Då internationell uppmärksamhet riktas mot Algeriet föredrar man i allmänhet att ägna sig åt den demografiska utvecklingen och landets ekonomiska situation. Detta är välmotiverat, ty det som händer på dessa områden bildar den grund som nationen byggs upp på. Man riskerar emellertid att inte fästa tillräckligt stor vikt vid den utveckling som ägt rum de sista tjugofem åren på det geopolitiska området inom det arabiskislamska området och i tredje världen.
Algeriet av år 1987 är utan tvivel den stolta arvtagaren till de stora principer, som gällde vid inrättandet av självständigheten. Men det finns en betydelsefull ideologisk utveckling både i ord och handling då det gäller förhållandet till övriga arabländer, inställningen till islam och solidariteten med tredje världens länder.
Utvecklingskris
Algeriet genomgår för närvarande en utvecklingskris vars kända orsaker är såväl externa som interna. Att det verkligen är en kris bekräftas av officiella uttalanden. Den första januari 1987 förklarade premiärminister Brahimi i ett anförande i televisionen, att också Algeriet led allvarligt av den internationella ekonomiska krisen, icke desto mindre, tillade han; ”vill vi med all kraft ägna oss åt utvecklingen”. Den 19 juni manade President Chadli i ett tal till de större organisationernas generalsekreterare till ”tillförsikt och ansträngningar för att möta krisen”. Några dagar senare upprepade han samma ord inför topparna i Partiet.
Algeriska medier – i skrift, tal och television – nöjer sig numera inte längre med att peka ut de externa orsakerna till utvecklingskrisen: skador framkallade av den internationella handelns desorganisation, extrema valutafluktuationer, den fortskridande värdeminskningen på råvaror, våldsamt kursras för oljeprodukter, industriländernas dominans, det ekonomiska krigets utbredning inte endast mellan de rikaste och minst rika industriländerna utan också mellan de minst fattiga och de fattigaste utvecklingsländerna. Den algeriska pressen tvekar sedan någon tid inte längre att peka ut interna orsaker som de katastrofala följderna av en extrem befolkningsutveckling, en ekonomi som be- döms som icke tillräckligt produktiv, liksom den samlade effekten av båda dessa missförhållanden.
Befolkningssociologiskt tryck
I detta nya perspektiv beror utvecklingskrisen både på en befolkningssociologisk och en socioekonomisk kris. Den algeriska befolkningen växer för snabbt. Sedan ett fyrtiotal år tillbaka fördubblas dess antal vart tjugonde till tjugofemte år. 1962, då staten blev oberoende, fanns det ännu inte 10 miljoner algerier. Idag, enligt de första resultaten av folkräkningen i april 1987, finns det 23 miljoner.
Befolkningen består av för många unga: nästan 50 procent algerier är under 16 år, 60 procent under 20 år, 66 procent under 25 år, 75 procent under 30 år.
Varje dag växer befolkningen med 2 000 människor (i Egypten med 50 miljoner invånare räknar man med 3 300 födda barn per dag?). För att kunna ge dem en skolutbildning på sex år skulle man, varje dag, behöva inrätta 40 nya klasser, och utbilda 50 lärare, rektorer och inspektorer (under läsåret 1986-1987 var andelen barn i skolan 75 procent).
För att för närvarande kunna fånga upp de nyanlända på arbetsmarknaden skulle det behöva tillkomma 270 000 nya arbeten per år. Enligt planen har man avsett att skapa 180 000 arbetstillfällen, men av dessa har inte mer än 130 000 realiserats.
För att möta behovet av bostäder skulle man behöva bygga 200 000 lägenheter per år, men man bygger inte 100 000. För närvarande är också det genomsnittliga antalet personer per bostad 7,8.
Redan 1957 publicerades i Alger en lång avhandling med titeln Det överbefolkade Algeriet. Då hade landet likväl inte mer än 9-10 miljoner invånare sammantaget. I denna avhandling sägs Algeriets överbefolkning vara en överbefolkning i förhållande till underutvecklingen. Idag måste man tala om en överbefolkning i förhållande till en utveckling i kris.
Effekterna av överbefolkningen blev förmildrade efter oberoendet, dels på grund av ”européernas” utflyttning (de utgjorde nära en miljon och deras utflyttning frigjorde 3 miljoner har jord, 300 000 bostäder osv.) och dels på tillgången på olja och gas, som mellan 1971 och 1986 gav betydande intäkter. Men idag finns det praktiskt taget inte längre några europeiska tillgångar kvar och intäkterna från oljeprodukter har minskat med mer än hälften jämfört med 1985.
Sedan lång tid har den allmänna opinionen i Algeriet motsatt sig att man talar om överbefolkning. Enligt dess mening skulle man gärna ta upp den slogan som myntades på Bukarest- kongressen om befolkningsfrågor: ”Det bästa pillret är utveckling.” Emellertid kunde man efter folkräkningen 1977 märka hur planerarnas oro börjat tränga ut i pressen. Utvecklingen av regeringens ideologi i befolkningsfrågor skulle i fortsättningen öppet visa sig.
Idag stöder sig Algeriets befolkningspolitik officiellt på ”mellanrum mellan födslarna” och en omfördelning av befolkningen mot de inre och södra delarna av landet, och halvofficiellt på en mindre beredvillighet att gynna ”återinförandet av emigranter”.
Men denna befolkningspolitik kommer inte att hindra Algeriet från att år 2 000 ha omkring 35 miljoner invånare (Nordafrika – Tunisien, Algeriet, Marocko – har då cirka 90 miljoner invånare … och Frankrike cirka 60 miljoner).
Socio-ekonomisk ovisshet
Globalt har Algeriet de sista tjugofem åren upplevt ett betydande socialt och ekonomiskt uppsving. Vid ett tillfälle var BNP per capita fyra gånger högre än den var vid samma tid i Marocko och Egypten. Detta språng framåt berodde till stora delar på exploateringen av de rikhaltiga tillgångarna under jord. Landet har industrialiserats. Jordbruket har omstrukturerats. Man har investerat på alla områden. Antalet barn i skolan har överstigit 6 miljoner (nästan en fjärdedel av befolkningen!).
Tjänstesektorn, i synnerhet den offentliga, har antagit drag jämförbara med dem hos moderna ekonomier. Fattigdomen, undernäringen, epidemierna, allt detta har gått tillbaka. Ändå kvarstår att effekterna av den socio-ekonomiska kris, som landet nyligen gått in i, börjar märkas, ibland våldsamt som i Constantine och i Setif i november 1986. Behoven ökar hela tiden (för varje enskild algerier och för den ökande massan av befolkningen) medan ekonomin inte är tillräckligt stark.
Jordbruket har förblivit olönsamt trots de framgångar som noterats med konstbevattnad odling och odling i oaser. Jordbruket ger ändå inte högre avkastning än det gjorde 1962. Spannmålsproduktionen är ca 50 procent för låg (av vete ger den inte mer än 60 kg per person, då det skulle behövas 180 kg). Vinproduktionen har gått ner från 150 miljoner hektoliter (före 1962) till mindre än 5 miljoner. Primörer och citrusfrukter konkurreras ut av andra länders på de europeiska marknaderna. Högplatåerna och slätterna har för många får. Jordbrukets behov av arbetskraft är sedan länge fyllt. Med endast 7 miljoner har brukbar jord har Algeriet ett svagt jordbruk, som dessutom är beroende av en nyckfull nederbörd och i sällsynta fall, söder om Tell, av konstbevattning.
Man kan diskutera den algeriska industrins nuvarande tillstånd. Det är i varje fall säkert att de produktiva investeringarna sedan tio år är i nedgående och att slutprodukterna ännu endast sällan är konkurrenskraftiga på den internationella marknaden. Det har konstaterats att långt ifrån alla industrier arbetar på sin fulla kapacitet.
Utlandsturismen för en tynande tillvaro. Emigranternas hemsända penningbelopp har blivit obetydliga. 1986 var inflationen 13 procent. Oljeproduktionen är på nedgående (Algeriet förbereder sig för ”tiden efter oljan”). Gastillgångarna är betydliga, men de är inte alltid lätta att exploatera. Räntorna och amorteringarna (för närvarande 5 miljarder dollar) på utlandsskulden (21 miljarder dollar) tar 60 procent av deviserna från utlandet.
Algeriet har kommit in i en period av underskott. Man producerar inte mer än som täcker 30-40 procent av det egna livsmedelsbehovet. Man lever i fruktan för en socioekonomisk tillbakagång. Detta döljs för ögonblicket av hälsokampanjer och försköningsprojekt, omstruktureringsåtgärder och decentralisering, av fester och jubileer. Icke desto mindre hotas landet nu efter att ha upplevt en god start av en allvarlig obalans mellan behov och resurser. På tjugofem år har den algeriska ekonomin gjort stora framsteg: man har anat möjligheten att kunna överskrida utvecklingens tröskel. Idag marscherar man på stället, och detta av många olika orsaker, det finns även de som frågar sig om det alls finns någon framtid.
Vid tiden för självständigheten var det svårt att veta vilken ideologi som skulle leda utformningen av den algeriska ekonomin. Tripolisprogrammet från maj 1962 talade enträget om en socialpolitik men använde inte ordet socialism. Det har senare visat sig att den dominerande ideologin i ekonomiska frågor skulle vara, fram till den senaste tiden, en samtidigt centralstyrd och decentraliserad socialism. Men nu tar en socialism plats som mindre är statssocialism och mer är liberal, som – under statens kontroll – predikar både decentralisering av statliga företag och självbe- stämmanderätt för små och medelstora företag. Också den algeriska socialismen genomgår på sitt sätt ett stadium av liberalisering och privatisering. Kommer denna nya uppdelning av de ekonomiska initiativen mellan staten och företagen att kunna hjälpa till att övervinna den nuvarande utvecklingskrisen? Det är en fråga som det ännu är för tidigt att besvara.
Befolkningsekonomisk obalans
Aldrig har de ansvariga i Algeriet lika tydligt låtit förstå att den socioekonomiska krisen också i själva verket är en befolkningssociologisk kris, som man gjort 1987. Sista juni rapporterade den franskspråkiga algeriska morgontidningen om seminarier i befolkningsfrågan och tvekade inte att rubricera en artikel ”Demografisk kontroll”. Den 10 augusti hade dess ledare som ämne: ”Antalets tyngd”.
Algeriet är idag fast i en strypsnara som allt hårdare snörs åt ju mer man närmar sig Horisont 2000 (namnet på den algeriska kvällstidningen). Denna strypsnara är idag tillräckligt stark för att befolkningen ska lida brist t.o.m. på kaffe och tobak, och för att den algeriska regeringen skulle tvingas ta upp ett lån i april på 3 miljarder franc från Frankrike och på 464 miljoner dollar från Världsbanken, och för att den algeriske utrikeshandelsministern skulle plädera sitt lands sak inför EG.
Före oberoendet kunde man tala om en underutveckling i förhållande till befolkningsmängden, då det gällde Algeriet. Idag måste man vända på uttrycket och tala om en överbefolkning i förhållande till den grad av utveckling man har uppnått.
En ny befolkningsekonomisk ideologi håller på att växa fram. Det ovanliga med den är att den erkänner i händelseförloppet, en ömsesidig påverkan mellan befolkningsproblem och underutveckling. Dessutom är den mer pragmatisk och talar mindre i termer av doktriner att tillämpa än i jämvikt att uppnå. Algeriet saknar inte välinformerade teoretiker som på detta område skulle kunna bidra med relevanta bidrag.
Det är mot bakgrunden av denna kris i utveckling och befolkning – i själva verket anad sedan länge (1967 hade man under vissa omständigheter fått lov att förlänga perioderna mellan födslarna) – som Algeriet strävar att definiera sin ställning bland världens nationer.
Internationell ställning
På det ideologiska området, inte enbart demografisktekonomiskt utan också internationellt, är det framför allt det faktum att Algeriet är arabiskt-muslimskt och tillhör tredje världen som likvärdigt har format landets historia under de senaste tjugofem åren. Man har i den algeriska politiken försökt göra Algeriet till ett arabland. Man har velat göra det till ett muslimskt land. Man har velat göra det till ett land i ”Syd”. Hur är det med detta idag? Det är slående att konstatera hur just denna politik håller på att göra Algeriet till ett västerländskt land, på en gång medelhavsland och arabiskt– muslimskt land, vid gränsen till det europeiska västerlandet. Vi vill här framhålla den västerländska karaktären, som visar sig mer i det praktiska livet än i politiska uttalanden.
Ett arabland
Kulturellt sett vill Algeriet till största delen vara ett arabland. Geopolitiskt är det först ett Maghreb-land, och sedan algeriskt. Under algerikriget hade tillhörigheten till arabvärlden varit ett av de viktigaste inslagen i FLN:s ideologi. Då självständigheten uppnåtts, kunde man undra om den skulle fortsätta att vara en huvudfråga i den nya statens utrikespolitik. Folkomröstningen den 1 juli 1962 – om ”Algeriets oberoende i samarbete med Frankrike” – kunde antyda att arabideologin endast varit en kampideologi.
Utan tvivel hade det slagits fast, bland andra saker, att arabiska är Algeriets språk. Under 50- talet fanns det fler algeriska studenter i Kairo än i Alger och Paris. Boumediene själv har studerat i Egypten. FLN hade under kriget fått stöd från arabstaterna. Genom islam anknöt sig Algeriet på ett naturligt sätt till kultur och bildning i arabvärlden. Men ändå verkade det inte nödvändigt att Algeriet skulle förklara sig som en t integrerad del av den arabiska nationen, att genom grundlagen ansluta sig till Arabförbundet, och utnämna arabiskan till sitt enda nationella och officiella språk och slutligen med 1986 års konstitution precisera den från 1976 genom att, till stort förfång för berberna, fastslå, att det algeriska folket inte endast är muslimskt utan även arabiskt.
Medan den araborienterade politiken utvecklades i Algeriet tog man försiktigt avstånd till Machrekl -länderna, i varje fall till några av dem. I en avhandling som Ouali Bouazis 1985 försvarade i Nanterre, bekräftar han att från 1973 hade ideologin om nationalstaten blivit viktigare än den om arabstaten, ”Algeriet avlägsnar sig från Främre Orienten”. Det inbjuder att tillägga att med hjälp av tillgången på olja, Algeriet inte hade samma angelägenhet att vända sig till arabländerna. Dessutom anser man Machrek-länderna opålitliga då det gäller Israel: man kan fråga sig, skriver Algerie- Actualité, om man ännu kan tala om en arabisk nation. Vidare lider den algeriska självkänslan av att känna sig mer eller mindre misstänkliggjord av Machrek-länderna på grund av sitt koloniala förflutna och sin utsträckning långt västerut i den arabmuslimska världen.
För närvarande koncentrerar sig Algeriets arabiska politik på tre huvudfrågor: arabisering, förlikningsmissioner och det arabiska Stor-Maghreb. Arabisering eftersom de styrande anser det viktigt att Algeriet trots den arabiska nationens skiftande öden, erkänns som en stat lika arabisk som de andra. Förlikningar eftersom samma styrande vill verka för att mildra konflikterna mellan de arabiska länderna och i möjligaste mån skapa arabisk enighet. Stor-Maghreb därför att dess upprättande skulle möjliggöra arabisk enighet åtminstone i Nordafrika och kanske kunna lösa pro- blemet med Västsahara (genom att den senare som egen stat i ett arabförbund som skulle sträcka sig från Libyen till Mauretanien).
Det är att märka att tanken på ett arabiskt Stor-Maghreb förenar de geopolitiska åsikter som givit betecknande namn åt tidskrifter: Maghreb-Machrek för att j förena de två lägren i arabvärlden med bibehållen identitet; L’Annuaire de l’Afrique du Nord och Grand Maghreb för att behandla den västliga delen av arabvärlden för sig; Revue de la Mediterranee et de l’Occident Musulman … Då det gäller algeriska medier, talar de numera sällan om den arabiska nationaliteten och karaktäristiskt nog sammanför El Moudjahid sedan någon tid ofta händelser i Främre Orienten under rubriken ”Machrek”.
Men Algeriet vänder inte helt öppet ryggen åt de arabiska länderna i Machrek. Mellan arabstater kan det inte bli tal om en radikal definitiv brytning. Men om alla muslimska länder och i synnerhet arabländerna är ”broderländer”, står Maghreb-länderna närmast Algeriet. Det kan tilläggas att man anser det vara en plikt att stå sig själv närmast. Utan att avstå från sina arabiska förbindelser och referenser praktiserar Algeriet en förnyad arabisk politik, som är Maghreb-algerisk snarare än enhets-arabisk.
Allt detta är konsekvent. Även de algerier som känner sig som och vill vara araber – detta är inte fallet hos alla – känner sig som och vill vara det på ett annat sätt än Machrek.
En muslimsk stat
Algeriet är säkert ett muslimskt land. Men vilken form av islam gäller det? Denna fråga uppstår eftersom islam, som bör vara en, i själva verket förekommer i många olika former. I Algeriet är utan tvivel den officiella religionen (den som bekänns av ministeriet för religionsfrågor, medierna, undervisningsväsendet) sunnimuslimsk och malekitisk liksom i övriga Maghrebländer. Men i realiteten består religionen också av överlevande former av naturreligioner och t.o.m. magi på landsbygden och över hela landet finns andliga brödraskap och eremiter, i Kabylien berbiska sekter, i M’Zab ibadism, i Sahara har tuaregerna sina traditioner; här som där finns rättslärde (Ulamas), islamska fundamentalister, imamer i de fria moskéerna, litet överallt finns algerier som gör anspråk på islamsk identitet men som tar lätt på sin religionsutövning när det gäller tron.
Denna mångfald, om inte i islam, så i alla fall bland muslimerna, bör emellertid inte dölja det faktum att det för alla som säger sig vara muslimer finns en gemensam referensram av islam – en Gud, en Profet, en skrift, en Stad – även om inte alla bekänner sig till detta på ett likadant sätt i varje enskildhet. Efter tjugofem års självständighet domineras islams historia i Algeriet av två sakförhållanden. Å ena sidan pågår en oavbruten strävan mot konfessionalism. A andra sidan upptas för närvarande ett betydligt utrymme av denna process, i allmänhetens ögon, av en ortodox form av islam (omväxlande kallad fundamentalism, integrationalism, traditionalism, islamism eller muslimska brödraskapet).
Denna konfessionalisering av samhället har överraskat de franska medlemmarna av FLN och medlemmarna av det algeriska kommunistpartiet, som under sommaren 1962 hade kämpat för upprättandet av en algerisk stat, som skulle vara konfessionslös mer eller mindre efter fransk modell. Islam är i dag i själva verket statsreligion, ministeriet för religionsfrågor förfogar över en högre rådgivande islamsk församling, moskéer, imamer, seminarier; Justitiedepartementet dömer i islams namn, civilrätten förklaras inledningsvis följa islamsk tradition, skolstadgan gäller den enda, konfessionella skolan, den allmänna ordningen lyder reglerna för en muslimsk stat … Med det planerade islamska universitetet i Constantine förbereder sig Algeriet för att också ha ett tongivande universitet. Med sina seminarier i islamsk filosofi håller Algeriet på att bli en religiös auktoritet i den muslimska världen.
Den ortodoxa formen av islam har etablerat sig i samband med den fortgående konfessionaliseringen av samhället. Men den stötte sig mot statsmakten så snart den antog religionspolitiska former. Houari Boumediene såg den som en import från Egypten och förbjöd dess första grupperingar. President Chadli har motarbetat vissa oroligheter, som uppstod genom denna islamisering. I juni 1987 dömdes mer än ett hundratal fundamentalister för allvarliga förseelser, en del av brottslig karaktär, av la Cour de Surete de l’Etat.
Huvudmotståndaren till denna fundamentalism är inte, som man skulle kunna tro, den s.k. populära mer eller mindre nedtonade eller slappa formen av islam. Den viktigaste motståndaren är den officiella formen av islam, enligt 1976 års författning ”islam uppfattad i sin rätta anda” (s. 21) och som man skulle kunna kalla en nytolkad islam med hänvisning till 1986 års författning, som flera gånger upprepar att man åter måste öppna dörrarna för tolkning (ijtihad). All politisk diskussion bygger på islam som förkunnar att man är en religion, som förenar den sanna traditionen med modernt framåtskridande.
I förgrunden av den algeriska scenen står två ideologier, båda lika mycket islamska, sida vid sida, ibland i konflikt. På den ena sidan står traditionalisterna, som förkunnar en fundamentalistisk religion. På den andra sidan står modernisterna som förkunnar en ständigt nytolkad religion, som hela tiden kan integrera det nya. Den förra har återuppstått i Främre Orienten, den senare finner en gynnsam jordmån i det ”muslimska västerlandet”.
Ett land i söder
För Algeriet är södern dess verksamhetsfält. Men det är inte där dess förebilder befinner sig. Landet har alltid velat bli betraktat som ett av tredje världens länder, ja till och med i spetsen för tredje världens krav. Landet stöder ståndaktigt nationella befrielserörelser. Algeriet är ursprunget till ”Grupp 77”. Det var Houari Boumediene som 1974 lanserade tanken på en internationell ekonomisk nyordning. Algeriet är en av de mest aktiva medlemmarna av OPEC. Mer än en gång har landet varit språkrör för lägre utvecklade länder. Men om södern är dess verksamhetsfält, är det endast som en plats för kamp.
Geopolitiskt tillhör inte landet södern, utan geografiskt sett medelhavsområdet, och religiöst- kulturellt den arab-muslimska världen, på gränsen till det europeiska västerlandet. Utan tvivel tillhör landet den arab-muslimska världen, men är beläget i västerlandet, och det är från denna västliga position man betraktar Främre Orienten. Utan tvivel är Algeriet en del av Afrika; mer exakt en del av det vita Afrika i västerlandets Medelhavsområde. Utan tvivel upptar landet den sydligaste delen av det västerländska medelhavsområdet, men i det södra medelhavsområdet är det Algeriet av Maghrebländerna som har mest förbindelse med västerlandet.
Då man söker förebilder ser man i Algeriet inte mot söder utan, förutom västerlandet där man befinner sig, än mot öster, än mot norr. För att bedja vänder man sig mot öster, men för att drömma om modern utveckling flyger fantasin norrut. För att vallfärda tar man vägen österut, men för att utvandra eller semestra, vägen mot norr. För arabisering av landet vänder man sig till länderna i öst, men för att industrialisera, till länderna i norr. För att sälja vänder man sig till den som betalar bäst, men för att köpa föredrar man de nordliga marknaderna. För att låna vänder man sig till länderna i ”Nord” lika väl som till länderna i Persiska viken.
Algeriets internationella positioner är skiftande. När man räknar upp dem tänker man oftast på att landet är en arabstat, ett muslimskt land, ett afrikanskt land och tillhörande tredje världen. Man riskerar att glömma tillhörigheten till västerlandet. Det västerländska är emellertid ett av landets grundläggande karakteristika. Man kan till och med fråga sig om det inte idag spelar en av de viktigaste rollerna i Algeriets politik i allmänhet. Strävar inte Algeriet efter att bli den modernaste av de muslimska arabstaterna?
Den politiska regim som styr landets öden inspireras sedan tjugofem år av systemet i de folkdemokratiska republikerna. Partiet är högsta instans. På ett betecknande sätt kallar de sig fortfarande FLN (nationella befrielsefronten) som under kriget. De befolkningsekonomiska och geopolitiska ideologierna kan utvecklas, men partilinjen förblir densamma till priset av en ibland skygg vaksamhet: största möjliga oberoende gentemot vem det än må vara, förutom Gud.
Översättning: Ulrika Teape-Fugard
Études december 1987
Noter
I Machrek – den östra arabvärlden
2 Maghreb – Nordvästafrika (Algeriet, Marocko, Tunisien och Västsahara).
3 Den malekitiska skolan: en av fyra olika tolkningar av Lagen (sharia).
4 Ibadism: en tidig riktning inom islam.
I Machrek – den östra arabvärlden 2 Maghreb – Nordvästafrika (Algeriet, Marocko, Tunisien och Västsahara). 3 Den malekitiska skolan: en av fyra olika tolkningar av Lagen (sharia). 4 Ibadism: en tidig riktning inom islam.