när man har fått sin längtan skavankerad
i unga år blir lidandet en ensak
den som har lättast för sig får det svårast
men också de begåvade är dumma
och lika obarmhärtiga och kalla
de gamla som har kunnat övervintra
och som i hemlighet sörjer en vän
står snart i tur att få stryka på foten
då vänder man sig hellre till de döda
de levande och deras livsöden
så fulla av sig själva sina drömmar
de bortgångna med sina bortom döden
som sover under gravstenarna på
Maria Magdalena kyrkogård
för ögonblicket badande i solsken
bland alla brunbrända brevbärarben
som ligger utspridda i gröngräset
placerade liksom på hyenden
masserade av konstförfarna händer
sånt gör man för att få tiden att gå
för att förlika sig med jordelivet
med vuxenvärldens alla påträngande
och förödmjukande förtroligheter
mer eller mindre dunkelt uppfattade
de äldres tyranni över de unga
de andras tyranni över det egna
man anförtror sig hellre åt de döda
och därför nalkas man med särskild vördnad
porträtt på avsigkomna anförvanter
familjens svarta får och olycksfåglar
som allmänt hölls för oförbätterliga
numera legendariska suputer
i bästa fall banala odågor
men säger det egentligen så mycket
när vilken hygglig människa som helst
kan duka under av förbiseende
den anonyma likgiltigheten
och ensamhetens många umbäranden
eller av sårad anständighetskänsla
när man är ung och vaknar mitt i natten
och rusar upp och klär sig ofullständigt
hur många gånger händer inte det
sen kan man gå tillbaka in i drömmen
alltjämt beskyddad av sin vaksamhet
den som så småningom skall bli ens fall
man lär sig snart hur andra pojkar sover
att de har bråttom till ett annat land
men bortom smärtgränsen går ännu en
markerad med en tunn och vågrät linje
går kanske vidare finns kanske kvar
i dunkel stämning som på gamla dar