Tron sakramenten och kyrkans enhet

Dimitrios I, patriark av Konstantinopel och hedersöverhuvud för världens 160 miljoner ortodoxa, var den 3–7 december [1987] i Rom på påvens inbjudan. Mötet markerar att både påven och patriarken menar allvar i den dialog som pågår på världsnivå. Syftet är full kyrkoenhet mellan katoliker och ortodoxa.

Till denna ekumeniska process hör också det panortodoxa koncilium som har förberetts sedan 1967 och nu förefaller ligga nära i tiden. Den 73-årige patriarken betonade att han inte har lång tid kvar och att skilsmässan mellan kyrkorna är mot Guds vilja. Den moderna världen och dess utmaningar mot den kristna tron kräver ett samfällt engagemang. Det har vid upprepade tillfällen framgått att dialogen med de ortodoxa för Johannes Paulus II har top priority.

Det som ännu förhindrar full kyrkoenhet är givetvis inte bara teologiska skillnader utan också praktiska olikheter och ömsesidigt främlingsskap. De problem som i modern tid har sysselsatt katoliker respektive ortodoxa har inte varit alldeles desamma, och en del av den katolska utvecklingen efter Andra vatikankonciliet innebär säkert att man har fjärmat sig från den gamla, gemensamma traditionen. Desto viktigare då den besinning över det gemensamma som varit huvudtemat i dialogens inledningsskede. Man närmar sig nu steg för steg skiljaktigheterna, varvid en del praktiska frågor också anmäler sig.

Vi presenterar nedan ett referat av det andra dokument som den teologiska dialogen resulterat i. För referatet står Frederick R. McManus, professor i kanonisk rätt vid Catholic University of America, Washington. I fokus står ”initiationen ”, dvs. inlemmandet i kyrkan. För ortodoxa har den alltid utgjort en dynamisk enhet av dop, konfirmation och första nattvardsfirande, och sammanhanget mellan dessa tre är ouppgivligt: det är en enda gudomlig verklighet som man görs delaktig i genom att infogas i kyrkan, och man kan bara inlemmas i den en gång. Katolsk praxis har blivit mera mångskiftande och tvetydig, och detta är- det framgår alldeles tydligt i dialogen – ett problem, inte bara för ortodoxa utan egentligen också utifrån katolska kyrkans egen uppfattning om initiationen.

Dialogen blir på så sätt en utmaning till eftertanke och självbesinning. Här visas på en konkret punkt, där brist på katolsk omprövning kommer att utgöra ett allvarligt och dessutom onödigt hinder för enheten. För närvarande finns dessutom tendenser, bland annat på våra breddgrader, till en ordning som skulle göra detta hinder än större: tendenser att låta konfirmationen bli ett slags lekmannavigning till aktivt kristet engagemang i vuxenlivet. Det är säkert nödvändigt och angeläget att finna former för sådant engagemang, symboliska tillfällen i ungdoms- eller vuxenlivet som inbjuder till ett mera markerat ja till Guds kallelse och till ”apostolat”. Men de måste vägas mycket noggrant mot kyrkans tro om sakramenten.

Några förklaringar kan kanske vara på sin plats. ”Den eukaristiska bönen- är den stora lovsägelse över bröd och vin som är nattvardsliturgins kärna. ”Katekumenatet” är förberedelsetiden för dop (av unga/vuxna): ”katekumen” betyder dopkandidat. ”Mystagogi” betyder införande i mysteriet, fördjupning av den kristna insikten och det andliga livet, efter initiationen. ”Den eskatologiska församlingen” betyder kyrkan, betraktad som föregripande av den skara som är samlad kring Guds tron i himlen när historien är fullbordad och världen har fullkomnats.

Anders Ekenberg
  • 1988
  • 2
  • McManus, Frederick
Dimitrios I, patriark av Konstantinopel och hedersöverhuvud för världens 160 miljoner ortodoxa, var den 3–7 december [1987] i Rom på påvens inbjudan. Mötet markerar att både påven och patriarken menar allvar i den dialog som pågår på världsnivå. Syftet är full kyrkoenhet mellan katoliker och ortodoxa.

Till denna ekumeniska process hör också det panortodoxa koncilium som har förberetts sedan 1967 och nu förefaller ligga nära i tiden. Den 73-årige patriarken betonade att han inte har lång tid kvar och att skilsmässan mellan kyrkorna är mot Guds vilja. Den moderna världen och dess utmaningar mot den kristna tron kräver ett samfällt engagemang. Det har vid upprepade tillfällen framgått att dialogen med de ortodoxa för Johannes Paulus II har top priority.

Det som ännu förhindrar full kyrkoenhet är givetvis inte bara teologiska skillnader utan också praktiska olikheter och ömsesidigt främlingsskap. De problem som i modern tid har sysselsatt katoliker respektive ortodoxa har inte varit alldeles desamma, och en del av den katolska utvecklingen efter Andra vatikankonciliet innebär säkert att man har fjärmat sig från den gamla, gemensamma traditionen. Desto viktigare då den besinning över det gemensamma som varit huvudtemat i dialogens inledningsskede. Man närmar sig nu steg för steg skiljaktigheterna, varvid en del praktiska frågor också anmäler sig.

Vi presenterar nedan ett referat av det andra dokument som den teologiska dialogen resulterat i. För referatet står Frederick R. McManus, professor i kanonisk rätt vid Catholic University of America, Washington. I fokus står ”initiationen ”, dvs. inlemmandet i kyrkan. För ortodoxa har den alltid utgjort en dynamisk enhet av dop, konfirmation och första nattvardsfirande, och sammanhanget mellan dessa tre är ouppgivligt: det är en enda gudomlig verklighet som man görs delaktig i genom att infogas i kyrkan, och man kan bara inlemmas i den en gång. Katolsk praxis har blivit mera mångskiftande och tvetydig, och detta är- det framgår alldeles tydligt i dialogen – ett problem, inte bara för ortodoxa utan egentligen också utifrån katolska kyrkans egen uppfattning om initiationen.

Dialogen blir på så sätt en utmaning till eftertanke och självbesinning. Här visas på en konkret punkt, där brist på katolsk omprövning kommer att utgöra ett allvarligt och dessutom onödigt hinder för enheten. För närvarande finns dessutom tendenser, bland annat på våra breddgrader, till en ordning som skulle göra detta hinder än större: tendenser att låta konfirmationen bli ett slags lekmannavigning till aktivt kristet engagemang i vuxenlivet. Det är säkert nödvändigt och angeläget att finna former för sådant engagemang, symboliska tillfällen i ungdoms- eller vuxenlivet som inbjuder till ett mera markerat ja till Guds kallelse och till ”apostolat”. Men de måste vägas mycket noggrant mot kyrkans tro om sakramenten.

Några förklaringar kan kanske vara på sin plats. ”Den eukaristiska bönen- är den stora lovsägelse över bröd och vin som är nattvardsliturgins kärna. ”Katekumenatet” är förberedelsetiden för dop (av unga/vuxna): ”katekumen” betyder dopkandidat. ”Mystagogi” betyder införande i mysteriet, fördjupning av den kristna insikten och det andliga livet, efter initiationen. ”Den eskatologiska församlingen” betyder kyrkan, betraktad som föregripande av den skara som är samlad kring Guds tron i himlen när historien är fullbordad och världen har fullkomnats.

Anders Ekenberg
  • 1988
  • 2
  • McManus, Frederick
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Tron, sakramenten och kyrkans enhet” är titeln på en rapport från den ortodox-katolska internationella dialogkommissionen, publicerad den 1 augusti 1987. Det är den andra rapporten från kommissionen, som tillsattes i november 1979 av påven Johannes Paulus II och den ekumeniske patriarken Dimitrios.

Knappast ens en ekumenisk vattenkrusning förorsakades av den ”Münchenrapport” som kommissionen lade fram 1982, med titeln Kyrkans och eukaristins mysterium i ljuset av den heliga Treenighetens mysterium. 1987 års dokument förtjänar ett bättre öde.

Den internationella kommissionen för teologiska samtal mellan den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan är sammansatt av 28 katolska medlemmar, utsedda av påven, och 28 ortodoxa medlemmar, två från var och en av de fjorton autokefala eller självständiga kyrkorna. Ordförandeskapet utövas av kardinal Jan Willebrands, Enhetssekretariatet, och ärkebiskop Stylianos av Australien från den delegation som representerar den ekumeniske patriarken av Konstantinopel.

Kommissionen höll sin första plenarsession på Patmos och Rhodos sommaren 1980, då man enades om en plan för dialogen. Sedan uttalandet om kyrkan och eukaristin framlagts två år senare, förberedde man en tredje session på Kreta 1984. Där arbetade man med ett nytt dokument, det som just publicerats – men först efter två möten i Bari, Italien.

Texten i Baridokumentet består av två skilda delar. Den första delen, ungefär två tredjedelar av dokumentet, behandlar läran och är teoretisk (”Tro och gemenskap i sakramenten”). Den andra delen berör också läran, men innehåller även en något mer praktisk tillämpning på kyrkans liv och kyrkoordningen (”De kristna initiationssakramenten: deras förhållande till kyrkans enhet”).

Tro och sakrament

Rapporten kan bäst sammanfattas i en rad teser, som sammanfattar de sju underavdelningarna i första delen:

1. Den sanna tron är både en gudomlig gåva, en gåva av den helige Ande, och samtidigt ett fritt svar från människans sida. ”Som en gåva av Gud proklameras tron av kyrkan och förkunnas, förverkligas i livet och förs vidare i en lokal, synlig kyrka som står i gemenskap med alla lokala kyrkor över hela världen, dvs. den katolska kyrkan i alla tider och överallt.”

2. Tron uttrycks i liturgisk form i kyrkans sakrament, ”den plats där tron framför allt förverkligas i livet, förs vidare och bekänns”.

3. I ”trons sakrament” hör Gud Fadern kyrkans åkallan eller epikles: ”Kyrkan uttrycker sin tro genom att be om Andens ankomst.”

Detta erinrar om ett viktigt uttalande i 1982 års Münchenrapport: ”Det eukaristiska mysteriet fullbordas i [den eukaristiska] bönen [eller anaforan], i vilken ingår både de ord genom vilka det inkarnerade Ordet instiftade sakramentet och epiklesen, genom vilken kyrkan i tro genom Sonen vädjar till Fadern att sända Anden så att genom den inkarnerade Sonens enda offer allt kan fullbordas i enheten.” Meningen är något invecklad, men den innehåller ett korrektiv mot tendensen till överdrifter i respektive kyrkor: den ensidiga betoningen av instiftelseorden i väst – den fixering vid konsekrationsögonblicket som liturgiker och teologer har kommit att beklaga – och betoningen på anropandet av Anden i öst. (Samtidigt återspeglas det avsiktliga införandet av en epikles i de nya romerska eukaristiska bönerna.)

4. Tron formuleras och firas i sakramenten, särskilt i eukaristifirandets olika anaforaböner och i dopsakramentets olika trosbekännelser. De olika dopbekännelserna – i öst 300-talets trosbekännelse från Nicea och Konstantinopel, som båda kyrkorna accepterar, i väst ”den apostoliska trosbekännelsen” som kommer från tidigare dopbekännelser – ”markerar inte i sig någon innehållslig skillnad iden tro som kyrkan förmedlar och lever av.”

5. ”Full gemenskap är möjlig endast mellan kyrkor som har tron, ämbetet och sakramenten gemensamma.” Båda kyrkorna, säger rapporten, hänvisar till den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen som ”den nödvändiga normen för denna gemenskap”. Men den formulering av trosbekännelsen som man hänvisar till är den utan Filioque – det västerländska tillägget om den helige Andes utgående från både Fadern och Sonen. Detta tillägg introducerades av lokala synoder i Europa, förkastades av påven Leo III vid början av 800-talet, men upptogs i den romerska liturgin två århundraden senare av påven Benedictus VIII. Den latinska kyrkan ser ingen svårighet i att erkänna att trosbekännelsen utan Filioque är autentisk, både när den används i den ortodoxa kyrkan och i de östliga kyrkor som står i full gemenskap med Rom utan att, därmed avvika från västerländsk lära.

6. Skilda formuleringar av tron utgör inget hot mot kyrkornas enhet. Alltsedan schismen har det dock inte varit möjligt att lösa sådana skillnader genom enhälliga beslut, eftersom man inte haft några sådana koncilier som under den odelade kyrkans tid.

7. Kyrkans enhet i tron och sakramenten garanteras av kyrkans ämbetsbärare, framför allt av biskoparna. Denna sammanfattning kan bara ge en aning om innehållet och antyda sättet att argumentera i första delen av Baridokumentet. I en sådan sammanfattning är det svårt att göra rättvisa åt alla nyanser, detta på grund av framställningens täthet – en täthet av det slag som gärna blir resultatet av kommittéarbete.

Skillnader i praxis

Den andra delen av Baridokumentet är mera konkret, både i beskrivningen av den kristna initiationen och när det gäller att få fram skillnaderna mellan ortodoxa och katoliker. Den andra delen, ”De kristna initiationssakramenten: deras förhållande till kyrkans enhet”, tar upp dopet, smörjelsen eller konfirmationen och den heliga eukaristin. Den första större fråga som behandlas är hur de tre sakramenten tillsammans utgör en enda sakramental verklighet: ”Dopet i vatten och ande är en delaktighet i Kristi död och uppståndelse och en ny födelse genom nåden. Smörjelsen [konfirmationen] innebär att Andens gåva ges till den döpte som en personlig gåva. När eukaristin mottas på rätt sätt, förmedlar den genom gemenskapen i Kristi kropp och blod delaktighet i Guds rike, ger syndernas förlåtelse, gemenskap med det gudomliga livet självt och medlemskap i den eskatologiska församlingen.”

Sedan framställs teologihistorien: det tidiga mönstret för katekumenat och sakramental initiation, den senare ”i form av en enda, komplex liturgisk firning” åtföljd av ”en period med en fortsatt kateketisk och andlig mognadsprocess genom undervisning och flitigt deltagande i eukaristin”, den mystagogiska perioden. Denna beskrivning är bekant för dem i den katolska kyrkan som har erfarenhet av hur katekumenatet och den sakramentala initiationen har förnyats och ingår i firandet av påskens mysterier.

Vidare tar man upp de historiskt betingade skillnaderna i sättet att förvalta sakramenten – en skillnad som uppkommit därigenom att initiationen av vuxna blivit förhållandevis sällsynt och barndopet kommit att helt dominera. Men man gör det utan att tumma på den teologiska synen, synen på ”den grundläggande enheten, i den helige Ande, i hela den kristna initiationen”. Medan öst betonat att ”barnet förs in i kyrkans sakramentala liv helt och hållet” genom den helige Ande, och därför håller fast vid att de tre sakramenten som en i tiden sammanhållen enhet, så har väst skjutit upp konfirmationen och därmed även eukaristin, på grund av en önskan att ”behålla den döptes kontakt med biskopen”. Därför är också konfirmationen i den latinska kyrkan vanligen förbehållen biskopen, en praxis som dock på senare år har gått starkt tillbaka.

Den skillnad mellan öst och väst som ligger i att man i väst i tiden åtskiljer de tre sakramenten för dem som döps som barn ses inte som något stort problem. Problemet nämns, och man går sedan vidare till att behandla andra problem i den latinska kyrkans praxis. Men också dessa mycket reella skillnader tonas ner något genom att man först räknar upp ett antal ”viktiga läropunkter i fråga om dopet, där de båda kyrkorna är ense”. Man betonar den gemensamma tron och det gemensamma teologiska synsättet innan ett antal skillnader tas upp.

Ett allvarligt problem

Två problem bara omnämns. ”Den katolska kyrkan erkänner visserligen att dop genom nedsänkande är det förnämsta och egentliga dopsättet men praktiserar vanligen dop genom begjutning.” Detta ortodoxa bekymmer med vår praxis svarar väl mot vad som i nutiden brukar framhållas i den latinska kyrkan. Väl medvetna om den mycket svaga teckenkaraktären i dop genom begjutning, åtminstone som det vanligen praktiseras, har pastorala och liturgiska specialister krävt att traditionen med trefaldigt nedsänkande skall återupptas. Den romerska liturgins nya, bearbetade ritual omnämner nedsänkandet, liksom 1983 års kanoniska lag, men kulturella hänsyn har lagt hinder i vägen för denna reform. Baridokumentet bara nämner saken.

På liknande sätt är de ortodoxa bekymrade över ”den omständigheten att i den katolska kyrkan en diakon reguljärt kan förrätta dopet”. Ur katolsk synpunkt – som inte uttrycks i Baridokumentet – har detta ingen större betydelse, men för de ortodoxa är det en viktig fråga.

Både ortodoxa och katolska medlemmar av kommissionen är mycket mer bekymrade över en tredje skillnad i den kristna initiationen: den vitt spridda omkastningen av den traditionella ordningen mellan konfirmation och eukaristi ”i vissa latinska kyrkor”. Annorlunda uttryckt: man kan visserligen hävda att enheten och den riktiga ordningsföljden mellan de tre kristna initiationssakramenten är respekterad även om de firas var för sig med en tidsrymd mellan barndopet, konfirmationen och den första kommunionen. Men initiationens enhet och mening kan allvarligt skadas om ordningsföljden blir omvänd, så att konfirmationen kommer efter första kommunionen och konfirmationen framstår som höjdpunkten på och fullbordandet av initiationen.

Baridokumentet använder sig här av starka ord: ”Den na omkastning, som ger upphov till protester och lättbegripliga reservationer från både ortodoxa och romerska katoliker, visar på behovet av en djupgående teologisk och pastoral eftertanke, eftersom en pastoral praxis aldrig får förlora den tidiga traditionen och dess läromässiga innebörd ur sikte.” Frågan synes vara det viktigaste hittills framkomna exemplet i dialogen på skillnader mellan ortodoxa och katoliker – en skillnad som kanske främst ligger på det pastorala planet men som står i motsats till båda kyrkornas lärotradition.

Naturligtvis anförs den pastorala anledningen till att konfirmationen i många delar av den latinska kyrkan uppskjuts: ”för att konfirmanderna bättre skall kunna förberedas vid början av ungdomsåren”. Saken kräver fortsatt studium, inte bara teologiskt utan också pastoralt.

Med all rätt visar man på en anomali: ”De anvisningar som krävde den traditionella ordningsföljden mellan de kristna initiationssakramenten [i den latinska kyrkan] har aldrig avskaffats.” (Snarare är 1983 års kanoniska lag striktare på denna punkt än sin föregångare, samtidigt som den medger undantag.) Dokumentet omnämner också i positiva ordalag den romerska reformen av initiationsordningen: ”Det är nödvändigt att erinra sig, att när ungdomar och vuxna döps i den latinska kyrkan, så åtföljs numera dopet alltid av konfirmation och deltagande i eukaristin.” Här hänvisas till det reviderade ritualet för vuxeninitiation (1973). Ännu mer kunde ha sagts, nämligen att de reviderade liturgiska böckerna för den romerska riten är stabilt förankrade i den traditionella ordningsföljden dop, konfirmation och eukaristi.

Denna utveckling på den katolska sidan utgör inget svar på de kritiska frågor som ställts av både ortodoxa och katolska deltagare i den internationella dialogen. Är pastorala hänsynstaganden skäl nog för att fortsätta nuvarande praxis att uppskjuta konfirmationen och på så sätt kasta om ordningsföljden mellan initiationssakramenten?

När det gäller denna besvärliga fråga slutar 1987 års rapport ganska abrupt. Man anför dock en princip från konciliet i Konstantinopel på 800-talet. Mycket betecknande för hela dokumentet är den avslutande meningen: ”Konciliet i Konstantinopel, som de båda kyrkorna var samlade till åren 879–880, bestämde att varje kyrkoprovins fick behålla sina egna, gamla traditioner: den romerska kyrkan fick behålla sina egna sedvänjor och Konstantinopel sina egna, likaså patriarkerna i öst.”

Enhet i mångfald

Kan detta gemensamma tänkesätt återvinnas – att samtycka om den ena kristna tron samtidigt som skilda sedvänjor i kyrkoordning, teologi, liturgi och spiritualitet accepteras – och kan det slå igenom i den fortsatta dialogen? Detta är det som avgör om det som är kommissionens mål skall kunna uppnås: full kyrklig gemenskap mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan. En allvarlig brist i Baridokumentet är att där saknas ett klart och ömsesidigt erkännande av dopets kristna verklighet och totala äkthet när det firas av den andra kyrkan, likaså när det gäller konfirmationen (smörjelsen) och eukaristin. Detta är ett erkännande som den katolska kyrkan gärna gör i både teori och praxis i sin syn på sakramenten i den ortodoxa kyrkan.

Vilket blir nästa steg i kommissionens till synes långsamma arbete Mötet mellan Dimitrios I och Johannes Paulus II i Rom i december 1987 har stimulerat arbetet. Nästa plenarsession kommer att hållas i Valamo i Finland i juni 1988. Då skall ett nytt dokument tas upp – ännu ett utkast, starkt försenat men nu redo för den slutliga genomomgången. Enligt den plan som gjordes upp 1980 handlar det om ämbetet och vigningssakramentet i kvrkans sakramentala struktur, särskilt den apostoliska successionen. Detta för dialogen fram till den tröskel som utgörs av det romerska primatet och frågan om påven som Petras efterträdare.

Översättning: Sten Hidal

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dimitrios I, patriark av Konstantinopel och hedersöverhuvud för världens 160 miljoner ortodoxa, var den 3–7 december [1987] i Rom på påvens inbjudan. Mötet markerar att både påven och patriarken menar allvar i den dialog som pågår på världsnivå. Syftet är full kyrkoenhet mellan katoliker och ortodoxa.

Till denna ekumeniska process hör också det panortodoxa koncilium som har förberetts sedan 1967 och nu förefaller ligga nära i tiden. Den 73-årige patriarken betonade att han inte har lång tid kvar och att skilsmässan mellan kyrkorna är mot Guds vilja. Den moderna världen och dess utmaningar mot den kristna tron kräver ett samfällt engagemang. Det har vid upprepade tillfällen framgått att dialogen med de ortodoxa för Johannes Paulus II har top priority.

Det som ännu förhindrar full kyrkoenhet är givetvis inte bara teologiska skillnader utan också praktiska olikheter och ömsesidigt främlingsskap. De problem som i modern tid har sysselsatt katoliker respektive ortodoxa har inte varit alldeles desamma, och en del av den katolska utvecklingen efter Andra vatikankonciliet innebär säkert att man har fjärmat sig från den gamla, gemensamma traditionen. Desto viktigare då den besinning över det gemensamma som varit huvudtemat i dialogens inledningsskede. Man närmar sig nu steg för steg skiljaktigheterna, varvid en del praktiska frågor också anmäler sig.

Vi presenterar nedan ett referat av det andra dokument som den teologiska dialogen resulterat i. För referatet står Frederick R. McManus, professor i kanonisk rätt vid Catholic University of America, Washington. I fokus står ”initiationen ”, dvs. inlemmandet i kyrkan. För ortodoxa har den alltid utgjort en dynamisk enhet av dop, konfirmation och första nattvardsfirande, och sammanhanget mellan dessa tre är ouppgivligt: det är en enda gudomlig verklighet som man görs delaktig i genom att infogas i kyrkan, och man kan bara inlemmas i den en gång. Katolsk praxis har blivit mera mångskiftande och tvetydig, och detta är- det framgår alldeles tydligt i dialogen – ett problem, inte bara för ortodoxa utan egentligen också utifrån katolska kyrkans egen uppfattning om initiationen.

Dialogen blir på så sätt en utmaning till eftertanke och självbesinning. Här visas på en konkret punkt, där brist på katolsk omprövning kommer att utgöra ett allvarligt och dessutom onödigt hinder för enheten. För närvarande finns dessutom tendenser, bland annat på våra breddgrader, till en ordning som skulle göra detta hinder än större: tendenser att låta konfirmationen bli ett slags lekmannavigning till aktivt kristet engagemang i vuxenlivet. Det är säkert nödvändigt och angeläget att finna former för sådant engagemang, symboliska tillfällen i ungdoms- eller vuxenlivet som inbjuder till ett mera markerat ja till Guds kallelse och till ”apostolat”. Men de måste vägas mycket noggrant mot kyrkans tro om sakramenten.

Några förklaringar kan kanske vara på sin plats. ”Den eukaristiska bönen- är den stora lovsägelse över bröd och vin som är nattvardsliturgins kärna. ”Katekumenatet” är förberedelsetiden för dop (av unga/vuxna): ”katekumen” betyder dopkandidat. ”Mystagogi” betyder införande i mysteriet, fördjupning av den kristna insikten och det andliga livet, efter initiationen. ”Den eskatologiska församlingen” betyder kyrkan, betraktad som föregripande av den skara som är samlad kring Guds tron i himlen när historien är fullbordad och världen har fullkomnats.

Anders Ekenberg
  • 1988
  • 2
  • McManus, Frederick
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Tron, sakramenten och kyrkans enhet” är titeln på en rapport från den ortodox-katolska internationella dialogkommissionen, publicerad den 1 augusti 1987. Det är den andra rapporten från kommissionen, som tillsattes i november 1979 av påven Johannes Paulus II och den ekumeniske patriarken Dimitrios.

Knappast ens en ekumenisk vattenkrusning förorsakades av den ”Münchenrapport” som kommissionen lade fram 1982, med titeln Kyrkans och eukaristins mysterium i ljuset av den heliga Treenighetens mysterium. 1987 års dokument förtjänar ett bättre öde.

Den internationella kommissionen för teologiska samtal mellan den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan är sammansatt av 28 katolska medlemmar, utsedda av påven, och 28 ortodoxa medlemmar, två från var och en av de fjorton autokefala eller självständiga kyrkorna. Ordförandeskapet utövas av kardinal Jan Willebrands, Enhetssekretariatet, och ärkebiskop Stylianos av Australien från den delegation som representerar den ekumeniske patriarken av Konstantinopel.

Kommissionen höll sin första plenarsession på Patmos och Rhodos sommaren 1980, då man enades om en plan för dialogen. Sedan uttalandet om kyrkan och eukaristin framlagts två år senare, förberedde man en tredje session på Kreta 1984. Där arbetade man med ett nytt dokument, det som just publicerats – men först efter två möten i Bari, Italien.

Texten i Baridokumentet består av två skilda delar. Den första delen, ungefär två tredjedelar av dokumentet, behandlar läran och är teoretisk (”Tro och gemenskap i sakramenten”). Den andra delen berör också läran, men innehåller även en något mer praktisk tillämpning på kyrkans liv och kyrkoordningen (”De kristna initiationssakramenten: deras förhållande till kyrkans enhet”).

Tro och sakrament

Rapporten kan bäst sammanfattas i en rad teser, som sammanfattar de sju underavdelningarna i första delen:

1. Den sanna tron är både en gudomlig gåva, en gåva av den helige Ande, och samtidigt ett fritt svar från människans sida. ”Som en gåva av Gud proklameras tron av kyrkan och förkunnas, förverkligas i livet och förs vidare i en lokal, synlig kyrka som står i gemenskap med alla lokala kyrkor över hela världen, dvs. den katolska kyrkan i alla tider och överallt.”

2. Tron uttrycks i liturgisk form i kyrkans sakrament, ”den plats där tron framför allt förverkligas i livet, förs vidare och bekänns”.

3. I ”trons sakrament” hör Gud Fadern kyrkans åkallan eller epikles: ”Kyrkan uttrycker sin tro genom att be om Andens ankomst.”

Detta erinrar om ett viktigt uttalande i 1982 års Münchenrapport: ”Det eukaristiska mysteriet fullbordas i [den eukaristiska] bönen [eller anaforan], i vilken ingår både de ord genom vilka det inkarnerade Ordet instiftade sakramentet och epiklesen, genom vilken kyrkan i tro genom Sonen vädjar till Fadern att sända Anden så att genom den inkarnerade Sonens enda offer allt kan fullbordas i enheten.” Meningen är något invecklad, men den innehåller ett korrektiv mot tendensen till överdrifter i respektive kyrkor: den ensidiga betoningen av instiftelseorden i väst – den fixering vid konsekrationsögonblicket som liturgiker och teologer har kommit att beklaga – och betoningen på anropandet av Anden i öst. (Samtidigt återspeglas det avsiktliga införandet av en epikles i de nya romerska eukaristiska bönerna.)

4. Tron formuleras och firas i sakramenten, särskilt i eukaristifirandets olika anaforaböner och i dopsakramentets olika trosbekännelser. De olika dopbekännelserna – i öst 300-talets trosbekännelse från Nicea och Konstantinopel, som båda kyrkorna accepterar, i väst ”den apostoliska trosbekännelsen” som kommer från tidigare dopbekännelser – ”markerar inte i sig någon innehållslig skillnad iden tro som kyrkan förmedlar och lever av.”

5. ”Full gemenskap är möjlig endast mellan kyrkor som har tron, ämbetet och sakramenten gemensamma.” Båda kyrkorna, säger rapporten, hänvisar till den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen som ”den nödvändiga normen för denna gemenskap”. Men den formulering av trosbekännelsen som man hänvisar till är den utan Filioque – det västerländska tillägget om den helige Andes utgående från både Fadern och Sonen. Detta tillägg introducerades av lokala synoder i Europa, förkastades av påven Leo III vid början av 800-talet, men upptogs i den romerska liturgin två århundraden senare av påven Benedictus VIII. Den latinska kyrkan ser ingen svårighet i att erkänna att trosbekännelsen utan Filioque är autentisk, både när den används i den ortodoxa kyrkan och i de östliga kyrkor som står i full gemenskap med Rom utan att, därmed avvika från västerländsk lära.

6. Skilda formuleringar av tron utgör inget hot mot kyrkornas enhet. Alltsedan schismen har det dock inte varit möjligt att lösa sådana skillnader genom enhälliga beslut, eftersom man inte haft några sådana koncilier som under den odelade kyrkans tid.

7. Kyrkans enhet i tron och sakramenten garanteras av kyrkans ämbetsbärare, framför allt av biskoparna. Denna sammanfattning kan bara ge en aning om innehållet och antyda sättet att argumentera i första delen av Baridokumentet. I en sådan sammanfattning är det svårt att göra rättvisa åt alla nyanser, detta på grund av framställningens täthet – en täthet av det slag som gärna blir resultatet av kommittéarbete.

Skillnader i praxis

Den andra delen av Baridokumentet är mera konkret, både i beskrivningen av den kristna initiationen och när det gäller att få fram skillnaderna mellan ortodoxa och katoliker. Den andra delen, ”De kristna initiationssakramenten: deras förhållande till kyrkans enhet”, tar upp dopet, smörjelsen eller konfirmationen och den heliga eukaristin. Den första större fråga som behandlas är hur de tre sakramenten tillsammans utgör en enda sakramental verklighet: ”Dopet i vatten och ande är en delaktighet i Kristi död och uppståndelse och en ny födelse genom nåden. Smörjelsen [konfirmationen] innebär att Andens gåva ges till den döpte som en personlig gåva. När eukaristin mottas på rätt sätt, förmedlar den genom gemenskapen i Kristi kropp och blod delaktighet i Guds rike, ger syndernas förlåtelse, gemenskap med det gudomliga livet självt och medlemskap i den eskatologiska församlingen.”

Sedan framställs teologihistorien: det tidiga mönstret för katekumenat och sakramental initiation, den senare ”i form av en enda, komplex liturgisk firning” åtföljd av ”en period med en fortsatt kateketisk och andlig mognadsprocess genom undervisning och flitigt deltagande i eukaristin”, den mystagogiska perioden. Denna beskrivning är bekant för dem i den katolska kyrkan som har erfarenhet av hur katekumenatet och den sakramentala initiationen har förnyats och ingår i firandet av påskens mysterier.

Vidare tar man upp de historiskt betingade skillnaderna i sättet att förvalta sakramenten – en skillnad som uppkommit därigenom att initiationen av vuxna blivit förhållandevis sällsynt och barndopet kommit att helt dominera. Men man gör det utan att tumma på den teologiska synen, synen på ”den grundläggande enheten, i den helige Ande, i hela den kristna initiationen”. Medan öst betonat att ”barnet förs in i kyrkans sakramentala liv helt och hållet” genom den helige Ande, och därför håller fast vid att de tre sakramenten som en i tiden sammanhållen enhet, så har väst skjutit upp konfirmationen och därmed även eukaristin, på grund av en önskan att ”behålla den döptes kontakt med biskopen”. Därför är också konfirmationen i den latinska kyrkan vanligen förbehållen biskopen, en praxis som dock på senare år har gått starkt tillbaka.

Den skillnad mellan öst och väst som ligger i att man i väst i tiden åtskiljer de tre sakramenten för dem som döps som barn ses inte som något stort problem. Problemet nämns, och man går sedan vidare till att behandla andra problem i den latinska kyrkans praxis. Men också dessa mycket reella skillnader tonas ner något genom att man först räknar upp ett antal ”viktiga läropunkter i fråga om dopet, där de båda kyrkorna är ense”. Man betonar den gemensamma tron och det gemensamma teologiska synsättet innan ett antal skillnader tas upp.

Ett allvarligt problem

Två problem bara omnämns. ”Den katolska kyrkan erkänner visserligen att dop genom nedsänkande är det förnämsta och egentliga dopsättet men praktiserar vanligen dop genom begjutning.” Detta ortodoxa bekymmer med vår praxis svarar väl mot vad som i nutiden brukar framhållas i den latinska kyrkan. Väl medvetna om den mycket svaga teckenkaraktären i dop genom begjutning, åtminstone som det vanligen praktiseras, har pastorala och liturgiska specialister krävt att traditionen med trefaldigt nedsänkande skall återupptas. Den romerska liturgins nya, bearbetade ritual omnämner nedsänkandet, liksom 1983 års kanoniska lag, men kulturella hänsyn har lagt hinder i vägen för denna reform. Baridokumentet bara nämner saken.

På liknande sätt är de ortodoxa bekymrade över ”den omständigheten att i den katolska kyrkan en diakon reguljärt kan förrätta dopet”. Ur katolsk synpunkt – som inte uttrycks i Baridokumentet – har detta ingen större betydelse, men för de ortodoxa är det en viktig fråga.

Både ortodoxa och katolska medlemmar av kommissionen är mycket mer bekymrade över en tredje skillnad i den kristna initiationen: den vitt spridda omkastningen av den traditionella ordningen mellan konfirmation och eukaristi ”i vissa latinska kyrkor”. Annorlunda uttryckt: man kan visserligen hävda att enheten och den riktiga ordningsföljden mellan de tre kristna initiationssakramenten är respekterad även om de firas var för sig med en tidsrymd mellan barndopet, konfirmationen och den första kommunionen. Men initiationens enhet och mening kan allvarligt skadas om ordningsföljden blir omvänd, så att konfirmationen kommer efter första kommunionen och konfirmationen framstår som höjdpunkten på och fullbordandet av initiationen.

Baridokumentet använder sig här av starka ord: ”Den na omkastning, som ger upphov till protester och lättbegripliga reservationer från både ortodoxa och romerska katoliker, visar på behovet av en djupgående teologisk och pastoral eftertanke, eftersom en pastoral praxis aldrig får förlora den tidiga traditionen och dess läromässiga innebörd ur sikte.” Frågan synes vara det viktigaste hittills framkomna exemplet i dialogen på skillnader mellan ortodoxa och katoliker – en skillnad som kanske främst ligger på det pastorala planet men som står i motsats till båda kyrkornas lärotradition.

Naturligtvis anförs den pastorala anledningen till att konfirmationen i många delar av den latinska kyrkan uppskjuts: ”för att konfirmanderna bättre skall kunna förberedas vid början av ungdomsåren”. Saken kräver fortsatt studium, inte bara teologiskt utan också pastoralt.

Med all rätt visar man på en anomali: ”De anvisningar som krävde den traditionella ordningsföljden mellan de kristna initiationssakramenten [i den latinska kyrkan] har aldrig avskaffats.” (Snarare är 1983 års kanoniska lag striktare på denna punkt än sin föregångare, samtidigt som den medger undantag.) Dokumentet omnämner också i positiva ordalag den romerska reformen av initiationsordningen: ”Det är nödvändigt att erinra sig, att när ungdomar och vuxna döps i den latinska kyrkan, så åtföljs numera dopet alltid av konfirmation och deltagande i eukaristin.” Här hänvisas till det reviderade ritualet för vuxeninitiation (1973). Ännu mer kunde ha sagts, nämligen att de reviderade liturgiska böckerna för den romerska riten är stabilt förankrade i den traditionella ordningsföljden dop, konfirmation och eukaristi.

Denna utveckling på den katolska sidan utgör inget svar på de kritiska frågor som ställts av både ortodoxa och katolska deltagare i den internationella dialogen. Är pastorala hänsynstaganden skäl nog för att fortsätta nuvarande praxis att uppskjuta konfirmationen och på så sätt kasta om ordningsföljden mellan initiationssakramenten?

När det gäller denna besvärliga fråga slutar 1987 års rapport ganska abrupt. Man anför dock en princip från konciliet i Konstantinopel på 800-talet. Mycket betecknande för hela dokumentet är den avslutande meningen: ”Konciliet i Konstantinopel, som de båda kyrkorna var samlade till åren 879–880, bestämde att varje kyrkoprovins fick behålla sina egna, gamla traditioner: den romerska kyrkan fick behålla sina egna sedvänjor och Konstantinopel sina egna, likaså patriarkerna i öst.”

Enhet i mångfald

Kan detta gemensamma tänkesätt återvinnas – att samtycka om den ena kristna tron samtidigt som skilda sedvänjor i kyrkoordning, teologi, liturgi och spiritualitet accepteras – och kan det slå igenom i den fortsatta dialogen? Detta är det som avgör om det som är kommissionens mål skall kunna uppnås: full kyrklig gemenskap mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan. En allvarlig brist i Baridokumentet är att där saknas ett klart och ömsesidigt erkännande av dopets kristna verklighet och totala äkthet när det firas av den andra kyrkan, likaså när det gäller konfirmationen (smörjelsen) och eukaristin. Detta är ett erkännande som den katolska kyrkan gärna gör i både teori och praxis i sin syn på sakramenten i den ortodoxa kyrkan.

Vilket blir nästa steg i kommissionens till synes långsamma arbete Mötet mellan Dimitrios I och Johannes Paulus II i Rom i december 1987 har stimulerat arbetet. Nästa plenarsession kommer att hållas i Valamo i Finland i juni 1988. Då skall ett nytt dokument tas upp – ännu ett utkast, starkt försenat men nu redo för den slutliga genomomgången. Enligt den plan som gjordes upp 1980 handlar det om ämbetet och vigningssakramentet i kvrkans sakramentala struktur, särskilt den apostoliska successionen. Detta för dialogen fram till den tröskel som utgörs av det romerska primatet och frågan om påven som Petras efterträdare.

Översättning: Sten Hidal