Grundkurs i spiritualitet med originell Origenes

Människan bär på en djup längtan att hennes liv ska ge frukt. Det märks inte minst på samlingsbegreppet för konst, litteratur, teater, etcetera: kultur. Kultur kommer från latinets cultura och betyder odling, vård, bearbetning. Den som odlar hoppas på skörd. Exempel kan hämtas från olika områden. Hederligt arbete ska helst ge resultat. En insats för fattiga i utvecklingsländer förväntas skapa bättre levnadsförhållanden. Skådespelarnas strävsamma repetitioner ska leda till sevärda föreställningar. Företagets produktion ska generera avkastning. Fotbollslaget räknar med att den träliga vinterträningen ska ge utdelning under säsongen. Många bildar familj med sikte att få avkomma. Även de som inte själva kan få barn kan ändå önska något motsvarande. Det vittnade författaren Kerstin Ekman om i radioprogrammet Teologiska rummet, den 5 april i år. På sitt nattygsbord har hon en liten rysk ikon föreställande Marie bebådelse. För den barnlösa Kerstin Ekman symboliserar bebådelsen att hon ”kan uppfyllas av idéer och jag kan förmedla dem; det har med mitt skrivande att göra”. Det är kort och gott typiskt mänskligt att sträva efter att få vara kreativ.

Den som vill blomstra och söker utveckla sin kreativa förmåga får utomordentligt god andlig hjälp av den fornkyrklige teologen Origenes (omkr. 185–254 e. Kr.). Hans bok Om bönen har nyligen kommit ut i svensk översättning på Artos förlag. Olof Andrén har gjort en ledig och smidig översättning av verket som skrevs år 233/234. Origenes stil är oförutsägbar, annorlunda, särpräglad. Om bönen och hans andra texter är fyllda av kraft, spännvidd och rymd. Hans inflytande på kristen mystik och bibelexegetik kan inte överskattas. Av dem som influerats eller indirekt präglats av den fornkyrklige teologen från Egypten kan Gregorios av Nyssa, Evagrios av Pontos, Bernhard av Clairvaux, Mäster Eckehart, Erasmus av Rotterdam, Ignatius av Loyola och Teresa av Ávila nämnas. Origenes hade också signifikativ betydelse för stora teologer på 1800- och 1900-talen som John Henry Newman, Henri de Lubac, Karl Rahner och Hans Urs von Balthasar. I det följande ska jag teckna konturerna i hans porträtt och se i vilket sammanhang och i vilken miljö han verkade, för att sedan kommentera några av de många aspekter som tas upp i Om bönen.

Filosofisk plattform

Origenes föddes i Alexandria, ett av fornkyrkans viktigaste centra jämte Jerusalem, Antiochia, Rom och så småningom Konstantinopel. Enligt en tradition blev evangelisten Markus biskop av Alexandria och byggde upp den kristna gemenskapen där. Staden var ett verkligt lärdomssäte med ett magnifikt och välsorterat bibliotek. Intresset för bibelstudier var stort. Septuaginta, den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet, tillkom här i början av 200-talet f. Kr. Origenes utvecklade Gamla testamentets exegetik med sin Hexapla (sexfaldig), en synoptisk jämförelse mellan den hebreiska grundtexten och fem olika grekiska versioner. I den här miljön bedrevs också kvalificerade studier främst inom medicin och filosofi, och kristendomen använde sig av den senare disciplinen för att formulera tron. Filosofin blev ett språk, ett medium genom vilket de kristna kunde föra dialog med omvärlden. Kyrkofadern Klemens av Alexandria (150–215) var en av de främsta profilerna inom detta gebit. Värt att notera är att redan de första generationerna kristna alltså använde förnuftet. Historieskrivningen att alla kristna i alla tider skulle ha varit ovetenskapliga, allmänt irrationella och anti-intellektuella är således missvisande. Ryktet om de kristnas hjärndöd är därför betydligt överdrivet, för att nu travestera Mark Twain. Origenes själv fick en grundlig filosofisk bildning, vilken gav hans kristna spiritualitet en stadig förankring. Filosofin präglar hans syn på bönen som för honom även har rationella moment: ”Jag tänker också att orden i de heligas bön är fyllda av kraft, särskilt när vi ber i anden och med förnuftet (1 Kor 14:15), alltså i ett ljus som stiger upp ur den bedjandes sinne” (Om bönen, s. 40).

Kyrkohistorikern Eusebios av Caesareas Kyrkohistoria (bok VI) från början av 300-talet är den tidigaste och mest tillförlitliga källa som lämnar uppgifter om Origenes. Ett porträtt av en originell och radikal person, vars ideal var att leva spartanskt, träder fram: ”Han förverkligade ett filosofiskt liv genom fastor och genom att knappa in på tiden för sömn och hade för vana att inte sova i en säng utan på golvet.” Den fornkyrklige teologen levde som han lärde: ”Man sade att som hans tal var hans liv och som hans liv hans tal.” De vuxna dopkandidaterna måste ha inspirerats av och förundrats över denna gestalt som ledde en katekumenskola i Alexandria under en tid. Enligt Eusebios utsaga gick Origenes dock till överdrift i sin asketiska strävan och lät kastrera sig, då han tog evangeliet om ”könlösa [kastrerade] för himmelrikets skull” (Matt 19:12) bokstavligt. Somliga forskare betvivlar att denna uppgift är korrekt. Under alla förhållanden tar Origenes i sin kommentar till Matteusevangeliet, som han skrev i slutet av sitt liv, bestämt avstånd från en bokstavlig tolkning av Matt 19:12.

Origenes var en energisk, lidelsefull och synnerligen produktiv person, som hade en hel stab omkring sig. Hans sponsor och förläggare Ambrosius ”drev på honom på otaliga sätt, inte bara genom uppmuntrande ord utan också genom rikliga hjälpmedel. När Origenes dikterade hade han mer än sju snabbskrivare som avlöste varandra på utsatt tid, lika många renskrivare och flickor kunniga i skönskrift.” Detta samarbete resulterade i en makalöst omfattande bokproduktion, som till och med fick den lärde kyrkofadern Hieronymus att sucka: ”Vem av oss är kapabel att läsa allt han har skrivit?” Författarskapet rymmer de stora volymerna Om ursprungen (De principiis) och Mot Kelsos (Contra Celsum). Bägge är gedigna filosofiska verk, det senare ett apologetiskt helhetsgrepp mot den kristendomsfientlige pamflettskribenten Kelsos. Vidare märks teologiska reflektioner som Om uppståndelsen. I Origenes repertoar finns också många exegetiska skrifter, som till exempel kommentarer till och predikningar över psaltarpsalmerna, Höga visan och evangelierna.

Martyrernas kyrka

Eusebios beskriver Origenes som en karismatisk person, vars utstrålning lockade stora skaror. Vid sidan av att vara lärare i den stabila katekumenskolan var han också verksam som kringvandrande lärare under en tid. ”Han flyttade från hus till hus men överallt drev man bort honom eftersom så många slöt sig till den gudomliga läran genom honom. Det han uträttade blev på så sätt en slående undervisning i äkta filosofi.” Det motstånd som den populäre föredragshållaren mötte hängde ihop med romarrikets skepsis mot den där nya rörelsen kring Jesus. Miljön i Alexandria liksom i andra delar runt Medelhavet präglades av den romerska maktens fientliga inställning till kristendomen. Under Origenes livstid var förföljelsen som värst under kejsarna Septimius Severus (år 202), Caracalla (år 215) och Decius (år 250). Många led martyrdöden, men martyriet var inget man fruktade. Det var tvärtom eftersträvansvärt, vilket kan låta främmande i moderna öron.

Origenes hade redan i unga år en stor längtan efter martyrskap, men hans mor hindrade honom att göra slag i saken genom att gömma undan hans kläder och därmed tvinga honom att stanna hemma. Som vuxen, omkring år 235, skrev han boken Uppmaning till martyrskap, vilket förmodligen hjälpte honom att möta den tortyr som förorsakade hans död 20 år senare. Hans far Leonides hade gått martyrdöden till mötes under kejsar Septimius Severus regim. Att döden var så hotfullt nära kan ha bidragit till att de kristna uppskattade livet och med lätthet kunde se Gud i det skapade. Origenes far var övertygad om att sonen var helig. Eusebios berättar om Leonides: ”För sig själv gladdes han i sitt inre och tackade av hjärtat Gud, allt det godas upphov, för att han blivit far till ett sådant barn. Man berättar att han ofta ställde sig bredvid det sovande barnet och blottade hans bröst. Som om den heliga Anden berett sig en helgad plats därinne kysste han det med vördnad och prisade sig lycklig att ha en så god son. Sådant berättar man om Origenes som barn.” Livet var en gåva och betraktades som en sådan.

Men det var inte romarrikets förtryck som tvingade Origenes att omkring år 230 flytta från Alexandria till Caesarea i Palestina, där han skriver Om bönen. Utvandringen hängde istället ihop med en konflikt med biskop Demetrios i Alexandria, som ogillade att Origenes hade vigts till präst i ett annat stift utan hans tillstånd.

Kommunikation med den treenige Guden

Origenes öppnar sin utläggning Om bönen på ett oväntat sätt. Man hade väl förväntat sig instruktioner rakt på sak och detta från ett mänskligt perspektiv. Istället slår Origenes fast att eftersom Gud är outgrundlig och outsäglig så färgar det av sig på kommunikationen med honom. Huvudansvaret i den kommunikationen vilar då på de tre gudomspersonerna, som i en gemensam ansträngning hjälper oss människor att be. Kontakten med Gud underlättas av att den helige Ande ber i människan. ”Vårt förnuft kan inte be om inte Anden ber och liksom förestavar, och det kan inte heller lovsjunga Fadern genom Kristus med strängaspel, melodiskt, rytmiskt och harmoniskt, om inte Anden, som utforskar allt, också Guds djuphet, först prisar och lovsjunger” (s. 20–21).

Gudomlig inspiration behövs även för att kunna resonera teoretiskt om bönen. ”Eftersom det är en så stor sak att fatta det som hör till bönen, så måste Fadern ge upplysning och själva det förstfödda Ordet undervisa, medan Anden ger kraft till att fatta och säga det rätta i en sådan fråga” (s. 22). På det hela taget anpassar sig Gud till människans receptivitet, med skräddarsydda budskap så att säga. I sin bok Den tidiga kyrkans historia, tolkar kyrkohistorikern Henry Chadwick den fornkyrklige teologen på följande sätt: ”För Origenes är det axiomatiskt att all uppenbarelse är anpassad till mottagarens egen förmåga” (s. 102).

Gud är inte alls avlägsen för Origenes, utan har gjort sig tillgänglig och kommit ytterst nära därigenom att Kristus blivit människornas vän (s. 18). Det lidande som drabbar de troende drabbar också Kristus (s. 38). I bönen riktar sig människan till någon hon känner väl, en vän, samtidigt som den kunskapen alltid kommer att förbli begränsad. Origenes tycks dock undvika ett val i vilket man ska bestämma sig för om man kan eller inte kan säga något om Gud. Man kan hävda att den fornkyrklige teologen går en balansgång mellan vad vi kan säga om Gud (kallat via positiva av Pseudo-Dionysios Areopagita, den oidentifierade tänkaren från senantiken) och vad vi inte kan säga eller veta om Gud (via negativa) och hamnar på den upphöjda vägen (via eminentia) som använder sig av analoga utsagor.

Lönar det sig att be?

Redogörelsen för bönen tar ytterligare en oväntad vändning då Origenes bemöter skeptiska röster som avfärdar bön som ett onödigt slöseri med tiden. Origenes tar upp en form av predestinationslära som några som han kallar ”ateister” tror på. Origenes sammanfattar deras argument: ”För det första: om Gud vet allt i förväg och detta måste ske, så är bönen meningslös. För det andra: om allt sker efter Guds vilja och hans beslut är orubbliga och ingenting som han vill kan ändras, så är bönen meningslös” (s. 29).

Origenes svarar med två motargument. Det ena kretsar kring människans fria vilja, hennes drivkraft att röra sig och möjlighet att påverka händelseförloppet. Origenes har svårt att tänka sig att ingenting skulle bero på människan själv. Han tror istället att människan i viss mening agerar av egen kraft och att Gud ”inordnar våra handlingar i helheten genom sitt förutvetande om det som tjänar till att världen uppehålls” (s. 30). På 1200-talet skulle Thomas av Aquino uttrycka detta i termer av skapade varelsers handlande (sekundär kausalitet) som inordnas i Guds agerande (primär kausalitet). Utgångspunkten är en samverkan (cooperatio) mellan människa och Gud, där människans samtycke spelar en roll. På 1520-talet hade Erasmus av Rotterdam för övrigt en tämligen hetlevrad korrespondens med Martin Luther i just frågan om människans fria vilja. Erasmus menade att han hade Origenes och många andra kyrkofäder på sin sida.

Det andra motargumentet bygger på erfarenheten att bönen ger resultat; den är livgivande. Origenes säger: ”Många själar, som är barnlösa på grund av torkan i sitt styrande inre och sinnets ofruktbarhet, blir med ständig bön havande genom den helige Ande och föder frälsande ord, fyllda av insikt i sanningen” (s. 42). Origenes glider från den bildliga bemärkelsen av ofruktsamhet till den bokstavliga då han hänvisar till två fall i Gamla testamentet: ”För att inte bli barnlösa och sterila måste vi öva oss genom att lyssna på den andliga lagen som andliga människor. Då blir vi bönhörda liksom Hanna och Hiskia och upphör att vara barnlösa och ofruktsamma” (s. 43). Hanna födde profeten Samuel efter många år utan avkomma (1 Sam 1:1–20). Berättelsen om Hiskia är mer komplicerad. Enligt Jes 38:10 i Septuaginta-versionen så var Hiskia, kung av Juda, barnlös, men kom ändå med i Jesu släkttavla (Matt 1:10). Att dessa underverk är viktiga för Origenes kan bero på att Om bönen besvarar frågor som Tatiana ställt, en kvinna som hade passerat fruktsam ålder (s. 41).

Det saknas för övrigt inte bibelställen med fruktbarhetsmotiv. Det första Gud säger till människorna i en av skapelseberättelserna är: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos 1:28). Gud lovar sedan Abram: ”Jag skall göra dig till ett stort folk” (1 Mos 12:2). I Nya testamentet uppmanas lärjungarna att hålla sig till Jesus. Grenarna (lärjungarna) kan bara ge rik frukt om de sitter kvar på vinstocken, Jesus Kristus (Joh 15:1–10, 16). En levande kontakt med den helige Ande är också berikande. I Galaterbrevet räknar aposteln Paulus upp de frukter som Anden skänker: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal 5:22). Profeternas autenticitet bedöms dessutom efter deras frukt (Matt 7:16ff.). Metaforen med träd och frukt används till sist inom andlig urskillning, vilket vi ser i Lukasevangeliet: ”Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar inte fikon på tistlar eller druvor på törnbuskar. En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd” (Luk 6:44–45).

Ständig bön och bön om det största och himmelska

För Origenes går bön och aktivitet hand i hand, varför varje situation kan tas tillvara. Den fornkyrklige teologen påstår: ”Man ska be oavbrutet – goda gärningar och uppfyllande av buden är en del av bönen – man skall foga bönen till de nödvändiga gärningarna, och foga de värdiga handlingarna till bönen” (s. 40). Stöd för denna uppmaning om ständig bön finner Origenes i den heliga Skrift, i vad som förmodligen är Paulus äldsta bevarade brev: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud” (1 Thess 5:16–18); oupphörlig bön överallt.

Origenes är alltså flexibel när det gäller platsen för bön. Ett privilegierat ställe är ändå kyrkorummet eller motsvarande ort där de kristna möts: ”Ett böneställe, en plats där de troende samlas, har en särskild nåd, där änglamakter står nära de troendes skaror tillsammans med vår Herres Jesu Kristi egen makt och de heligas andar. […] Av detta följer att när de heliga församlas finns det en dubbel kyrka, människornas och änglarnas” (s. 101). Samtidigt hävdar Origenes att det kan vara fördelaktigt att dra sig undan, att ”ordna en helgad plats i sitt hem för bönen” (s. 99, 101). Origenes tycks förstå detta i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Bönen i den egna fysiska kammaren (s. 56) står också för det inre rummet, vilket Katarina av Siena senare skulle kalla en ”inre cell” och Teresa av Ávila ”den inre borgen”.

Vad ska vi då be om? Dra dig inte för att be om stora ting; det är ytterligare en av Origenes ovanliga övertygelser. Kristen jargong handlar annars ofta om ödmjukhet; man ska hålla sig till jordnära och rimliga böneämnen. Men Origenes uppmanar läsaren att be om stora, himmelska ting (s. 19, 42, 44, 50). Inte slösa energi på småsaker. Det kan låta pretentiöst, men har sin motsvarighet i ett koncept som blivit vanligt i andlig litteratur numera, att be om att ens ”djupaste längtan” eller ”hjärtats längtan” ska förverkligas (engelska: deepest desire, heart’s desire). Möjligen ger dessa koncept näring åt en narcissistisk tidsanda, medan Origenes ”stora och himmelska ting” inte är fullt så självcentrerade.

Kroppsställningar

Den gamla sedvänjan att under gudstjänster vända sig mot öster, där solen går upp, är inte längre så vanlig, men den praktiseras fortfarande på sina håll. Vid ett besök i benediktinklostret Ampleforth, nära York i England, kunde jag iaktta att munkarna vände sig mot öster vid vissa tillfällen under mässan och under tidegärdens böner. Origenes motiverar: ”Vem vill förneka att det är mot öster som man tydligt och klart bör vända sig i bönen som en bild av hur själen vänder sig mot det sanna ljusets uppgång?” (s. 103). För Origenes fungerar kroppen som ett pedagogiskt hjälpmedel för själen. Ens kroppsställning främjar den attityd och hållning man vill uttrycka och frammana. Genom att i bön lyfta upp händer och ögon underlättar människan för sig själv att också lyfta upp förnuftet mot Gud (s. 99–100). Knäfall är den position som bäst lämpar sig för att uttrycka underkastelse, ånger och bekännelse av synder (s. 100). Man har fallit och faller bokstavligen ner inför Kristus. Tyvärr föreslår Origenes inte några speciella kroppsställningar för bön i form av lovsång, tacksägelse och önskan (s. 104–105).

Herrens bön

Huvudpartiet i Om bönen är en utläggning av Herrens bön och är en av de tidigaste och viktigaste tolkningarna tillsammans med dem som Tertullianus (155–220) och Cyprianus (210–258) gjorde. Med all respekt för ordalydelsen i Herrens bön, kan Origenes utläggning sammanfattas och parafraseras på följande sätt:

Vår Fader, som egentligen inte är i himlen. Låt vår tanke om dig bli helig. Låt ditt rike inom oss ge frukt. Låt din vilja ske, i kyrkan så som i Kristus. Ge oss i dag livets bröd, Kristus. Och förlåt oss våra skulder till Dig, Sonen och Anden, till änglarna och hela människosläktet, liksom vi har förlåtit de människor som står i skuld till oss. Se till att vi inte blir besegrade i prövningen, utan rädda oss från den onde.

Detta var alltså inte ett förslag till ny svensk översättning utan endast ett sätt att koncist återge Origenes tolkning. Origenes utläggning är intressant med tanke på olika tänkbara översättningar av Herrens bön. Man kan till exempel notera att Origenes (i Olof Andréns översättning) talar om ”utsätt oss inte för prövning”, istället för ”inled oss icke i frestelse”. Jag vill dock i det följande inte fastna i komplexa översättningsproblem utan främst lyfta fram några aspekter av Origenes kommentar som är insiktsfulla och originella. Som en röd tråd i hans analys går tanken på att bära frukt.

För Origenes innebär ”låt ditt namn bli helgat” inte endast att undvika missbruk av ordet Gud, att vara varsam med språket. Det handlar också om att förstå Guds väsen. Utropet ”låt ditt namn bli helgat” påminner oss om och väcker insikten om vem Gud är. Eftersom Gud är helig, så är det lämpligt att ”vår tanke om Gud skall bli helig” (s. 64). Använt på detta sätt formar namnet människan. Det händer något i människan när Guds namn helgas, när han och hans ord tas emot. ”Den som gör sig olämpliga tankar om Gud missbrukar hans namn. Men den som kan låta orden falla som regn, som hjälper åhörarna att bära frukt i själen, och kommer med ord som dagg till tröst eller låter stilla regn falla till att ge växt åt orden eller häftiga skurar över dem som lyssnar, allt detta kan han göra tack vare namnet” (s. 65).

Resonemanget ligger mycket nära den så kallade Jesusbönen, upprepandet av namnet Jesus i en enkel form såsom ett mantra. Jesusbönen är inte fullt utvecklad hos Origenes, men i boken Mot Kelsos (bok I, avsnitt 67) hävdar han att människan övar upp koncentrationsförmågan och jagar iväg det onda genom att uttala namnet Jesus: ”Dessutom befriar namnet Jesus människor från mentala distraktioner, liksom från demoner och sjukdomar, och inpräglar ett underbart saktmod och en lugn karaktär, samt människokärlek, vänlighet och mildhet.” Jesusbönen praktiserades på olika håll i fornkyrkan, men får först på 600-talet en tydlig beskrivning hos Johannes Klimakos, Den himmelska stegen, kapitel 27 om stillhet (hesychia).

Tanken på tillväxt och utveckling märks också i Origenes kommentar till bönen ”låt ditt rike komma”, som har en personlig och dynamisk karaktär. ”Det är tydligt att om någon ber att Guds rike skall komma, då ber han att det Guds rike som finns inom honom skall växa till, bära frukt och fullkomnas i god ordning” (s. 66). Origenes tänker sig till och med att Gud föds i varje människa, en föreställning som dominikanen och mystikern Mäster Eckehart skulle utveckla. I en av sina predikningar över profeten Jeremias bok menar Origenes att inkarnationen äger rum i en överförd bemärkelse i varje människa och frågar retoriskt: ”Ty vad skulle det hjälpa dig att Kristus en gång har kommit i köttet om han inte kom också till din själ?”

Andliga sinnen

Origenes anser att människan kan erfara detta Guds rike i synnerhet ”när sinnet når fram till ett andligt skådande ansikte mot ansikte utan sinnesförnimmelser” (s. 67). Här har vi ett exempel på läran om andliga sinnen, som är typisk för Origenes. Origenes utvecklade denna lära delvis i reaktion mot den till kristendomen skeptiske filosofen Kelsos. Enligt Origenes hade Kelsos antagit att kristna hävdar att de har empirisk kunskap om Gud, det vill säga kunskap genom fysiska sinnesförnimmelser (Mot Kelsos, bok VII, avsnitt 33). Lätt irriterad förklarar Origenes att kristna uppfattar andliga sinnen som analoga och jämförbara med fysiska sinnen. De andliga sinnena ligger närmare fantasins inre sinnen, även om de inte är identiska med dem. För varje andligt sinne ger Origenes exempel på bibelställen som inte ska tolkas bokstavligt. Andlig syn: ”Öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag” (Ps 119:18). Andlig hörsel: ”Hör, du som har öron” (Matt 11:15).Andlig känsel: ”tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord” (1 Joh 1:1). Andlig smak: ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv” (Joh 6:33). Andligt luktsinne: ”Ty till Guds ära är jag en kristusdoft” (2 Kor 2:15) (Mot Kelsos, bok I, avsnitt 48; bok VII, avsnitt 33–34).

Att Guds rike finns i, till och med föds i, människan leder emellertid inte till att Origenes förespråkar privatreligiositet. Bönen ”låt din vilja ske på jorden så som i himlen” involverar hela kyrkans gemenskap. ”Men vi tyder himlen allegoriskt och säger att den är Kristus, medan jorden är kyrkan. Finns en mer värdig tron åt Fadern än Kristus? Vad kan vara en sådan fotapall åt Gud som kyrkan? Då löses frågan när var och en i kyrkan ber att Guds vilja skall ske där som den sker i Kristus, han som kom för att göra sin Faders vilja och fullgjorde den helt” (s. 69).

I utläggningen av Herrens bön kommer Origenes vid upprepade tillfällen in på ”de fientliga andarna”, ”ondskans andemakter” och ”den onde”. Det kan därför vara värt att kort beröra hans syn på urskillning av andar.

Urskillning

Origenes var en av pionjärerna inom andlig urskillning (discretio). Idén om urskillning förekommer redan i Bibeln (t.ex. 1 Kung 3:9–12; 1 Kor 12:10; 2 Kor 11:14–15; Heb 5:14; 1 Joh 4:1–6). Hermas Herden, troligen från slutet av 100-talet, berör dessutom karaktärsdragen hos rättfärdighetens och ondskans ängel (avsnitt 36). Origenes får ändå anses vara en av de första som utvecklade teologin kring andlig urskillning. Tack vare Hans Urs von Balthasars bok Geist und Feuer, som består av utdrag i översättning av avsnitt hos Origenes, har vi fått en överblick av hans syn på urskillning.

I en predikan över Lukasevangeliet säger Origenes att två slags änglar tilltalar människan. Den gode ängeln talar till människan genom att inge goda tankar i hennes hjärta och fyller henne med rättfärdighetens ande. Den onde ängeln å andra sidan inger onda tankar i människans hjärta. I en annan predikan hävdar Origenes att själen kan vara upplyst med Kristus, det sanna ljuset (Joh 1:9), men kan duperas av ett släckbart ljus, det vill säga av Satan som uppträder som en ljusets ängel (2 Kor 11:14). I en predikan över profeten Hesekiels bok beskriver Origenes karaktärsdragen hos det goda och det onda i termer av Jerusalem och Babylon (Hes 17:12). Tecken på det goda är: stillhet, lugn och frid i djupet av människans hjärta. Tecken på det onda är: förvirring på grund av synd, laster, nedstämdhet, ilska, begär och girighet.

I det filosofiska verket Om ursprungen, hävdar Origenes att människan är fri och har förmågan att fördriva de onda krafterna, men även fri att tacka ja eller nej till den gudomliga kraften (bok III, kap. 2:4). Origenes understryker dock att människan behöver gudomligt bistånd, hon klarar inte den andliga striden helt på egen hand (bok III, kap. 2:5). De goda och onda andarna beskrivs som ”energier” eller ”styrande influenser”. De goda för människan till det som är gott, himmelskt och gudomligt, medan de onda förvirrar och försvagar tankeförmågan och förståndet (bok III, kap. 3:4).

Origenes syn på urskillning och spiritualitet i allmänhet ska avgränsas från samtida gnostiska föreställningar, framför allt på två punkter. Origenes påstod att människan är fri, inte determinerad såsom de gnostiska kretsarna hävdade. För det andra var det onda på intet sätt jämbördigt med Gud. Om bönen kan ses som ett långt svar på frågor som Ambrosius (ej att förväxla med Augustinus lärare Ambrosius av Milano) och Tatiana hade ställt. Bokens adressat, Ambrosius, som var Origenes mecenat och förläggare, hade haft ett förflutet i en gnostisk rörelse. Gnostisk kristendom vann terräng i Egypten och i andra länder under de första århundradena. En av dess mer välkända representanter var Valentinos (100–160 e. Kr.) som undervisade och predikade först i Alexandria och sedan i Rom. Ambrosius hade varit anhängare av Valentinos lära. Det är främst genom gnosticismens motståndare, särskilt Irenaeus av Lyon och Klemens av Alexandria, som vi har uppgifter om Valentinos, vilket kan ge ett vinklat och inte fullständigt rättvist intryck. Irenaeus och Klemens målar upp en bild av valentinianismen som består av utombibliska myter, spekulativ kosmologi och ett slags förandligande av Jesus Kristus. Här finns en förkärlek för en dualistisk världsbild med begreppspar som ”outsäglig” och ”tystnad”, ”fadern” och ”sanningen”, ”logos” och ”livet”, ”människan” och ”kyrkan”. Skapelsen, i synnerhet materien, ansågs vara ofullkomlig, till och med förkastlig, på ett sätt som Origenes inte kunde gå med på.

Kyrklig mystik

Origenes perspektiv är många gånger ett alternativ, jag skulle hävda ett korrektiv, till tendenser i nutida syn på andlighet. Om bönen är aktuell i den meningen att boken utgör ett korrektiv till vår tids New Age-religion, vars världsbild och mentalitet påminner om den som kännetecknade den gnostiska publik Origenes riktade sig till. När modern spiritualitet kan leva utan filosofi och teologi, är en skilsmässa mellan spiritualitet och filosofi otänkbar för Origenes. Dessutom kan ensidig bokstavstro på Bibelns texter jämföras med Origenes allegoriska tolkning. Dagens individualistiska andlighet står också i kontrast till Origenes förankring i kyrkan. I en tid då spiritualitet instinktivt hålls på betryggande avstånd från traditionell religion, då andlighet och kyrka ofta förs in i separata fack, kan det vara värt att påpeka att Origenes på ett naturligt sätt förenade det andliga och det kyrkliga. Man märker detta till exempel i hans kommentar till Höga visan, vars förord och inledning Samuel Rubenson har översatt till svenska. Redan i första stycket menar Origenes att bruden i Höga visan kan tolkas som representant antingen för människan (själen) eller kyrkan. ”Denna lilla bok, nedtecknad av Salomo som ett drama, tycks vara ett epithalamium, det vill säga en bröllopssång. Han sjunger som vore han en brud, trolovad och brinnande av himmelsk kärlek till sin brudgum, Guds Ord. Ty vare sig bruden är själen, skapad till hans avbild, eller kyrkan, älskar hon honom. Men boken lär oss också vilka ord denne härlige och fulländade brudgum säger henne som han sammanfogas med, själen eller kyrkan.” Den enskilda personen är aldrig oberoende av gemenskapen, utan hennes andliga mognad och tillväxt är både förknippad med och bygger upp kyrkan. Origenes har dock inte någon idealiserad bild av gemenskapen, utan i flera texter, till exempel i kommentaren till Matteusevangeliet, medger han att den heliga kyrkan är bristfällig och syndfull.

Psaltarpsalm 77 [i Septuaginta, 78 i den sv. övers.] uttrycker hur Gud använt vatten både i skapelsen och i befrielsen av Israels folk från slaveriet i Egypten. I sin kommentar till psaltarpsalm 77 gör Origenes en koppling mellan Jesus Kristus och kyrkan: ”Kristus har låtit gudomliga, helgande strömmar flöda över universum. Åt de törstande har han skänkt en källa av levande vatten från såret som lansen öppnade i hans sida. Det är kyrkan som har trätt fram ur såret i hans sida, och han har tagit henne till sin brud” (Kommentar till psalm 77:13). Vi ser här prov på en för Origenes typisk allegorisk bibeltolkning, det vill säga att texter i Gamla testamentet ses som hänvisningar till Jesus Kristus.

Men var det inte så att kyrkan fördömde Origenes lära? Jo, en synod hållen i Konstantinopel år 543 fördömde nio uppfattningar som ansågs komma från Origenes. Dit hör föreställningen om själens preexistens och läran om alltings, även demoners och gudlösa människors, slutgiltiga frälsning och återupprättande (apokatastasis panton). Tio år senare, 553 vid det femte ekumeniska konciliet, Konstantinopel II, stämplades dessutom Origenes som heretiker. Delar av Origenes lära var visserligen kontroversiella, men bedömningarna som gjordes i mitten av 500-talet byggde på otillförlitliga översättningar och kommentarer av Origenes verk. Origenes-kännaren Henri Crouzel anser också att Konstantinopel II egentligen inte riktade sig mot Origenes utan mot en samtida sekt. Man ska komma ihåg att Eusebios av Caesarea i sin Kyrkohistoria, skriven i början av 300-talet, lyfte fram Origenes som praktexempel på renlärig katolsk tro. Själv var Origenes noga med att deklarera att han strävade efter att vara en ”kyrkans man, inte en grundare av heresier” (predikan över Lukasevengeliet, 16:6) och att man ska hålla sig till propositioner ”som inte står i strid med kyrkans och apostlarnas tradition” (Om ursprungen, bok I, förord, 2). Idag har Origenes rehabiliterats och citeras till exempel 10 gånger i Katolska Kyrkans Katekes. Den omvärderingen bör välkomnas, för han är värd en stor läsekrets. Allting, även Origenes, (kanske) kommer att återupprättas trots allt. Hans sinnrika undervisning är tveklöst en gedigen grundkurs i kreativ utveckling.

Artikelförfattaren är jesuitpater och verksam vid universitetet i Oxford.

Litteratur

Origenes, Om bönen, översättning av Olof Andrén, Artos förlag, Skellefteå, 2009, 120 sidor.

Origen, On First Principles, translated by G.W. Butterworth and introduction by Henri de Lubac, Peter Smith, Gloucester, MA, 1973 (1:a utg. 1966).

Origen, Contra Celsum, translated with introduction and notes by Henry Chadwick, Cambridge University Press, Cambridge, 1986 (1:a utg. 1953).

Origen, An Exhortation to Martyrdom, Prayer and Selected Works, The Classics of Western Spirituality, Paulist Press, New Jersey, 1979.

Origenes, ”Kristi kyssar till själen”, översättning av Samuel Rubenson, Pilgrim 4/1996, s. 36–42.

Hans Urs von Balthasar, Origenes: Geist und Feuer, Johannes Verlag, Freiburg 1991, 1:a utg. 1938 (översättning till engelska av Robert J. Daly, Origen: Spirit and Fire, T&T Clark, Edinburgh, 2001).

Henry Chadwick, Den tidiga kyrkans historia, översättning av Bertil Adania, Nya Doxa, Nora, 2005.

Henri Crouzel, Origène, Lethielleux, Paris, 1985 (översättning till engelska av A. S. Worrall, Origen, T&T Clark, Edinburgh, 1989).

Anders Ekenberg, ”Origenes”, i Signum 3/1991, s. 70–74.

Anders Ekenberg, ”Öppna mina ögon: Origenes och bönen”, opublicerad fakultetsföreläsning vid teologiska fakulteten, Uppsala universitet, 2001.

Eusebios av Caesarea, Kyrkohistoria, översättning av Olof Andrén, Artos, Skellefteå, 1999.

Andrew Louth, The Origins of the Christian Mystical Tradition: From Plato to Denys, Oxford University Press, Oxford, 2007 (1:a utg. 1981).

Birger A. Pearson, Ancient Gnosticism: Traditions and Literature, Fortress Press, Minneapolis, 2007.

Karl Rahner, ”The ’Spiritual Senses’ according to Origen”, Theological investigations, XVI, London, 1979, s. 81–103 (originaltext på franska år 1932).

Samuel Rubenson, ”En Ordets mystiker”, Pilgrim 4/1996, s. 43–45.