Katolska journalister i Rom

UCIP, Internationella Katolska Pressunionen, hade i slutet av sept. sin 13. världskongress i Rom. För tre år sedan kunde jag ge några intryck och reflexioner från den förra kongressen i Wien. För varje gång jag deltagit har antalet ökat, och var nu över 400 delegater. Det kan diskuteras om inte ett mindre antal egentligen ger större möjligheter till kontakter och givande samtal, liksom större möjligheter att överblicka vad som händer. Å andra sidan är givetvis den för varje gång större uppslutningen också ett vittnesbörd om den betydelse som UCIP har fått för katolskt journalistiskt arbete.

Som vanligt föregicks den egentliga kongressen av en förkongress med särskilt inbjudna journalister från Tredje världen. Av de 120 som deltog i denna, var de flesta kvar, och kontakten med några av dem utgjorde som tidigare gånger det kanske viktigaste utbytet. I år sammanföll kongressen med en häktningsvåg i Kongo/ Brazzaville och ett protesttelegram avsändes i kongressens namn. Men än mer uppskakande var att föra ett långt samtal med en katolsk journalist från ett sällan omskrivet land i Afrika, under den uttryckliga förutsättningen att ingenting kunde publiceras därför att landets härskare höll sig väl underrättad om allt som skrevs och exakt visste vilka medborgare som vid vilken tidpunkt hade fått utresetillstånd.

En sydkoreansk journalist undrade om det fanns några nyheter från Sydkorea tillgängliga i väst, i landet självt visste man ingenting om vad som hände, annat än den officiella propagandan och vilda rykten. Från Macao kunde en kinesisk journalist berätta om det portugisiska imperiets sista utpost. Inte så att det demokratiska Portugal visat något intresse att behålla makten på ön utanför Kinas kust. Däremot hade nyligen ett förslag att lämna mer makt till en lokalt vald församling tagits tillbaka. En delegation från det rödkinesiska fastlandet hade kommit över och meddelat att man inte hade något intresse av politiska förändringar. Det var enklare att ha att göra med den portugisiska guvernören. Huvudsakligen var ”business as usual”.

En kvinnlig journalist från Indonesien talade utmärkt svenska sedan ett uppehåll här 1969-74. Men exakt varför hon skulle gå på Svenska kyrkans lekmannaskola, och orsaken till att hon inte lyckades komma in på församlingssekreterarutbildningen blev inte helt klarlagda.

En presskatalog

UCIP:s bemödanden om Tredje världen hade i år bl.a. tagit sig uttryck i en utmärkt katalog, A Survey of Catholic Publications in Asia. Den omfattade Bangladesh, Indien, Pakistan, Sri Lanka, Burma, Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore, Thailand, Hongkong, Japan, Korea, Macao, Taiwan.

I dessa asiatiska länder bor sammanlagt bortåt 60 milj. katoliker, varav två tredjedelar i Filippinerna, en sjättedel i Indien. Från kommunistiska stater som Kina och Vietnam, båda med miljoner katoliker gavs inga upplysningar. Sammanlagt finns data för 358 publikationer, drygt 70°10 av det sannolikt existerande antalet. Hälften av dessa var indiska, representerande sammanlagt 20 olika språk, med engelska och malayalam som de vanligaste.

Inom publicistiken som i andra hänseenden visar den katolska kyrkan i Indien med nära tio milj. troende, en imponerande vitalitet. Förhållandet att många ordnar, manliga som kvinnliga, idag har ett särskilt expansivt fält i Indien, avspeglas också i den stora roll ordensfolk, kanske främst jesuiter, spelar i indisk katolsk publicistik. Och det rör sig så gott som uteslutande om indier, inte ”missionärer”.

I Kerala, där det kristna inslaget är relativt störst, finner man ett katolskt tidningshus Deepika i Kottayam, med bl.a. en daglig tidning med bortåt 80 000 i upplaga.

De flesta är givetvis små församlings- eller kommunitetsblad, men där finns också en modern veckotidning som The Examiner i Bombay, vilken kunde studeras i den stora presentationen av katolska publikationer som fanns, och vars chefredaktör också var i Rom.

Trots att Filippinerna är det enda landet i regionen med katolsk majoritet är pressen där tämligen blygsam, 72 utförligt anmälda organ. Många har givetvis en speciell eller begränsad inriktning, men målbeskrivningen kunde ibland vältagligt vittna om den filippinska politiska verkligheten: ”To conscientize people so that they can acquire a critical attitude to things that happen around them och act on them accordingly” eller ”Evangelization, justice and peace, articulating the problems, hopes and aspirations of the poor and oppressed.”

Själva kongressen

Ämnet för året var ”En press för ett kommunikationssamhälle”. Arbetsgrupperna samlades kring temana ”Press, kommunikation, kultur”, ”Informationsflödet i kyrkan” och ”En ny internationell informationsordning”. Det sistnämnda temat hade inletts med ett föredrag av Albert Tevoerdje, Östafrika, verksam som direktor vid Internationella institutet för samhällsstudier i Geneve.

De flesta av plenarföredragen var instruktiva, men knappast debattändande. Undantaget var möjligen en Rom-professor, som framförde en ytterst reaktionär och högeligen kritisk syn på den katolska pressens uppgifter. Den kände journalisten och författaren, ex-jesuiten Peter Hebblethwaite försökte i en grupp få till stånd en mera allmän upphetsning över föredraget, som en oförskämdhet mot katolska journalister och ett möjligt varsel om ”hårdare tag” från påven eller kurian. Han rönte föga framgång i den differentierade diskussion som utspann sig om ansvar och lojaliteter, och varken i statssekretaren kardinal Casarolis predikan vid en öppningsmässa i konferenshotellets plenarsal eller i påvens anförande vid en audiens för kongressen kunde man förmärka någon specifik kritik mot katolsk journalistik.

Efter sju år som ordförande i UCIP avgick chefredaktören för Gazet van Antwerpen Louis Mertz och efterträddes av Hans Sassmann, direktör för det österrikiska Styria-Verlag i Graz och ansvarig utgivare för den viktiga kulturpolitiska veckotidningen Die Furche, Wien.

Själva kongressen med den tunga organisationen med simultantolkning av plenarinlägg till fem språk fungerade väl, men som vanligt var bekantskaper, upplysningar, diskussioner etc. utanför det tryckta programmet det värdefullaste. Rikliga tillfällen bjöds vid de många generösa receptioner som gavs, bl.a. av Roms överborgmästare på en terrass på Kapitolium och vid en givande tvådagarsresa efter kongressen till Assisi och Florens.