa. För den icke-troende är tron det desperata försöket att sätta lappar över de hål i vetandet som finns men som inte borde finnas.

Den mycket troende kan å sin sida tycka sig vara i en privilegierad situation, jämfört med de icke-troende: han har ju facit i hand och behöver inte som de andra treva sig fram med hjälp av mänskligt förnuft som bristfällig krycka. Vad har Aten med Jerusalem att göra?

Den här inställningen som man kan kalla fideism och vars klassiska företrädare är Tertullianus, Bernhard av Clairvaux och Martin Luther kan helt visst stödja sig på åtskilliga bibelord om skillnaden mellan Guds och världens visdom. Med vissa mellanrum återkommer den i kyrklig idehistoria och för närvarande har den högkonjunktur: aldrig någonsin har väl intresset varit så litet som nu för att bygga broar mellan tro och vetande-vetenskap. Den katolska huvudtraditionen har emellertid aldrig sympatiserat med den linjen utan intar en förnuftsvänlig och kulturfrämjande position som vill ta hela verkligheten på fullt allvar; de tongivandet namnen har varit Klemens av Alexandria, Augustinus och Thomas. Deras linje har bekräftats av de två Vatikankoncilierna. Den beklagliga Galilei-affären motbevisar inte detta faktum utan snarast understryker förhållandet att katolsk tro alltid ansett den vetenskapliga världsbilden som högst betydelsefull ur trons perspektiv. Om det inte spelar någon roll vad forskningen har för uppfattning om världen vi lever i, då är denna uppfattning liktydig med påståendet att den synliga världen egentligen är en mindre viktig del av skapelsen, ja snarast en distraktion som drar blicken från den andliga verkligheten.

Men världen är en, och allt det skapade är ”mycket gott”, om vi får tro författaren till bibelns första blad. Svunna århundradens missriktade försök från kyrkliga myndigheters sida att diktera den naturvetenskapliga forskningens metod bygger trots allt på förutsättningen att världen inte är likgiltig utan ett avtryck av Guds hand som måste behandlas med all tillbörlig respekt för upphovsmannen. Sak samma med det mänskliga förnuftet: låt vara att Paulus sagt sådant som kan tolkas som misstro mot förnuftets möjligheter att genomskåda verkligheten, men det är dock samme Paulus som skrivit den kristne filosofens magna charta: det man kan veta om Gud är synligt för alla. Alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet varit synliga och kunnat uppfattas i hans verk (Rom. 1:19 f.)

Albertusjubileet

Den 15 november 1980 kan man fira sjuhundraårsjubileet av en filosof som mer än de flesta har förtjänsten av att tro och intellekt i den katolska traditionen lever i ett oupplösligt äktenskap. 1280 dog Albertus Magnus, som på ett unikt sätt hade behärskat hela det teologiska, filosofiska och naturvetenskapliga vetandet under 1200talet. Man brukar ofta säga att Thomas av Aquino var den som förenade tro och vetenskap, men Thomas var i detta avseende bara elev till Albertus: det var denne som hade måst utkämpa de första dusterna med den tidens ignoranter. För att förstå vikten av hans insatser är det nödvändigt att rekapitulera vissa omständigheter kring fenomenet Albertus, som kallas doctor universalis på grund av sitt encyklopediska vetande; hans bildning framstod som ett mirakel för samtiden och än mer för den utgående medeltidens betraktare.

Albertus Magnus framträder under en tid av dramatiska brytningar. Det europeiska samhället är inbegripet i en intensiv urbanisering: handel, industri och långväga kommunikationer återuppstår efter att ha legat i träda sedan antiken. Denna helt nya situation ställer nya krav på den kyrkliga förkunnelsen, som bedrivits enligt samma mönster alltsedan Europa kristnades. Ett dittills statiskt och feodalt samhälle höll på att förvandlas till en internationell gemenskap där nya ideer korsbefruktades. Som bekant framträder tiggarordnarna som kyrkans svar på den nya situationen. Deras utpräglat dynamiska karaktär jämfört med klostrens traditionalism och konservatism utövade stark lockelse på tidens unga intellektuella. Albertus tillhörde dominikanorden, som efter sin tillkomst 1216 utvecklades med explosiv kraft: 1277, tre år före Albertus’ död, fanns det 404 dominikankonvent, de kvinnliga ej medräknade. Albertus inträdde i orden 1223 under en studievistelse i Padua. Han blev snart verksam som lärare inom orden, som ju var grundad för studier, och docerade under 1240-talet i Paris. 1248 kallades han till dominikanernas nygrundade universitet i Köln, som skulle bli hans fasta punkt i en orolig tillvaro. På grund av sin allmänna duglighet kallades han ständigt till nya uppdrag, var flitigt verksam som politisk medlare och några år biskop av Regensburg. Men det är uppenbart att hans största insats blev den att han lade fast dominikanernas ”forskningspolitik” och kom att påverka den 25 år yngre adepten Thomas av Aquino och hela den senare traditionen; vår egen Petrus de Dacia träffade Albertus i Köln sommaren och hösten 1267 och visar i sina hittills outgivna filosofiska skrifter ett nära nog totalt beroende av den store läraren.

Syntes, inte flykt

Albertus levde alltså i en tid när det latinska Västeuropa översköljdes av en mängd nya tankar; framför allt fascinerades man av Aristoteles, som dittills hade varit delvis okänd men nu blivit introducerad via arabiska lärda i Spanien och efter fjärde korståget också fanns tillgänglig i grekiskt original. Aristotelismen var en filosofisk helhetskonception som trollband de unga studenterna. Kyrkans män var oroliga. Man kunde inte vara riktigt säker på att Aristoteles naturfiolosofi och etik var helt förenliga med kristen tro. Inför det nya och okända reagerade man med kramp och krav på förbud mot läsning och spridning, och som alltid fick sådana åtgärder annan verkan än den åsyftade. Av detta kan man dra följande slutsats: när nya frågor ställs och de gamla svaren inte längre tillfredsställer, då måste de nya frågorna tas på allvar och inte avfärdas som felställda och irriterande. Albertus drog denna slutsats, inte utan motstånd från sina egna ordensbröder, av vilka somliga ”som vilddjur skymfade det de inte kände till”. Albertus såg det som sin och sin ordens uppgift att göra allt filosofiskt tänkande hos greker och araber tillgängligt på latin, i översättning, parafraser och kommentarer. Alla de nya impulserna måste bemästras, inte undflys. Allt riktigt, gott och skönt som någonsin tänkts eller gjorts måste vara inspirerat av Guds egen Ande, och denne Ande var ingjuten i de kristnas hjärtan: alltså kunde man lugnt sätta sig ned för att pröva andarna i de hedniska filosofernas skrifter. Att behålla det riktiga, att rätta till det felaktiga, att i möjligaste mån förena allt till en syntes med den kristna uppenbarelsen som kyrkan mottagit, det blev de unga dominikanernas mission, en väldig kallelse. Albertus lade grunden, det blev Thomas som fick bygga huset. Allt skulle ske under fördomsfritt utbyte av skäl och motskäl; om kritik mot ens slutsatser framfördes från personer med beläsenhet och överblick, då måste den tas på allvar och antingen tillbakavisas med blanka vapen eller föranleda en översyn av den egna ståndpunkten. ”Om kritiken kom från personer utan vare sig beläsenhet eller överblick, då kan man förutsätta att de kritiserar av illvilja eller okunnighet, och sådana invändningar kan man ignorera” (De animalibus XXVI, slutet).

I botten ligger den bergfasta övertygelsen att natur och ”nåd”, det vill säga, skapelsens ordning och återlösningens, har en och samma källa, Gud, som är verklighetens enda och ena grund vare sig någon erkänner det eller ej. Den kunskap som kan erövras om den objektiva verkligheten, den kan omöjligt strida mot uppenbarelsen i Kristus. Tron och vetandet är för Albertus och hans efterföljare a priori utflöden av samma källa, två sidor av samma sak, två perspektiv på samma verklighet, ja varandras förutsättningar: tron förutsätter kunskap för att vara trovärdig, allt vetande bygger på förtroende för sagesmannen och på en rad obevisade axiom. Det är först i trons ljus som allt vetande blir begripligt och sammanhängande: så tolkade man med Augustinus ett ställe hos Jesaja i den gammallatinska översättningen: nisi credideritis, non intellegetis, om ni inte har tro kommer ni inte att förstå. Med sådana utgångspunkter är och förblir talet om en ”dubbel sanning”, att någonting skulle kunna vara sant för tron men strida mot förnuftet, rent nonsens och intellektuellt ohederligt. Eljest måste man ge upp antingen sin tro eller sitt förstånd. Credo ut intellegam: utan tron blir tillvaron absurd.

Detta är inte detsamma som rationalism, om man därmed menar åsikten att allt verkligt skulle vara åtkomligt för förnuftet. Det finns mer mellan himmel och jord än mänskligt skarpsinne kan fatta, men det område där uppenbarelsen tar vid börjar inte förrän förnuftets provins har upphört och trosläran gör på intet sätt tankereflexionen umbärlig. Lika litet som det finns en kristen matematik kan det finnas några filosofiska skäl för eller emot dogmen om inkarnation eller Treenighetsläran, det rör sig här om olika och artskilda kompetensområden. Som den förste gör Albertus en sträng boskillnad mellan filosofin och teologin. Det filosofiska skall behandlas enligt filosofisk metod, det teologiska teologiskt. Karakteristiskt är hans egen deklaration: i naturfilosofiska saker ville han följa Aristoteles, i trossaker mer Augustinus, i medicinska Galenos och Hippokrates.

Empirikern Albertus

Albertus var alltså verksam som presentatör och kompilator, men vilket var hans eget bidrag till vetenskapen? Det är framför allt på botanikens och zoologins områden som han gör viktiga egna iakttagelser och inte bara stannar som kommentator av nya texter. Hans skrift De vegetabilibus torde ha introducerat ordet ”vegetabilier” och dess motsvarigheter i de moderna språken. Hans lanserade termen tabula rasa i psykologien. Hans betoning av empirin skiljer honom från föregångare och efterföljare under medeltiden. Han refererar till personligen företagna undersökningar av djurens anatomi. Även om han inte drastiskt ökade den faktiska kunskapsmassan var han nyfiken och öppen, och hans betoning av att all teori måste revideras öm den inte höll streck vid empirisk prövning visar att han stod Aristoteles närmare än de flesta aristoteliker gjorde.

Vad är då naturvetenskapens mening för Albertus? Han betonar inte, som sin samtida Robert Bacon, de praktiska aspekterna så mycket, utan han säger liksom Aristoteles att studiet av naturen har ett värde i sig, liksom alla teoretiska vetenskaper såtillvida som de alstrar intellektuell tillfredställelse, de utgör den ”lycka” som är målet för det ”kontemplativa” livet, livet i betraktelse av verkligheten. Också maskens inälvor är ett värdigt föremål för studier: också där tar man den gudomlige konstnären på bar gärning. Naturvetenskapen lämnar så sitt bidrag till teologin, eftersom skapelsen röjer Skaparen genom analogier. I sina teologiska skrifter är Albertus angelägen om att utnyttja sina egna resultat i det teologiska resonemanget. För honom mynnar naturvetenskapen ut i etiken. Iakttagelser av naturen lär oss vad naturen är och ger oss därför möjlighet att leva i överensstämmelse med naturen. Naturvetenskapen upptäcker därvid sina egna begränsningar och måste lämna över ansvaret till metafysiken när det gäller tillvarons djupare sammanhang. För att ge människan egentlig ledning måste den kompletteras med ljuset från uppenbarelsen.

På en punkt visar sig Albertus Magnus ha ett särskilt intresse i dagens situation. Hans föregångare på 1100-talet hade försökt förklara naturfenomenen utifrån kausalresonemang, alltså genom att fastställa orsakssammanhangen. Men i och med återupptäckten av Aristoteles på 1200-talet börjar man, med Albertus i spetsen, att intressera sig för ändamålsenligheten i naturen (”naturen gör inget utan avsikt”). När en växt eller ett djur utvecklas borde man alltså inte bara fråga sig vilka bakomliggande orsaker som kunde fastställas, utan också vad som var ändamålet med processen. En växt strävar uppåt, inte därför att den är lättare än jorden (som den äldre förklaringen ville göra gällande) utan därför att den skall bära frukt och därför måste ha en annan gestalt än det ursprungliga fröet. Detta nya finalitetstänkande förde med sig att man alltid räknade med att drivkraften bakom förändringar var en naturens trängtan efter fullkomning. Detta betraktelsesätt har mycket gemensamt med etiken. Vid medeltidens slut skildes åter kausalitet och finalitet, en åtskillnad som består än idag.

Människan, bristvarelsen

Om man betonar att allt levande, växter, djur och människor, strävar efter fullkomning, då framträder klart en skillnad mellan den faktiska gestalten och målet för dess utveckling. Den biologiska helheten är ordnad i ett system i färd med att organisera sig efter en kosmisk, ordnande princip. Denna princip är för Albertus Gud. Materiens längtan efter förändring och fullkomning röjer dess brist och otillfredsställelse. Det är som om naturen led av sin otillräcklighet. I det metafysiska system som bestämde Albertus verklighetsuppfattning hör det till definitionen av materien att den är bristfällig, den lider brist (privatio). Den tränger efter att fylla sina egna tomrum.

I förlängningen av dessa tankar infogar sig osökt vissa iakttagelser som gjorts av senare vetenskapsmän. Brist är drivkraften bakom evolutionen (Darwin) och bakom präglingen till ett visst beteende hos individen (Lorentz). Människan har av den tyske antropologen Arnold Gehlen beskrivits som ett Mangelwesen, en bristvarelse, som bäst kan definieras som en rad oförverkligade möjligheter, ett skri efter komplettering, en varelse som inte kan existera utan gemenskap, vare sig som skapande och producerande väsen (Marx) eller i sin maktsträvan (Adler) eller i sitt driftsliv (Freud). Albertus’ ändamålstänkande understryker att människan individuellt och i gemenskap inte har sitt slutmål i sig själv. Individuellt självförverkligande och social-politisk perfektionering kommer aldrig att tillfredställa henne helt. Alltid kommer något att fattas, alltid kommer något att oroa.

Albertus Magnus skilde strängt mellan tro och vetande men han gjorde det bara för att sedan förena de två. Tron som ignorerar vetenskapen försöker hylla mästaren genom att förringa hans verk. Vetenskapen som vill klara sig utan tron är för evigt dömd till en tillvaro inom sin egen synrand.