Att gå tillbaka – inte alltid lätt, men ofta nödvändigt

I Frankrike spricker inemot 40 000 äktenskap om året. Barn till frånskilda uppgår till en miljon. Narkotikamissbruk och ungdomsbrottslighet är till 80% att hänföra till skilsmässobarn, och prostitution till 60%. Det är siffror man inte så gärna pekar på, i en tid då skilsmässan börjat betraktas som vuxna människors rätt till eget liv. Men läkare, psykiatriker, lärare och ungdomsvårdare ser i skilsmässan ett otyg, där barnet vanligen blir lidande.

Skilsmässan som erbjuder sig bara man trycker på en knapp är vad dessa vänder sig mot. I 85010 av alla fall tilldöms modern vårdnaden om barnen. Här pekar man på en förlegad inställning till kvinnan som lämpligaste vårdnadshavare. I Frankrike har bildats olika sammanslutningar för att tillgodose mannens rätt: år 1969 D.i.d.h.e.m. (Defense des interets des divorces hommes et leur enfants mineurs) och 1975 M.c.m.p. (Movement de la condition masculine et paternelle).

I den mycket lästa och debatterade romanen ”M` Ex” av Herve Bazin, som bara har några år på nacken, finns en dagboksanteckning skriven av en tonåring just när föräldrarnas skilsmässa är klar. Den fångar fint problemet med den dubbla lojaliteten:

18 nov 1965. Så har då pappa lämnat oss. Han lär ha sagt till Rose: ”Det är mamma jag skiljer mig från, inte från er.”

Familjen är en helhet, jag kan inte se någon skillnad. Ingenting kommer att bli som tidigare. Ett hus har fyra väggar och ett tak som lutar. Vi fyra var väggarna, pappa och mamma taket. Hälften av taket har rasat samman och på kvällen när jag kommer hem skäms jag, det är som om jag bodde i en ruin. Som om hålet syntes.

Vad jag inte förstår är att vi redan delats upp i pappas resp mammas anhängare (papiens et mamiens!) som Guy säger. För mig är det helt klart: jag är den jag var, på mammas sida, för bon har inte förändrats. Jag tycker om pappa, men bor han inte med mamma blir han nödvändigtvis mindre min pappa. En sorts hanne som inte längre går till sin hona. Redan sista tiden når han kom hem vågade jag inte kyssa honom som tidigare. Jag kände mig skyldig gentemot mamma.

Konflikten kan verka oskyldig, men det finns vittnesbörd av vuxna som ser tillbaka, och som klart påvisar hur en skilsmässa kan leda till en olycklig fixering vid en person som därtill kanske inte lyckas leva upp till de krav den nya situationen ställer. Låt oss lite närmare se på två franska författarinnors sätt att nalkas problematiken i mycket ohöljda uppgörelser med sitt förflutna.

Simone de Beauvoir sade i en intervju i mitten av 70-talet att hon kände sig frestad att skriva en roman förankrad i psykoanalysen, men att det är ett omfattande företag som hon själv aldrig skulle hinna förverkliga. Hennes ambition uttryckte emellertid något som låg i tiden.

Franska författarinnor skulle alltmer söka ge en djupdimension åt det egna uppnådda självförverkligandet med ideliga hänvisningar bakåt, inte minst till förhållandet till modern. Ja, just modern har blivit något av en nyckelfigur, liksom den frånvarande fadern.

”Min far var väsentligen en frånvaro, en legend.” – ”Min mor har spelat en avgörande roll i mitt liv.” (Ur inledningsavsnittet av Si je mens av Francoise Giroud.)

Michele Manceaux, en känd fransk journalist med en period hos Francoise Giroud och J. J. Servan-Schreiber på L’Express, senare på Marie Claire (med inträngande intervjuer med bl a Beauvoir, Giroud och Duras) bakom sig har i år utkommit med en självbiografisk roman: Le grand reportage. Här speglas i yttre måtto ett liv fyllt av reportageuppdrag, men det verkliga reportaget gäller snarare det egna jagets plågsamma splittring. Den utlösande faktorn är egentligen moderns sista sjukdom – en relation är på väg att upplösas, de motstridiga känslor som överväldigar huvudpersonen blir så ångestladdade att en psykoanalys visar sig nödvändig. I ett sammanhang skriver Michele Manceaux med adress till många av de kvinnor hon mött i den franska kvinnorörelsen hon själv engagerat sig i:

Francoise Giroud hade kring sig samlat kvinnor som ville bli fria kvinnor som hon själv, som av en tillfällighet utan att så egentligen var fallet, vanligen hade en far som inte fanns, död för tidigt eller som avvikit, okänd eller alltför känd. Denna sorg efter en far som vilar över våra öden är alltför uppenbar för att behöva ordas om närmare, men i samband med ett stormöte efter händelserna i maj 1968, vid Konstakademin i Paris dit kvinnor kommit samman för att gemensamt analysera sina tvångstankar, kände jag med ens igen alla dessa faderlösa. (S. 127)

I boken får vi reda på att hennes egen far bröt upp när dottern knappt var årsgammal. När Michele återsåg honom flera år senare hade hon anmodats av sin mor att i samband med mötet avkräva honom ett par nya skor, som hämnd för att han inte hade varit så noga med underhåll till barnen. Återseendet kom att präglas av moderns osynliga närvaro, fadern vågade aldrig komma fram med ”sitt” krav, och hon fruktade samtidigt den senare konfrontationen med modern. Som egentligen inkarnerar deras förhållande i allt väsentligt: en mor som vill ta hämnd med dottern som vapendragare. Då ju i Michele i stället fanns en ständig saknad, sålunda uttryckt:

Min far bevarade efter vad mor berättat för mig ett foto av mig som han gärna visade sina vänner. Jag skulle kunnat känna mig rörd över detta, men hade oändligt mycket hellre velat att han sett på mig. Att han analyserat för mig sina ambitioner i livet, orsaken till sin egocentricitet.

Simone de Beauvoir inleder den tidigare nämnda intervjun med en viss dramatik när hon bl a säger: ”Les rapports mere-filles sont generalement catastrophiques” och hon tillägger något modifierat: ”kanske ‘supportables’ men aldrig passionerade, kärleksfulla, ömma som relationer bör vara”. Precis som Michele Manceaux kom Simone de Beauvoir att under moderns svåra sjukdom reflektera kring hennes person, och boken Une mort tres douce är inte bara en rapport från en anförvants sjukrum. Här ges bilden av en kvinna som fick lägga band på sin utstrålning, som underkastade sig mannens krav och som när livets krav, efter en ekonomisk krasch, slutligen hade kunnat öppna möjligheter för henne att förverkliga sig i yrkeslivet, samhällets konventioner satte stopp därför. En viss hämnd tog sig uttryck bland annat i moderns svartsjuka på de bägge döttrarnas inbördes rika liv, men förhållandet blev aldrig ”catastrophique”! Kanske bara att händelser i moderns liv blev som varningssignaler för Simone, när hon själv tog steget ut i vuxenvärlden.

Michele Manceaux’ mor spelar upp en primadonnaroll på sjukbädden, äkta känslor portförbjuds, sjukdomen får ej nämnas vid namn, dottern söker förgäves en mor, det är knappt om tid, sista akten har börjat. Primadonnan återvänder hem från sjukhuset, placeras framför ett gammalt rollporträtt där hon dör några dagar senare. Michele finner inte den mor hon aldrig haft, men däremot, när modern jämrar sig på engelska, sitt modersmål, möter dottern något hon inte forcerat söker, utan den unga flickan hon känner igen från familjealbumen. Och hon säger, försonad med sitt moderlösa öde:

Jag älskar henne när hon ännu inte var min mor, jag kommer att älska henne när hon inte längre finns. (S. 150)

I sitt långt drivna spel hade modern alltid förnekat sitt judiska ursprung, något som skapade en rotlöshet hos dottern. Att klaga ansågs vara att återvända till gettotillvaron. En sarkastisk humor behövdes i alla livets skiften, och detta var dottern inte alltid mäktig. Under några veckor av moderns sjukdomsperiod reser Michele till Israel för att söka sina rötter. När hon senare relaterar sina upplevelser vill modern bara höra om det kristna, då hon själv är helt inställd på det judiska. Och hon säger med humor: ”Jag konverterade baklänges.”

Allt som verkat låst går successivt men långsamt mot en befrielse – om den mödosamma vägen är Manceaux’ bok ett naket och fängslande dokument.

Psykoanalytisk är också med nödvändighet Marie Cardinals Les mots pour le dire (1975), översatt till svenska: Orden som befriar. Här relateras en lång följd av seanser, närmare bestämt under åtta år, med en gradvis vikande dimridå som till slut får författarinnan att våga se sin uppväxtmiljö sådan den var och inte minst att reda ut förhållandet till modern, som är konfliktens kärna.

Ja, det är tvunget att gå ända tillbaka till havandeskapet som gav sig till känna just som skilsmässoförhandlingarna inletts. För att väcka dotterns misstro mot männen berättar modern i sin valhänta sexualuppfostran om hur hon försökt avbryta havandeskapet genom otaliga försök. Dottern får med ens klart för sig att hon aldrig varit önskad. Tanken på vad modern försökt göra förföljer henne under hennes egen grossess och först då iklär sig hennes känslor verklig avsky för vad hon kallar moderns saloperie. Marie Cardinal säger bland annat:

Under seanserna sökte jag precisera för mig hur och varför jag blivit mentalt störd, och då kom jag att stanna vid min mors osunda natur (la personnalite malsaine de ma mere).

I boken finns scener som starkt påminner om de Michele Manceaux beskriver – t.ex. den ständiga underhållsfrågan aktualiserad i hätska telefonsamtal med fadern och med barnet som vittne. Den psykiska ohälsan, med en rad tvångsföreställningar, når en kulmen när kraven på författarinnan är som störst. Hon är gift, har barn och därtill ett yrke som lärare. Hon känner det som om hon deltog på avstånd i allt, hon tvingar sig till kraftansträngningar för att gripas tag i av livet, men seanserna till trots är tillståndet länge oförändrat, tycker hon själv. Vad hon lyckas med är att undvika skilsmässan, som hon fruktar för barnens skull. Boten ger sig gradvis till känna, hos doktorn i 1’impasse – han som vet att lyssna henne tillbaka till det ratade missfallet för att få det att förvandlas till en ny förlossning eller förlösning. Och i maj 1968 vandrar Marie Cardinal ut i ett Paris där orden som befriar, som hon har gjort till sina, lyser mot henne på väggar och affischer.

Michele Manceaux och Marie Cardinal tillhör bägge en generation för vars föräldrar en skilsmässa innebar något av en skandal, nästan en praktisk omöjlighet i ett land som Frankrike. Idag är situationen en annan. Barn involveras alltmer i skilsmässans kölvatten. Dagens samhälle bokför allt, inte minst våra misslyckanden; kanske dessa siffror snarast gör oss blinda för vad som kan visa sig vara ett ödesdigert skeende. De två vittnesbörd som dessa utgör nödvändiga komplement.