”Alltet speglar Skaparens skönhet”

”Inte alla vet att en meridian sträcker sig tvärs över Petersplatsen i Rom”, sade Benedictus XVI i ett tal vid angelusringningen klockan 12 söndagen den 21 december 2008. Vid denna timme kastade obelisken den längsta skuggan under hela året. Det var vintersolståndet som påven tog till förevändning för att hälsa alla som på ena eller andra sättet skulle delta i de många festligheterna under Astronomins år 2009, festligheter som har anordnats 400 år efter det att Galileo Galilei gjorde sina första iakttagelser av himlen. Om detta och om hur man samtidigt kan vara präst och vetenskapsman talade Paul Badde med ledaren för Vatikanens astronomiska observatorium i Castel Gondolfo, jesuitpater José Gabriel Funes.

Varför har Vatikanen ett atronomiskt observatorium?

Vid tiden för det första millennieskiftet undervisade påven Silvester II själv i astronomi. Kyrkans officiella intresse för astronomi daterar sig emellertid bäst och tydligast till år 1582, när påven Gregorius XIII ville reformera kalendern för att åstadkomma samförstånd om tidpunkten för påsken. Han tillsatte en kommission av matematiker och astronomer som skulle lösa problemet. År 1891 ville påven Leo XIII med observatoriet visa den sekulära världen att kyrkan inte ställer sig avvisande till vetenskapen utan tvärtom skattar den högt.

Vad letar då Vatikanens astronomer efter i universum?

Vi undersöker allesammans olika saker. Några är specialister på vårt solsystem, andra arbetar hellre med att undersöka vår mycket vackra samling av meteoriter. Ytterligare ett annat område är att utforska stjärnorna i Vintergatan, alltså vår galax, som bara är en bland 100 miljarder galaxer.

100 miljarder?

Ja, skulle man dividera alla galaxers antal med antalet av alla invånare på jorden så skulle varje människa studera 15 galaxer. Var och en av dessa galaxer består av miljarder stjärnor, av gas, stoft och mörk materia. Jag studerar galaxer som ligger nära – sådana som inte ligger längre bort än 100 miljoner ljusår. En annan av oss studerar kosmologi, vilket innefattar teorin om Big Bang och universums ursprung. Andra kolleger diskuterar möjligheten av att det finns flera universum i stället för ett enda. Därför talar man nu redan om multiuniversum, alltså om obegränsade antal universum.

Men är inte er verksamhet som vetenskapsman i astronomi oförenlig med er kristna tro på en personlig Skapargud?

Nej, jag är präst och astronom på samma gång. Min kallelse som jesuit består tvärtom i denna dubbla kallelse, nämligen att vara både präst och vetenskapsman.

Men när ni skådar in i världsalltets djup genom teleskopet, är det inte då nästan omöjligt att som vetenskapsman hålla fast vid tron att en person skall ha skapat allt detta?

Ja, tillvaron är förunderlig. Titta nu bara på min julkrubba. Gud har blivit människa! Att himmelens och jordens skapare har blivit en av oss går bara att förklara med att han har kärlek till oss. Därför ville han bli en av oss. Det är en stor hemlighet. Det kan vi inte förklara. Det ligger långt bortom all vetenskap.

Är Big Bang en realitet för er, som Gud, eller är det bara en tankemodell?

Antagandet av Big Bang är den bästa förklaring som vi har för hur universum har uppkommit. Mycket måste vi dock förstå bättre. Ändå är det förvånansvärt att vi ganska bra i efterhand kan rekapitulera universums historia. Vad som fanns i begynnelsen och dessförinnan, det vet vi inte. Men för det som kom efter begynnelsen är Big Bang den bästa tankemodellen.

Vilka fenomen talar mot Big Bang?

Frågan om vad universum över huvud taget består av. Bara fyra procent är atomer. 22 till 24 procent är mörk materia, som vi inte vet mycket om. Resten är mörk energi. Vi behöver ha föreställningen om mörk energi som en kraft, som en motsats till tyngdkraften. Tyngdkraften ensam skulle få universum att kollapsa. Mörk energi slungar det i stycken. Tills nu känner vi inte den mörka energin och materien. Det är enorma frågor som vi inte har några svar på.

Hur tolkar ni berättelsen i Matteus evangelium där det berättas att stjärntydare från Östern hade följt en stjärna till Betlehem?

Vi har inga historiska bevis för denna stjärna. Kanske var det en konjunktion mellan två planeter eller en stjärnexplosion, eller så var det en komet. Evangeliet är inte någon astronomisk berättelse. Det berättar om Jesu födelse som en av de viktigaste händelserna i världshistorien. Vid varje konungs födelse blev vid den tiden himlen utforskad efter något tecken. För mig uttrycks emellertid i detta evangelium något annat. När Jesus föddes löpte herdar och stjärntydare till hans krubba. Herdarna befann sig i samhällets utkant, stjärntydarna däremot stod för dåtidens vetenskap. Det var extrema positioner i antikens samhälle. Det betyder, att Gud har uppenbarat sin födelse för hela mänskligheten. Att kyrkan alltid har stått på de skyddslösas sida är bekant. Moder Teresa är ett exempel på detta. Men att kyrkan också från första början stod på vetenskapens sida, därom vittnar stjärntydarnas vandring. Vår uppgift är att följa dem på människosläktets resa. Vi lär oss vad vetenskapen med sin upptäckarglädje lär sig och delar med den också mödorna under långvarig forskning.

Finns det ännu i dag någon skärningspunkt mellan astrologi och astronomi?

I det förflutna var de båda ett. Men astrologin lyder inte under några vetenskapliga kriterier. Det finns ingen förnuftig grund för att stjärnorna har inflytande över vårt öde eller kan styra vårt förhållningssätt. All vetenskaplig insikt har skilt astrologin från astronomin.

Från den helige Anselm av Canterbury stammar satsen Credo ut intelligam. Det betyder i översättning: ”Jag tror, för att jag skall förstå.” Skulle ni personligen kunna skriva under på detta motto?

Så klart uttalat har jag ännu inte tänkt på det. Snarare är jag vetenskapsman därför att jag har ett barns nyfikenhet. Denna nyfikenhet är för mig motorn för varje vetenskap. Naturligtvis är den också besläktad med längtan att lära känna Gud närmare och bättre. Vår metod är det kritiska tänkandet. Du måste ordna dina tankar. Du måste pröva dina bevis. Denna hållning står sig i alla tänkbara situationer i livet. Därför kan den också på ett fantastiskt sätt hjälpa vår tro vidare. Men omvänt kan också tron hjälpa vetenskapen att skapa värden för forskningens fortbestånd, värden som den aldrig skulle ha funnit på egen hand.

Vilken betydelse har astronomins år 2009 för er?

Den är mycket viktig. Med Galilei riktade mänskligheten för 400 år sedan ett teleskop mot världsrymdens djup. Nu har vi ett jätteteleskop med åtta till tio meters diameter, och det finns planer på att bygga teleskop med trettio till femtio meters diameter. Vi har vårt huvudkontor i Kitt-Peak-Observatoriet i Arizona. Eftersom det ligger i ett indianreservat, måste den amerikanska regeringen vid grundandet underteckna en överenskommelse med de indianska myndigheterna, som emellertid i sitt språk saknade astronomiska termer. Därför måste de uppfinna nya namn för oss. Allt sedan dess kallas vi av dem ”människorna med de långa ögonen”. Med teleskopet gör vi ju verkligen avlägsna och färgrika iakttagelser, som ögat ensamt aldrig kan göra. Vårt medvetande har därigenom utvidgats enormt. Genom astronomin har vi framför allt kunnat erfara vårt universums storlek och utifrån det hur liten och bräcklig vår planet är mitt i det oändliga universum!

När Kopernikus och Galilei vände sig mot universum hade det enorma följder för den geocentriska världsbilden. Väntar ni er i framtiden liknande genombrott som än en gång i grunden kommer att skaka om även vår världsbild, så som skedde vid den kopernikanska vändpunkten?

Människor har alltid frågat: Var står vi? Var är vi? Ptolemaios sade, att jorden utgör mitten av världsalltet. Efter honom föreslog Kopernikus solen som medelpunkt. Under det senaste århundradet har den amerikanske astronomen Hubble upptäckt, att det handlar om egna galaxer i ”dimmorna” i vår galax, och att universum alltså är oändligt mycket större än vad människorna dittills hade föreställt sig. Denna hubbleska vändpunkt liknade den kopernikanska vändpunkten, men är dock mycket svårare att begripa. Just att universum inte har något centrum. Och att det inte har några gränser. Det finns inget centrum, och det finns inga gränser! Det spränger sönder möjligheterna för den mänskliga föreställningsförmågan. Det var det stora steget framåt under det senaste århundradet.

Vad har då varit den mest betydande astronomiska utvecklingen för er under de senaste åren?

Den digitala revolutionen har också revolutionerat möjligheterna för astronomin. Den mest betydelsefulla astronomiska utvecklingen var emellertid förvisso införandet av det jättelika Hubble-teleskopet, som har givit möjlighet till helt nya horisonter i rymdens djup och gjort det möjligt att upptäcka ett flertal stjärnor och planeter i deras tillblivelseprocess. Det förblir också det mest spännande sökandet inom den nära framtiden: efter en planet som liknar vår. En planet som skulle förfoga över samma atmosfär som den vi känner. Med dessa forskningar kommer vi under de närmaste åren att komma mycket längre. Det är för närvarande den mest spännande öppna frågan inom astronomin.

När ni blickar ut i rymden, känner ni er då också ofta iakttagen från ovan?

(Funes skrattar.) Den känslan har jag egentligen inte. Kanske är jag inte tillräckligt romantisk! När jag arbetar vid teleskopet, tittar jag bara nyfiket ut i rymden. Framför teleskopet tillåter jag mig inte sådana reflexioner.

Känner ni er alltså alltid ensam i universum?

Hittills har vi inte fått något enda bevis för liv på någon annan ort i universum, fastän det finns en särskild gren inom astronomin som kallar sig astrobiologi, och som inte gör något annat än letar efter spår av liv i universum. Hittills kan vi endast söka efter liv inom vårt eget solsystem, eftersom teknologin ännu inte når längre. Här har vi ännu inget bevis för liv på något annat ställe än hos oss på jorden. Men jag är naturligtvis öppen för denna möjlighet.

Hur skulle ni då reagera på underrättelsen, om man hade funnit liv på någon annan planet, om alltså jorden hade en broder?

Redan den helige Franciskus har talat om broder Sol och syster Måne. Hur skulle vi kunna göra annat än broderligt och välkomnande hälsa ett nytt liv – om det någonsin skulle kunna upptäckas någonstans?

I vad mån har jesuiternas motto ”allt till Guds större ära” betydelse också för ert arbete?

Jag betraktar vårt arbete helt och hållet under detta motto. Här i Castel Gandolfo möter vetenskapen religionen. Kyrkan stöter här på en alldeles speciell gräns, och på visst sätt är det den sista gränsen: det gränslösa. Ty det är ju dock mycket djupa frågor för mänskligheten som vi här talar om. På visst sätt är det den ultimativa gränsen. Ty vilken gräns skulle annars vänta på oss bakom universum? I den meningen efterföljer vi på denna kulle alltid den helige Ignatius’ motto: Ad maiorem Dei gloriam! Det är vår längtan att tjäna påven, våra kolleger, sökandet efter sanningen, människorna och de återkommande skälen till att religion och vetenskap inte är några motsatser till varandra utan utgör varandras fruktbara kompletteringar.

Astrofysikern Sir Martin Rees har som drottningens hovastronom uppställt tesen, att mänskligheten fram till slutet av detta århundrade troligen bara har en överlevnadschans på 50 procent. Hur ställer ni er till er kollegas uppfattning?

Sir Rees är en mycket aktad vetenskapsman. Personligen är jag emellertid mer optimistisk och håller för övrigt med aposteln Paulus, som skrev till romarna: ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.”

Översättning: Elisabeth Stenborg