Rätten i europeisk tradition

Det brukar ju vackert heta att vår rättsordning vilar på romersk grund. Vid närmare betraktande är det nog också på det viset. Själva föreställningen om att rätten – lika väl som kunskap och föreställningar om världen i övrigt – går att behandla vetenskapligt för att öka begripligheten och översiktligheten är grekisk. Grekiskt är även teoretiserandet om stat, makt och styrelseform. Men själva systemtanken, det som ger de enskilda rättsordningarna deras struktur, är i hög grad det bestående resultatet av en ecklesiastik rättsrevolution mellan 1000-talets slut och 1200-talets mitt.

Den klassiska romerska rätten känner vi idag bara i brottstycken. Dess historia kan i grova drag indelas i tre perioder, förklassisk, som slutade under första århundradet före Kristi födelse, klassisk som i stort sett täcker in principatet, dvs. de första tre århundradena av vår tideräkning och efterklassisk, som rimligen kan anses få sin final genom det viktigaste europeiska rättsdokumentet någonsin, Corpus Jaris Civilis, tillkommet åren runt 530.

Den romerska rätten – grunden för Europas rättstradition

Den romerska rättens styrka och på sikt även förmåga att överleva två årtusenden berodde på att den från första stund var ett handfast instrument för lösning av sociala och personliga konflikter. De romerska rättslärda, inte minst den klassiska periodens, skilde sig i både skrivsätt och tankestruktur från sina kollegor i Grekland i den meningen att de var så avoga mot spekulation och tom teoretisering. De efterfrågade lösningar på handgripliga problem och lösningarna tillmätte de förmodligen inte på något sätt ”evigt” värde. Resultaten av rättskipningsmödorna samlade de i kommentarer och avhandlingar, som användes av nästa generation praktiker, vilka i sin tur kunde lämna över en än mer förfinad rättsordning till sina efterföljare. På så sätt växte det fram en rättsdoktrin, alltså en lära som både beskrev den existerande rätten och gav ledning för rättstolkningen.

Vid den klassiska periodens slut hade förfiningen av rättsordningen gått så långt att doktrinen föreföll hart när ogripbar för den vanlige praktikern. Genom ett antal kejserliga åtgärder auktoriserades vissa juristers uppfattningar, en mindre del av rättslitteraturen behölls medan huvudmassan utgallrades. Slutpunkten nåddes genom tillkomsten av Corpus Juris Civilis.

Corpus Juris består av flera delar, av vilka den s.k. Digesta är både störst rent kvantitativt – Digestan består av 50 böcker – och historiskt sett av ofantlig betydelse för att förstå den romerska rättstraditionen överhuvudtaget. Den innehåller tematiskt ordnade utdrag ur klassiska juristers skrifter och utgör härigenom den främsta källan till den klassiska råttskunskapen. Sammanställandet av Corpus Juris innebar emellertid också en vetenskaplig katastrof. De delar av den antika rättslitteraturen som inte fick plats i Digesta – i praktiken nästan allt – förstördes systematiskt i tanken att man härigenom skulle kunna förhindra uppkomsten av motstridande och sinsemellan oförenliga tolkningar. Åtgärden var ju naturligtvis befängd men ingalunda unik i rättshistorien. Rättens tillämpning, alltså lagens applicering på det enskilda fallet, fordrar ju med nödvändighet tolkning, eftersom det ena fallet aldrig är det andra likt.

Den stora rättsrevolutionen

Den romerska rätten förblev märkligt nog trots all kulturnedgång i övrigt en levande rättsordning i Väst- och Sydeuropa, låt vara i förenklad gestalt. Under 1000-talet ändrades rättens sociala och ekonomiska förutsättningar radikalt. Det var fr.a. tre yttre omständigheter som skapade en ny marknad för jurister och rättslärda.

Den första hade att göra med det kommersiella livets återuppblomstring i Italien under 1000-talet; en jämn ström av importgods flöt via de adriatiska hamnarna in över Italien, förädlades och exporterades vidare västerut. Där handeln blomstrar uppkommer även rättstvister. För första gången sedan antiken fick man materiell möjlighet att tillämpa den romerska rätten fullt ut. Vad vi idag kallar ”marknaden” krävde helt enkelt en förfinad rättsordning, utan vilken den inte fungerade, och fann vad den sökte i de jurister som fatt en grundlig skolning i Corpus Juris Civilis.

Den andra omständigheten hade att göra med den politiska kampen mellan påve och kejsare. På båda sidorna fann man att juridiskt finslipade argument var minst lika effektiva vapen i kampen som militärt våld; dessutom var juridiken betydligt billigare. Före investiturstridens utbrott hade få insett juridikens sprängkraft. Efter dess avslutning 1122 betraktade varje insiktsfull suverän den välutbildade och vältränade juristen som politisk och administrativ nödvändighetsvara.

Den tredje omständigheten sammanhängde med kyrkans inre reorganisationsarbete, alltså vad som brukar kallas den gregorianska reformen. Den innebar att kyrkan skaffade sig en från världsliga makthavare autonom ställning. Förutsättningen för att uppnå denna kyrkans frihet låg i effektivt utnyttjande av både klassisk och ny rättskunskap. Under de dryga etthundra åren från Gregorius VII:s tillträde 1073 till Innocentius 1II:s död 1216 genomgick den västerländska kyrkan en formidabel organisatorisk förändring, vars mest tydliga yttre uttryck just var juridifieringen av både organisation och tankestruktur.

I 1100-talets kyrka var juristen lika viktig som teologen. Man talade karakteristiskt nog om att det fanns både en juridisk och teologisk dogmatik, vilket vi ju faktiskt fortfarande gör. Teologi och juridik smälte samman. Därmed skapades också förutsättningarna för en ecklesiastik rättskultur, som kunde kasta sitt finmaskiga nät över hela Europa. De lokala rättsordningarna – och de var förvisso både många och motstridande – levde visserligen vidare, men över dem fanns den övernationella kyrkorätten som en korrigerande och styrande faktor. Den kyrklige lagstiftaren i Rom nådde bokstavligt talat ut i varenda avkroka by i hela Europa. Genom rättstillämpningen trängde teologin in i det vardagliga livet; genom att skipa rätt applicerades trosläran.

1000-talets kyrkliga lagstiftare hade i första hand inriktat sig på att bringa ordning i alla disparata och många gånger motstridiga konciliebeslut och påvliga dekret som tillkommit under föregående århundraden. Sitt naturliga slut fick denna ”kompilatoriska” period genom det s.k. Concordantia discordantium canonum, vanligen känt som ”Gratianus’ Dekret” efter sin upphovsman, munken och juristen Gratianus, som verkade i den dåtida rättsvetenskapens huvudstad Bologna under 1130- och 40-talet. Arbetet gav f.ö. den kyrkliga rätten namnet kanonisk; canon var i Gratianus’ arbete närmast synonymt med vårt uttryck ”rättsregel”.

Att Gratianus’ dekret tillkom i Bologna var knappast någon tillfällighet. För att täcka det behov av välutbildad juridisk arbetskraft som blev följden av de förändrade ekonomiska och politiska konjunkturerna

i Europa i allmänhet och Italien i synnerhet, etablerades just i Bologna runt 1100 ett centrum för undervisning i romersk rätt med Corpus Juris som grund. Hundra år senare var Bologna utan konkurrens rättsvetenskapens huvudstad i Europa och antalet studenter vid stadens universitet uppgick till kanske tiotusen. Bolognajuridiken innefattade emellertid inte bara världsligt rättsstudium utan även kyrkligt och juridikprofessurerna blev säkra språngbrädor till de allra högsta kyrkliga karriärerna, inklusive påveämbetet.

I flera avseenden kunde kanonisterna bringa sin vetenskap till mognad snabbare än romanisterna. Inte minst berodde detta på att kyrkan genom den gregorianska reformen skaffat sig en lagstiftningsapparat inriktad på att åstadkomma ren nylagstiftning; Gregorius VII talade direkt om påvens makt att ”genom nya lagar tillgodose samtidens behov”. Som grundläggande lagstiftningsprogram var detta något helt nytt. Medan den världsliga rätten i allmänhet var tillbakablickande och konserverande blev den kanoniska expansivt framtidsinriktad. Nya rättsregler, dekretaler, var betydligt mer än tillägg till den redan existerande regelmassan. Dekretalerna korrigerade eller förfinade befintliga canones.

Gratianus’ program var därmed givet: först ordna rättsreglerna kronologiskt i gamla och nya lagar, därefter sammanfatta och integrera de två till en logisk helhet, slutligen skapa förutsättningarna för att göra rättsordningen formbar och föränderlig i framtiden. Gratianus’ arbete ledde mer eller mindre automatiskt till att han skapade rättssystematiken som vetenskaplig disciplin. Med Gratianus blev rätten ett instrument för framtida förändring av kyrka och samhälle samtidigt som rättens verkningar kunde förutses just pga. den logiska systematiken. Därmed lades i praktiken grunden till den första moderna rättsordningen. Under Gratianus’ berömda elever och efterföljare som juris professorer och rättslärda fulländades både systembygget och lagstiftningen och fick en naturlig avslutning 1234 med den s.k. Liber Extra, alltså boken [som går] utöver [Gratianus’ dekret].

Reglerna eller systemet – var finns det centralt europeiska?

Det är lätt att peka ut ett antal centrala rättsområden, där kanonisterna kunde göra sitt inflytande särskilt påtagligt gällande. De ecklesiastika förvaltningsprinciperna kopierades av furstar och makthavare över hela Europa. Civilrätten ”privatiserades” i den meningen att kanonisterna med stor kraft hävdade den enskilde individens rättigheter och ansvar på bekostnad av släkt och kollektiv. Det gällde i första hand rätten för enskild att ge bort egendom med hjälp av testamente och rätten för enskilda personer att ingå äktenskap utan hänsyn till förefintliga släktintresse Sammantaget iscensatte kanonisterna en rättslig ägörelse av den enskilde individen på ett sätt som varit okänt i tidigare rättshistoria. De gick t.o.m. så långt som att bygga upp en äktenskapslära, som förutsatte att äktenskap tillkom genom två parters fria ja och samtycke. I ett samhälle präglat av klanmentalitet och underkastelse under släktkollektivets beslut var detta socialt explosiva idéer.

Mest kända för eftervärlden torde dock kanonesternas processrättsliga reforminsatser vara. Inom tå andra rättsområden märktes kyrkorättens rent Tekniska kvaliteter tydligare än inom processens omräde. Under äldre medeltid var det vanligt att bevisning skedde genom ordal, gudsdom eller tvekamp. Sådana bevismetoder avvisade kanonisterna blankt som uttryck för övertro och vidskepelse. De skapade i stället en väl genomtänkt ordning för processföring och bevisning, som de byggde på rationella kunskapsmedel; en parts fria erkännande räknades som fullt bevis liksom två helt oberoende och samstämmiga vittnesmål. Av lätt insedda skäl befrämjade ett processväsen av denna rationella typ också skrivna dokument, vilka kunde tjäna som medel för att fastställa innebörden i ingångna avtal och överenskommelser. Men även straffrätten tog starka kanoniska intryck, låt vara att det här som så ofta annars handlade om en mix av romerskt och kanoniskt rättsgods: kanonisterna nyskapade det straffrättsliga skuldbegreppet och finslipade uppsåtsläran.

Idag har förvisso mycket av denna kanoniska rätt ingått i det ”det europeiska rättsarvet”. Vi tänker i allmänhet inte på varifrån våra fundamentala rättsideer kommer. De finns bara närvarande i rättslivet som självklara. Dagens s.k. Europadebatt riskerar tyvärr att förvirra begreppen. Våra Ja-anhängare pekar gärna på att vi vid ett nej-resultat kommer att ställas utanför Europa och den europeiska rättsgemenskapen. Våra Nej-sägare menar däremot att vi alltid funnits i Europa och att EU-lagstiftningen inte kan åberopa större europeisk kulturlegitimitet än den rättsordning som redan styr vårt sociala och ekonomiska liv.

Nej-sidans argument har i detta konkreta fall större saklig tyngd än ja-sidans. ”Den europeiska rätten” finner ingalunda sitt självklara uttryck i EU:s lagstiftning. Inte heller kan EU ses som den naturlige vårdaren av ett gemensamt europeiskt rättsarv. Det senare handlar inte om enskilda regler utan om övergripande rättsprinciper och rättsvärden som i sin tur förutsätter den speciella tekniken att bygga upp rättsordningen i form av ett sammanhåller system.

Mer än något annat utgör just själva föreställningen om rätten som ett uttryck för systematik och logik kanonisternas viktigaste och mest bestående arv till eftervärldens lagstiftare och rättstillämpare. Utan systematiken, ingen förutsebarhet och rättssäkerhet; utan systematik ingen möjlighet att bilda rättsbegrepp. Under några få intellektuellt dramatiska årtionden under 1100-talet fick den västerländska rätten sin karakteristiska metod, som den därefter behållit åtta århundraden igenom: att induktivt syntetisera enskilda rättsfall till regler, regler till principer, principer till ett sammanhängande system, men också att kunna gå motsatt väg: att förutse den rätta lösningen i ett enskilt fall genom anknytning av fallet till en regel, som i sin tur lyder under en övergripande princip, vilken bildar en grundsten i systemet.

Rent praktiskt blev effekten av kanonisternas systemide direkt omvälvande. Deras juridiska metod kunde enkelt appliceras inom andra rättsområden, inte minst inom den romerska rätten och digestaanalysen. Redan vid mitten av 1200-talet framträdde därför också den romerska rätten som ett sammanhållet system. Corpus juris fick en inre logik som dess antika upphovsmän aldrig kunnat föreställa sig.

Men än mer: Systembygget och begreppsbildningen möjliggjorde kommunikation mellan olika rättsområden: Kanonisterna recipierade världsligt rättsgods och den världsliga rätten kanoniska idéer, vilket skapade en romersk-kanonisk rättskultur som förmådde tränga in i och omskapa hundratals lokala rättsordningar. Resultatet blev en europeisk rättskultur, där de lokala variationerna visserligen fortfor att vara betydande men de gemensamma rättsliga värderingarna i grund och botten relativt samstämmiga. Inte ens den engelska Common law, som ju faktiskt slog in på en direkt oromersk eller rent av antiromersk rättsväg, undgick den kanoniska rättens inflytande. Reformationens uppsplittring av civitas christiana i sinsemellan oeniga konfessioner förmådde inte bryta den basala rättsliga värdegemenskapen lika litet som senare revolutioner och totalitära ideologier. I inget annat avseende är ”det europeiska” så närvarande som i det rättsliga systemet. Trots all sekularisering är den grundläggande iden hos 11- och 1200-talets stora kanonister fortfarande en central del i vårt eget samhälles rättsliv. Deras föreställning om rätten som ett sammanhållet, logiskt och integrerat system bestämmer än idag den rättsliga agendan. Vi upphör att vara europeer först då vi gör oss av med detta rättsarv. Men det inträffar inte om folkomröstningen utfaller med nej till svenskt medlemskap i EU.

Författaren är professor i rättshistoria vid Uppsala universitet.