Tre dikter

när man har fått sin längtan skavankerad

i unga år blir lidandet en ensak

den som har lättast för sig får det svårast

men också de begåvade är dumma

och lika obarmhärtiga och kalla

de gamla som har kunnat övervintra

och som i hemlighet sörjer en vän

står snart i tur att få stryka på foten

då vänder man sig hellre till de döda

de levande och deras livsöden

så fulla av sig själva sina drömmar

de bortgångna med sina bortom döden

som sover under gravstenarna på

Maria Magdalena kyrkogård

för ögonblicket badande i solsken

bland alla brunbrända brevbärarben

som ligger utspridda i gröngräset

placerade liksom på hyenden

masserade av konstförfarna händer

sånt gör man för att få tiden att gå

för att förlika sig med jordelivet

med vuxenvärldens alla påträngande

och förödmjukande förtroligheter

mer eller mindre dunkelt uppfattade

de äldres tyranni över de unga

de andras tyranni över det egna

man anförtror sig hellre åt de döda

och därför nalkas man med särskild vördnad

porträtt på avsigkomna anförvanter

familjens svarta får och olycksfåglar

som allmänt hölls för oförbätterliga

numera legendariska suputer

i bästa fall banala odågor

men säger det egentligen så mycket

när vilken hygglig människa som helst

kan duka under av förbiseende

den anonyma likgiltigheten

och ensamhetens många umbäranden

eller av sårad anständighetskänsla

när man är ung och vaknar mitt i natten

och rusar upp och klär sig ofullständigt

hur många gånger händer inte det

sen kan man gå tillbaka in i drömmen

alltjämt beskyddad av sin vaksamhet

den som så småningom skall bli ens fall

man lär sig snart hur andra pojkar sover

att de har bråttom till ett annat land

men bortom smärtgränsen går ännu en

markerad med en tunn och vågrät linje

går kanske vidare finns kanske kvar

i dunkel stämning som på gamla dar