Det måste betecknas som en betydande kulturgärning att förlaget Atlantis vågat ge ut Boethius Filosofins tröst på svenska. Boken har översatts, säkert under åtskillig möda, från latinet av Bertil Cavallin. Denne har likaså försett arbetet med en förtjänstfull inledning liksom kommentar och fördjupande litteraturförslag. Att en bok som beundrats och debatterats i Europa under närmare 1500 år nu ikläds svensk språkdräkt måste hälsas med tillfredsställelse. Vem var då denne Boethius och vilket budskap ville han förmedla genom sin De consolatione Philosophiae?
Den siste romaren och den förste skolastikern
Anicius Manlius Severinus Boethius levde under en omvälvande tid, men med stolta anor som medlem av en familj som tillhört den romerska nobiliteten sedan 100-talet f. Kr. Flera släktingar hade under den senare kejsartiden uppnått några av rikets främsta poster. Boethius föddes ca 480 e. Kr. mitt under folkvandringstidens kaos. Politiskt hade den västra delen av det romerska imperiet brakat sönder och samman. Kejsaren fanns i öst, med säte i Konstantinopel. Denne härskade också formellt över de västra delarna av riket, men i praktiken styrdes dessa av de invaderande folkslagen. Över norra Italien rådde från 493 den östgotiske kungen Theoderik, med sitt hov förlagt till Ravenna. Denne kom att spela en ödesmättad roll för tillkomsten av Filosofins tröst, men mera därom senare. Också på ett idemässigt plan levde Boethius i en övergångstid. Kyrkan hade på kejsar Konstantins tid nått en etablerad ställning i det romerska imperiet, från 416 kunde endast döpta inneha statliga ämbeten. Boethius familj hade sedan lång tid bekänt sig till kristendomen. Även Boethius markerade tydligt sin inställning till tron genom en serie teologiska skrifter. Odiskutabelt äkta är De trinitate (Om treenigheten) och Contra Eutychen et Nestorium (Mot Eutyches och Nestorius), sannolikt äkta är De fide catholica (Om den katolska tron). Men Boethius var också i ett annat avseende en gränsmänniska – han hade fått del av en omfattande kunskap i det grekiska och romerska kulturarvet. Enligt vissa uppgifter skall han ha tillbringat långa studieår i skolorna i Athen. Boethius insåg vikten av att klä det grekiska arvet i latinsk dräkt. Men med denna jättelika uppgift brådskade det. Den politiska osäkerheten utgjorde ingen gynnsam miljö för studier. Kunskaperna i grekiska var i utdöende, få var skickade att utföra detta överföringsarbete. Det ligger något storslaget i Boethius insikt att denna väldiga uppgift måste utföras, och kunde utföras, av honom själv.
Boethius inledde sin förmedlarverksamhet genom att översätta och kommentera en del grekiska verk –en ström av böcker i geometri, musik, mekanik, astronomi, aritmetik, logik och filosofi nådde de latinska läsarna. Efter dessa inledande manövrar närmade han sig hjärtat i den antika bildningen. Han ämnade översätta Platons och Aristoteles samlade produktion till latin, därtill med kommentarer och inledningar. Boethius som stod i den nvplatonska traditionen menade att Platon och Aristoteles i grunden delade samma verklighetsuppfattning. Det var hans uttalade vilja – klart formulerad av Boethius i den andra kommentaren till Aristoteles De interpretatione – att påvisa harmonin mellan de båda filosoferna. Den grundläggande enheten mellan dessa båda var ett odiskutabelt antagande bland senantikens nyplatonister, baserat på att särskilt vissa yttranden av Aristoteles ryckts ur sin ursprungliga kontext. Hade Boethius lyckats i sitt uppsåt att delge väst hela Aristoteles och hela Platon hade det säkert lett till en något annorlunda syn på enheten mellan de båda tänkarna. Vad som nu istället skedde var att Boethius skänkte medeltiden uppfattningen att de båda grekiska filosoferna så att säga utgjorde två sidor av samma mynt: Aristoteles representerade logiken och Platon metafysiken. Men om den medeltida läsaren inte fick skillnaden mellan de båda filosoferna helt klart för sig, så fick denne dock en filosofisk begreppsapparat på latin och en grundläggande kännedom om antik filosofi. Fördjupad kunskap skulle komma genom de Aristoteles- och Platonöversättningar och kommentarer som blev tillgängliga under 11- och 1200-talet, och som blev en viktig impetus-effekt för framväxten av högmedeltidens universitetskultur och dess fördjupade skolastiska arbetsmetod.
Boethius stod onekligen i ett gränsland. Han var romare, tillika romersk konsul, gift med en dotter till senatens ordförande. Senaten fanns alltså kvar, även om den inte längre fyllde någon egentlig politisk funktion, men glansen från ett ärefyllt förflutet bestod. Att erövra ett konsulat var ett tecken på framgång och inflytande i samhället. Men Boethius tillhörde också den begynnande medeltiden. Han var katolik. Han skänkte en filosofisk syntax åt den sakta framspirande kris= tet-västerländska civilisationen. Inte utan orsak har han betecknats som ”den siste romaren och den förste skolastikern”. Visserligen är benämningen tämligen ny. Det första ledet i satsen kan hänföras till Gibbon som i sitt verk The Decline and Fall of the Roman Empire skriver: ”Senatorn Boethius var den siste romare som Cato eller Tullius skulle ha erkänt som landsman.” Med epitetet ”den förste skolastikern” begåvades han av en forskare vid 1800-talets slut. De båda satserna sammanfogade utsäger dock något träffande om Boethius som en man mellan två världar.
Kanske hade den medeltida (och nyare) tidens idéhistoria skrivits på ett annat sätt om Boethius lyckats slutföra sitt förmedlararbete. Nu blev det inte så, istället hamnade denne i fängelse, troligen i Pavia. Den direkta orsaken till detta var att Boethius, som nu i början av 520-talet var Theoderiks närmaste rådgivare, hade sökt skydda en senatskollega för anklagelser om konspiration mot staten. Ett djupare skäl till fängslandet låg i tidens religiösa spänningar. Så länge Theoderik kunde lita på att de inflytelserika katolska familjerna uppfattade den byzantinska kyrkopolitiken som ett hot, var de ett stöd för det östgotiska rikets självständighet. Men om meningsskillnaderna mellan katolikerna i öst och väst minskade kunde det leda till att den östromerske kejsaren också realiter kunde återta sina italienska besittningar. Den nyvalde påven Johannes I kämpade för kyrkans enhet (och i det fördolda kanske också för rikets?), och schismen mellan öst och väst syntes nu bilagd. I öst hade man tillika börjat förfölja den arianska heresin – en religionsform som Theoderik och hans östgoter bekände sig till. Kungen bör ha känt sin ställning hotad av denna nyvunna katolska enighet. Kunde han längre lita på sina närmaste rådgivare? Det är sannolikt detta förlopp som leder fram till Boethius fängslande och avrättning någon gång under 524–526, årtalen är osäkra. Det var en man vid en ny gräns, den mellan liv och död, som författade Filosofins tröst. Vilket är då det budskap som den dödsdömde ville delge världen?
Att söka det högsta goda
I cellens mörker besöks fången av den personifierade Filosofin, i en ädel kvinnas gestalt. Inför henne kan den dömde förklara sin oskuld och beklaga sitt bittra öde. Efter det att han utförligt skildrat sin version av det händelseförlopp som ledde till gripandet kan Visheten inleda sitt tröstearbete. Det gällde att få fången att se klart. Lyckan är inget beständigt: rikedom, ära, makt och njutning är något flyktigt. Den vise förankrar inte sitt jag i något så tillfälligt och växlande. I själva verket är längtan efter lycka något vida djupare och viktigare än jordisk tillfredsställelse. Så leder fru Filosofi i bevis att endast det högsta goda kan vara målet för vår längtan, och det högsta goda är Gud. Den som genomskådat tillvarons dimmor, den som under livet vunnit insikt, kan inför mötet med döden känna lugn och tillförsikt: Filosofins tröst består av både prosa och lyrik, i diktens form summeras ofta viktiga resonemang. Så kan några rader ur en längre dikt få sammanfatta det hittills sagda:
”Dig gäller också:
vill du med insikt
sanningen skåda,
finna den rätta
vägen till målet –
glädjen fördriv, för-
driv också fruktan,
bortjaga hoppet,
avlägsna smärtan!
Själen är skumögd,
bunden i fjättrar,
när dessa härskar.”
Boethius bygger sitt resonemang på nyplatonskt och stoiskt allmängods (Seneca, Plutarkos, Macrobius). Ondskan tycks så ofta segra, men den vise anser att ondskan är något tillfälligt, egentligen något skenbart, ett icke-vara. I botten ligger tankar som Platon presenterar i Gorgias, men i Filosofins tröst utförda på ett egensinnigt sätt av Boethius. Detta synsätt kom att bli av stor betydelse för senare medeltida analyser av ondskans väsen.
Men den kylslaget stoiska livsattityden säger långt ifrån allt om Boethius tänkande. Det finns ett påfallande drag av längtan och värme, av bön och mystik i Filosofins tröst – det kan t.ex. nämnas att en mystiker som mäster Eckhart var djupt inspirerad av Boethius. Låt oss exemplifiera med ytterligare några rader ur en dikt:
”Låt, o fader, min ande nå upp till din heliga boning,
låt mig få skåda all godhetens källa och låt mig få åter
ljuset och blicka mot dig med själens öppnade ögon!
Skingra jordiska dimmor och allt som tynger oss här och
stråla i all din härlighets glans, ty ljuset är du, och
du är frid och ro för de fromma. Vårt mål är att se dig,
början är du, du bär och leder, är vägen och målet.”
Men De Consolatione är först och främst en djup och allvarlig närkamp med de stora och svåra frågorna: försynen, ödet, slumpen, viljans frihet och Guds förkunskap behandlas ingående. Teodicéproblemet berörs (”Om det finns en gud, varifrån kommer det onda? Varifrån kommer det goda, om det inte finns någon?”).
För den mindre djupsinnige läsaren kan boken också avnjutas på ett annat plan. Den är full av antik mytologi, men också av klarsynta naturobservationer. Kanske inte utan en glimt i ögat diktade Boethius:
”I hur skilda gestalter går över jorden djurens arter?
Somliga är av ofantlig storlek och sopar damm från marken,
ständigt gör de med sina bukar i marken långa fåror.”
Lika lite som hos Platon kan man hos Boethius skönja det förakt för det materiella som många av platonismens vedersakare så gärna velat finna i denna riktning. Man anar att stämpeln ”dualism” skulle väckt protester hos dem båda. Är inte den platonska verklighetstolkningen i grunden monistisk? Världen må vara ett återsken av den gudomliga urbilden, men allt i skapelsen hålls samman av den gudomliga kärlekens kraft. Endast människan av allt skapat kan, enligt Boethius, värja sig för att låta sig styras av kärleken. Tanken att världsalltet sammanhålls av den gudomliga kärleken var en bestående tanke under hela medeltiden fram till dess att en mer mekanistisk världsuppfattning under senmedeltid och begynnande modern tid vann insteg i tänkandet. Om denna kärlek skriver Boethius:
”Kärlek styr denna tingens följd,
härskar både på hav och jord,
har i himlen också makt.
Om den släpper sitt fasta grepp,
skulle allt som i endräkt hålls
föra ständiga, bittra krig,
skulle det som tillsammans nu
driver allt i sitt sköna lopp
krossa världsalltets fasta form.
Kärlek håller all världens folk
i förbund som har helig kraft,
knyter samman i äktenskap
dem som älskar med kärlek ren.
Kärlek ger också vänskap lag,
bud att följa för trogen vän.
O, du lyckliga människoätt,
fick blott kärleken styra dig,
så som himmelen styrs av den!”
Det har förvånat läsare av Filosofins tröst – ända från tidig medeltid – att Boethius i sitt andliga testamente inte med ett ord berör den katolska tron. Man kan fråga: övergav Boethius kristendomen inför mötet med döden? Varför denna tystnad?
Hedning eller helgon?
Efter Boethius grymma död – enligt en uppgift spändes ett rep runt hans huvud som sedan drogs åt tills hans ögon trängde ur hålorna, därefter förbarmade man sig och klubbade honom till döds – kom han att betraktas som en katolsk martyr som givit sitt liv i kamp mot den arianska heresin. Det ryktades till och med om att under skett vid hans grav. Under upplysningstiden kom många att i Boethius se den ädle filosofens drag, den som förkastat kristendomens förment vidskepliga världsbild. Inte minst Gibbon gav uttryck åt ett dylikt betraktelsesätt genom sitt framhävande av Boethius som ”en siste romaren”. Historien har således i sin syn på Boethius pendlat mellan de två extremerna hedning-helgon. Den moderna forskningen brukar nalkas problematiken utifrån en annan utgångspunkt. Det framhålls ofta att Boethius i tidigare arbeten uttryckligen bekänt sig till kyrkans tro. Nu var ämnet filosofins tröst, hans uppgift var således att med logikens hjälp föra läsaren mot trons tröskel. Det kan också nämnas att hans situation i fängelset knappast skulle ha förbättrats om han givit uttryck för en icke-ariansk kristologi, vilket väl varit naturligt om han skrivit om uppenbarelsen. Vidare kan noteras att den nyplatonism som Boethius omfattar är rensad från alla inslag som skulle kunna strida mot kyrkans tro (världen är skapad, historien har ett mål, Gud omnämns som ”fader”, bönens betydelse lyfts fram, den ”gudomliga nåden” omnämns, dygdens belöning, syndens straff och det eviga livet betonas etc.).
Men ändå är avsaknaden av direkta tecken på tro lätt förbryllande. Det kan bara konstateras att det inte går att avgöra med vilken fromhet Boethius mötte döden. Däremot går det att tacksamt notera att Boethius lyft fram och ärligt brottats med de eviga och svåra frågorna om livets mening, människans väsen, den sanna kärleken, lidandets problematik och Guds existens.
Det kan erkännas att säkert inte många idag i en liknande belägenhet som Boethius skulle finna tröst i en så svårsmält och teoretisk utläggning. Men var och en som under mer normala betingelser vill få inspiration till att nalkas de stora frågorna kan säkert få hjälp av Filosofins tröst.
Den text som ligger till grund för Bertil Cavallins översättning av Boethius är Büchner, Boethius: Philisophiae Consolationis libri quinque, 19773. Den som vill ha den latinska texten med parallell översättning kan gå till Boethius, Trost der Philosophy, Ernst Gegenschatz & Olof Gigon (Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1984) med en grundlig inledning av Gigon och rika kommentarer.
I Loeb Classical Library finns latinsk och engelsk text (översättningen är en med lätt hand reviderad 1600-talsöversättning): H. F. Stewart & E. K. Rand: Boethius, The theological tractates, with an English translation. The Consolation of philosophy, with the English translation of ”I.T.” (1609), 1918.
En mycket läsvärd översättning finns i Penguin Classics: Boethius, The Consolation of Philosophy, V. E. Watts, 1969, med fin inledning. För skandinavisk publik har Consolatio varit tillgänglig i en utomordentlig norsk översättning: Boethius, Filosofiens trøst, av Egil Kraggerud, 1981 (i den förträffliga serien Thorleif Dahls Kulturbibliotek). Där finns en mycket lärorik och föredömligt klar inledning och upplysande kommentarer.