Sekter kan vara farliga – men vilka?

I en undangömd alpdal hände underliga ting. Människor utifrån slog sig ner på en avsides gård för att ägna sig åt bisarra ritualer- ingen visste vad – och det hela slutade med ond bråd död. Världen fick ännu ert bevis på hur destruktiv en sluten grupp kan bli om den styrs av en karismatisk ledare med en förvirrad ideologi.

Den intresserade kan nu få mera konkretion i vad som hände. Luc Jourets Soltempelorden var en av de många organisationer som gjort anspråk på att vidareföra traditionerna från de på 1300-talet undertryckta tempelherrarna. Sådana anspråk dök redan på 1700-talet upp inom det svenska frimureriet. Till Frankrike och Italien kom de något senare och kan i allmänhet härledas till den f.d. katolske prästen Bernard-Raymond Fabre-Palaprat (1777-1838), en fantast som nykonstruerade Tempelherreorden i form av ett hemligt sällskap. I dag har denna ett tiotal avläggare som mest ägnar sig åt magi och ockultism, och till dem hörde också Soltempelorden. Händelserna har på ett kusligt sätt blivit förutsedda i Umberto Ecos roman Foueaults pendel (1988, sv. övers. 1989), som till stor del handlar om föregivna tempelherrar och ändar i våld och död. Här förekommer också ”Soltemplets suveräna Orden” i en uppräkning av sådana organisationer (s. 268 i sv. övers.).

I jourets variant blandades också andra ingredienser: rosenkreutzeri (vilket är vanligt bland de nya tempelherrarna), homeopati, som var hans eget näringsfång, New Age-ideer, ekologiska funderingar och en betydande del apokalyptik och projekt om hur man bäst förbereder sig inför världssamfundets förestående sammanbrott. Till slut ansåg man sig inte ha mer att beställa på jorden och beslöt att gemensamt förflytta sig till en annan och bättre värld. De medlemmar som inte var beredda till detta steg måste hjälpas på vägen, tyckte man; därav blandningen av mord och självmord i den slutliga tragedin.

Bättre insikt får man sällan om hur långt mänsklig dårskap kan sträcka sig. Men dessa händelser kan också lära oss något annat, om vi inte visste detta förut: att de riktigt destruktiva grupperna i samhället verkar i det tysta, utanför polisens och de sociala myndigheternas kontroll. Ett sådant våldsdrama brukar därför vara oförutsebart. I sina yttre framträdanden kan en destruktiv rörelse tyckas respektabel; jouret var välbeställd, välklädd och, påstås det, charmerande. Till skillnad från sådana hemliga grupper kan mera ordinära religiösa samfund väcka anstöt genom sina läror och livsmönster men brukar deklarera sina ståndpunkter och mål fullt öppet.

Misstänksamhet mot minoriteter

Händelserna i Schweiz och Canada ger fön-isso dem vatten på sin kvarn som av princip anser att religiö sa smågrupper är skadliga. Den misstänksamhet som finns i vårt land gentemot religiösa minoriteter i allmänhet blir särskilt markerad när det handlar om små och udda grupper. Medlemmarna betraktas gärna som sektens fångar och i behov av att befrias. En sådan uppfattning har i Sverige särskilt drivits av organisationen FRI (Föreningen Rädda Individen), som är inspirerad av den amerikanska antikultrörelsen och ibland har tillämpat kontroversiella avprogrammeringsmetoder. Samma anda kom till uttryck vid den konferens om destruktiva sekter som socialförvaltningen i Uppsala anordnade i oktober (under viss medverkan av FRI).

Bakom detta ligger säkert konkreta erfarenheter, men själva begreppet ”destruktiva sekter” är på en gång för vagt och för utpekande för att vara ett lämpligt samlingsnamn. Att det finns farliga sekter är det ingen som betvivlar. Problemet är att man knappast kommer åt dem genom organiserade kampanjer. Antikultrörelsen gör det alltför lätt för sig då den riktar in sig på de mest välkända av de udda rörelserna – sådana som moonies eller Hare Krishna. Dessa är redan väl kända, de har myndigheternas ögon på sig, och för det mesta är det obevisat att de vållat allvar

liga skador. Bakom kampen mot dem skymtar ofta en inte särskilt väl dold intolerans mot religiöst oliktänkande. De etablerade samfunden – och då inte minst Svenska kyrkan – kan tyckas ha råd med att gå i dialog med de små samfunden i stället för att ropa på polis.

Frigörelse – eller fångenskap?

Vittnesbörd om sekternas skadlighet kommer särskilt från två håll: från avhoppare – som inte oväntat har en negativ syn på den rörelse de lämnat – och föräldrar som har sett sina barn fastna i någon religiös extremrörelses garn. Historierna är många om hur barnen har brutit kontakten med sin familj för att helt ägna sig åt sin nya gemenskap, och ibland har det hänt att de har rövats tillbaka av förtvivlade föräldrar. I berättelserna om sådana händelser, som rymmer så mycken dramatik, glömmer man lätt att ungdomar mycket ofta bryter med sin hemmiljö utan att det alls föreligger några religiösa eller ideologiska motiveringar. Att ansluta sig till en fast sammanhållen grupp kan bero på en önskan att frigöra sig som lika väl kunde ha tagit sig andra uttryck. Om familjen återtar sitt förlorade barn och det sker en försoning, är det inte något som motsäger den tolkningen. Kanske har den förlorade nu fått den uppmärksamhet och omsorg som han eller hon förut tyckte sig sakna. Det är oomtvistligt att de religiösa smågrupperna fyller mångas behov av gemenskap och appellerar till dem som är vilsna eller upplever tomhet och meningslöshet i sitt vardagsliv. Ju tätare den egna gemenskapen sluter sig om en, ju mer den betonar sin distans till en fientlig omvärld, desto mer kan man erfara värmen och stödet från dem man känner sig höra samman med. Där familjen inte längre är den sociala trygghetsgrunden framför andra, och där allt fler hamnar i storstädernas ensamhet, blir gruppen av likasinnade till ett verksamt substitut, med de möjligheter och risker detta innebär för var och en. En gemenskap – hur besynnerlig den än kan tyckas oss – kan i många fall vara ett skydd mot allvarligare former av asocialitet. För de mera etablerade kristna samfunden bör sekterna framför allt ses som en utmaning och en lärdom.

Riskablare är då olika terapirörelser, till vilka man också kan räkna scientologin. De gör anspråk på att öka den enskildes medvetenhet eller välbefinnande men kan verka nedbrytande och är dessutom ofta kostsamma. Många av dem hör med i den obestämda strömning som vi brukar kalla New Age. Men det är inte möjligt att särskilja de ”religiösa” bland dem från andra, eftersom det finns många former av andligt kvacksalveri och gränserna till vad som skall anses religiöst är flytande. Vill vi finna de riktigt farliga grupperna, behöver vi inte gå till de extrema självmordssekterna som den nämnda. Det räcker med de rasistiska eller våldsdyrkande organisationer som finns i vårt land, som särskilt attraherar manlig ungdom, och för övrigt också kan ha förvirrade religiösa inslag. Gentemot dem uppträder massmedierna med stor försiktighet, och också tuffa journalister ligger här lågt. Här möter man nämligen folk som det inte alls är trevligt att råka i konflikt med. Rörelser som beväpnar sig eller planerar illdåd brukar inte visa sig för omvärlden men kan ibland representeras utåt av ledare med en mera social framtoning. Det är rörelser som dyker upp och försvinner men som ger anledning till uppmärksamhet.

De starkaste destruktiva tendenserna i vårt samhälle är inte alls bundna till ideologiska grupper. Knarkmissbruk, prostitution, våldsmentalitet och människoförakt är långt skadligare än alla religiösa sekter och bärs effektivt fram av den nya tekniken: av TV, video och datanätverk. Särskilt den nya våldskulturen brukar i massmedierna framställas som något ofrånkomligt – ända tills det då och då händer något förfärligt som ger anledning att tänka om, om också bara för en kort stund.

För dem som i dag vill värna vår mentala hälsa och särskilt ungdomens, utgör de religiösa sekterna ett ganska marginellt problem. I en tid av hårdnande intolerans bör man i stället understryka att ingen bör trakasseras för sin religiösa tillhörighet – hur mycket vi personligen kan ha anledning att ogilla den. Däremot måste psykiska och fysiska övergrepp självklart beivras när de sker, vare sig de har företagits under religiös täckmantel eller i en mera välbekant sekulariserad form.

Uppgifter om Soltempelorden är hämtade från en rapport, framlagd av Massimo Introvigno, chef för CESNUR, ett italienskt center för studiet av nya religioner, och J. Cordon Melton, chef för The Institute for the Study of American Religion, Santa Barbara, Kalifornien. Rapporten presenterades vid 1994 Annual Communal Studies Conference, Oneida, New York, 6–9 oktober 1994.