Filosofin mellan tron och vetenskapen

Om filosofin har en förmedlande ställning mellan vetenskapen och tron lönar det sig att ställa frågan om dess dubbla förhållande: till tron och till vetenskapen (eller vetenskaperna).

Det är också på sin plats att bemöta en dubbel invändning. Har inte vetenskaperna gjort filosofin till ett övervunnet stadium? Och varför skulle inte tron kunna gå direkt till mötet med vetenskapernas fakta utan den besvärliga omvägen över filosofin?

Man kan först påpeka det faktum att kyrkans läroämbete insisterar på att filosofin är en nödvändig förutsättning för ett normalt trosliv. Man kan anföra tre skäl för denna hållning.

1. Under antiken framträdde den hedniska filosofin med anspråk på att kunna ge svaret på frågan om livets mening. Den kallade sig vishet (sofia). Kyrkofäderna hade detta i åtanke när de definierade kristendomen som den sanna filosofin, det vill säga det verkliga svaret på den fråga som filosoferna förgäves mödat sig att ge svar på. I stället för att rätt och slätt förkasta det hedniska tänkandet anknöt man till alla de sanningar som denna filosofi förmått uttrycka.

2. Vissa filosofiska ståndpunkter är oförenliga med kristen tro, t ex materialismen, eller varje doktrin som implicerar trosutsagornas falskhet, och så vidare. Var och en förstår att sådana ståndpunkter inte kan diskuteras och än mindre tillbakavisas annat än på ”hemmaplan”, alltså på filosofisk nivå.

3. Viktigast av allt: läroämbetet försäkrar att mänskligt förnuft redan före den högre uppenbarelsens upplysning kan dra slutsatser om människans väsen, hennes mål, om etiken och om Guds existens. Här uttrycks alltså ett förtroende för förnuftets naturliga förmåga, när den blivit fullt utvecklad.

Filosofin och ”vetenskapen”

Förhållandet mellan filosofin och vetenskapen har många aspekter. Låt oss behandla de viktigaste:

1. Den grekiska term som motsvarar vårt ”vetenskap” var episteme, egentligen ”exakt vetande”, den högsta formen av kunskap, som invändningsfritt kan redogöra för samtliga orsaker till att något förhåller sig på ett visst sätt. Strävan efter exakt vetande är en primär drift hos det mänskliga förnuftet. Det vill strukturera alla uppgifter till en högre ordning, en vetenskap. Vetenskapen är kunskapens högsta stadium. Naturligtvis måste man nu fråga sig om all kunskap kan nå detta ”vetenskapliga” stadium, och i så fall på vilka vägar.

2. Denna episteme har enligt de gamla filosoferna som objekt hela verkligheten och dess sanna väsen. Studiet av varje särskilt område av verkligheten är med andra ord en gren av filosofin, och omvänt är filosofin detsamma som syntesen av allt vetande.

3. Man måste vara medveten om det fundamentala brottet med denna antika vetenskapssyn under senmedeltid och renässans om man skall förstå den verkliga innebörden i Galileis och Descartes’ insatser, som markerar födelsen av den nya fysiken.

När Galilei och Descartes lade grunden till den nya fysiken, då menade de sig bedriva filosofi (genom att ersätta den aristoteliska, metafysiska fysiken med en annan slags fysik). Denna nya fysik fick sina syften bestämda av tekniken (”naturens herrar och besittningstagare”), och tekniken fick själv en etisk färgning, den skulle tjäna människans välbefinnande och lycka.

4. Den cartesianska fysiken innebär en brytning med den gamla fysikens grundvalar och metoder såtillvida att den – på basen av en tudelning mellan själ och kropp – uppfattar de materiella tingen som ”objekt för geometriska demonstrationer” och fysikaliska kroppar som ”ting med utsträckning i rummet och icke tänkande”. Descartes ville definiera själens väsen (ett objekt för metafysiken) och den materiella kroppens väsen (ett objekt för fysiken). Men vad gör han i verkligheten? Han avgränsar därigenom a priori verksamhetsfältet för den fysisk-matematiska vetenskapen, vilket möjliggör dess uppsving, men det sker till priset av att själen (reducerad till rent andliga aktiviteter) inte längre på något sätt kan få plats på detta område. Allt som hör till den materiella ordningen hamnar inom det område som regleras av mekanikens lagar.

5. Här föds den moderna vetenskapen i en ontologisk reduktion, eller åtminstone en metodologisk reduktion. I botten ligger en monistisk uppfattning om verkligheten: den uppfattas som bestående av en homogen vävnad, som följaktligen för sitt utforskande kräver en enda likformig metod. Detta synsätt förutsätter en rad förutfattade meningar om världens struktur. En konsekvens av denna ståndpunkt är att utanför det område, som är åtkomligt med de fysisk-matematiska metoderna, står inte verkligt vetande eller vetenskap att finna.

6. Descartes hävdade i Galileis efterföljd att de materiella tingen till sitt väsen var matematiska.

Liknande anmärkningar kan man göra apropå en annan tankeriktning som ingår i det moderna vetenskapliga tänkandet, nämligen den anglosaxiska empirismen. Den inskärper kravet att mänskligt kunskapssökande skall hålla sig inom gränserna för sin verkliga kompetens. Dessa gränser sammanfaller med sinnesintryckens, som är direkta eller indirekta grundvalar för alla kunskapsakter. Härav drar man en dubbel slutsats: den ena är att metafysiken bör förkastas, den andra att vetandet begränsar sig till det erfarna, det vill säga det som inhämtats med sinnenas hjälp. Här är inte platsen att pröva den empiristiska eller sensualistiska filosofins grundvalar. Låt oss bara erkänna att de har bidragit till formulerandet av regler för vetenskapligt experimenterande och observation som medfört gigantiska framsteg för den moderna naturvetenskapen. Men det råder inget nödvändigt samband mellan dessa metoder och deras filosofiska inspirationskällor.

7. Upptäckten att man kunde tillämpa de matematiska metoderna på naturen medförde födelsen av nya vetenskaper. Samtidigt medförde cartesianismen och empirismen en polemisk attityd till äldre filosofiska traditioner, framför allt till aristotelismen, som beskylldes för sterilitet på det naturfilosofiska området. Stridigheterna medförde att empirismen mer och mer identifierade sig med vetenskapen och betraktade metafysiken som oförenlig med sann vetenskap.

8. Vetenskapen eller vetenskaperna? I en första etapp ville man reducera alla vetenskaper till fysiken, eller åtminstone identifiera vetenskap med de metoder som är tillämpliga inom fysiken.

I en andra etapp – i den befinner vi oss nu – har man börjat reflektera över frågan huruvida specialdisciplinerna, som psykologi och historia, verkligen kan bringas på en enda formel. Vidare lägger man ökad vikt vid de kunskapsteoretiska frågorna och prövar kritiskt vissa postulat, t ex inom fysiken, som hittills varit oomtvistade.

9. Parallellt med denna utveckling bevittnar vi en kritik av filosofin. Hade man tidigare avfärdat metafysiken eller, som en viss gren av cartesianismen gjorde, förpassat själen, den ”tänkande substansen”, till fantasiernas värld, för att endast koncentrera sig på den i rummet utsträckta kroppen och dess mekaniska lagar, så ersatte man senare (Comte med sin positivism och Marx med den historiska materialismen) filosofin med ett nytt system som måste accepteras a priori.

10. Samtidigt ställdes inom naturvetenskaperna alltmer rigorösa krav på exakthet. Deras forskningsfält blev alltmer inskränkta. Specialiseringen utmärker det vetenskapliga kunnandet. Detsamma kan sägas om humanvetenskaperna. Vetenskapernas uppsving beledsagas av en ny mentalitet, vetenskapligheten, vilken framträder som ett kulturfenomen. Vetenskapsbegreppet blir ett ideologiskt begrepp, ett uttryck för en hållning. Det faktum att de flesta vetenskapliga bedrifter i vårt sekel har skett inom naturvetenskapen har inneburit att uppmärksamheten nästan helt koncentrerats på denna. Man behöver bara tänka på tendensen i alla skolreformer för att förstå detta.

Vetenskaplighetsidealet har präglat vår tids människa på djupet. Filosofin lever en alltmer prekär existens, metafysiken förnekas helt.

Det allsmäktiga och blinda förnuftet

1. Det är en ren truism att säga att vår utomordentliga förmåga att överblicka universum går hand i hand med en meningskris. På ett paradoxalt sätt framträder förnuftet som allsmäktigt och samtidigt blint.

2. Blint förnuft, är det inte en motsägelse? Låt mig förklara: det vetenskapliga förnuftet har nått sina enastående resultat genom att avgränsa sitt forskningsfält mer och mer till instrumentens kapacitet. Därför ökar forskningsgrenarnas antal ständigt. Utvecklingen går alltså stick i stäv med idealet om vetenskapens enhet. Specialiseringen medför ett partiellt användande av förnuftet. Specialisten med högsta kompetens inom sitt område men berövad den mänskliga bildningen så snart han överskrider gränserna till sitt fack är i kraft av sin vetenskaps spelregler förhindrad att uttala sig i frågor av allmänt intresse. Han arbetar med beundransvärd skicklighet men vet egentligen inte riktigt vad han gör. Han är typisk för den ”vetenskapliga” civilisationen.

En sådan situation strider mot förnuftets natur och måste leda in i en återvändsgränd. Allt oftare avkrävs dessa specialister svar på frågor som rör konsekvenserna av deras forskning på det etiska eller politiska planet. De är då hänvisade till sitt eget sunda förnuft (och det är vackert så, men räcker inte) eller till den dominerande ideologin i deras egen sociala miljö. Det är ett svalg befäst mellan de olika kompetensnivåerna hos en och samma person. Inte sällan tillskrivs en forskares uttalande om etik eller politik samma auktoritet som hans omdömen inom det egna facket.

3. Den vetenskapliga aktiviteten har också blivit massivt praktisk till sin inriktning. ”Grundforskning” och ”tillämpad forskning” är nästan alltid oskiljaktigt förenade. Tekniken (som i sig står utanför vetandets eget område) och dess krav dikterar forskningens inriktning. Därtill kommer att forskningen kräver en allt mer specialiserad och dyrare utrustning. Förlitandet på tekniska instrument drar uppmärksamheten från den primära kallelsen, vetandet.

Denna inriktning gör sig också märkbar inom humanvetenskaperna, i synnerhet sociologin. Det är symptomatiskt för vårt kulturklimat att effektiviteten som sådan kommit att framstå som ett etiskt värde. I sig är ju effektiviteten ett relativt begrepp, en egenskap hos medlet eller verktyget i förhållande till det väntade eller eftersträvade resultatet, egenskaper som t ex lönsamhet, snabbhet eller säkerhet. Att fixeras vid effektiviteten är detsamma som att endast intressera sig för medlen och deras perfektionering i stället för målen (som om dessa skulle vara bestämda en gång för alla). Enligt denna funktionalistiska ideologi är samhället ett jättelikt maskineri och själva förnuftet ett rent funktionellt förnuft. Teknikens processer får tjäna som modeller för detta sätt att tänka.

4. Om man inte skriver under på den marxistiska tesen om Förnuftets identitet med Praxis, en teori som bygger på ett filosofiskt postulat (när myten slår fel får man något som går under den pryda beteckningen ”stalinismens avvikelse”: Stalins ”praxis” som uppenbarelse av Förnuftet: den mest monumentala och katastrofala intellektuella fars som detta humorfria århundrade bevittnat!), då måste man medge att praxis i sig inte kastar något ljus över förnuftet. Man måste ju lägga förnuftets grund på något annat än förnuftet: handlingen. Härav dessa irrationella referensramar som får bli utgångspunkter för det rent instrumentala förnuftet: ”revolutionär praxis”, ”livet”, ”samhället”, ”vinstintresset” etc.

Härifrån är steget inte långt till sanningsbegreppets kris: ur praktisk synpunkt är det sanna detsamma som det som kan verifieras, och det som kan verifieras är detsamma som det som har lyckats. Kriteriet för det lyckade måste vara av ideologisk, icke-rationell natur.

5. Här kan man dra sig till minnes det som Husserl sade i Die Krisis der europäischen Wissenschaften: i samma mån som det praktiska förnuftet lägger nya bedrifter till de gamla förlorar man utgångspunkten ur sikte. Ju mer de praktiska uppgifterna lägger beslag på det praktiska förnuftet desto mindre uppfattas meningen med aktiviteterna överhuvud. Med mening avses naturligtvis den totala meningsfullheten, inte meningen med det ena eller det andra projektet.

Bristen på mening förklarar vissa försök till globala synteser med anspråk på att servera ”en vetenskaplig vision” av världen. Av detta slag är den historiska materialismen, teilhardismen och i senare tid de nya formerna av gnosis (jfr F. Russo, ”Forskare på jakt efter en ‘religion`, Signum 2/1976, s. 42 ff.).

Utmaning till filosofin

1. Förlusten av en allomfattande mening går hand i hand med sökandet efter det vetenskapliga vetandets sanna natur.

2. Härav det ökade intresset för epistemologin, kunskapsläran. Förnuftet ställer frågan om sin egen aktivitet och dess mening: vad är det jag håller på med när jag på grundval av partiella insikter och fakta försöker utläsa innebörden i det vetenskapliga vetandet som helhet? När förnuftet formulerar den frågan ställer det sig på ett filosofiskt plan. Epistemologin, som granskar det partikulära vetandets grad av visshet, leder till en kritik, som vill fastslå vetandets giltighet överhuvud, och denna kritik måste bygga på en metafysik.

Man kan till exempel i sista instans inte fälla några omdömen om den yttersta giltigheten i en viss given kunskap om man inte refererar till en lära om sanningen, och detta i sin tur medför kravet på en ontologi. Till och med de epistemologer, som idag hävdar att vetenskaperna (som ses som konstruktioner på grundval av vissa konventioner) inte längre bör ställa sanningsfrågan, bygger ju själva på en viss implicit nominalistisk ”ontologi”.

3. Vetenskap har idag nästan alltid konsekvenser av politisk art. Vetenskaplig verksamhet intresserar därför fondförvaltare, regeringar och ytterst väljarna. Härigenom skärps också de etiska konsekvenserna av forskningen, t ex när den måste träffa ett val inför kolliderande värden.

4. Hur skall man förklara den tilltagande tendensen hos många att vilja förklara all vetenskaplig verksamhet med hjälp av faktorer som inte har med förnuftet självt att göra, t ex genom att psykologisera eller att tala om vinst eller klassintressen som drivkrafter? Men lägg märke till en motsägelse här: dessa psykoanalytiska eller marxistiska förklaringsmodeller utger sig för att vara vetenskapliga, d v s resultaten av en rigorös metod tillämpad för att vinna en viss kunskap av exakt natur. Men hur legitimeras i sin tur denna verksamhet? Skall den också förklaras som att dess utövare fallit för en psykologisk frestelse eller drivs av vinstintressen?

5. Hur vi än bär oss åt hamnar vi alltså till slut i den situationen att förnuftet frågar sig självt hur det utövar sin verksamhet på vetandets olika områden. Och förnuftet kan inte förklara sig självt. Men denna hjälplöshet uppenbarar också dess egen transcendens. Den ställer ju frågan om sina grundvalar. Och svaret på den frågan ligger inom filosofins kompetens.

6. Stor förvirring härskar beträffande förhållandet mellan den filosofiska antropologin och humanvetenskaperna. Den första vill förstå människans totala situation, de senare inskränker sig medvetet till allt smalare sektorer av det mänskliga, och därför måste de ständigt föröka sig genom delning. Inte sällan överskrider man sin kompetens genom frejdiga extrapolationer med anspråk på att tillhandahålla totalförklaringar. Marxismen och freudianismen är de mest kända exemplen på en sådan epistemologisk imperialism. I samma ögonblick som man lämnar sin speciella vetenskaps område och inträder i en världsåskådning, så blir man lovligt byte för en filosofiskt grundad kritik.

Det vore ett svårt misstag att tro att en helhetsbild framträder bara man mekaniskt adderar humanvetenskapernas samlade delresultat. En sådan sammanställning måste ske på ett högre plan, från en utsiktspunkt varifrån man kan bestämma varje vetenskapsgrens rätta vittnesvärde. Humanvetenskapernas blomstring snarast understryker behovet av en filosofisk antropologi. Denna i sin tur kräver en metafysik.

Slutsats

Ännu en anmärkning som anknyter till inledning. Anselms formel fidels quaerens intellectum (”tron som söker förstå”) är teologins legitimering. Men man måste understryka att intellectus här inte syftar på ett intellekt i vilt tillstånd eller i träda utan istället ett intellekt utrustat med alla de uppövade förmågor som krävs för det fulla utövandet av dess aktivitet. Om det vi sagt om filosofins nödvändighet är riktigt, så måste tron för att kunna bedriva teologi utgå från ett intellekt som utrustats med dessa filosofiska färdigheter (som tillhandahåller meningsfullheten på det naturgivna förnuftsplanet). Visserligen kan de olika specialvetenskaperna själva inte överskrida sina egna gränser för att uttala sig om den slutliga meningen med dess respektive forskningsresultat. Men en teolog som går direkt till dessa resultat (förutsatt att han har vissa kunskaper om dem med i bagaget) utan att gå vägen över den filosofiska reflexionen, han kommer att förbli en teologisk amatörsnickare.

Fideismen är usel kompromiss på vacklande grund i längden trons dödgrävare. I vår kulturella situation får man inte förvåna sig alltför mycket över fideismen hos många kristna vetenskapsmän, särskilt inte med tanke på den magra kristna bildning de besitter. Men ännu allvarligare är fideismen hos teologerna, eftersom den undergräver möjligheterna till allt teologiskt tänkande värt namnet. Försummandet av den filosofiska instansen kan vara en huvudkälla till troskrisen i vår av vetenskapen dominerande miljö.

Ordförklaringar

ontologi, läran om det som är, om verklighetens egentliga struktur.

praxis, i den marxistiska vokabulären summan av de mänskliga aktiviteter som syftar till samhällets sociala förändring enligt Engels’ berömda ord: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den.”

gnosis, en riktning bland amerikanska naturvetenskapsmän som syftar till en icke-materialistisk helhetssyn på verkligheten. Postulerar en allomfattande plan med universum, i vilken människan skall ”delta”, men förnekar individens transcendens.

fideism lära som hävdar trons absoluta överlägsenhet över och oberoende av all förnuftsargumentering (ev. med konsekvensen att moralfrågor uppfattas som trosfrågor).

Övers. och bearb. Anders Piltz