Biskopssynoden i början: en rad problem

Den romerska biskopssynoden om den kristna familjens uppgift i världen av idag började sitt arbete den 26 september med ett inledningsanförande av kardinal Ratzinger (Munchen) och den därpå följande allmänna debatten. Den hade dessförinnan förberetts i drygt två år genom ett omfattande arbete i vilket både den romerska kurian och de nationella biskopskonferenserna deltagit.

Under detta förberedelsearbete gjordes två markeringar som skulle ge synoden en positiv inriktning mot bakgrunden av de stora problem som familjens situation kännetecknas av: 1. Påven ställde i sitt brev, genom vilket han inbjöd biskoparna till synoden, 1980 års synod i ett nära samband med två tidigare synoder, den om evangeliets förkunnelse (1974) och den om katekesundervisningen i kyrkan (1977). 2. Som synodens tema bestämdes Den kristna familjens uppgift i världen av idag. I en tid där kyrkans evangelisation och katekesundervisning möter betydande svårigheter skall de gemensamma överläggningarna mellan biskoparna och påven bidra till att stärka och vitalisera familjen som kyrkans och den mänskliga gemenskapens urcell i vilken den kristna tron först och främst förmedlas till en kommande generation.

I juni 1979 tillställdes de nationella biskopskonferenserna ett första dokument (riktlinjer=lineamenta) som emellertid rönt stark kritik från de nationella biskopskonferenserna. Deras synpunkter resulterade så småningom i ett nytt arbetsdokument. Detta dokument beskriver synodens tema i tre kapitel: 1. En lägesanalys. 2. Kyrkans lära om äktenskap och familj. 3. Själavårdsproblem.

I den offentliga debatt som föregick synoden (se Signum 1980:7) har med starkt eftertryck framhävts att familjens situation och i synnerhet den kristna familjens situation f n kännetecknas av en svår kris p g a de allmänna socio-kulturella förändringar som sker både i de utvecklade länderna och i de länder som räknas till tredje världen. Vidare kan sägas att det fanns både höga förväntningar och en skeptisk undran om denna synod skulle kunna ge nya impulser till den kristna familjen och om den katolska kyrkan redan idag är tillräckligt rustad för en ingående behandling av en fråga som måste te sig som en oerhörd utmaning i vår tid.

I skrivande stund kan ingenting förutspås om synodens utgång, men den inledande drygt veckolånga debatten och den efterföljande diskussionen i små språkgrupper har redan visat att det är verkligheten som skriver synodens dagordning. Synodfäderna tycks vara helt inriktade på att framförallt söka lösa de angelägna själavårdsproblemen.

Att möta en osminkad verklighet

Vid den allmänna debattens början redogjorde kardinal Ratzinger (Munchen) som officiell ”relator” för de av biskoparna inkomna svaren före synoden. Han framhöll därvid särskilt den ”gigantiska utmaning” som synoden står inför. Han betecknade synodens tema ”som det mest angelägna och mest centrala ämnet inte bara för kyrkan utan också för hela världen”. Den efterföljande debatten i vilken biskopar från hela världen tog till orda, kännetecknades av klarsyn och öppenhet beträffande den kristna familjens situation. Det rådde från början stor enighet om att det skulle vara klen hjälp att ännu en gång försöka upprepa eller inskärpa de gamla och välbekanta principerna. Kyrkan får inte låta sig ledas av en ande som i det uppkomna läget bara ser brustna fördämningar och moraliskt förfall. Hon måste försöka att övervinna det gap som f n finns mellan höga teologiska ideal och den bestående verkligheten genom framförallt ett nytänkande och en verklighetsnära själavårdspraxis som inger hopp och förtroende både för dem som lever i familj och för dem som av någon anledning inte lever under ”kyrkligt ordnade förhållanden”.

Vidare framhöll många av biskoparna att det kristna folket förväntade sig av synoden att den skulle tala på ett positivt och hoppingivande sätt till familjerna. De ansåg att synoden borde bemöda sig om ett språk som lätt kan förstås av vanliga människor (kardinal Cordairo, Pakistan). ”Om synoden inte skall misslyckas måste den tala till familjerna på vår tids språk, och den måste tala om de frågor som gudsfolket brottas med” (kardinal Carter, Kanada). Biskop Bullet (Schweiz) ansåg att synoden borde uppmuntra och ge inspiration till nya modeller för den kristna familjen, som både motsvarar den moderna utvecklingen och samtidigt står i överensstämmelse med Guds vilja. Biskop Sustar (Jugoslavien): synoden måste tala ett lättbegripligt språk med trovärdiga resonemang och ge övertygande svar på frågor som människor ställer idag.

Sexualitet – samlevnad

Den nya synen på sexualitet – samlevnad – fortplantning var redan före synoden ett hett omdiskuterat ämne. Trycket på biskoparna var därför starkt att i någon form söka en lösning som förenar kyrkans lära med trovärdighet i det praktiska livet. Det är emellertid ett känt faktum – som biskoparna är väl medvetna om – att kyrkans förkunnelse på detta område för många katoliker har skapat en smärtsam och för det religiösa livet förlamande förtroendeklyfta till kyrkan. – Det är bland de flesta inte ifrågasatt att verklig human sexualitet förverkligas i äktenskapet. Men många undrar om man inte kan tänka mera differentierat i kyrkan. Om man inte kan förverkliga det högsta idealet – måste då redan varje avsteg vara totalt förkastligt? Finns det inte något mer att säga om t.ex. vissa former av föräktenskapligt samboende om detta är ett uttryck för äkta kärlek? – Vissa afrikanska biskopar har också före synoden påpekat att den katolska kyrkans syn på äktenskap och familj måste bemöda sig om en mera differentierad syn på samlevnadsformer som är präglade av en förkristen kultur i Afrika och som ej överensstämmer med katolsk äktenskapssyn.

Under den allmänna debatten krävde ärkebiskop Bernardin (USA) en bättre och mera positiv teologisk syn på sexualiteten. ”Sexualiteten är en Guds gåva till människan. Den förädlar henne och ger henne värdighet om den används enligt skaparens vilja med människan.” Han betecknade sexualiteten ”som en kraft som skapar gemenskap och enhet i en betydelsefull social dimension”. Inom äktenskapet däremot ”uttrycker sexualiteten kärlek och liv på ett odelat sätt”. Ju mer kyrkan utvecklar en positiv syn på sexualiteten desto bättre kan hon också utifrån sin traditionella lära på ett trovärdigt sätt ta ställning till samboende, födelsekontroll, homosexualitet.

Livets fortplantning

Att påven Paulus VI:s rundskrivelse Humanae vitae skulle spela en mera betydelsefull roll mot bakgrunden av de konflikter som uppstod i kyrkan i detta sammanhang, var att vänta. Påven Johannes Paulus II har på sina resor vid åtskilliga tillfällen slagit fast att det inte kan bli fråga om en kompromiss när det gäller frågan om artificiell födelsekontroll. – Flera biskopar och kardinal Ratzinger (i sin slutrapport efter den första veckans allmänna debatt) påminde emellertid om ”de objektiva svårigheter” som många präster och lekmän har med Humanae vitae. De framhöll vidare den stora betydelsen av en pastoral lösning för många katoliker. Under debatten påmindes vidare om att påven Paulus VI ansåg, att frågorna om livets fortplantning inte har behandlats på ett allsidigt och slutgiltigt sätt i Humanae vitae, utan att kyrkans läroämbete kan och måste återkomma till detta ämne med en mera fullständig behandling av ämnets hela vidd. Ärkebiskop Quinn (USA) föreslog därför att Humanae vitae borde vidareutvecklas genom att frågorna om födelsekontroll sätts in i en omfattande kontext beträffande kyrkans lära om ”ansvarigt föräldraskap och mänsklig sexualitet”. Vidare föreslog han en dialog mellan kyrkans läroämbete och teologerna för att utvärdera de erfarenheter som gjorts sedan Humanae vitae publicerades 1968.

Under de mera ingående diskussionerna i de små språkgrupperna var det förresten ingen biskop som föreslog en ändring av kyrkans lära. Däremot ansåg många att Humanae vitae måste ”ytterligare förklaras”, ”ytterligare underbyggas”, ”utvecklas vidare”. För de djupare teologiska frågorna är denna synod varken den rätta tiden eller den rätta platsen, så det förefaller som om biskoparna framförallt söker en konstruktiv pastoral lösning.

Äktenskapet som oupplösligt

Ett annat område för vilket biskoparna efterlyste en fördjupad teologisk reflexion var frågorna kring äktenskapets oupplöslighet och ”den ofullständiga familjen”, som en biskop uttryckte saken. Det stigande antalet skilsmässor och äktenskapsliknande förhållanden å ena sidan och ett växande antal ”ofullständiga familjer” (efter skilsmässa ensamstående mor/kvinna eller man, borgerligt gifta katoliker utan kyrklig vigsel) å andra sidan har ställt den katolska kyrkan inför svåra pastorala problem (skall kyrkan under vissa villkor tillåta dessa att ta emot kyrkans sakrament? Kan de leva sin tro ”utanför” kyrkan?). ”Måste vi verkligen alltid vara så negativa gentemot dessa grupper för att kunna hävda och försvara äktenskapets oupplöslighet?” undrade ärkebiskop Worlock (England).

Svårigheterna beträffande äktenskapets oupplöslighet förefaller vara likartade i hela världen. Många biskopar konstaterade att den kristna synen på äktenskap och familj i stor utsträckning har förlorat sin präglande kraft. Till denna kris bidrar i icke ringa utsträckning också yttre faktorer: arbetslöshet, sociala problem, bostadsbrist, fattigdom.

Blandäktenskapen

Ett problem som redan under tiden före synoden har vållat heta diskussioner på de nationella biskopskonferenserna är kyrkans förhållande till det alltmera växande antalet människor som lever utanför ett giltigt äktenskap och som av den anledningen inte kan ta emot kyrkans sakrament. Det var biskopar från Sydamerika, USA och Europa som med eftertryck framhöll att kyrkan också har ett stort ansvar gentemot dessa familjer och deras barn som i hög grad är i behov av kyrkans själavård. Biskop Gran (Norge) nämnde särskilt den stora gruppen frånskilda som bildat en ny familj. Han underströk särskilt att kyrkan inte får möta dessa människor som om de vore ”bannlysta”. Enligt den skandinaviska biskopskonferensen händer det inte sällan att dessa människor kommer till den katolska kyrkan och hoppas att bli accepterade. När de har bildat en ny familj i ett andra äktenskap är de redan av familjeskäl förpliktade att hålla fast vid detta äktenskap. ”Kan man inte under dessa villkor och när det andra äktenskapet visat stabilitet ge denna växande grupp människor tillträde till sakramenten”? undrade biskop Gran å de skandinaviska biskoparnas vägnar. – Biskop Ruiz Noras (Ecuador) ansåg att kyrkan hittills alltför ofta innehaft rollen av en lärare, men hon är också en moder och hon måste därför slå en bro mellan det kristna äktenskapet som ett ideal som visserligen inte får fördunklas å ena sidan och familjens verklighet å andra sidan. Jesu Kristi kärlek är den grundläggande hållning med vilken kyrkan måste möta varje familj, den måste ta sig konkret uttryck genom att hon under vissa villkor tillåter ”syndare” att ta emot kyrkan sakrament. – Beträffande blandäktenskap undrade kardinal Willebrands (Nederländerna) om tiden inte är mogen att på allvar undersöka frågan om inte äkta makar som tillhör olika samfund bör få tillåtelse att ta emot nattvarden i varandras samfund.

Familj och samhälle

När det gäller västvärlden ansåg kardinal Höffner (Tyskland) att en analys av familjesituationen inte bara måste ta hänsyn till de stora förändringar som har skett i de västliga samhällena utan det är minst lika viktigt att se den förändring som skett i grundläggande attityder och livsmönster när det gäller äktenskap och familj. Mycket har förändrats till det positiva som t.ex. kvinnans ställning, familjen som en kärlekens skola, mm. Det finns å andra sidan två ideologier som har en destruktiv inverkan på familjens situation: 1. Den obegränsade emancipationen; den betraktar familjen som en repressiv institution, dvs. som en institution som förtrycker människan och hindrar henne från att förverkliga sig själv. Den vill inte lösa familjens problem utan den vill avskaffa familjen. 2. Den växande statliga aktiviteten som i allt högre grad åsidosätter familjens rätt och plikt att uppfostra sina barn. I många fall har det blivit så att staten redan ersätter familjen istället för att solidariskt stödja och hjälpa familjen. – Biskoparna från de kommunistiska länderna vittnade om att skilsmässor och aborter hållits tillbaka, men att familjen befinner sig i stora svårigheter genom att kyrkan och föräldrarna nästan helt har fråntagits alla rättigheter och möjligheter att påverka sina barns uppfostran. Dessutom uppfostras barnen i en anda som är ett brott mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.

Familjens svårigheter i den tredje världen utgjorde en annan tyngdpunkt i debatten. Biskop Lebel (Kanada) betonade som representant för den rika världen: ”Vi får inte vara döva för den fattigdom och den misär som utgör en grundläggande svårighet i tredje världen.” Biskop Mahenge (Tanzania) berättade om de svårigheter som familjen utsätts för i hans hemland: Enligt den afrikanska samhällstrukturen mottogs många barn tidigare som en Guds gåva. Idag måste man säga att det rakt motsatta förhållandet råder. Flera barn är en förbannelse, ty de driver familjen in i fattigdom. Enhälligt understök tredje världens biskopar att en familj som lever i fattigdom och armod inte kan försvara sina grundläggande rättigheter. För många familjer innebär fattigdom att de blir utstötta och isolerade. Vidare riktade tredje världens biskopar enträgna appeller till sina kolleger i industrivärlden att verka för en ny ekonomisk ordning och en rättvisare fördelning av världens tillgångar. – På förslag av kardinal Ribeiro (Portugal) arbetar synoden f n på en charta över familjens grundläggande rättigheter och plikter gentemot det civila samhället.

Ett omdöme om synoden måste få anstå till dess den avslutats. Men det förefaller utan tvivel vara så att det mest framträdande draget hittills har varit att den allmänna debatten och de efterföljande diskussionerna i små språkgrupper har gjort biskoparna oerhört medvetna om ämnets svårighet och känsliga karaktär. – Familjeproblem är i hög grad vardagsnära problem och detta gäller också den kristna familjen. Dessutom kan familjen inte skiljas från sin kulturella och sociala kontext, den må verka stödjande eller nedbrytande. Det är därför den kristna familjens konkreta verklighet i en värld av snabba förändringar och omvälvningar som utgör den verkligt stora utmaningen för 1980-års biskopssynod.

1980-10-20 Frans-J. Holin.