Vad kyrkan lär är en sak; vad folk gör, en annan sak. Officiellt här i landet är Gamla testamentets deuterokanoniska böcker – Visheten, Jesus Syrak och andra – av mindre värde. Luthers ord är väl kända: ”Det är böcker, som inte anses likvärdiga med den heliga Skrift, men ändå är nyttiga och goda att läsa.” Inte desto mindre räknas de bland de populäraste bibelböckerna under den relativt korta tid – cirka 75 år – under vilken bibeln lästes inom breda kretsar av befolkningen. Detta, som hävdas av våra historiker, illustreras bland annat i Sara Lidmans västerbottniska svit. Litteraturvetare å sin sida framhåller att de deuterokanoniska böckerna (eller ”apokryferna” som de mindre lyckat kallas) också har spelat en stor roll för äldre diktare, Bellman och andra. Kyrkan och folket har alltså ofta gått skilda vägar.
Vi stöter på en lika förbryllande diskrepans mellan lära och praxis i våra dagar. Man förenklar knappast när man säger att lutherska kyrkan inte sätter Gamla testamentet särskilt högt, antingen detta beror på förenklande schabloner (lag och nåd, lag och evangelium, bokstav kontra ande) eller på någon annan orsak. Inte desto mindre är det GT som i dag läses flitigast, åtminstone av skönlitterära författare. Man skulle förvänta sig att den nya översättningen av NT, utgiven år 1981, skulle ha lockat dem att välja nytestamentliga motiv. Men så är inte fallet. Bland de böcker som kommit ut efteråt finner man företrädesvis böcker av följande typ: Erik Beckmans Katt och Sten. En mosebok (1984) och Stig Claessons De tio budorden, från samma år. I Sven Delblancs nyare romaner (inte minst i hans senaste, Moria land, från 1987) lika mycket som i de äldre anknyts det hellre till GT än till NT. Och de flesta gestalter, som fångat författares intresse och givit namn åt deras verk, är gammaltestamentliga: Batseba, Eva, Haman, Isebel, Jakob, Kain, Lilith, Noa, Simson m.m. På vad grundar sig detta företräde?
Litterära förtjänster
Vi får åtminstone ett svar, bland flera tänkbara, hos Bengt Anderberg. Upprepade gånger presenterar han sig som ateist eller som hedning. Ändå är han en flitig läsare av GT och av judisk litteratur. Han har till och med studerat hebreiska för att bättre kunna penetrera texterna. Mer än någon annan författare teoretiserar han och motiverar sin prioritering av GT.
I hans senaste bok: En förtrollad värld (1986), en samling betraktelser och essäer, ingår en svit på fjorton ”bibelstudier”. Som motto till dessa fria kommentarer har han valt ett uttalande av Nietzsche, som säger mycket om hans egen position: ”Att ha klistrat ihop Nya Testamentet med det Gamla och kallat produkten bibeln – ’Boken i sig’, det är kanske den fräckaste förbrytelse mot anden som det litterära Europa har på sitt samvete.”
Samma år gav Anderberg ut Ur Gamla Testamentet, i en serie klassiker för ungdom. Det heter i inledningen: ”Inte minst för den sakens skull (judafolkets sammanhållning tack vare Tora) bör man känna till Gamla Testamentet. Och man bör läsa det som det är, inte som något bihang till det Nya. Det förhåller sig tvärtom, Nya Testamentet är ett – litterärt mycket undermåligt – bihang till det Gamla. Kristendomen är en utväxt på judendomen, och ganska fräcka är dess evinnerliga försök att reducera GT till en samling profetior om dess Messias, Jesus, och hans ”nya förbund”.
Anderberg gör alltså ingen hemlighet av att han föredrar GT framför NT. Redan i sin inledning till Författarnas Litteraturhistoria (1977) hade han skrivit: ”Nya Testamentet har knappt någonting att ge en hedning, där behövs tro för att höja bokstäverna ur stoftet. Men Gamla Testamentet är desto rikare: historia och sagor, visdom och poesi, dårskap, humor och tragik, en värld av dikt och bilder.” Här ger Anderberg ett klart besked om vad han söker, finner och uppskattar i bibeln. Han och andra – exempelvis Karl Vennberg – faller för dess litterära förtjänster. De gläds åt dess poetiska prakt och episka överdåd. De finner i den en outtömlig språklig guldgruva. Kanske också något annat.
Allmänmänsklig erfarenhet
Med eller utan hjälp av dator skulle en statistiker kunna ge oss exakta siffror om de texter som ofta citeras i dagens litteratur. Även utan sådana tekniska hjälpmedel vågar jag, efter 25 år av iakttagelser, fastslå att de oftast citerade bibelböckerna är Höga Visan, Predikaren och Job. Vad betyder detta?
För det första kan man notera att åtminstone två av dem inte är oproblematiska, ur kanonicitetens synvinkel. Judarna har nämligen länge tvekat att införliva Höga Visan och Predikaren i skrifternas kanon. För det andra är det uppenbart att alla tre lånar sig till en rent mänsklig tolkning. De oftast citerade bibelböckerna är således marginella i ett och annat avseende. Som bekant är Höga Visan en hänförd och sensuell lovsång till kärleken mellan man och kvinna. Av lättförståeliga skäl räknas detta stycke erotik bland de ”läsbara” texter som skolpojkar rekommenderar åt varandra. Men just denna realism har besvärat fromma läsare. I syfte att ”rädda” denna kärlekslyrik tolkade judarna den allegoriskt, som en skildring av förhållandet mellan Jahve och Israel. De kristna i sin tur har tolkat den allegoriskt – brudgummen är Kristus och bruden är kyrkan eller den enskilde troende. Ändå kan Höga Visan läsas som en rent profan dikt, genomsyrad av frisk sinnlighet. Så läses den i dag inom litterära kretsar.
Bland de bibliska författarna är Predikaren den mest illusionslöse. För honom är tillvaron slagen i stycken, och bitarna går inte att passa ihop till ett mönster. Det säger sig självt att hans mörka livsvisdom väl överensstämmer med vår tids pressimism. Den kan inte annat än tilltala nutida skeptiker. Också Job attraherar dem. Som vi vet var han någon som brottades med det ondas problem och inte tvekade att träta med Vår Herre – en dubbel merit i våra författares ögon. Värt att notera är att de hos honom mer fäster sig vid den olycklige himlastormande hädaren än vid den exemplariskt fromme man som till sist förstummas inför Guds mysterium. Ännu en gång har man således opererat bort det strikt religiösa inslaget i ett bibliskt verk.
Allt i allt – det ser ut som om merparten av våra kulturpersonligheter inte läste GT för att lära sig något nytt, ännu mindre för att i det finna en norm för lära och liv, utan i stället för att känna igen den livsfilosofi de redan antagit och få den illustrerad i äldre litteratur. Men deras intresse kan vila på ytterligare en grund.
Myternas öppenhet
Bland de ting som Anderberg, i det ovan citerade uttalandet, säger sig uppskatta i GT räknar han ”historia och sagor”. Hans uppskattning av sagor kan med fördel belysas av en allmän företeelse. Sedan drygt ett decennium inträffar något som ibland kallas en svängning från realism till fantasi. Barn- och ungdomsböcker har alltid varit fantasifulla. Talande djur, osynlighetskappor har från början hört till deras rekvisita, och magiska föremål att söka samt resor i tiden har alltid hört till deras älsklingsmotiv. Verkligen överraskande däremot är den plats som magiska händelser och ”mystiska” gestalter numera också intar i böcker skrivna för vuxna. Fantasin tar revansch på realismens verkliga eller påstådda förtryck. Och detta, inte bara i sagor eller i absurdistiska berättelser och vilda farser, där de har sin givna plats, utan också i fula naturalistiska romaner.
På sistone tar sig behovet av fantasteri nya uttryck. Sedan början av 80-talet intar myter en ledande plats i mångas medvetande. Om detta vittnar både konst och litteratur. Just i detta perspektiv får det nyvakna intresset för GT sin rätta belysning. Vid sidan av några få historiska böcker rymmer det ju en mängd folkliga sagor och berättelser, det må sedan vara om Bileams talande åsninna eller om Josua som fick solen att stå stilla.
Man bör också räkna med en annan egenart hos myterna. Trots sin suveränt enkla form är de mångtydiga. Denna mångtydighet är en orsak till att de har tolkats och varierats olika, århundrade efter århundrade. Så sker också i våra dagar, ja mer än någonsin. Kännetecknande för den allra senaste tiden är ju en större frihet i hanteringen av det gamla sagomaterialet. Detta gäller inte minst gammaltestamentliga motiv, som ofta betraktas som myter bland många andra. Också de är ”öppna” och lånar sig därför till nytolkningar, ibland vilda omtolkningar.