En julidag 1732 lade ett skepp från Amsterdam till vid Skeppsbron i Stockholm. Ombord fanns franska konstnärer – tre målare och sex skulptörer – som i Paris åtagit sig att under tre års tid utsmycka det nyuppförda Stockholms slott. När de åren var gångna lät några av dem förlänga sina kontrakt och blev kvar i Sverige till sin död. Fler konstnärer kallades hit. I allt arbetade ett 25-tal franska konstnärer på slottet till dess det var inflyttningsklart i mitten på 1750-talet.
De utländska konstnärernas insats begränsade sig inte till Stockholms slott. ”De betydde mycket för den svenska smakens inriktning mot gallisk måtta och elegans”, har en konsthistoriker framhållit. Inte minst var de pionjärer för utbildning av konstnärer i Sverige.
Vid seklets mitt började andra handplockade utlänningar anlända till Stockholm: franska skådespelare, italienska och tyska musiker. De kom att under lång tid dominera huvudstadens musik- och teaterliv. Liksom slottskonstnärerna förde de med sig något nytt och var generösa med att dela med sig av sitt kunnande.
Många av dessa för Sverige betydelsefulla kulturarbetare var katoliker. Inom konsten, musiken och hovlivet spelade katoliker en stor roll i Stockholm på 1700-talet. Som utlänningar saknade de politiskt inflytande och deras katolska tro kom sällan till direkt uttryck i deras konstnärliga verk. Men de stimulerade konstutövningen och förde landets ledande kretsar i kontakt med kulturella strömningar ute i det övriga Europa.
I de förrättningsböcker, som fördes av katolska präster i Stockholm på den tiden, förekommer ofta kända konstnärers namn: Taraval, L’Archeveque, Masreliez, Monvel, Uttini, Kraus, för att nämna några. Anteckningarna om dop, vigslar och begravningar i deras familjer visar att de i livets högtidsstunder höll sig till sin kyrka. Några av dem var mer aktiva katoliker än så. Förrättningsböckerna kompletterar vår kunskap om konstnärernas intensiva yrkesverksamhet genom inblickar i deras tros- och familjeliv.1
Peintre du Roi de Suède
Den mest betydande av de konstnärer som var med på båten från Amsterdam 1732 var den trettioårige målaren Guillaume Taraval. Med entusiasm och energi prydde han och hans kollegor slottets kala salar med landskap, djur och amoriner med allegoriska motiv i lätt, sval färgskala. Den franska rokokomålningen kom med dem till Sverige och spred sig snabbt till slott, herrgårdar och kyrkor runt om i landet.
Den arbetsamme Taraval orkade mycket. Om kvällarna höll han ritarskola på slottet för svenska konstnärsämnen, som han visade stor personlig omsorg. Ritarskolan omvandlades efter några år till kunglig akademi och Taraval blev dess direktör med titeln professor.
Taravals första år i Sverige var lyckliga. Tillförsäkrad hög lön kunde han hyra en bostad åt familjen utanför det vanliga konstnärstillhållet. Hans unga hustru – liksom han katolik – och deras lille son Hugues hade följt med honom till Stockholm. Där växte familjen snabbt. Äldsta dottern döptes, av någon anledning, i den för utlänningar i Stockholm inrättade fransk-lutherska församlingen – trodde Taravals att så måste ske? – men deras samtliga senare födda barn fick katolskt dop genom den franske legationsprästen. Efter tio år började bekymren hopa sig. Madame Taraval avled, lämnande maken ensam med sju barn under 15 år. En son dog året därpå och Taraval drabbades själv av sjukdom. Min lön räcker knappt till familjens nödtorftiga uppehälle, klagade han hos sina arbetsgivare i november 1749.2 Några månader senare avled han, efter att på dödsbädden ha mottagit sakramenten. Han följdes till graven av tre katolska präster och – står det i begravningsboken – ”också många katoliker och svenskar”.
Taraval dog utfattig. Barnen togs om hand av hans vän, grosshandlaren Anders von Plomgren, ett bevis på att makarna Taraval förmått skaffa sig umgänge också bland svenskar. Plomgren vädjade om hjälp till barnen hos slottsbyggnadsdeputationen under åberopande av ”deras faders långliga och med så mycken flit och sorgfällighet Kongliga Slåttet giorda trogne tienster”.3
Något stort bidrag till barnen blev det inte. Men ett sentida tack till Taraval finns uppsatt på Jakobs kyrka vid hans begravningplats. Där erinrar en marmorplatta om Taraval och hans ritarskola med inskriften: ”Genom sin gärning lade han grunden till den svenska konstakademin.”
Akademidirektörer
Taravals efterträdare som direktör för Ritarakademien Jacques-Philippe Bouchardon var en stor bildhuggarbegåvning, ”för Sverige alldeles omistlig”. Hans verk är bl.a. predikstolen och plafonddekorationen i Slottskapellet men störst popularitet har han nått genom sina lyktbärande, lekande amoriner i slottets trappor och utsökta barnstatyetter.
Bouchardon var ungkarl, en älskare av musik och klassisk litteratur. Trots ett tillbakadraget liv hade han många vänner och ombads ofta – vittnar förrättningsböckerna – att vara fadder vid barndop och vittne vid bröllop. Efter tolv år i Sverige dog han år 1753 – endast 43 år gammal – och begravdes av den franske legationsprästen på Jakobs kyrkogård ”i närvaro av många vänner till den avlidne”. I sitt testamente ihågkom han bl.a. slottets överintendent och den franske ambassadören med konstföremål samt legationsprästen med en bibel och 100 daler att dela ut till fattiga – en ringa summa i den välbärgade konstnärens bo. Han utbad sig en mässa genom släktingarnas försorg,” laissant d’ailleurs å leur bonne Volonte et å leur Piete de faire dire autant de Messes qu’ils le jugeront le plus apropos”.4
I Bouchardons ställe anställdes skulptören Pierre Hubert L’Archeveque, även han en nitisk ledare av Ritarakademien. Han strävade med uppdragen att åstadkomma monument över protestantismens förkämpar Gustav Vasa och Gustav II Adolf – de nu befintliga statyerna i centrala Stockholm – och en altarprydnad i Slottskapellet. Den senare slutfördes av hans lärjunge Johan Tobias Sergel.
Omstridda blandäktenskap
Inte alla inkallade utländska slottskonstnärer kom från Frankrike. Två italienare, Domenico Francia och Alessandro Feretti, engagerades för att utföra plafondmålningar i bl.a. Vita Havet. Francia försåg dessutom slottets trapphus med målningar i skickligt utfört skenperspektiv.
Francia var, enligt hans arbetgivare Carl Gustav Tessin, ”en from, stilla och mycket beskedlig man, en målare utan nycker”.5 Sin fromhet visade han bl.a. i att han skulpterade ett tabernakel i valnötsträ till de tyska katolikernas kapell. Och han lyckades vinna sin svenska hustru, kammarjungfrun Märta Forsström, för sin tro. Då de vigdes av den tyske legationsprästen Haber år 1737 efter dispens av den apostoliske vikarien i Osnabruck och med Feretti som vittne, var Märta ännu ej katolik.6 Men hon blev det kort därefter. Mer stridbar än sin make avvisade hon bryskt alla åter-omvändelseförsök från de lutherska prästernas sida. Tre barn till dem döptes av den franske legationsprästen i Stockholm innan familjen 1744 flyttade till Portugal.7
En slottskonstnär som fick det ganska gott ställt i Sverige var ornamentbildhuggaren Jacques Adrien Masreliez. Då hans två första anställningsår gick mot sitt slut 1750 skrev han ödmjukt och frågade om hans talent meriterat slottsintendenten Hårlemans gillande så att kontraktet kunde förlängas. Det kunde det, och flera gånger om. Masreliez lämnade slottsarbetet först år 1776 och hade då utfört rokokoinredningar på flera kungliga slott och lärt upp många unga konstnärer.
Katolikerna bland konstnärerna hade vid sin anställning tillförsäkrats rätt att få delta i gudstjänsten hos utländska katolska ministrar i Stockholm. I avtalet med Masreliez angavs uttryckligen att han skulle ha frihet att få utöva den romersk katolska religionen och hålla de helgdagar som iakttogs av de romerska katolikerna i Sverige och därför på sådana dagar vara befriad från att arbeta och att leda andras arbete.8
Det blev många anledningar för Masreliez till kontakt med den franske legationsprästen. Flera barn till honom både föddes och avled i Stockholm och 1762 dog hans franskfödda hustru. Hans båda överlevande barn Louis och Jean-Baptiste – då i tioårsåldern – blev lika kända konstnärer som fadern i Sverige men som företrädare för den gustavianska stilen.
Sonen Louis, från 1785 ledare av inredningsarbetena på de kungliga slotten, var frispråkigt antiklerikal. Sonen Jean-Baptiste, katolskt döpt och uppfostrad i Stockholm, blev då han 1786 ville gifta sig med en svenska som var lutheran, av den apostoliske vikarien Oster förvägrad katolsk vigsel. Jean-Baptiste förklarade nämligen att hans barn skulle bli lutheraner och då var en katolsk prästs välsignelse av blandäktenskapet totalt otänkbar. Denna ogina katolska inställning strax efter det att katolikerna själva genom toleransediktet beviljats religionsfrihet kritiserades av Gustav III. Kungen engagerade sig för sin dekoratör och ålade Oster att viga Masreliez – eljest skulle religionsfriheten för katolikerna i Sverige återkallas! Oster måste dock lyda dekreten från Rom, paret Masreliez gifte sig i Johannes kyrka och Gustav III fick annat att tänka på.9 Båda sönerna Masreliez fortsatte emellertid att räkna sig som katoliker och fick katolsk begravning.
Adrien Masreliez var den av de inkallade slottskonstnärerna som levde längst i Sverige. Han dog i Stockholm 1806, nästan 90 år gammal. Vid hans begravning, förrättad av en katolsk präst, var flera av den tidens mest framträdande svenska målare och arkitekter närvarande.
De stod i tacksamhetsskuld till sina franska lärare.
Fromma komedianter
Nästan alla begravningar inom den utländska konstnärskolonin ägde rum på Jakobs kyrkogård, eftersom konstnärerna bodde i närheten av sin arbetsplats slottet. På Jakobs kyrkogård ligger också många andra katoliker begravna. Ett av de få minnesmärken som i våra dagar anspelar på dem är en gravsten, nu uppställd nära kyrkogårdsporten. Dess inskription förefaller föga märkvärdig men gav en gång upphov till en långvarig tvist.
Stenen är rest till minne av en 35-årig fransyska, Marie-Anne L’Allie, avliden 1763, och dess inskrift förtäljer:
”Hennes skådespelartalanger behagade hovetj’ och hennes oförvitliga seder folket. Hon lämnade sin make, B.R.D’Armancourt i djupaste sorg. ”
När änklingen D’Armancourt, som var katolik, ville sätta upp stenen fick han nej. Kyrkoherden i Jakobs församling menade att inskriften var alltför mångordig – det kunde räcka med det sedvanliga ”at hon waret sin man en kär maka” – och såväl kyrkoråd som domkapitel ansåg att ett bifall ”skulle styrka catholiquerna i deras dessförutom nu nog självsvåldiga tilltagsenhet”. Först sedan D’Armancourt överklagat avslagen i flera omgångar och regeringen ingripit kom stenen med den önskade inskriptionen på plats. Då hade Marie-Anne L’Allie varit död i två år.”10
D’Armancourt var liksom hustrun skådespelare och ingick i en fransk teatertrupp, som anlänt till Sverige 1753, inkallad av den kulturellt intresserade drottning Lovisa Ulrika. Han blev en uppburen sångare i Stockholm.
Den franska truppen uppträdde på Drottningholm och i Stora Bollhuset vid Slottsbacken, som var Stockholms enda teater. Svenska amatörskådespelare slogs helt ut; hovet föredrog fransk teater. Franska talades av Stockholms aristokrater så trots det främmande språket hade den franska teatern en stor publik. Carl Mikael Bellman hämtade många av sina melodier från teaterns komedier och vaudeviller.
De franska skådespelarna brukade bevista mässan i den spanske ambassadörens kapell. Ambassadörens präst, en irländare, delade samtidens syn på skådespelare som ett sedeslöst släkte. Han var tveksam om han kunde tillåta skådespelarna att gå till bikt och kommunion vid påsken, varför han i januari 1764 avfattade ett brev till den apostoliske vikarien för Norden – som befann sig i Wien – och bad om råd. Det fanns mycket som talade för:
”Jag måste medge att alla dessa skådespelare liksom deras hustrur lever anständigt utan att orsaka den minsta skandal. De är mycket uppmärksamma vid gudstjänsterna och till anvisningar och ger också mycket ofta mer till de fattiga än deras medelmåttiga tillgångar tillåter. Dessutom uppför de på teatern endast tuktade pjäser. De är också väl anskrivna vid hovet och hos rådsmedlemmarna och kan därför i olika avseenden vara nyttiga för religionen.”
Den apostoliske vikarien rådde prästen att utan skrupler låta skådespelarna mottaga sakramenten men samtidigt uppmana dem att undvika allt som kunde väcka skandal.11
Några liknande betänkligheter hyste katolska präster inte när den första officiellt erkända kyrkolokalen invigdes i Södra stadshuset i Stockholm påskdagen 1784. Då satt en skådespelare, Jacques-Marie Boutet de Monvel, på en av de främsta platserna såsom en av församlingens namnkunnigaste medlemmar.
Fransmannen Monvel, som var 1700-talets kanske störste aktör, hade inbjudits till Sverige av Gustav III. Förutom med sina scenframträdanden och pjäser gjorde han en stor insats som instruktör för svenska skådespelare, den förste de haft. ”Han är hovets gunstling”, rapporterade en diplomat, ”hov och stad talar om honom.” 12
Två år efter kyrkoinvigningen stod Monvel som brudgum vid katolsk vigsel i kyrkan i Södra stadshuset. Han lämnade Stockholm 1787 men medlemmar av hans teatertrupp fortsatte att ge franska föreställningar på Bollhusteatern ännu några år. En polsk präst, som 1789 höll fastepredikningar på franska i Stockholm, noterade överraskad att hans flitigaste åhörare var franska komedianter.13
Skön och intagande musik
Drottning Lovisa Ulrika, ivrig att få goda musikkrafter till det svenska hovet, rapporterade 1754 till sin bror i Preussen: ”Vi väntar varje dag en italiensk sångerska, la signora Scarlatti och hennes make Uttini, som är kompositör.” 14
Paret kom och det blev maken Francesco Uttini som slog mest an på drottningen. Efter att ha lyssnat på en av hans operor – en nyhet för Sverige – skrev hon förtjust till sin mor: ”La musique est fort belle et dans un gout tout nouveau …”
Uttini framträdde härnäst med operan Il re pastore på Drottningholm och därmed var hans ställning säkrad i Sverige. Han var kunnig, mångsidig och initiativrik. I över 30 år dominerade han musiklivet i Stockholm. Han blev hovkapellmästare, introducerade Glucks verk, skrev själv en mängd operor och var dirigent vid nästan alla större konserter. Då Gustav III år 1773 grundade den svenska Operan var han kungen till stor hjälp. Musiken till invigningsoperan ”Thetis och Pelee” var komponerad av Uttini till text av kungen.
Uttini, som talade en sorts fransk-italienska, livades påtagligt av hovkapellets omdaning till operainstitution. En samtida berättar: ”Han uppeldades av iver att bidraga till den nya inrättnings framgång, han började lägga sig vinn om kännedom om vårt språk, vilket under tjugo års vistande i Sverige aldrig runnit honom tanken. Uttini blev nu en av de nyttigaste och nitfullaste medarbetare.”15
När operahuset vid Gustav Adolfs torg stod färdigt på 1780-talet blev Uttini också där under de första åren en nästan enväldig orkesterledare. Han var medlem av Musikaliska akademien, undervisade prinsessan Sophia Albertina i musik och samarbetade med hennes bror prins Carl, som gav honom pension.
Uttini var en aktiv katolik. Till invigningen av kyrkan i Södra Stadshuset komponerade han en mässa, som framfördes av hela hovkapellet under hans ledning. ”Nästan alltför skön musik” tyckte de närvarande.
Han invaldes i den nygrundade församlingens första kyrkoråd och drömde om en stor katolsk kyrkobyggnad i Stockholm. Någon beundrare av församlingens tyske präst d’Ossery var han inte utan klagade på prästens sätt att sköta liturgin, ekonomin och barnens undervisning. Han vägrade att ställa upp till omval i kyrkorådet om d’Ossery skulle leda församlingen. d’Ossery svarade med att anmäla till kurian att Uttini vår frimurare. Då trädde församlingens andra präst, italienaren Paolo Moretti, till Uttinis försvar och intygade att Uttini och de andra män i församlingen som var frimurare tog del i församlingslivet, mottog kyrkans sakrament och tycktes bevara sin tro. Dessutom var de välsituerade och välsedda personer, en inte oväsentlig aspekt för den fattiga katolska församlingen. 16
Uttini och Rosa Scarlatti hade gift sig i det spanska legationskapellet i Köpenhamn strax innan de bosatte sig i Sverige. Deras två söner växte upp i Stockholm, blev kammarmusiker respektive dansör och hade tydligen ingenting emot att deras barn blev katoliker, för de medgavs katolsk vigsel med varsin svenska i Stockholm på 1780-talet. Sedan Rosa avlidit gifte Uttini på gamla da’r om sig med en ung finländsk sångerska vid Operan, efter vederbörlig dispens till blandäktenskapet och med både katolsk och protestantisk präst närvarande vid vigseln.
Himmelska toner
Bland Uttinis medarbetare fanns många katoliker. I den operatrupp som han medfört till Sverige ingick tenoren Giovanni Croce, som engagerades som hovsångare och musiklärare för både hovfolk och unga sångerskor. Croce avled 1764 och begravdes av den tyske legationsprästen på Jakobs kyrkogård, allmänt prisad som en stor konstnär och en oförvitlig, ädel personlighet. Sångerskan Gaspera Becheroni sammanvigdes med den franska teatertruppens balettmästare Louis Gallodier av en legationspräst med Uttini och hans maka som vittnen. Det av Uttini ledda hovkapellet bestod nästan helt av utlänningar. Violinisten Anton d’Uriot, som ofta lät höra sig på 1760-talet, gifte sig med en i Stockholm född katolsk flicka, dotter till d’Uriots äldre kollega Franz von den Enden. Dennes svenskfödda hustru i andra giftet utvisades efter sin konversion, och upptagandet år 1784 i katolska kyrkan av hustrun till trumpetaren Lorenz Merkel väckte också mycket missnöje. 17
När en son till Uttini döptes år 1790 var Joseph Martin Kraus fadder. Kraus – ”den svenske Mozart” – hade kommit till Stockholm 1778 och efterträtt Uttini som första hovkapellmästare vid Operan. Han tycks inte i övrigt ha tagit del i det katolska församlingslivet men umgicks desto livligare med Kellgren, Thorild och Anna Maria Lenngren. Inte heller begravdes han som de flesta övriga katolikerna på Jakobs kyrkogård utan vid Brunnsviken, under en gravvård med inskriptiönen:
”Här det jordiska av Kraus, det himmelska lever i hans toner.”
En musiker som däremot lät mycket tala om sig i Stockholm också i egenskap av katolik var kompositören och orgelvirtuosen Georg Joseph Vogler. Han anlände 1786, anställd av Gustav III som musiklärare åt kronprinsen och kapellmästare vid kungliga teatern. Nästan omedelbart erbjöd sig Vogler – som var prästvigd – att assistera de katolska prästerna i Stockholm. Det väckte dock anstöt både bland katoliker och lutheraner att Vogler om morgonen firade mässa i den katolska kyrksalen och på kvällen dirigerade balett på teatern, så församlingen såg helst att abbe Vogler höll sina gudstjänster på Drottningholm, ibland i Gustav III:s närvaro. Under några månader 1796 fick han emellertid t.o.m. vikariera som provikarie för katolikerna i Sverige och ledde med iver och kraft kyrkorådets verksamhet. Hans kyrkliga engagemang ledde dock till ytterligare splittring i församlingen och han fick återgå till att endast sköta sin profana tjänst tills han 1799 lämnade Sverige.
Vogler var en energisk orkesterdirigent, musikföreläsare och organisatör. Han visste att göra reklam för sig och hans livfulla orgelkonserter i Stockholms kyrkor – som väckte både förtjusning och förtrytelse – drog fullt hus. Behållningen av konserterna lät han ibland gå till den katolska församlingen, som därigenom blev i stånd att inköpa ett hus vid Nytorget för att använda som skola. En del av sitt arvode för ett orgelbygge i Norrköping avsatte han till inköp av skor och kläder till 70 fattiga barn i församlingen så att de skulle kunna komma till kristendomsundervisning. Den av Vogler komponerade hymnen Hosianna uppfördes första gången år 1795 under en passionskonsert i Klara kyrka.l8
Säg inget till Rom
Gustav III hade liksom sina föräldrar många katoliker i sin tjänst. Franska lektörer underhöll honom med högläsning och tjänstgjorde som bibliotekarier. En lärd och spirituell italienare som genast blev väl mottagen vid hovet var abbé Dominico Michalessi. Honom hade Gustav III mött utomlands 1771 när han var på väg hem för att krönas till kung i Sverige och anställt som sin historieskrivare.
Michalessi medförde Machiavellis Il Principe till Sverige, var förtrogen med antika författare, skrev poesi och han lärde sig – till skillnad från andra utlänningar – snabbt svenska. Han översatte Gustav III:s tal till franska och italienska, vilka försedda med dedikationer tillägnades bl.a. påven Clemens XIV. Till svenska översatte han Glucks Orfeo och han gav riktlinjer för dramatiken och operan. Därtill kom att Michalessi var en charmör och smickrare, preciös, älskvärd och kvick. Kungen såg till att han blev invald i Vetenskapsakademien och Michalessi slog alla med häpnad genom att hålla sitt inträdestal på flytande svenska. Det är ovisst om abbén var prästvigd; han ville dock inte att hans poetiska alster skulle bli kända i kurian – de hyllade ofta protestantismens hjältar. Legationsprästen Dahmen hos österrikiska ambassadören var förfärad. Han rapporterade om skandal till den apostoliske vikarien i Wien medan den franske legationsprästen Honquet, som själv skrev poesi, gärna tog emot Michalessi. Gustav III var förtjust och beklagade sig i ett brev till Frankrike: ”La religion qui est etablie dans mon pays me defende de le recompenser comme je voudrais.”19
Under hemresa från besök hos en greve i Östergötland förkylde Michalessi sig och han dog kort därefter i Stockholm, efter endast 1 1/2 års vistelse i Sverige. Sorgen var stor, Bellman tillägnade honom sin dikt ”Bästa vän mitt hjärta känner” och riksrådet Anders Johan von Höpken beklagade hans död: ”Hans vett, lärdom, hans svenska hjärta … Hade han levat så hade våra svenska lärde blivit på mycket fördelaktigt sätt bekante uti Italien.” 20 Abbe Honquet hyllade honom med ett latinskt poem och begravde honom på Jakobs kyrkogård. Några år senare restes där en pyramidliknande gravsten – nu placerad mitt på kyrkogården – av, enligt inskriften, ”de sörjande vännerna greve A.J. von Höpken och greve Car. Fr. Scheffer”.
Jämfört med de svenska vännernas klagosånger är anteckningen om Michalessi i legationsprästens begravningsbok mager: ”En främling som vistades här en tid.”
Bibliskt skuggspel
Under sin vistelse i Rom 1783-84 träffade Gustav III den franske konstnären Louis Jean Desprez. Denne fick som första uppdrag att måla en tavla över den historiska juldagsmässan i Peterskyrkan år 1783, då påven Pius VI celebrerade i närvaro av den svenske kungen och den österrikiske kejsajen. Desprez avbildade båda monarkerna på knä men ålades att ändra sin skiss så på den slutliga tavlan står Sveriges protestantiske konung upprätt.
Desprez åtog sig att utföra dekorationer till det nyuppförda operahuset i Stockholm och blev i det arbetet umgängesvän till Vogler. Han anlitades av Gustav 111 och senare av Gustav IV Adolf till så många andra arbeten att han aldrig återvände till sitt hemland. I Sverige blev han en av den gustavianska tidens mest kända konstnärer och efterträdde Louis Masreliez som direktör för Konstakademien.
Desprez var en temperamentsfull person, med tilltrasslade äktenskapsförhållanden och ständigt dålig ekonomi. Bekanta är Sergels teckningar av Desprez, ”brydd och utan penningar”, och av Desprez’ och Bellmans förlikning efter en träta vid punchbålen genom provikarien Morettis förmedling.
Moretti var Desprez’ förtrogne och till honom tog han – eljest van att gyckla med prästerskapet – sin tillflykt i både glädje och sorg. Det gav Moretti uppslaget att anlita sin föga kyrksamme vän till den katolska församlingens bästa. Moretti behövde bilder till barnens religionsundervisning. Han övertalade Desprez att göra silhuettartade tavlor med motiv från gamla och nya testamentet. Tavlorna – inte mindre än 168 stycken – spändes upp i ramar och belystes bakifrån. Detta ”bibliska skuggspel” blev en stor attraktion i Stockholm. Varje år under jultiden fr.o.m. år 1803 visades tavlorna – jämte en julkrubba – för allmänheten i det katolska barnhemmet, som först var inhyst i en lägenhet vid Stora Glasbruksgatan och senare i ett hus vid Götgatan mittemot Södra Stadshuset. Desprez’ transparenttavlor ökade alltså bibelkunnigheten inte bara bland katolikerna och gav församlingen en välbehövlig intäkt genom inträdesbiljetterna. Krubban och det bibliska skuggspelet förblev ett traditionellt julnöje för stockholmarna också sedan katolikerna fått egen kyrka vid Norra Smedjegatan. Vissa dagar uppgick besökarnas antal till över 1000 och många skolklasser fördes dit. Det bibliska skuggspelet fortsatte att visas ända till på 1840-talet. 21
Då var Desprez för länge sedan död. Han avled i misär 1804 och begravdes på Jakobs kyrkogård av sin vän Moretti.
Noter
1) Dop-, vigsel- och dödböcker i S:ta Eugenia församlings arkiv, Stockholm. Böckerna finns mikrofilmade hos Stockholms Stadsarkiv, beteckning AB 1540.
2) Slottsbyggnadsdeputationens protokoll den 29 november 1749, I: 4,
Slottsarkivet.
3) Slottsbyggnadsdeputationens protokoll den 20 mars 1751.
4) Andreas Lindblom, Jacques-Philippe Bouchardon och de franska bildhuggarna vid Stockholms slott under rokokotiden, 1924.
5) Stockholms Slotts historia III, red. av Martin Olsson, s. 16.
6) Kopia ur vigselbok, Gesandtschaftsarchiv Stockholm, Fasz 44, Haus-, Hof and Staatsarchiv, Wien.
7) ”För öronbiktens skull”, Signum nr 1/1987 s. 12.
8) Slottsbyggnadsdeputationen serie II: 19, Slottsarkivet.
9) Historisk tidskrift 1904 s. 65 ff; Arne Palmqvist, ”Die römischkatholische Kirche in Schweden nach 1781” I, s. 171 ff.
10) Gunnar Bolin i Minnesskriften S:t Jacob 1643-1943, s. 234 ff. Wollin, ”Desprez i Sverige”, 1936 s. 244 ff S:ta Eugenia kyrka
11) Korrespondens mellan apostol. vikarien Gondola och legationspräster i Stockholm 1763–1773, Staatenabteilung Schweden, Karton 54, HHS Wien.
12) Lars von Engeström, Minnen s. 33.
13) Dagmar Anckarsvärd i Sankt Eriks årsbok 1933 och 1937.
14) Svensk tidskrift för musikforskning 1922 s. 32, 1931 s. 5 och 1963 s. 33.
15) Norlind, Kungl Hovkapellets historia 1926 s. 94.
16) Palmgvist s. 228, 233 ff.
17) Palmqvist s. 191 ff.
18) Svensk tidskrift för musikforskning 1932 s. 50.
19) Agne Beijer, ”Abbe Domenico Michalessi”, Samlaren 1920, s. 111.
20) Anders Johan Höpken, Skrifter 1890.
21) Arthur Sjögren, Ur anteckningsboken, 1921 s. 11 ff; Nils G 1837–1937 s. 70.