Algeriet i förvirring

De våldsamheter som inträffat i Algeriet kan förklaras på flera olika sätt, och historien utspelar sig på många nivåer samtidigt. Den ekonomiska faktorn har ovedersägligen destabiliserat en regim som, i de östeuropeiska socialistrepublikernas efterföljd, visade tecken på förstening och utmattning. Sedan självständigheten hade den spelat ut kortet ”industrialiserande industri” och utnyttjat oljetillgångarna för att lägga vad den kallade ”den materiella grunden för utvecklingen”. Den viktiga politiska apparat som då hade importerats ”med nyckeln i handen”, eller ”med produkten i handen”, hade dock aldrig lyckats åstadkomma någon ekonomisk verksamhet av betydelse på grundläggande nivå. Då den själv hade ympats in med konstlade medel i ett samhälle som ännu befann sig på ett agrart stadium med boskapsskötsel, fungerade den bara delvis. Så länge intäkterna från oljan och gasen gjorde det möjligt att investera och skapa arbetstillfällen, och samtidigt täcka industrins och jordbrukets kroniska underskott, kvarstod illusionen av ett land under utveckling.

Denna illusion gynnade dock en stor del av befolkningen längs hela den sociala skalan. Medelklassen kunde snabbt komma sig upp, medan fattigdomen drog sig tillbaka till de missgynnade områdena på landsbygden, dit utvecklingen kom i form av ”socialistiska byar” samtidigt med offentliga tjänster, utdelning av de stora markägarnas nationaliserade jordar till lantbruksarbetarna, konstbevattning, elektrifiering, skolor och till och med fabriker. Till råga på allt vilade makten på ett antal personer som underhölls med en omsorgsfull fördelning av prebenden och ränteintäkter som de fick enbart på grund av sin gynnade ställning, samtidigt som massorna fick ta del av en förkunnelse som var både demagogisk och legalistisk. Med president Boumediene byggdes alltså den konstitutionella apparaten upp. Den utsmyckades med grundlagar, lagar och församlingar, som om en rättsstat skulle ha ersatt den revolutionära legitimiteten.

Parallellt med detta förstärktes den nationella befrielsefrontens partiapparat. Den bildade ramen för alla initiativ och höll kvar folket i beroendeställning. I detta parti, där hängivna insatser också gjordes av hederliga och övertygade kämpar på basnivån, tillägnade sig apparatjik så småningom hela makten, ända tills den beryktade paragraf 120 i FLN:s interna stadgar tvingade nationens alla kadrer att bli medlemmar i det enda tillåtna partiet.

Oljeinkomsterna och den statliga centraliseringen kunde följas åt så länge folket hade intresse av det och fick sina minimala behov tillfredsställda. Var och en kunde hoppas på sin del av kakan både inom och utom partiapparaten. I samhället existerade ett skickligt knutet nät av familjer, klaner och påtryckningsgrupper som täckte allt från de nationella bolagens entreprenörsföretag, som berikade sig något rent sagolikt, ned till lägre tjänstemän som slog mynt av sin absoluta makt genom att till exempel ge någon den oumbärliga underskriften.

Hela samhället var helt underkastat detta system, vilket var och en var knuten till, beroende av och ibland blottställd inför. Vi befinner oss inte så mycket i ett bestämt politiskt system som i ett samhälle som är helt organiserat av och för den kontrollerade men oklara fördelningen av oljeinkomsterna.

Svårigheterna började med oljekrisen 1986. Det som hände var inte bara att en stats ekonomiska politik sattes i fråga, utan också att de ekonomiska källorna till hela samhället sinade, vilket ledde till att maktens anspråk och folkets illusioner blottlades. I nätets mitt, partiet och staten, inleddes en kamp för att bevara privilegierna och befogenheterna. Så småningom koncentrerade partiapparaterna sig på sina interna gräl och lämnade den sociala terrängen, där de inte längre kunde påverka fördelningen. Förkunnelsen förvandlades från demagogi till kritik och krav: man vädjade till arbetarna att vara produktiva, till kadrerna att vara medvetna om sitt ansvar, till folket att kämpa mot korruptionen och ta initiativ. Moraliserandet och liberaliseringen höll jämna steg med utarmningen. Samtidigt ställdes allt högre kompensationskrav i takt med besvikelserna, och med drömmarna som hade närts av tjugo års löften.

Här visar sig dolda eller undertryckta strömningar, som löper genom det algeriska samhället och vars djup och kraft man underskattat. När det statsbärande partiet byggde upp, befäste och bevarade sin makt hade det bortsett från de konstanta värdena i en sekulär kultur som livnärs av islam.

Statlig islam

Redan från första början i den nationalistiska rörelsen, som skulle leda Algeriet till oberoende, hade religionen spelat en avgörande roll för mobiliseringen av massorna på landet. Det välkända slagordet ”islam är min religion, arabiskan mitt språk och Algeriet mitt fosterland” gav inspiration till det algeriska medvetandet och förberedde befrielsekampen. Den franska koloniseringen brännmärktes som västerländsk och kristen och fick legitimera kampen mot otron. Samtidigt som de revolutionära kadrerna framträdde som muslimer lånade de sina analyser och strategier från olika nationalistiska strömningar världen över, från Vietnam till Angola.

Samtidigt som FLN överflyglade de andra nationalistiska krafterna drev organisationen igenom sin enhetsideologi och sin makt, men så snart Algeriet blev självständigt stadgade FLN att Algeriet skulle vara en folkdemokrati med islam som statsreligion och upphörde inte att betrakta religionen som ett av inslagen i sin socialistiska politik. Likväl kämpade man på två religiösa fronter: mot de oroliga muslimska folkliga brödraskapen, och mot de ideologiska strömningarna från Mellanöstern. En radikalare strömning överlevde till och med inom själva partiapparaten, motstod alla manipulationsförsök och kämpade sig fram ett steg i taget. Den blivande ledaren för Islamiska räddningsfronten (Front islamique de salut, FIS), FLN-medlemmen Abbassi Madani, dolde aldrig sina avsikter och sitt program för institutionernas islamisering.

Det var därför som FLN, för att få igenom sin socialistiska politik, samtidigt måste ge försäkringar åt den islamiska rörelsen, eller åtminstone rättfärdiga sin orientering med hänvisning till islams ideologiska arsenal. Det finns flera hållpunkter i denna tvetydiga utveckling, som på sikt skulle visa sig katastrofal. När revolutionen inom jordbruket genomfördes 1971 utkämpades motståndet från de drabbade markägarna-däribland brödraskapen och moskéerna, som förvaltade habus (religiösa stiftelser) – i islams namn mot socialismen. Debatten om den första grundlagen 1976 kretsade kring konfrontationen mellan socialismen och islam. Då marxisterna hade infiltrerat FLN:s massrörelser, försökte regeringen motverka deras inflytande genom att stödja de islamiska tendenserna, till priset av blodiga strider på universiteten. Samtidigt gav arabiseringen, som utsträcktes till hela undervisningsväsendet, möjlighet för lärare från Egypten att sprida de muslimska brödraskapens ideologi.

Religionen blev alltmer ett orubbligt inslag i debatterna och programmen, och till och med officiella tal inleddes med bismi l-lahi l-rahman l-rahim (den rituella formeln ”I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn”). Veckoslutet förlades hädanefter till torsdag-fredag. 1984 års familjelag, och lagen från november 1991 om den allmänna arabiseringen, blev krönet på denna utveckling.

Islamiskt motstånd

Alltunder det att regeringen genom sin demagogi stödde den strömning som den trodde sig kunna kontrollera just på så sätt, byggdes en rörelse upp utanför institutionerna. Denna rörelse stödde sig än på dessa institutioner, än på deras misslyckanden, och fann mycket snart en stor åhörarskara i en befolkning som nästan helt hade formats av den islamiska kulturen. Den muslimska strömningen hade redan utnyttjat regeringens strategi till att infiltrera utbildningen, en del av FLN:s massrörelser och till och med regeringskretsarna. Sedan bemäktigade den sig nätet av moskéer, underkuvade imamerna – även med våld – och förvandlade gudstjänstlokalerna till tribuner för den politiska oppositionen.

Då moskén var det enda ställe där folket ostraffat kunde kanalisera sina krav på gottgörelse, blev moskén en maktfaktor i kampen mellan regeringen och den mer eller mindre hemliga oppositionen. Och denna faktor höll FLN på att förlora. Partiet ältade motgångarna för sin politik och ägnade sig åt interna gräl. Den islamitiska rörelsen intog då den plats som det enda partiet hade förlorat.

De stora städernas förorter avslöjar, i Algeriet ännu mer än i Europa, bristerna i ett samhälle och i statsmakternas politik. I utkanten av storstäderna uppstår en värld med sina egna lagar och strukturer, född ur de traditionella solidariteternas och värdenas upplösning.

FIS, med sina kämpar på basnivån, själva rekryterade från samhällets utkanter, begrep att utnyttja just denna befolknings frustration och revanschbegär genom att skänka den både värdighet, upprättelse och ofta även livsuppehälle. Att dem som led av långivarnas högmod, och av hogra (föraktet) från maktens underhuggare, skänkte den religiösa organisationen en stolthet i att tillhöra umma (den muslimska gemenskapen), medan deras civila medborgarskap inte gav dem något annat än förakt. Sedan sände FIS ut sina anhängare att anfalla det näste av pengar och fördärv som det statsbärande partiet hade blivit, och anförtrodde dem uppdraget att återställa rättvisan i Guds namn. Slutligen organiserade FIS till deras fördel ett väldigt nät av handelsförbindelser (trabendo) med internationella förgreningar, där en massa ”myror” arbetade, finansierade av stora förmögenheter som hade förvandlats till stöttepelare för islam. FIS fostrade dem också, eller betingade dem ideologiskt, genom att bibringa dem islams grundläggande principer och träna dem för det kommande jihad.

Då ungdomar på så sätt formats och fostrats av unga imamer med examina från arabiska universitet, och av revolutionära kadrer från internationella islamiska armeer (bland annat i Afghanistan), utan något annat mål i livet än att ”hålla murarna” (hittism), har de förvandlats först till militanter, och sedan till gerillakämpar och terrorister.

Man skulle dock bedra sig om man trodde att alla islamister rekryteras från de utblottade samhällsklasserna. I andra änden av den sociala skalan, i de politiska och ekonomiska kretsarna eller på universiteten, har de som blivit besvikna på socialismen och liberalismen antagit islam som en tredje väg, som en ideologi som satts in för att förändra världen och livet. Naturvetarna utgör den viktigaste delen av denna elit, tillsammans med juristerna och historikerna, oftast närda av den orientaliska arabkulturen. Gamla ansedda medlemmar av FLN anslöt sig till strömningen, av politisk beräkning eller övertygelse, med en stark anknytning till reformismens strävanden på tjugotalet.

Aktionsformerna för dessa olika tendenser sträckte sig från att främja sedligheten, utöver social verksamhet bland de fattiga, till att verka med politiska påtryckningar och väpnad kamp. Från 1982 fanns i Atlas d’el-Boulåida en islamisk frihetsrörelse: Algeriska väpnade islamiska rörelsen (Mouvement islamique arme algerien, MIAA), med Bouyali som ledare och förste martyr 1987.

Den islamitiska radikaliseringen

Själva samhället var mycket känsligt för islamisternas vädjanden och påtryckningar. Inte för att de erkändes odelat eller att man anslöt sig till dem helt och fullt, men deras uttalanden kunde inte heller förkastas eller ogiltigförklaras.

Faktum är att de allra flesta algeriska muslimerna lever en traditionell islam som snarare närs av brödraskapen än påverkas intellektuellt av skolor i stil med al-Azhar i Kairo eller Zitouna i Tunisien.

Vem kan säga var man finner den äkta islam, och vem kan förverkliga den? Med den muslimska radikalismen ställs centrala frågor för första gången i Maghrebfolkens medvetanden. Det handlar inte bara om akademiska diskussioner, utan om ett ifrågasättande av den algeriska identiteten.

Med islamismens framträdande på den sociala och politiska scenen börjar det algeriska samhället röra på sig. Åsiktsrikningar skapas och kommer till offentligt uttryck i en press som har blivit fri – för en tid och inom vissa gränser. Där talar man om pluralism, demokrati och sekularisering. Där skisserar man möjliga samband mellan religion och politik, mellan olika samhällsprojekt. I själva den islamitiska rörelsen uttrycks motsättningar mellan nationalistiska legalister (djazara) och radikala fundamentalister (salafi).

Här omvandlas det politiska livet. I februari 1989 gjorde en ny grundlag slut på FLN:s monopol och öppnade vägen för en mångfald av ”sammanslutningar av politisk art”, utom för sådana ”av regionalistisk, etnisk eller religiös art”. De två första som tilläts av inrikesdepartementet var FIS och Sammanslutningen för kulturen och demokratin (Rassemblement pour la culture et la democratie, RCD), på sekulariserad och kabylisk grund.

Det var tydligt att FLN sökte en ny öppning för att kunna förbli den dominerande parten. Mycket snart såg ett stort antal partier dagens ljus. Några av dem vände sig till en viss region, andra gav ny legitimitet åt gamla ledare. Nästan alla saknade ett exakt och realistiskt program. Den politiska liberaliseringen och pluralismen syftade till en konfrontation mellan FLN och FIS genom att splittra samhället. Genom att splittra partierna och demonisera FIS hoppades FLN kunna stärka sin krympande makt.

Övergången

Det strategiska misstaget visar i vilken utsträckning FLN, det enda partiet, var avskuret från det verkliga samhället. Redan vid det första valet (lokalvalet i juni 1990) visade det sig att FIS var det enda parti som hade folkligt stöd i hela landet. Alla förberedde sig på islamisternas oundvikliga seger i parlamentsvalet i december 1991. Visserligen hade det förekommit påtryckningar och valfusk, men inte i en sådan utsträckning att det kunde upphäva väljarnas ovedersägliga dom över FLN och dess politik till förmån för islamisterna.

Det var bara RCD under Saaid Saadi och Alt Ahmeds socialistiska front som framträdde tillsammans med resterna av FLN och några små reformislamistiska partier (som Hamas under schejk Nahnah). Marscher och massmöten följde på varandra för att mobilisera befolkningen, men utan att några trovärdiga alternativ kunde presenteras som motvikt mot den islamitiska uppgången. Armen, institutionernas beskyddare (och förmånstagare) sedan självständigheten, kastade sig öppet in i spelet och hotade att bjuda motstånd mot dem som bestred den författningsenliga lagligheten. Inför ett parti som krävde att regimen avgick och en islamisk republik utropades blev konfrontationen oundviklig.

Valförfarandet avbröts alldeles före andra valomgången, i januari 1992. Det våld, som FIS i stor utsträckning redan deltog i, ökade.

De politiska analytikerna frågar sig fortfarande hur lägligt det var att avbryta parlamentsvalet med hänsyn till folkets hopp som växt under tre års tid. Faran för en ”religiös fascism” var högst reell, och förkunnelsen från ledarna i FIS, till exempel Ali Belhadj, utlovade ingen demokrati eller ens pluralism. Jämförelsen med nazismens uppgång i Tyskland på trettiotalet, med hjälp av demokratin, var inte oberättigad.

De som påstod att de försvarade demokratin representerade trettio år av diktatur, och deras trovärdighet kunde inte ens hänvisa till några framgångar för socialismen. Den hade ju gått i konkurs överallt, eller nästan överallt. När president Chadli avsattes den 11 januari 1991 av armen, som misstänkte honom för att förhandla med FIS, och när hans efterträdare president Boudiaf mördades den 29 juni 1992, var detta tecken på hur man ifrågasatte legitimiteten hos redan illa skötta institutioner.

Vilken lag den nuvarande övergångsregeringen än vill stödja sig på, kan den inte göra anspråk på att manifestera någon som helst folkvilja. Våldet, som fanns redan före valet och som ökade när detta avbröts, kunde inte undgå att bli permanent och revolutionärt när det gav sig ut för att vara en jihad mot de otrognas tyranni och mot deras utländska anhang, judar och kristna (enligt en kommunike från Groupe islamique arme som tog på sig ansvaret för mordet på två kristna ordensmedlemmar i Alger).

Två möjligheter återstod för övergångsregeringen: att sitta kvar och möjliggöra en framtid bortom det nuvarande våldet, att genomföra djupgående strukturella, ekonomiska och politiska förändringar, eller att försöka hålla ställningarna mot terrorismen. På det ekonomiska planet lättar man skuldbördan genom att omfördela utlandsskulden med Internationella valutafonden som borgensman. Om de krediter som på så sätt frigörs verkligen ger en ny chans, kan man hoppas att situationen blir lugnare i sinom tid.

Regeringen belastas av två huvudproblem. Det första har att göra med den svåra övergången från den ”socialistiska” ekonomin till marknadsekonomin. Det andra är knutet till saneringen av det offentliga och privata politiska och ekonomiska livet. Man inser det nödvändiga i att bryta med den döende gamla regimens seder och människor. President Boudiaf förkroppsligade en liten tid en sådan brytning. Finns det i dag en verklig vilja att fortsätta i samma riktning, oavsett priset för makthavarnas del? Det ser ut som om somliga är beslutna att göra detta, men den goda viljan inte kan ersätta politisk erfarenhet, i synnerhet inte utan ett massivt folkligt stöd. Då återstår förtrycket, som kan ha ett differentierat mål: att skapa den säkerhet som är nödvändig för att återuppta den ekonomiska verksamheten, och att skapa förtroende mellan folket och regeringen. Syftet är då att förbereda den utlovade demokratin för framtiden, eller att reducera den möjliga oppositionen mot en regering som genom förtrycket vill hålla sig kvar vid makten till varje pris. Så länge armen inte har visat några tecken på att den vill bryta med det förflutna finns det anledning att tvivla på dess avsikter, vilket ger näring åt våldet.

Politiska och kulturella strategier

Utvecklingen inträffar vid ett tillfälle då pjäserna flyttas om på det internationella schackbrädet. Man kan inte bortse från de olika maktstrukturer som möts i Algeriet. Det socialistiska lägret, som landet har stött sig på för att bevara sin ”alliansfrihet” och på så sätt få tyngd i de globala förhandlingarna, har nu upplösts. Algeriet, som en gång betraktades som en av tredje världens ledare, har degraderats till medioker oljeproducent och har ingenting annat att förhandla med än sitt strategiska läge.

Det kortet har Marocko och Tunisien redan spelat ut mot det triumferande väst, som inte ens döljer sin maktlystnad under ideologisk skepnad längre: Gulfkriget, konflikten i Bosnien, det somaliska äventyret, det ruandiska folkmordet och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina har ingen betydelse annat än i den mån Västs ekonomi berörs. Algeriet har inte längre någon privilegierad ställning i denna nya ordning, där u-länderna skoningslöst konkurrerar om tillgången till marknaden. Till och med inom ramarna för Opec verkar varje land för sina egna intressen. Den algeriska statsledningen har inget annat val än vad regimens beskyddare medger. Men hur grymt detta förhållande än är, så ger det ändå ett visst utrymme för förhandlingar i det politiska och ekonomiska kriget mellan Europa och USA.

Banden till Europa är gamla och, trots de ideologiska konflikterna, starka. Ekonomiska förvisso, men också kulturella. Kolonisationen och den geografiska närheten har präglat västra Medelhavets båda stränder. Från öster till väster märks i Algeriet inflytande från Italien, Frankrike och Spanien, mot en viktig bakgrund av fornromerska ruiner.

Framför allt finns den franska präglingen kvar, smärtsam och med en vidlådande ambivalens. Bland de plågsamma sår som Algeriet lider av är franskspråkigheten ett av de märkbaraste. Efter oberoendet, som man vunnit i hård kamp mot Frankrike efter 130 års kolonisering och franska bosättningar, är det algeriska folket fortfarande kulturellt delat. En ständig kamp rasar mellan västerländskt och arabiskt språk och sinne. Varje framsteg för arabiskan firas som ett nederlag för nykolonialismen. Maktbalansen leder till strid mellan arabiskspråkiga och franskspråkiga, som anklagar varandra för underkastelse under Västerlandet respektive obskurantism och steril inkrökthet.

Att eliten i den förra regimen huvudsakligen rekryterades bland de franskspråkiga (utom de högsta politiskt ansvariga) har väckt motvilja mot det västerländska hos de arabiskspråkiga folklagren, som förväxlar franskspråkigheten med det utländska partiet. Kadrerna och de intellektuella fann sig vara marginaliserade eller utstötta, tvingades i landsflykt eller mördades.

Den islamitiska offensiven framträder, i detta avseende, som en äkta ”kulturrevolution” i iransk stil. Utplånandet av franskspråkigheten är ett av dess viktigaste inslag. Den ”demokratiska” oppositionen, i alla sina former, uttrycker sig huvudsakligen på den gamla kolonialmaktens språk och enligt dess riktlinjer. Med sin franska bildning anses de diskvalificerade av en befolkning som skolväsendet har stängt in i arabiskspråkigheten, samtidigt som det förkastat det franskspråkiga.

Egendomligt nog fascineras det algeriska folket av sin gamla huvudstad Paris där hundratusentals utvandrare har slagit sig ned för gott, och vars satellitsändningar sprider bilder och idéer som är mycket mer frestande än dem man får från den alltid lika torftiga lokalstationen. Men lika mycket som folket fascineras av det oåtkomliga förkastar det på samma gång ett inflytande som det bedömer som frånstötande. Den franska ympkvisten som kunnat vara till nytta, och som också varit det för ett stort antal tvåspråkiga algerier, vilka för den sakens skull inte varit mindre nationalistiskt sinnade, har också gett upphov till konflikter och kulturell utarmning.

I denna språkstrid börjar engelskan spela en relativt viktig roll. Den har gynnats både av den nationalistisk-baathistiska strömningen, som präglat en del av FLN, och av islamisterna, och till slut har den kommit in i skolutbildningen som ersättning för den allt mer omstridda franskan. Enligt ett påbud från utbildningsdepartementet skall undervisning i engelska ges i experimentskolor i hela landet åt de barn vilkas föräldrar så begär. Att detta beslut påverkats av Mellanöstern är uppenbart, och därmed har den amerikanska politiken också gjort sitt inträde i Algeriet.

USA:s förbindelse med de arabiska monarkierna, FIS’ viktigaste finansiärer före Gulfkriget, utsträcks nu till Algeriets moderata islamister. Den roll som CIA har spelat i skapandet av islamiska antikommunistiska motståndsrörelser, till exempel i Afghanistan, gör att man kan misstänka att organisationen också stött mujahedins väpnade grupper i Algeriet. De ekonomiska förbindelserna mellan Algeriet och USA håller för övrigt på att förstärkas och utvidgas från oljan till jordbruket, sjukvården, telekommunikationerna och elektrotekniken. President Clintons uttalanden, när han uppmanar den algeriska regeringen till dialog med sina islamitiska motståndare och till att förkasta terroristernas våld, far oss att tro att USA skulle se välvilligt på en kompromissregim med moderata islamister (till exempel schejk Nahnah). Denna utväg, som en gång uppmuntrades av Frankrike, tycks nu ha förkastats av algeriska regeringen, men för hur lång tid?

Den algeriska krisen har alltså många former – ekonomiska, politiska, sociala, kulturella och religiösa. Trettio år efter självständigheten, befrielsekriget, den ”boumedienistiskd” socialismen och Chadlis liberalism söker landet sin identitet.

Övers. Gunnar Gällmo