Sven Stolpe och den svenska litteraturen

Sven Stolpe är kanske mest känd som introduktör av fransk litteratur. Hans båda böcker Den kristna falangen (1934-1936, nytryck i urval 1987) innehöll initierade porträtt av i Sverige då okända författare som E. Psichari, Paul Claudel och Henri Bremond. Outtröttligt har Stolpe fortsatt att sprida kunskap om den kristna kultur och litteratur, som han finner rikare företrädd utanför Sveriges gränser.

Men under sitt långa liv har Stolpe även sysslat intensivt med svensk litteratur. Han har själv framträtt som författare – en sida som inte här skall behandlas.

Han grundade den litterära tidskriften Fronten (1931-1932) och han var under en lång följd av år (1945-1961) kritiker i Aftonbladet. Från den tiden finns ett antal porträtt samlade i den vackra volymen Svenska humanister (1962). Finstämda och inlevelsefyllda bilder av sådana ordets tjänare som Margit Abenius, Fredrik Böök och Herbert Grevenius finns här. De ger tillsammans en föreställning om Stolpes ideal som författare och litteraturkritiker.

I andra tidningar och tidskrifter finns en mängd litteraturkritik. Framför allt utgav Sven Stolpe under 1972 till 1984 en egen svensk litteraturhistoria, som i tiden kom att gå fram till och med Selma Lagerlöf. Volymerna (utom den sista) har överrubriken ”Sven Stolpe berättar svenska folkets litteraturhistoria’ – en rubrik som sannolikt är inspirerad av Vilhelm Mobergs liknande historieprojekt, inte heller det fullbordat. I inledningen till den första delen talas det om ”fem små band”, vilket tyder på att de tilltänkta proportionerna snart förrycktes. Även som en torso har litteraturhistorien imponerande proportioner med sina nästan 2 500 sidor.

I denna artikel skall göras ett försök att belysa några viktiga sidor i Stolpes syn på den svenska litteraturhistorien. Vad utmärker enligt honom god litteratur? Vilken roll spelar kristna värderingar i framställningen? Här tas hans svenska folkets litteraturhistoria i främsta rummet upp, men för att nyare författare skall komma med måste en viss komplettering ske. En sådan är tillgänglig bland annat i den 1980 utgivna, överdådigt illustrerade boken Fyrtio författare. Stolpes skönlitterära författarskap har i riagon mån redan uppmärksammats; en allsidig bedömning av hans syn på litteraturen blir en framtida uppgift. Värdefulla synpunkter finns i Joris Taels Sven Stolpe-en monografi (1984; originalutgåvan recenserad i Signum 1982:2).

Pedagogen Stolpe

Stolpes journalistik präglas genomgående av en betydande pedagogisk ambition, naturlig för den som under flera år har varit gymnasielektor i just svenska. Han utvecklar inga intrikata litterära teorier – stilen är enkel, argumentationen rakt på sak och omdömet säkert. Författarens person står i centrum och ses genom ett författartemperament. Därför får det biografiska momentet stor betydelse och kommer att helt dominera när det gäller författare med ett växlingsrikt och spännande liv, som t.ex. Georg Stiernhielm. Den institutionella aspekten på bokproduktion – viktig för modern litteraturvetenskap – spelar ingen roll, knappast heller diskussioner om förhållande mellan text och samhällsutveckling.

Diskussionen med andra forskare sker sparsamt, men det är tydligt att författaren är väl förtrogen med den senaste forskningen på området. Däremot polemiseras det sällan mot andra litteraturhistoriker; undantaget är Hermann Schiick, vars syn på Birgitta och drottning Kristina Stolpe har ett gott öga till.

Med den pedagogiska ambitionen hänger samman att ett stort urval av texter presenteras. Det förutsätts inte att läsaren har den svenska litteraturens klassiker på bokhyllan. Böckerna fungerar därför i stor utsträckning som en antologi. Stolpes bok Profeter och diktare (1942) är däremot en renodlad antologi, som skall påvisa den kristna linjen i svensk litteratur. Den börjar med Geijer och slutar med Hjalmar Gullberg. I en inledning betitlad ”Kristendom och litteraturhistoria” framlägger Stolpe sin syn på förhållandet mellan kristen tro och skönlitteratur. När Stolpe skrev detta var han ännu starkt påverkad av Oxfordgrupprörelsen och inte minst av den norske författaren Roland Fangen. Vissa värderingar uttrycker detta, t.ex. följande: ”Läser man svensk litteratur med kristna ögon – dvs. med blick för det avgörande – skall man finna, att dess mest epokgörande händelser är de ögonblick av moralisk kamp, religiös avgörelse, som man möter hos dess största män och kvinnor.”

Den kristna litteraturhistorien ställs i motsats till den modernistiska och den marxistiska. ”För oss står det klart, att den naturalistiska romanen är orealistisk och ofullständig. Vi känner inte igen våra viktigaste och mest djupgående erfarenheter i t.ex. Gustaf Hellströms eller Eyvind Johnsons romaner.” Profeter och diktare kom ut 1942 och är ett beredskapsarbete, den vill följa den kristna och därmed svenska linjen i litteraturen. Den kristna diktningen ensam är realistisk, ty den skildrar livet i Gud, verkligheten själv.

Urvalskriterier

Svenska folkets litteraturhistoria framträder i jämförelse härmed med vissa anspråk på fullständighet. Naturligtvis endast vissa, ingen litteraturhistoria kan vara komplett. Stolpe har en klart uttalad selektiv princip, men här är det inte längre den kristna linjen. Trettio år senare ansluter sig författaren till ett yttrande av J. H. Kellgren: ”Ypperlige författare (om andra är ingen fråga…).” Författaren konstaterar först att den svenska litteraturens historia inte är ett av de märkligaste kapitlen i världslitteraturen. ”Men för oss här uppe på en nordisk tundra räcker den ganska bra.” Han vill sopa undan all ”den lärda bråten”, hänsynslöst gå förbi allt (halv)dåligt och bara stanna inför ”de märgfälla, de självständiga, de som gått sina egna vägar, och som funnit en egen form för sitt livs kamp och vånda”. Här finner vi samma ”kampkriterium” på det konstnärligt äkta som i Profeter och diktare.

Stolpe är medveten om subjektiviteten i kriterier av detta slag och prövar därför en definition. ”Med

ypperlig menar jag en författare, som alldeles oberoende av sin politiska eller opolitiska inriktning presenterar en egen livsupplevelse med färg och kontur och förmår gjuta denna i en levande och egen form.” Det innehållsliga kriteriet baseras på upplevelsens äkthet, det formella på stilens liv och originalitet.

Ett par gånger citerar Stolpe med gillande T S. Eliots krav på dikten: den skall inte laddas av tanke, den behöver inte skymten av förklaring eller kommentar- symbolen skall formas så fristående, så fast, så självlysande, att den på egen hand utövar sin sublima makt.

Härav följer att det måste vara av vikt att känna diktarens liv. Victor Svanberg har någon gång skrivit, att dikt i grunden endast kan förstås på två sätt: ur liv eller ur annan dikt. Stolpe ansluter sig helhjärtat till den biografiska principen: ”I skaldens bröst sin nyckel dikten har” (Tegner). I hans framställning tar det biografiska intresset ibland nästan helt över, särskilt när han skildrar den kamp och de upplevelser som diktverket fötts ur. Ibland blir det inte mycket plats över till att presentera själva diktverket. Det gäller om bl.a. Ernst Ahlgren. Men Stolpe räknar även med existensen av ”objektiv” diktning, där den biografiska bakgrunden inte nämnvärt bidrar till förståelsen. Dit hör t.ex. Runebergs högt beundrade dikt ”Kung Fjalar”. Även här citreras Eliot: ”Dikt är inte att släppa lös känslor utan att slippa ifrån känslor; den är inte ett uttryck för personligheten utan en flykt undan personligheten.” Dock, menar Stolpe, kan man inte ens här bortse från den biografiska nyckeln: bakom Fjalars offer av sin dotter ligger ”ytterst” Runebergs minnen av en passion för en yngre kvinna.

Nu utgår varje litteraturhistoriker från en mer eller mindre etablerad litterär kanon, som föreskriver vilka författare som skall behandlas och i vilken omfattning. Stolpe är inget undantag, och det visar sig också i praktiken vara svårt att enbart hålla sig till i hans mening ”ypperliga” författare. Så bestås Carl Snoilsky en ganska fyllig framställning, trots att han – särskilt på det formella planet – gjort sig skyldig till åtskilliga fadäser.

När det gäller äldre tider har några författare sannolikt tagits med av den grunden, att de behövs för att belysa viktiga sidor av sin tid. Det gäller Gustaf Fredrik Gyllenborg på 1700-talet, som sägs ha ”alltigenom klena gåvor”, vars stora epos ”Tåget över Bält” är ett enormt misslyckande och vars tragedier verkligen är det men i en annan mening än den åsyftade. Samma tveksamhet torde Stolpe ha känt inför den samtida Hedvig Charlotta Nordenflycht och Ernst Ahlven, men också här var den litterära kanon för stark. Ännu märkligare är att Fredrika Bremer figurerar endast som korrespondent till Geijer – hon far dock en förstående skildring i Fyrtio författare.

Också inom en viss författarens produktion kan tveksamhet råda. En del böcker behandlas inte alls, troligen därför att de är välkända och inte anses vara komplicerade – dit hör Linnes reseskildringar och Strindbergs Hemsöborna. Stolpes omdöme är djärvt och han tvekar inte att döma ut sådana pieces de resistance som Tegners Frithiofs saga och Runebergs Fänrik Ståls sägner. Storheten i Tegners diktcykel förnekas inte men den är ”illa fläckad av bedrövliga svagheter”. Omdömet om Fänrik Ståls sägner är däremot förvånande. Stolpe sätter andra verk av Runeberg mycket högt – särskilt Kung Fjalar- och han deltog själv som frivillig i det finska vinterkriget (skildrat i memoarboken Krigstid, där det finns ett utmärkt porträtt av en vapenbroder vid namn Harry Martinson). Något av det som Runeberg skildrar är han rimligen förtrogen med i senare tiders tappning, men domen över sägnerna blir likväl hård. Den främsta anledningen är, att Runeberg förhållit sig mycket fri till den historiska sanningen: ett av de skamligaste krig som förekommit ges rangen av en serie hjältedåd. De tidigare nämnda kriterierna på stor litteratur kompletteras här av ett tredje: de författare som arbetar med historiskt stoff far inte avlägsna sig alltför långt från den historiska sanningen.

Samma kritik drabbar Heidenstams skildring av den heliga Birgitta. Ett sådant kriterium löper alltid risken av att bli en anakronism, eftersom ju varje författare är bunden av sin tids historievetenskap med dess begränsningar.

I det stora hela är Stolpes värderingar mycket generösa. Även författare som inte omedelbart bör ha verkat tilldragande på honom bedöms positivt, t.ex. Viktor Rydberg och Bernhard Elis Malmström. Den senare ägnade Stolpe för övrigt sin licentiatavhandling. Helt naturligt blir lovorden ymniga inför dem som Stolpe känner särskild sympati inför. Dit hör, bland dem som hunnit behandlas, främst nittiotalisterna. Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf framstår nu som den svenska litteraturens obesegrade alptoppar, i stark konkurrens med Erik Gustaf Geijer. Huruvida de skulle ha förblivit det om verket fullbordats, är något osäkert. Även Fröding och Karlfeldt omnämns med stort gillande. Tydligt är hos Stolpe att en uttalad kristen tematik hos de olika författarna inte är något avgörande. I sin litteraturhistoria är han inte ute efter att, likt abbe Bremond, teckna den religiösa dimensionen i en nationallitteratur. Han är väl medveten om den betydelse som psalmboken har haft, och hans uppskattning av Franzens psalmer är mycket hög. Att Carl Michael Bellman gav ut en hel psalmbok nämns däremot inte. För att komma in på 1900-talet är värderingen av Sven Lidmans kristna författarskap klart positiv. Bertil Malmberg stod Sven Stolpe nära under flera år, och han har i olika sammanhang skrivit om denne. Här var grupprörelsen också ett förenande band.

Men detta är närmast undantag. ”Den kristna romanen” är inte den sene Stolpes ideal – däremot är han angelägen att litteraturhistoria också skall få skrivas ur ett kristet perspektiv.

En levande litteraturkritik

Stolpe har blivit känd för sin starkt kritiska inställning till August Strindberg. Den del som behandlar Strindberg hade oturen att komma ut i tiden ganska nära Olof Lagercrantz motsvarande bok, vilket ledde till ofördelaktiga jämförelser. I själva verket är dock Stolpes syn på Strindberg ganska nyanserad. Han erkänner oförbehållsamt dennes språkliga mästerskap, hans lysande natur- och Stockholmsskildringar och hans epokbildande dramatik. Men Strindbergs människosyn, hans sätt att behandla sina – för det mesta inbillade – fiender och hans primitiva religiositet framkallar häftigt ogillande. Det är Stolpe inte ensam om; Victor Svanberg har minst lika starkt tagit avstånd från kulten av Strindberg. Hos Stolpe är dock bilden något mer komplicerad. I tidigare arbeten, främst Profeter och diktare, lovordas Strindberg entydigt som en autentisk kristen författare. Kärnan i hans religiösa upplevelse sägs vara ”sund”, och det är denna kärna som gör honom till en av de stora kristna gestalterna. Särskilt prisas En blå bok 1- ”det bör jämställas med världslitteraturens största kristna dokument”!

Om vi härifrån kommer till August Strindberg (1978) är bilden så helt annorlunda, att man undrar om det är samme författare som för pennan. Strindberg hade alls ingen aning om vad kristendomen går ut på, hans ”mystik” bestod endast av floskler. Den äkta kristna traditionen, särskilt i Frankrike, var han helt obekant med. ”Vad rör oss hans anklagelser mot Gud? Vad intresserar oss hans självmedlidande, hans malande kverulans, hans eviga övervräkande av skulden på andra?” De blå böckerna nämns endast i förbigående.

Vad kan vara anledningen till denna totala omsvängning? Stolpes tidigare positiva syn på Strindberg var nog påverkad av Nathan Söderblom, som han livligt beundrade. Förklaringen till den negativa bilden kan möjligen vara, att Stolpe efter sin konversion blivit alltmer förtrogen med samtida katolsk

litteratur, i jämförelse med vilken Strindberg måste framstå som en ”barbardiktare”. När lektyren skedde mot bakgrund av grupprörelsens värderingar var det viktiga att Strindberg dock ”omvänt sig” och kämpat en moralisk kamp, när förtrogenhet med autentisk kristen tradition prioriteras måste omdömet bli ett annat. I sin senare bedömning ansluter sig Stolpe till sin lärare Martin Lamms syn på Strindbergs religiositet som ett slags vidskepelse – just den syn som han själv kritiserat på 1940-talet.

Det är inte svårt att finna andra exempel där Stolpes teologiska gehör har skärpts, ibland kanske alltför mycket. Även Tegner sägs i Profeter och diktare vara en genuint kristen författare och hans stora dikt ”Nattvardsbarnen” innehålla en ”klart kristen” försoningslära. Om just denna dikt heter det i Den svenska romantiken (1977) att den har en ”utomkristen försoningslära”, som känner varken Kristus eller korset! Att rätt tolka försoningsmotivet hos Tegner är sannerligen inte lätt, men här är nog det första omdömet närmare sanningen. Tegner sätts högt som brevskrivare och talare, betydligt lägre som poet.

Stolpes framställning av det svenska folket litteraturhistoria överflödar av geniala iakttagelser, mästerliga referat och skarpsinniga karakteristiker. Tidigt fann Stolpe sin stil i författarpresentationens svåra konst – mellan Den kristna falangen och litteraturhistorien ligger mer än fyra decennier, men likheterna är slående. Genom att koncentrera sin framställning kring höjdpunkterna i författarnas utveckling uppnås den pregnans som är novellens kännetecken (Taels). I ettfall – kapitlet om Carl von Linné- överskrids gränsen till novellens form.

Stolpe sparar inte på superlativer när han gillar något, och därför är det inte helt lätt att veta var de djupaste sympatierna ligger. Om Stolpes litteraturhistoria jämförs med Lönnroth – Delblanc, Den svenska litteraturen (som började komma ut tre år efter det att Stolpe lagt ner pennan), så slås man av hur mycket mer personligt färgad Stolpes framställning är. Det är i och för sig en naturlig skillnad mellan ett enmansverk och ett samlingsverk. Men skillnaden ligger djupare än så. Stolpe berättar där de andra analyserar, han värderar där de andra utreder influenser och försiktigt bedömer. Båda typerna av litteraturhistoria behövs, men skada vore om Stolpes sätt att levandegöra litteratur helt skulle förvisas till tidningarnas litteraturkritik. När nu tio år har gått sedan sista delen av hans litteraturhistoria kom ut och författaren nästa år skall fylla nittio, kan en tillbakablick på en stor livsgärning vara motiverad.