Det berättas om G. K. Chesterton att han en gång gick in i en katolsk kyrka i London i väntan på ett tåg. En mässa började firas, men eftersom han visste att han måste gå före kommunionen stannade han kvar längst ner i kyrkan. En något beskäftig vaktmästare försökte flera gånger få Chesterton att gå längre fram i kyrkan och blev till sist avsnäst med ett ”Go to hell” ”Ursäkta, Sir”, blev svaret, ”jag visste inte att ni var katolik”.
Bortsett från den lilla anekdotens måhända inte helt bergfasta förankring i den historiska verkligheten, så säger den oss mycket om människan Gilbert Keith Chesterton: en eruptiv vulkan av aforismer och paradoxer, ofta roande, ännu oftare förargande. På foton är han alldeles förbluffande lik Jan Myrdal, och till temperament och produktivitet verkar de vara varandras tvillingbröder. Men visst finns det skillnader, och ingen kan gärna beskylla Jan Myrdal för att vara vad Chesterton var med sådan bravur: katolsk lekmannaapologet. I Sverige är han mest om inte enbart känd för att vara upphovsman till detektivböckerna med den klurige fader Brown som huvudperson. Det finns förvisso mycket teologi också i dessa böcker, men vi får inte för deras skull glömma bort allt annat som Chesterton har skrivit. Fredestad förlag har ny förtjänstfullt givit ut en ny upplaga av Sven Stolpes översättning av Chestertons bok om Thomas av Aquino (första svenska upplaga 1948).
Vad denna bok än må kallas, så inte är det en vetenskaplig eller ens populärvetenskaplig framställning av den helige Thomas’ liv och verk. Det är mycket viktigt att göra detta klart för sig innan man börjar läsningen.
Måhända hade detta bort framhållas i ett företal; nu finns det en kort efterskrift av Sven Stolpe, där det framhålls att boken är ett spirituellt och originellt arbete, men skrivet av en amatör och innehållande flera felaktigheter och orimliga påståenden, särskilt i sin första version. Översättaren tycks ha arbetat efter en selektiv princip och i huvudsak utgått från senare versioner och bearbetningar. Att det likväl är Chestertons mycket karakteristiska stil som möter på varje sida är tydligt. Chesterton skrev sin bok under den thomistiska filosofins och teologins verkliga glanstid. Påven Leo XIII hade i encyklikan Pastor aeternus (1879) fastslagit Thomas’ förblivande auktoritet, och på kontinenten var tänkare som Etienne Gilson och Jacques Maritain i full färd med att sprida kunskap om Aquinatens verk. Detta förklarar den något ”triumfalistiska” tonen hos Chesterton: Thomas har givit oss den enda rätta filosofin, och den mänskliga tankeverksamhet som inte går i hans efterföljd är i bästa fall onödig och i värsta fall helt fel.
Framställningen överflödar av tvärsäkra påståenden och svepande omdömen. Ofta får de en förnäm aforistisk form och man anar en djup sanning bakom den utmanande formuleringen, t.ex. när det heter att de flesta moderna kristna lever på tradition, där medeltida kristna levde på logik och förnuft. Det låter sig sägas, men i en viss mening måste väl alla kristna leva på traditionen och det kan inte gärna hävdas, att alla – eller ens de flesta – medeltida kristna levde på logik och förnuft, en kost som nog varit för mager även för den frodige Chesterton. Över huvud hade man önskat sig mer av nyanser i framställningen, nu är det mesta antingen svart eller vitt. Men det skall omedelbart tilläggas, att många av utsagorna är både träffande och sanna, och det överser man gärna med en något utmanande formulering.
Bristen på nyanser gör sig särskilt märkbar då Chesterton skall anställa jämförelser. Boken inleds med en jämförelse mellan Fransiscus och Thomas och den får sägas vara tämligen balanserad. Värre är det med bokens avslutning, där författaren blickar in i tiden efter Thomas och jämför denne med Martin Luther. Om en lundensisk doktorsavhandling på 1940-talet heter det i en recension: ”Sidorna om Luther äro, i den mån de ha en begriplig mening, helt felaktiga.” Så illa är det inte med Chesterton, och det är naturligtvis hopplöst att på några sidor jämföra två giganter från den kristna idéhistorien. Men det får väl ändå anses vara en – t.o.m. i England – otillbörlig förenkling av fakta, att karakterisera Luthers (enligt Chesterton ”tydligt sjuka”) teologi på följande sätt: ”Människan kunde inte säga någonting till Gud, ingenting om Gud, utom ett nästan oartikulerat skrik eller rop på nåd och på Kristi övernaturliga stöd; detta i en värld där alla naturliga fenomen var alldeles meningslösa.” Vad författaren vill ha sagt med denna tirad är förmodligen, att Luther och lutherdomen som regel varit ointresserad av problematiken tro-vetande. Detta är en riktig och viktig iakttagelse. Den subtila avvägningen mellan ratio och revelatio i Thomas’ Summa letar man förgäves efter hos Luther, och apologetiken har ända in i våra dagar varit svårt försummad i den lutherska traditionen. Sven Stolpes svenska är som Chestertons engelska: kraftfull och ledig. När en nyutgåva skulle ske, hade man kunnat ändra ett par mindre lyckade ordval. Vi talar numera inte gärna om ”muhammedaner”, än mindre om ”muselmaner”.
I slutraderna karakteriserar författaren sin bok som ”en mycket lätt och amatörmässig produkt”. Det är ett omdöme man skulle kunna instämma i, om nämligen ”amatör” här fattas i sin ursprungliga betydelse av ”älskare”. Att Chesterton älskade doctor angelicus, därom kan inget tvivel råda. I denna bok har han rest ett äreminne över den helige Thomas. Den kan läsas med mycket stor behållning, bara man tar den för vad den är: en kärleksförklaring. Sådana behöver inte tyngas av stor beläsenhet och kritiskt avvägda omdömen – de är avsedda att tas emot.