Vi och våra fyrbenta vänner

”Det moderna projektet” är ett begrepp som håller på att bli etablerat. Det har en touche av fransk intellektualism över sig och kan alltså upphöja en ganska krass verklighet till något som låter sofistikerat och har framtiden framför sig. Att vara framstegsvänlig, progressiv och modern är lika fint som det är fult att vara en mindre vetande bondläpp som inte har framtiden framför sig. Problemet för den moderna hållningen är att den har varit modern i snart tvåhundra år eller ännu längre beroende på vilket perspektiv man vill anlägga. Kan man nu vara evigt modern och framstegsvänlig eller kan något sådant inträffa som att det kan bli omodernt att vara modern?

På sistone kan man faktiskt skönja vissa tecken pi att det inte är lika modernt att vara modern som det var förr. En av vänsterns förgrundsfigurer, Göran Palm, upphov till så viktiga skrifter för sextiotalsgenerationen som En orättvis betraktelse och Indoktrineringen i Sverige, har nyligen gett ut en debattbok i den gamla stilen men med ett nytt ”omodernt” grepp. Titeln är följaktligen En omodern betraktelse.

Till en början gör Palm en värdefull insats genom att mycket slagfärdigt påpeka det löjeväckande i hur orden modern och framtid används. Det moderna projektet försöker ge sitt förhållningssätt till verkligheten en orubblig evighetsdimension genom att använda värdeord som rimligtvis ingen vill förneka. Vem vågar på allvar säga att han eller hon är emot framsteg, även den mest inbitne reaktionär hävdar normalt att hans eller hennes idéer hör framtiden till eller åtminstone borde göra det. Moderniteten har blivit en rävsax som försöker dölja eller möjligen legitimera sin samtidspolitik i ord som hänvisar till en invändningsfri framtid.

Hur länge kan man vara modern?

På sin tid försökte den gamle ledaren för centerpartiet, Gunnar Hedlund, sig på en liknande argumentation. Han hävdade att centerpartiet stod för det som var bra och motsatte sig det som var dåligt. Palm skriver: ”Man skall alltså vara beredd till uppbrott från allt – utom från det idag nedslitna moderna projektet. Man skall oavbrutet tänka om – utom beträffande det moderna projektet självt. Man skall ständigt ta till sig det nya-inom det moderna projektets ram. Och man skall ständigt omorientera sig – bara inte bort från det moderna projektet.” Med tanke på den moderna rationalitetens ålder och dominerande ställning i dagens värld låter det måttligt radikalt. Det är ju bara att sitta kvar på det tåg som Newron och Voltaire lade rälsen till och sekel efter sekel kalla sina anpassningar till tågets rörelser för uppbrott, omtänkande och ständig omorientering. Så långt har alltså Palm klargjort begreppen och hyfsat debattvillkoren.

För den som lite mer systematiskt filosofiskt vill tränga in i frågeställningarna kring framstegstro och modernitet är den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wrights böcker, Vetenskapen och förnuftet och Myten om framsteget också en klargörande läsning. En författare som von Wright har den djupa bildning som gör att han mycket enkelt, sakligt och elegant kan hitta kärnfrågorna och i bokform göra ett debattinlägg med verklig sanningslidelse.

I stället för det moderna projektet saluför nu Palm det omoderna projektet. Det är naturen som enligt Palm är det verkligt omoderna projektet. Som gammal stadsbo har han upptäckt naturen och därmed ekologins nödvändighet. Han berättar att han till en början uttryckte sig så, att han hade tallar på sin sommarstugetomt, tills han upptäckte att det var tallarna som hade honom på sin tomt. Det är av intresse att se hur Palm kommit fram till sin ekologiska mission.

Jämlikhetsvisionen

Hans vänsterengagemang under sextiotalet kännetecknades av en jämlikhetsvision som fick honom att med lidelse påpeka västerlandets omoral i sitt förhållande till tredje världen. En likartad jämlikhetsvision får honom nu att överge den mänskliga artegoismen och i stället inkludera allt levande. Människan har inte längre någon särställning i naturen utan ses helt biologiskt som ett tvåbent djur. Boken igenom använder han denna övertalningsdefinition, att människan är ett tvåbent djur. Det är en mycket glanslös ”gråsossenivellering” med våra fvrbenta vänner han syftar till, nästan lite jantelag där ingen art skall profilera sig på helhetens bekostnad.

Faktum är också att Palm inte förmedlar någon naturkänsla i sin bok även om han pliktskyldigast försöker. Det är något programmatiskt över naturengagemanget som inte gör honom riktigt lyhörd inför vad som är människa och djur. Man far också en känsla av en misantropi som söker ett teoretiskt berättigande i ekologin. En misantropi kan visserligen tidvis vara berättigad, den kan leda till katharsis och verklighetsfördjupning. Att läsa den amerikanske poeten Robinson Jeffers kan till exempel ha ett sådant inflytande. När en människa är som värst, ondskefull eller okänslig, är det en förolämpning mot djuren att kalla henne djurisk.

Människans ondska är inte liktydig med hennes animaliska natur vilket också gör det till en dålig antropologi att ensidigt kalla henne ett tvåbent djur eller den nakna apan med mera. Då är det mer givande att bruka den gamla ”omoderna” bilden av människan som en varelse någonstans mellan änglarna och djuren. Man gör både människorna och djuren en otjänst genom att helt likställa dem. Människans storhet och elände har en helt annan karaktär än djurens. Blaise Pascal fångar det väl i sina Tankar. ”Människan är blott ett rö, det bräckligaste i världen, men det är ett tänkande rö.” Att inte tillstå sitt ”släktskap” med di uren är lika förödande för människan som att innesluta sig fullständigt i djurvärlden och göra den till en norm för sitt handlande.

Det sistnämnda var just det som nazisterna försökte sig på, med både rationella och mytiska argument. Palms jämlikhetsvision förhindrar en flört med nazism och rasism, men det finns en ofrånkomlig grundstruktur i detta sätt att tänka som gör att det ibland kan glida över i ekofascism. Jag tror också att det är en aspekt som Palm borde ta på större allvar än vad som framkommer i boken. Han har ett något kallsinnigt sätt att tala om ekologiskt övertaliga människor och om den humanistiska välviljan att sprida vaccin och medicin över världen ”innan man ens funderat på om näringsunderlaget skulle räcka till de överlevande”. Inte för inte har också några svenska läkare som arbetat i tredje världen reagerat mycket starkt mot hans formuleringar.

En skapelsemoral

Med hednisk frimodighet ger sig Palm också in i den teologiska diskussionen. Som prästson är han inte obekant med predikokonstens retorik och han använder sig också av den till naturens och hedendomens försvar. Han finner att det nog kan vara bra om kärleksläran finns kvar även ”om Jesus berövas sin högfärdsgalna gudomlighet som Kristus (och kanske till och med sin historiska existens som människa). Att placera den i naturen marginella människan i samhällets centrum är en viktig sak för oss. Men som vår art har ställt till det i naturen, överallt, på jordens alla kontinenter, liksom i havet, liksom i atmosfären, är jag rädd att det har blivit ännu angelägnare att uppfinna en moral som inte låter sig underordnas den medmänskliga moralen, en skapelsemoral där åtminstone två av buden måste komma före alla de tio budord vi lärde oss som barn: Du skall icke hava hybris gentemot skapelsen. Det är inte människan som är helig, det är livet som är heligt.”

Här börjar det på allvar lukta bränt, om människan är en del av det levande varför då betona livets helighet som en motsats till människans helighet? Den olust man kan känna inför vissa resonemang och tonfall hos Palm stegras eftersom han i ekologins namn tycks anse att människovärdet är av underordnad natur. På ett annat ställe skriver han: ”Naturen har nämligen inte råd med den energikrävande vårdapparat som människosamhället har skapat. Välfärdsstaten är biologiskt onaturlig och därmed dyrköpt, så att den måste motiveras av andra skäl (vilka inte behöver väga lätt för det).” Är det inte just dessa andra skäl som han håller på att göra sig av med?

Palms civilisationskritik är extremt biologiskt inriktad, hans ideal är det gamla fångst- och samlarsamhället, där människan kan leva i samklang med sina gener och fyrfota vänner. Människans, eller med Palms språkbruk, de tvåbenta djurens kultur skall underordnas naturen. Det blir i sin förlängning också fråga om en jordisk religion. ”Moder Jord lockar också, i alla sina gudavarianter, med ett naturens evangelium som man inte ens behöver tro på eftersom det är fullt synligt och kännbart, ett naturevangelium som i fägring, charm, trolskhet, vidd, storslagenhet, mångfald och innerlighet överträffar allt det som människan har skapat.”

Det är fullt förståeligt att man i vår tid liksom under andra livsfientliga epoker kan känna en stor kulturtrötthet. Palm är verkligen inte den förste som kommer med ett naturevangelium. Problemet är att man efter nazismen och Förintelsen, där man tog biologin och naturen som en förevändning att skapa en modern utrotningsideologi, inte kan sväva på målet ifråga om människovärdet och tro att det är en oskyldig företeelse att upprätta någon form av biologisk moral.

I människans fall är det felaktigt att ställa natur mot kultur, om jag lyssnar på en mässa av Palestrina eller på Goldbergvariationerna av Bach, har jag ingen anledning att ställa min musikupplevelse mot den skönhet jag kan uppleva i naturen. Gaudis arkitektoniska skapelser befinner sig inte i någon opposition mot naturen. Kandinskys konst är ingen onaturlig företeelse osv. Konst och kulturepoker kan ha substans och stå nära livet i sina uttryck. De inre och yttre strukturerna kan på ett pythagoreiskt sätt sammanfalla på samma sätt som ett konstfullt och känsligt anlagt kulturlandskap inte behöver upplevas som onaturligt.

Ett angrepp på kulturen i sig själv är ett angrepp på människan i sig själv, det som bör angripas är i stället bestämda kulturyttringar som är fientliga mot människor och natur. Om jag inledningsvis kan dela Palms kritik av det moderna västerländska projektet finns det desto större anledning att ta avstånd från hans mycket tvivelaktiga utflykter i biologism och moral.