Vi lever idag som om vi vore mänsklighetens sista generation. Vi tycks inte bekymra oss alltför mycket om hur vi slösar med våra begränsade tillgångar eller hur vi påverkar framtida generationers livsbetingelser. Genom våra ingrepp i naturliga förlopp påskyndar vi emellertid dagligen den förstörelseprocess som alltmer gör sig påmind eftersom den slår tillbaka mot oss själva, mot vår hälsa och vårt behov att leva i samklang med vår miljö. Vi förstår allt bättre att vi inte bara är offer för, utan i ännu högre grad orsak till den ekologiska kris vars giftigaste frukter naturen spar åt våra barn och barnbarn. Vår aningslöshet förvänds till oro och rädsla.
Många ser roten till det onda i människans särställning i naturen. Med hänsyn till sin biologiska utveckling, sin intellektuella utrustning och sina vetenskapliga och tekniska framgångar har människan kommit att betrakta sig själv som jordens och världens medelpunkt och mål. En idéhistorisk förklaring till hennes oinskränkta makt över naturen finner vi i en Cartesius-inspirerad föreställning om verkligheten. Han skiljer mellan människan som subjekt och naturen som objekt utan något moraliskt värde i sig.
Även upplysningstidens naiva förnuftstro betraktade enbart människan – tack vare hennes rationella begåvning – som moraliskt subjekt och som föremål för moraliskt ansvar. Allt annat i sinnevärlden är ting som må brukas som medel. I sitt förhållande till en ofta motspänstig natur har människan naturligt nog sökt ta vara på sina egna intressen och faktiskt kommit att befästa en alltmer utpräglad auktoritär maktställning. Denna är baserad på ett vetenskapligt trimmat förnuft som med sina tekniska instrument strävar efter att bemästra och behärska den natur som hon lever i. Hennes ingrepp har allt tydligare fått karaktären av övergrepp.
Undra på att gårdagens ekologiska uppvaknande och dagens etiska medvetande vänder sig mot människans arroganta självhävdelse och hennes rationella men samvetslösa förhållande till sin livsmiljö.
För att återställa balansen mellan människan och hennes omvärld vill många djur- och naturskyddsvänner återföra henne till naturen. Många människors gränslösa förtroende för förnuft, vetenskap och teknik har avlösts av ett på sina håll lika okritiskt ”tillbaka till naturen” sedan denna natur med sina chockmetoder, cancer och aids, har fått ”oss på knä som djur igen” (Göran Palm). Skall vi enligt denna återtågsideologi finna vår plats och vår jämvikt i naturen genom att inse, att vi inte är mer än visserligen högst komplexa, välintegrerade förenade cellkolonier men fjättrade vid samma biologiska lagar som schimpanser och möss? Skall vi alltså kapitulera inför och underkasta oss naturens egna lagar för att inte längre förtära dess liv?
Gemensamma livsbetingelser
Självfallet får vi i en etisk besinning inte förneka vårt gemensamma ursprung och de livsbetingelser som alla levande varelser delar: luft och vatten, ljus och näring, sårbarhet och dödlighet. Vi måste därför betona och prioritera de grundläggande värden som möjliggör liv och som sammanlänkar oss med naturen. Vi bör helst reagera innan vi fördärvat vattnet, försurat markerna, skövlat skogarna, förgiftat luften och utrotat andra arter. Här har vi alla såväl ett personligt som ett politiskt ansvar.
Vi måste på nytt lära oss att särskilt ta hänsyn till det organiska livets inneboende värde, nämligen att det har en egen målsättning med en särpräglad strävan efter skönhet och fullkomning och därför också egenvärde: det är värdefullt i sig och inte bara för oss. Livet i alla dess miljontals yttringar vill sig självt.
Det biologiska sambandet med och respekten för allt levande är alltså visserligen nödvändigt, men det är helt otillräckligt för att beskriva människans ställning i naturen. Att leva och handla på naturens egna villkor, dvs. som naturens egen tillfälliga och liksom improviserade yttring, skulle ge oss fria tyglar att i enlighet med artens förmåga med ohämmad hänsynslöshet plundra hela planeten och till sist utplåna oss själva. Naturens inbördes samspel och balans skulle rubbas och perverteras till skoningslös och dödlig maktkamp. Det är ju så en art enligt den evolutiva konstens alla regler skall hävda sig, utan någon som helst omtanke om – och ännu mindre ansvar för – resten av naturen eller kommande släkten.
Nej, denna medicin kan inte göra den verkan den avser, den snarare drogar i stället för att vitalisera människans ekologiska samvete.
Är då inte människan mer än ren och lagbunden natur, är hon inte mer än ett rov för sitt biologiska program, ”genernas slav”, inlåst i ett ödesbestämt förlopp? Är hon inte mer än den sista naturliga länken i arternas kamp om överlevnad? Är det inte följdriktigt nog naturens självförvållade konstruktionsfel, när människan, evolutionens alldeles egen framselekterade produkt, urartar till en okontrollerad och dödsbringande tumör i naturens egen kropp?
En blick för helheten
Men människan behöver tydligen inte använda hela sin förmåga till att flytta ut gränserna för att utöva sin makt i och över naturen. Att mobilisera hela sitt förstånd och sin skicklighet skulle nämligen kunna innebära att hon i möjligaste mån vidgade reviret för sitt maktanspråk. Hon kan emellertid inse att det möjliga mesta inte alltid är det faktiskt bästa: det teknologiskt maximala är inte alltid det humant optimala. Människan är nämligen i stånd att förstå värdet av de icke-mänskliga livsformerna. Hon kan bevara och värna men också förstöra dem. Hon är i själva verket den enda varelse som kan ta ansvar för naturen och jorden som helhet.
Det är människans specifika gåva att bl.a. kunna skilja mellan kortsiktiga och långsiktiga mål. Hon förstår att hon kan men inte får offra långsiktiga mål åt kortsiktiga vinster hur lockande dessa än ter sig. Att jaga efter kortsiktiga (oftast ekonomiska) vinster kan mycket väl ske till priset av mycket större (oftast ekologiska) långsiktiga förluster. Inga andra arter behöver bry sig om långsiktiga perspektiv eftersom de inte har ansvar för helheten. Ansvaret för naturen som helhet – och inte bara för sig själv – kännetecknar människan som moraliskt subjekt. Tyvärr har hittills sträckan från teoretisk insikt till konkret insats och praktisk handling varit alltför lång.
Det är just människans signum att inför sitt ansvar för skapelsen som helhet kunna tänka i alternativa banor och välja nya handlingslinjer. Hon kan förstå att hon inte får överskatta naturens rikedom, övervärdera miljöns förmåga att förnya sig eller avvisa framtida generationers intressen. Inga obevekliga naturlagar tvingar henne till övergrepp mot naturen. Hon kan fastställa gränsvärdena för förorenande utsläpp i miljön, ompröva och vid behov omdefiniera sina ekonomiska mål för att tillgodose ekologiska krav. Och de ingrepp hon trots allt för sin överlevnad är tvungen att göra måste hon etiskt motivera.
Människan en gränsvarelse
I stället för att låta människan bli ett med naturen och uppgå i den finns det alltså anledning att framhålla hennes egenart som person. Hon är en gränsvarelse dvs. hon förenar i sig både biologisk programmering och andlig öppenhet, bundenhet och frihet, närhet till naturen och distans till den. När hon utifrån sin jordiska förankring färdas mot sitt gränslösa mål delar hon begränsningens villkor med allt skapat, i synnerhet med alla levande varelser. Hon har också del i smärtan som är nedlagd i all begränsning.
I förhållande till den övriga naturen skall människan dock tygla sin frihet, inse sitt lättsinne och sin kortsiktighet och ta sitt ansvar för den miljö hon delar med allt levande. Då kan hon på nytt framstå som den varelse som inte vanvårdar utan värnar och vaktar sin jord. Oro och eftertanke är således realistiska ekologiska förhållningssätt. Det är inte minst oron över att mista våra livsbetingelser som kan framkalla en avgörande och positiv moralisk impuls. Då skulle insikt och insats rycka närmare varandra, och kunskap och samvete skulle på nytt tillsammans bestämma färdriktningen för vår utveckling.