Ryska kyrkans tusenårsfirande innebär att omvärldens intresse på ett speciellt sätt fokuseras på hur glasnost och perestrojka tillämpas på ett inre och ideologiskt plan i Sovjet.
Michael Gorbatjov förklarar i sin bok Perestrojka. Den andra ryska revolutionen, 1987, i en appell till befolkningen sin syn på sambandet mellan öppenheten och möjligheten för folket självt att bland annat i massmedia kunna komma till tals:
”Det står helt klart för oss att vi måste lära oss att undanröja den kroniska diskrepansen mellan verklighet och politiska deklarationer.”
”Vi önskar full öppenhet i alla offentliga angelägenheter och på alla områden i livet. Folket måste självt veta vad som är bra och vad som är dåligt för att kunna främja det goda och bekämpa det onda. Så skall tingens ordning vara inom socialismen.”
I kampen för glasnost framhåller Gorbatjov framför allt massmedia: ”Dessa är naturligtvis inte de enda språkrör där folkets vilja kommer fram och där folkets åsikter och stämningar kommer till uttryck. Men de är likväl mest representativa om man vill finna ett utrymme för glasnost. Partiet vill att alla sovjetmedborgare framför sina åsikter medvetna om sin värdighet att framträda offentligt på denna scen. Sovjetmedborgarnas röster skall inte bara ge uttryck för den diskussion som förekommer i landet utan också sörja för en demokratisk kontroll över vad som sker på beslutsnivå och hur beslut överensstämmer med massornas krav och intressen och i nästa fas hur besluten verkställs.”
Vill partiet?
I nummer 8 1988 av den schweiziska tidskriften Orientierung kommenterar öststatsexperten Robert Hotz denna passus i Gorbatjovs bok. ”Partiet vill, så påstår generalsekreteraren frimodigt, men vill det verkligen? Ty Gorbatjov måste medge att det finns partifunktionärer som ännu ’reagerar överdrivet’ på kritik från massmedierna och läxar upp kritiker eller ibland applåderar kritiken högt men ändå inte drar några praktiska konsekvenser av den i hopp om att hela saken snart skall rinna ut i sanden. Det är tydligt att Gorbatjov måste räkna såväl med aktivt som passivt motstånd i reformarbetet. Dessutom finns det ytterligare ett dilemma. När han kräver insyn och öppenhet och uppmanar till en allmän diskussion kan han inte heller tysta ner sina egna kritiker då de uppträder i massmedia. Hans motståndare tar sin chans och utnyttjar den glasnost som de i själva verket avvisar.”
Hotz menar att ”perestrojka, demokratisering och glasnost bara har framtidsutsikt om de kan genomföras långsamt, organiskt och utan större intermezzon. Men förutsättningarna härför är inte särskilt gynnsamma. En organisk utveckling kräver tid och det är just vad Gorbatjov saknar. Han skulle snabbt behöva nå framgång och gärna spektakulärt för att övervinna det växande motståndet bland de egna funktionärerna. Här räcker i längden inte utrikespolitiska framgångar.
Utifrån västlig ståndpunkt kan man givetvis önska Gorbatjovs reformer all framgång eftersom dessa förr eller senare skulle kunna åstadkomma ett närmande mellan systemen i öst och väst. Vi står ännu bara i början. Generalsekreterarens flerfrontskrig väcker skepsis. Men en utveckling har påbörjats som omöjliggör att allt återgår till det gamla.”
Ett par intervjuer med regimkritiker som publicerats i väst kan ge en glimt av politisk och religiös glasnost på det praktiska, inre och personliga planet i Sovjetunionen.
Fler partier?
Den engelska katolska tidskriften The Tablet återger i ett nummer daterat 14 maj en intervju av Mary Kenny som sammanträffat med Valery Senderov i Moskva i början av maj i år. Senderov är en av de personer som stod bakom den fria grupp som samlades i Moskva för att bilda ett nytt demokratiskt parti. Mötet avbröts av polisen och 47 personer häktades. Av dessa fick 22 övernatta hos polisen och de kommer sannolikt att utvisas från huvudstaden.
Trots motstånd har partiet samlats och ”personligen menar jag att det går lättare nu”, säger Valery Senderov. Han beskrivs som en vänlig och välartikulerad person. ”KGB ligger inte lika hårt efter mig som förut.” Han har fått tillgång till telefon och sovjetiska tidningar publicerar inte längre personliga angrepp på honom. Senderov är 43 år och har suttit i fängelse i Ural i fem år på grund av sina politiska åsikter om flerpartidemokrati i Sovjetunionen. Enligt hans uppfattning har glasnost inte haft någon nämnvärd effekt på det politiska livet. ”Strukturerna är desamma. Friheten är visserligen större än på Brezjnevs tid men likväl mindre än i Pinochets Chile. Det starkaste politiska trycket kommer från nationalistiska rörelser särskilt i Baltikum och också från Ukraina. Regimen agerar mycket strikt i Ukraina, som hyser många politiska fångar som lever under mycket svåra villkor, sämre än i övriga fängelser.”
Åsiktsfångar
Senderov vill fästa uppmärksamheten på den belägenhet som vissa demokratins förespråkare i de baltiska staterna befinner sig i för att de offentligt agerat för religiösa och politiska rättigheter: Patras Grazhulis, en katolsk aktivist som arresterades 2 februari i år, Alvar Kopli från Tallinn även han arresterad i början av februari, Aarne Heide från Estland som fängslades 31 mars och Taavi Kuusk även han från Estland som deporterades till okänd ort 10 mars.
Själv har Senderov ett rum i en gammaldags lägenhet i Moskva omgiven av en mängd böcker, bilder på katter och religiösa föremål och en liten reproduktion av en gammal rysk flagga, tvärrandig i vitt, rött och blått. Han föredrar att kalla sig rysk demokrat med betoning på rysk i stället för sovjetisk.
Han ser på framtiden med en skeptisk optimism och bedömer chanserna för glasnost på följande sätt: ”Systemet kan mjukas upp men att radikalt förändra det är något annat.” Han ser med ett visst hopp på religionens framtid på grund av den gradvisa liberalisering av attityderna som han tycker sig kunna spåra. Kyrkor får åter öppnas, men, tillägger han, kristna utsätts för förföljelse och det förekommer inspärrning av oliktänkande på psykiatriska diagnoser.
Mediadissident
Valery Senderov är inte rädd för att uttala sig offentligt. Han har nyligen ställt upp i en intervju för den holländska televisionen. Efter att ha suttit i fängelse för sina åsikters skull hyser han inte längre någon fruktan. Han är ungkarl och behöver därför inte frukta några repressalier gentemot en familj.
I Moskva har man fått en ny känsla för publicitet. Glasnost betyder öppenhet men också publicitet och Gorbatjov-administrationen tar hänsyn till dålig press. Således tenderar Senderovs status att bli respekterad och trakasserierna har minskat sedan han blivit känd inom och utom landet. Själv lever han ett anspråkslöst liv men han har sin vision: en flerpartidemokrati i Ryssland med normala demokratiska rättigheter. Är det möjligt? – Med påtryckningar ja, inte med maktmedel. ”Jag säger påtryckningar, normala demokratiska sådana,” ler Valery Senderov.
Hur ter sig det pastorala arbetet i den ryska ortodoxa kyrkans församlingar? Kan kyrkans prästkandidater få utbildning? Finns det några hinder längre för kyrkans själavård bland ungdomen? Detta är frågor som behandlas i en intervju med den ortodoxe prästen Vladimir Sjibajev i den ryska emigranttidskriften Ruskaja Mysl som utkommer i Paris – här återgiven efter den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress. Intervjun har gjorts av Alexandr Ginzburg, son till den likaledes i väst verksamma författarinnan Jevgenija Ginzburg som tillbringat 20 år i läger under Stalintiden. Hans far Alsojonov, även han författare, tillhörde regimtrogna.
Offer för administrationen
Under de senaste två åren har Sjibajev tillsammans med sin ukrainske kollega Vasilij Romaniuk förberett sig på att emigrera. Sibajev trakasserades av myndigheterna alltifrån början av 70-talet då han bedrev ett framgångsrikt kyrkligt arbete bland ungdomar i sin församling Otratnoje inte långt från Moskva. Under förevändning av ”svag hälsa” förtidspensionerades han redan i trettioårsåldern.
En tid före utresan till väst organiserade han en presskonferens tillsammans med Alexandr Ogorodnikov, känd som initiativtagare till ett kristet ungdomsseminarium. Här framfördes krav på att religionslagstiftningen skulle reformeras. Hösten 87 skrev han ett brev till moder Teresa, i vilket han framförde önskemål om att få träffa henne under hennes besök i Sovjet. Myndigheterna förhindrade ett sådant sammanträffande. Sedan i slutet av januari befinner sig alltså Sjibajev i väst och bor för närvarande i Zürich.
Sjibajev sökte två gånger innan han blev antagen vid den teologiska akademin i Moskva. Avslaget första gången motiverades med att hans tidigare utbildning var olämplig. Han hade disputerat i konsthistoria. Själv menar han att en tjänsteman vid det statliga kyrkoministeriet uttalat sig mot honom.
Beträffande KGB:s inflytande på antagningen till prästutbildning säger Sjibajev att man är betydligt mer observant rörande ordensprästerna än ”vanliga” prästkandidater. Detta på grund av att biskopar uteslutande rekryteras bland munkar. Senast efter det andra utbildningsåret kallas prästkandidaterna alltid till ett ”förtroligt samtal” med en speciell KGB-tjänsteman. Sjibajev beskriver proceduren på följande sätt: studenten får ett meddelande om att han har ett brev att hämta på postkontoret. När han infinner sig där blir han hänvisad till ett rum där en KGB-man väntar. Seminaristen upplyses tydligt om att han som ”sovjetmedborgare” har plikten att meddela KGB alla ”fientliga handlingar”.
I prästseminariet i Moskva firar man alla officiella statliga helgdagar. Man anordnar regelbundet hedersvakt vid Leninporträttet med obligatorisk närvaro dag som natt. Den som vägrar hamnar på ”svarta listan” hos kyrkoministeriet. Sjibajev berättar att han under sin utbildningstid kommit över en hemlig cirkulärskrivelse från kyrkoministeriet som tillställts alla biskopar och det högre prästerskapet i vilken alla viktiga data om den ortodoxa kyrkans verksamhet var bokförda avsedda att uppges i samtal med utländska journalister. Informationen kom från den officiella sovjetiska pressen.
Under sin tid som församlingspräst blev Sjibajev anklagad av ordföranden i församlingsrådet (starosta) för att sprida ”fientlig propaganda” bland ungdomen. Denna starosta ställde tre villkor för att Sjibajev skalle få vara kvar i församlingen. För det första fick han inte behandla några aktuella ämnen i predikan eller ämnen som berörde samhällslivet. För det andra: pastoral verksamhet bland ungdom var inte önskvärd från myndigheternas sida och fick inte förekomma utan myndigheternas uttryckliga medgivande. För det tredje var det uttryckligen förbjudet att omnämna någon martyr från ortodoxa kyrkan som fått sätta livet till i samband med förföljelserna från 1917 och framåt. KGB anklagade Sjibajev för att han spridit den kristna samisdattidskriften Nadesjda bland ungdomen. Från Moskvapatriarkatets sida kunde Sjibajev inte räkna med något stöd. Han fick flera varningar eftersom han inte kunde få det speciella tillstånd som krävdes för att bedriva kyrklig ungdomsverksamhet och ändå gjorde det.
Basgrupper – folkets röst
Moskvapatriarkatets officiella medgörlighet gentemot staten anser Sjibajev som ett av de viktigaste skälen till att ungdomar i stor omfattning samlas i basgrupper som är oavhängiga till församlingarna. En stark poäng i intervjun iRuskaja Mysl är just det hopp för kyrkan som dessa basgrupper är. Med tanke på rådande religionslagstiftning som säger att en religiös förening kan bildas ”för att tillfredsställa religiösa behov” men att den måste registreras hos de statliga myndigheterna för att få påbörja sin verksamhet är det förklarligt att basgrupperna värnar om sitt oberoende av det registrerade församlingsarbetet. Frågan är om inte även dessa grupper står för en del av ”folkets röst” som enligt glasnost bör komma till uttryck. I Ungern är för övrigt gapet mellan den officiella kyrkan och den stora mängden basgrupper ett allvarligt problem för kyrkan.
Så kallade administrativa åtgärder förhindrar fortfarande många gånger ännu de kristna från att praktisera den begränsade frihet som ryms inom den i grunden ateistiska religionslagstiftning som utgör den officiella ramen för all religiös verksamhet i Sovjetunionen.