Från en annan värld – svenska diplomaters rapporter om kyrkan i Polen åren kring 1989

Revolutioner brukar inte gå till på ett fredligt sätt och definieras ofta som ”våldsamma samhällsförändringar”. Ändå är det svårt att inte betrakta år 1989 som ett revolutionernas år: de fredliga omvälvningarnas år i Central- och Östeuropa. Det fanns undantag: störtandet av den bisarra regimen i Rumänien innehöll våldsamma inslag som inte är förenliga med ett rättssystems krav. Och det definitiva lösgörandet av de baltiska republikerna från Sovjetunionen 1990–1991 var inte heller fritt från våld, som då utgick från ockupanterna. Men kontrasten till det som tidigare hade skett i den östliga delen av Tyskland, DDR, år 1953, i Ungern och Polen 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och åter i Polen 1970 och 1981 är stor, och än större jämfört med den massaker som ägde rum i Kina, på ”Himmelska fridens torg” i huvudstaden just samma dag, den 4 juni 1989, som det polska folket röstade bort det sönderfallande kommunistpartiets regim – mer än fem månader före Murens fall den 9 november!

Den brittiske historikern Timothy Garton Ash har betecknat 1989 års fredliga omvälvning i Polen som ”refolution” (reform/revolution).1 Ordet kan användas för de flesta ’realsocialistiska’ länderna. Att dessa omvälvningar nästan överallt kunde ske utan blodsutgjutelse har många orsaker. Åtminstone när det gäller Polen och DDR finns en avgörande faktor som inte kan underskattas: kyrkornas roll. 200 år efter franska revolutionen stod kyrkorna nu på tankefrihetens och den fredliga utvecklingens sida. I DDR var det främst de protestantiska kyrkorna som gav husrum åt åsiktsfrihet och uppmanade till fredliga demonstrationer. I Polen var både det modererande inflytande som den katolska kyrkan utövade på ofta radikala krafter inom oppositionen, och dess motstånd mot regimen av avgörande betydelse – med påven Johannes Paulus II i bakgrunden som på sitt sätt representerade antikommunism och frihetssträvanden å ena sidan och integralism och protest mot det ”moderna” å den andra, och som samtidigt ville undvika polarisering och åstadkomma en evolutionär förändring. Och denna förändring hade varit på gång senast sedan 1980 i Polen, ”där allt började”!2

Rapporter från en främmande värld?

Just utvecklingen i Polen uppmärksammades också i Sverige, på olika sätt.3 Att kyrkans inflytande var och är stort i det södra grannlandet är ju inte okänt i Sverige. Det finns många rapporter om detta, inte minst i pressen.4 Litteraturen om den katolska kyrkans politiska roll i Polen är mycket omfattande, en del av den rätt så kritisk. Även före kommunismens fall var relationen mellan kyrkan (och inom kyrkan) och delar av den demokratiska oppositionen komplicerad och inte utan friktioner. Ändå samarbetade man. Men utvecklingen under de gångna 20 åren inom Polens katolska kyrka mot en ofta aggressiv konservatism bekymrar många, ja observeras ”med smärta”, som en sådan i grunden positiv person som Adam Michnik, en av oppositionens mest kända profiler, formulerade det nyligen i Stockholm.5 Kyrkan har svårt att hantera den tilltagande sekulariseringen, en utveckling som de väst- och nordeuropeiska länderna har gått igenom för länge sedan.6

Men detta är inte temat för dessa rader, utan här skall ett litet sidospår i utvecklingen följas, snarast spridda anteckningar om kyrkans roll vid förändringarna på 1980-talet, liksom en fotnot till den stora berättelsen om förändringarna i Polen under denna period. Det handlar då mindre om vad som verkligen hände i Polen, utan mer om hur händelserna rapporterades till Sverige – en viktig skillnad. Fotnoten skall alltså ge några exempel på hur bland annat svenska diplomater rapporterade till Stockholm om kyrkan under denna tid.7 Det rör sig då inte om sensationer men kan ändå vara av intresse i samband med det som skedde för 20 år sedan och det som vi bevittnat sedan dess.

1983 fick den polska oberoende fackliga rörelsen Solidaritet och dess ledare Lech Walesa Dagens Nyheters och den danska tidningen Politikens Frihetspris. I ett tal på ett seminarium i Stockholm i samband med prisutdelningen (i Walesas frånvaro) pekade då den i Paris bosatte polske filosofen Krzysztof Pomian på de motståndets krafter ”som var starka nog att besegra den officiella [kommunistiska/sovjetiskt påverkade] historien och i viss mening befria den polska historien”, och namngav som de tre mest inflytelserika ”institutionerna”: ”familjen, kyrkan och den polska emigrationen utomlands”.8 Den andra av de tre nämnda institutionerna återkommer regelbundet i den svenska diplomatiska rapporteringen, vilket ju inte förvånar. Solidaritets och Walesas med fleras nära anknytning till kyrkan var ju uppenbar.

Uppslutningen i samband med påvens besök i sitt hemland (1979, 1983, 1987) var enorm. De polska biskoparnas, inte minst kardinal Józef Glemps (som 1981 efterträdde kardinal Stefan Wyszynski) krav riktade till det kommunistiska regeringspartiets regim och dess ledare är välkända, även om det ofta handlade om ”tyst diplomati för att överbrygga motsättningarna mellan regim och facklig opposition”, som den dåvarande statssekreteraren i den svenska regeringens samordningskanslier, Carl Bildt, noterade i en mycket utförlig promemoria den 5 november 1980, efter att ha besökt Polen under Solidaritets första tid. Flera prästers lokala och nationella engagemang – mest uppmärksammad är den 1984 mördade Jerzy Popieluszko – fick stora rubriker. Och svenska partner till Solidaritet, inte minst den svenska fackföreningsrörelsen, visste att kyrkan erbjöd en plats där förföljda kunde gömma sig, där både hemliga och mindre hemliga möten kunde äga rum – till de sistnämnda hör även möten med svenska diplomater – och att kyrkliga inrättningar var mottagare och distributörer av hjälp som kom från utlandet. Som en av Solidaritets ledare, Bogdan Lis, uttryckte det när jag intervjuade honom i maj 2009 i Gdansk: Fackliga organisationer i utlandet var förvånade över att vi fick stöd från präster i den katolska kyrkan, att vi hade ett så nära samarbete. De förstod inte riktigt att kyrkan under många år var den enda institution som den kommunistiska ledningen inte kunde rå på. ”Därför var det så viktigt att dessa två krafter [Solidaritet och kyrkan] kunde samarbeta.” Polen och ”Väst” var vid denna tid helt enkelt olika världar, tyckte han.

Några rapporter, både av diplomater och av personer utsända av LO, vittnar om det speciella i situationen. I december 1980 – Solidaritet var inte många månader gammal – mindes Polen dödskjutningarna av demonstrerande och strejkande arbetare tio år tidigare. Monument restes, av vilka det mest kända är de tre enorma stålkorsen utanför grindarna till Leninvarvet (som det hette då) i Gdansk. Två eller tre hundratusen människor sägs ha deltagit vid invigningen i Gdansk den 16 december, enligt rapporten från den svenska ambassadens utsände, bland dessa även representanter för parti, regering och militär. Kärnan i ceremonin utgjordes av en lång ”sorgemässa” (som uteslöts i polsk tv:s rapportering). Ett stycke i diplomatens rapport förtjänar att citeras: ”Vid konsekrationen knäfaller alla som står på sådana platser att det är möjligt. Och mitt ibland hundratusen knäböjande står fyra mörka gestalter med sänkta huvuden. Det är de fyra höga partifunktionärerna. En tydligare bild av denna isolering i det polska samhället går knappast att få. Och [den tidigare nämnde deltagande] amiralen och [d:to] generalen? De måste också ha knäböjt!” (21 december 1980).

På liknande sätt gick det till vid minneshögtiden i Gdynia dagen därpå. Samma dag i Szczecin deltog den svenske konsuln som till och med lade ner en krans (”som nummer tre bland flera hundra kransnedläggare” – men även detta uteslöts ur polsk tv:s rapportering). Här var Solidaritets – arrangörernas – taktik dock en annan, om man får använda ett sådant ord. Åter var mässan kärnan i ceremonin. ”Den mångtusenhövdade församlingen stod tätt packad”, men längst fram hade man ställt upp stolar för honoratiores, och där placerade sig självklart även regerings- och partirepresentanter. Ty där fanns det mer benutrymme. Och åter kan det vara värt att citera ur rapporten till Utrikesdepartementet i Stockholm: ”Då biskopen lyfte kalken och klockorna ringde, borde hela församlingen legat på knä. Det var emellertid på grund av trängseln fysiskt omöjligt. Men de som satt på första stolraden hade lite bättre svängrum. Så efter några generade sidoblickar föll de på knä, medan de kringstående nyfiket betraktade dem” (2 januari 1981).

Rapporterna kan tyckas vara lite pittoreska, men de ger en tydlig bild av Polen under 1980-talet. Andra rapporter, till exempel av utsända från den svenska Landsorganisationen, skulle kunna citeras. Ofta handlar de om kyrkan som ’ort’ för Solidaritet. När två svenska fackföreningsmän sommaren 1985 skulle möta representanter för den sedan den 13 december 1981 underjordiskt verkande rörelsen för att diskutera stödprojekt, bevakades de av regeringens agenter – upp till tolv enligt min sagesman. Agenterna bevakades i sin tur av Solidaritets folk. Efter några dagars manövrerande drogs svenskarna in i ett kloster: ett nunnekloster, och förhandlingarna fördes i dess matsal! Åter, 1988, när folk utsänt av LO tillsammans med andra utländska representanter för fackföreningsrörelsen skulle möta Solidaritets ledare, bland dem två av de mest kända, Zbigniew Bujak (ordförande i Warszawaområdet m.m.) och Bronislaw Geremek (medeltidshistoriker, senare bl. a. utrikesminister), ägde mötet rum i ett kloster vid Lublin och började givetvis med en mässa, som en av de svenska deltagarna skriver i sin rapport till LO. Då stannade för övrigt polisens agenter utanför i sina bilar vilka fotograferades av Solidaritets folk.

Kyrkan den tredje kraften eller en ”moralisk auktoritet”?

I det ovan skildrade handlar det mest om bilder, men hur var kyrkans ställning ”på riktigt”? Det låter sig inte utredas i detta sammanhang. Det finns, som nämnt, en omfattande litteratur, inte minst i Polen. Det som skall belysas här är ytterligare glimtar ur den svenska rapportering som ju är relevant för hur man i Sverige såg på utvecklingen i Polen. En av rapportörerna från invigningarna av monumenten 1980 skrev till Utrikesdepartementet att man tidigare hade talat om en ”stor koalition” bestående av ”partiet, kyrkan, Solidarnosc”, med partiet som den svagaste parten. Till och med i polsk tv talades om ”de tre ledande krafterna”. Snarast, menade dock diplomaten, pekade det nu ”mot en nationell gemenskap kyrka–arbetare– militär” (21 december 1980). Som det skulle visa sig ett år senare, vid militärlagarnas införande den 13 december 1981, skulle denna ”gemenskap” (om den nu funnits) snart brytas sönder (igen). – Som framgår av protokollen som fördes 1980/81 inom den högsta ledningen, politbyrån, av det sovjetiska kommunistiska partiet, så var just ”maktdelningen” mellan parti, kyrka och Solidaritet bland det värsta i det polska scenariot.9

I en annan rapport till bland andra Olof Palme citerar chefen för Arbetarrörelsens internationella centrum, Bengt Säve-Söderbergh, efter ett besök i Polen ”en katolsk biskop i juni” [1982]: ”Läget i Polen är hopplöst, men vi måste hoppas. Vi kan bara sätta vår tilltro till Gud.” Hur Olof Palme kommenterade detta är inte känt. Men att ”Gud” var närvarande i polsk politik, kan inte ha gått honom eller någon annan svensk politiker förbi.

Under hela 1980-talet rapporteras i ambassadens depescher från Warszawa till Utrikesdepartementet i Stockholm om hur den katolska kyrkan agerar och uttalar sig i Polens affärer. Även påvens besök och de politiska konsekvenserna dessa medförde uppmärksammas, liksom den polska regeringens och partiledningens försök att neutralisera dem. Som bakgrundstext för hela denna period kan man gå tillbaka till en formulering av ett polskt biskopsmöte den 25–26 november 1981, som rapporterades av den dåvarande svenske ambassadören i Warszawa, Knut Thyberg. Tillfrågade hur de bedömde teorin om de tre ledande krafterna i Polen [Solidaritet/oppositionen – kyrkan – regeringen/partiet] svarade biskoparna att ”kyrkan inte utgör en politisk kraft utan en moralisk auktoritet” (3 december 1981).

Utvecklingen under senare delen av 1980-talet visade att regimen blev allt svagare och oppositionen allt starkare. Och så närmar vi oss refolutionens år, 1989. Att samtal kunde föras hösten 1988 mellan oppositionen, främst genom Lech Walesa, och regimens representanter berodde inledningsvis på den katolska kyrkans förmedling, som den svenska ambassaden rapporterade i mitten av november och som det upprepades i interna analyser i Stockholm (18 november 1988). Samtalen gällde förberedelserna för det ”Runda bordet” i februari 1989. Ambassadören, som nu hette Jean-Christophe Öberg, hade också själv två veckor tidigare mött Walesa i Birgittakyrkans prästgård i Gdansk, vid en middag arrangerad av fader Jankowski (3 november). Birgittakyrkan var ju en viktig mötesplats – och tillflyktsort – för Solidaritet.

Internt på Utrikesdepartementet i Stockholm förberedde man besöket i Warszawa av utrikesminister Sten Andersson i februari följande år. Under detta besök, heter det i en promemoria, ”kommer det att ges goda möjligheter att direkt med polska företrädare – för regeringen, oppositionen och kyrkan – göra en allsidig genomgång av förutsättningarna för vårt framtida samarbete” (17 januari 1989). Här framställs alltså åter kyrkan som en ’tredje kraft’ som den svenska utrikesministern bör tala med. Som det också hette i rapporter från Warszawa, insåg den polska regeringen att man måste ”på ett eller annat sätt säkra Solidaritets och den moderata opinionens (och inte minst kyrkans) stöd för den förda politiken. Härtill kan komma utrikespolitiska överväganden såsom hänsyn till Vatikanen, som uppges pressa på till förmån för Solidaritet” (11 januari). Det var den ena sidan. Den andra handlade om en annan aspekt där kyrkligt inflytande kan anas: ”Kanske finns det också en växande insikt inom oppositionen att även de små stegens politik kan leda till verkliga och bestående vinster.” Evolution alltså, inte revolution.

Samma grundmotiv återkommer gång på gång, till exempel när kommunistpartiet (officiellt: Det förenade arbetarpartiet/PZPR) i januari 1989 anordnade ett avgörande möte med centralkommittén. Nu skulle ”politisk pluralism” diskuteras, men: ”Mycket kan hända till dess i den fortsatta dialogen med Solidaritet och kyrkan och ute på arbetsplatserna” (19 januari). Och det var på arbetsplatserna det fanns problem. På många håll, inte minst i gruvdistrikten, hade arbetarna ställt radikalare krav och ville inte nöja sig med regimens eftergift att den 6 februari börja förhandla med oppositionen vid ”Runda bordet”. Men till slut hade ”Walesa och kyrkan närstående kretsar” lyckats övertyga den egna sidan att den allmänna opinionen inte skulle förstå om man inte tog den av regeringen utsträckta handen (31 januari).

En prognos om dramatiska förändringar

Den första februari 1989 skrev ambassadör Öberg under rubriken ”Polen i februari” i en mer övergripande skildring av situationen för utrikesministern: ”Samhällsmoralen [är] i det närmaste försvunnen och människornas tilltro till samhällsinstitutionerna, utom kyrkan, obefintlig.” I samma brev spekulerar han om ”att vad som skett i Polen de senaste veckorna mycket väl kan visa sig vara av historisk betydelse för kommunismens möjligheter att fortsätta som den dominerande politiska kraften i det polska samhället”. Ännu tydligare blir han i en rapport efter utrikesministerns besök den 9–11 februari 1989. Sten Anderssons hade fört ett samtal med centralkommitténs sekreterare Józef Czyrek, ”Jaruzelskis närmaste man i partihierarkin och därmed regimens nr 2”, tidigare även utrikesminister. Ambassadören trodde sig då ha blivit ”vittne till ett historiskt ögonblick i den kommunistiska rörelsens historia”. Czyrek hade nämligen, ”därtill provocerad av [den svenske] utrikesministern”, frankt förklarat att ”det polska kommunistpartiet var inte bara inställt på att riskera att bli försatt i minoritet i parlamentet utan berett på att, om så krävdes, även lämna ifrån sig den politiska makten i landet” (16 februari). Detta är en uppgift som knappast hade slagit riktigt rot i omvärlden, att en vändning faktiskt kunde ligga så nära! Var alltså Polen på väg till politisk pluralism? Kommunismen var helt diskrediterad. Vilka alternativ fanns? Den hemligstämplade rapporten – skriven alltså redan i början av 1989 – har som titel: ”Om att lämna ifrån sig den politiska makten”!

Att den svenske utrikesministern i detta läge inte bara träffade den polske presidenten general Jaruzelski, statsministern Rakowski och givetvis Lech Walesa, med flera, utan den 11 februari även ärkebiskop kardinal Józef Glemp, var då rätt naturligt. Även detta samtal rapporterades (14 februari). En naturlig fråga för Sten Andersson till kardinalen var hur kyrkan såg på sin egen roll. Denne förklarade då att ”kyrkans eventuella insats i polsk politik var att verka för förståelse och försoning. I ett samhälle som det polska var det emellertid ibland svårt för kyrkan att nå ut med sitt budskap.” ”Rundabordssamtalen” var dock ett framsteg, men bara ”en inledning på en lång mödosam process”. Det stora hoppet var, så löd budskapet från katolikernas överhuvud i Polen, att man skulle komma fram till lösningar ”utan blodsutgjutelse”.

Vidare konstaterade kardinalen att ”det ekonomiska förfallet i Polen var svårt”. Och så lade han till en viss polsk självkritik: det var över huvud taget svårt att komma överens med polackerna ”som var i hög grad individualister”. Polen hade inte ”pluralism”, utan ”dualism”. ”Men pluralism betyder demokrati och det är något som vi måste lära oss.” Sedan kom han in på den stora olyckan, nämligen att Polen efter Andra världskriget hade hamnat ”i det kommunistiska blocket”, vilket ju inte var ”polackernas egen skuld – de hade tappert kämpat mot både tredje riket och Sovjetunionen”. Vad som nu behövdes var lugn och ro för att lösa alla stora problem, bland annat miljöproblemen. Och så lade han till: ”Den begynnande dialogen med kyrkan och oppositionen hade dock på flera sätt öppnat ögonen på de makthavande.” Med andra ord: Kyrkan var enligt detta alltså en egen kraft bredvid oppositionen, inte bara en ”moralisk auktoritet”.

Lech Walesa bekräftade föga överraskande i sitt samtal samma dag med Sten Andersson den stora betydelse som den katolska kyrkan hade för utvecklingen. ”I Polen hade kyrkan aldrig gett vika för någon …”, ansåg han, vilket gav en god grund för en evolutionär utveckling. Vad Walesa menade med detta, utvecklas inte i rapporten (2 mars).

Förändringens vindar blåser olika

”Runda bordet” avslutades den 5 april 1989. Konferensen hade lett till en uppgörelse om hur valen den 4 juni skulle gå till. Solidaritet vann då praktiskt taget alla de platser (35 procent i underhuset/sejmen och 99 av 100 i senaten) som inte var reserverade för det gamla regeringspartiet och dess allierade. Katoliken och Solidaritetsrådgivaren Tadeusz Mazowiecki tillträdde den 12 september som statsminister. Men nu hopade sig andra problem: smärtsamma ekonomiska reformer och sökandet efter ett nytt ’samhällskontrakt’. Den svenske ambassadören skrev knappt ett år efter valet: ”Polens befolkning håller till övervägande del fast vid traditionella polska värderingar som nationalism, katolicism och en hierarkisk samhällsuppbyggnad, som konsoliderar ett klasstänkande, som finns, i allt mindre grad, i de västerländska demokratierna. Den dominerande kraften i samhället förblir den katolska kyrkan, som, med påven som främste exponent, spelar en avgörande roll för den enskilde polske medborgarens inställning till de samhällsproblemen landet står inför” (10 maj 1990). Inte nog med det: ”Det finns i dagens Polen, på vänsterkanten, ingen politisk kraft som förmår balansera denna utveckling i konservativ riktning. … och den kristna vänstern, som alltid funnits i Polen i kretsar som står delar av kyrkan nära, främst de intellektuella, saknar språkrör och därmed inflytande.” I en annan skrivelse från ambassaden en månad senare hette det (16 juni): ”Gud, Påven och Keynes finns allestädes närvarande i polackernas nya vardagsliv.” Men hur gick påven och Keynes ihop? Michail Gorbatjov skriver i sina memoarer om sitt besök hos Johannes Paulus II, just i november 1989, att de var överens om att det inte var the Western model som skulle bli den rådande i Östeuropa: ”Bara demokrati räcker inte. Vi behöver också moral”, ansåg den sovjetiske ledaren.10 Varken Polen, Ryssland eller Västvärlden tycks ha lyssnat.

Noter

1.Timothy Garton Ash: The uses of adversity: Essays of the fate of Central Europe (Random House, New York, 1989), s. 309.

2.Att det var i Polen ”det började”, förträngs ibland. Den polska staten gör sitt för att visa en annan bild bland annat genom att särskilt i år främja utgivning av litteratur och att låta arrangera utställningar. Oftast handlar det då inte bara om 1980-talet, utan om hela epoken 1939–1989. För Polen började det som tog slut 1989, med det tyska överfallet 1939. Detta exemplifieras senast i bildbandet Poland. It started here, eds. Dariusz Fedor & Łukasz Ramlau (Agora SA, Warsaw, 2009).

3.Om utvecklingen i Polen se bland annat Peter Johnsson: Polen i historien (Carlssons Bokförlag 2009). – Även i Signum fanns en lång rad artiklar om Polen.

4.Se även min artikel i Signum nr 8/2008 om 1980-talet.

5.Adam Michnik utkom 1977 med boken Kyrkan, vänstern, dialogen (så den polska titeln; på engelska The Church and the Left). Boken bidrog mycket till att stärka samarbetet mellan även icke-kyrkliga grupper inom oppositionen och den katolska kyrkan i Polen.

6.En kort framställning om bland annat kyrkans roll i dagens polska politik i Jakub Swiecicki: ”Polen. I tvillingarnas tecken” (Utrikespolitiska Institutet, Stockholm, Världspolitikens dagsfrågor 2007:7).

7.Jag arbetar med ett historiskt forskningsprojekt rörande Sverige och Polen under 1980-talet och har fått ta del av den svenska diplomatiska rapporteringen från Polen under denna tid (UD HP 1 Ep).

8.Krzysztof Pomian: ”Historien, traditionen och det civila samhället”, s. 129–138 i György Konrád: Polens frihet – och vår (Stockholm, Ordfronts förlag/Dagens Nyheter, 1983), citat s. 136.

9.Protokollen kan nu läsas i engelsk översättning på nätet, via http://www.wilsoncenter.org/.

10.Michail Gorbatjov: Memoirs (Doubleday 1996), s. 509.