Älskade obefintliga

Till de mest älskade gestalterna i den europeiska fantasin hörde länge en grupp av kvinnliga helgon som ibland betecknas som De fyra huvudjungfrurna (Quattuor Virgines Capitales). De är martyrerna Barbara, Dorothea, Katarina och Margareta, och när deras fester ägde rum, kan man fortfarande se i den svenska almanackans namnlängd. Där lever påfallande mycket kvar av den katolska festkalendern. I den våg av reformer som följde på det andra Vatikankonciliet rensades 1969 alla dessa helgon ut, eftersom deras historiska existens ansågs i hög grad tvivelaktig. Populära hade de blivit genom legender vars trovärdighet inte fyller ens de mest blygsamma källkritiska anspråk, men hur omtyckta de var visar sig bl a i att just dessa namn hörde – och fortfarande hör – till de mest populära av kvinnliga förnamn. Hos oss försvenskades Barbara till Barbro (och Babs); Dorothea är vanligare på andra språkområden, som det engelska i formen Dorothy. Vid medeltidens slut var däremot Katarina det vanligaste av alla svenska kvinnonamn, och varianterna på det är många, Karin, Katja, Trine o s v. På samma sätt har Margareta blivit Greta, Meta, Maggie m m. Tre av dem återfinns i en annan gruppering av helgon, som går tillbaka till 1300-talet och bestod mycket länge, de 14 nödhjälparna, nämligen Barbara, Katarina och Margareta. På tysk mark kunde dessa tre också beskydda de tre stånden, Wehrstand, Lehrstand och Nährstand, alltså krigare, präster och bönder. I bildkonsten från sengotiken men också längre fram i tiden var dessa heliga unga kvinnor ett omtyckt motiv, alltid vackra och dyrbart klädda och helt oberörda av de gräsligheter som tidigare har drabbat dem. Imponerande stora fyller de fyra huvudjungfrurna utsidan på dörrarna till altarskåpet i Funbo kyrka i Uppland; ofta har dock någon eller några av figurerna på altarskåpen förlorat sina attribut och blir då svåra att namnge. I måleriet blev den heliga Katarinas trolovning ett omtyckt motiv. Den sköna och eleganta unga kvinnan tar emot en ring från Jesusbarnet, som sitter i knät på sin mor, och andra helgon utgör vittnen. Det är en speciell utformning av uppvaktningen av jungfru Maria i trädgården, ett motiv som kallas Virgo inter virgines (Jungfrun bland jungfrur).

Sammansättningen av helgonen varierar naturligt nog; lokala kulter och individuell fromhet har spelat sin roll för urvalet. Ibland har Katarina och Barbara sällskap av Maria Magdalena, ett annat av medeltidens högt vördade kvinnliga helgon, den stora botgörerskan; utvecklingen av föreställningarna om henne är ett kapitel för sig.

Hos målare som Memling, Gerhard David och Cranach möter de sköna unga damerna gärna, två eller flera. Senare förekommer de oftare ensamma. Tizian har gjort gripande skildringar av den heliga Margareta, som i ödemarken flyr undan en jättelik orm och närmast ser ut att försöka störta ut ur dukens begränsning.

Motivet med den heliga Katarinas trolovning bibehöll sin popularitet märkligt länge och förekommer på några av de mest intressanta tavlorna från högrenässans och manierism. Man möter det på en målning av Correggio (i Louvren, som hänger bredvid Mona Lisa fastän utan att tilldra sig en bråkdel av det intresse som ägnas henne), av Parmigianino (London, National Gallery, med en utsökt kopia i Wellingtonmuseet Apsley House), senare av Tintoretto (i Doge-palatset), av Murillo (i Rom), av Rubens (Philadelphia) m fl.

Legend eller verklighet

Vilka var de då egentligen? Här har vi bara legenderna att gå efter, och de får uppfattas som den fromma fantasins verk utan någon nödvändig anknytning till en historisk verklighet. Tid och plats för deras liv anges noga, men ibland säger olika legender om samma helgon emot varandra på den punkten. Alla var de unga martyrer, oförfärade i sitt hävdande av den kristna tron och våldsamt obenägna att foga sig efter skick och sed och familjens önskan. De är rebeller mot det sociala systemet och hävdar lidelsefullt sin rätt till självbestämmelse. Att det kostar dem livet tycks egentligen inte göra så mycket, för de vet ju att de just genom sin död vinner det eviga livet med krona och segerpalm och allt deras hjärta begär. Andra kvinnliga helgon av samma typ, vars fester fortfarande firas enligt det katolska kalendariet, är Agata, Agnes, Cecilia och Lucia.

Hur känner man nu igen de olika helgonen? Det går efter deras attribut, som just när det gäller de här kvinnorna är mycket personliga. Det är bra mycket svårare med helgon vars enda attribut är en bok, biskopsskrud eller kyrkomodell, eftersom detta kan syfta på så många olika personer. Agnes har – på grund av en ordlek – alltid sitt lilla lamm, Cecilia har sin orgel – måhända ursprungligen ett språkligt missförstånd men snart nog hennes karakteristikum. På samma sätt har Barbara sitt torn, Dorothea sin korg med blommor, Katarina sitt brustna hjul med spikar och ett svärd och Margareta fan själv. Avvikelser kan förekomma, och då är man ibland hänvisad till namngivning gjord på själva bilden.

Dorothea och blomsterkorgen

Dorothea är vinterhelgonet, med festdag 6 februari. Hon levde i Kappadocien i Mindre Asien (nuvarande Turkiet) och blev livligt uppvaktad av en hedning men föredrog sin kristna tro. När hon fördes till avrättningsplatsen mitt i vintern blev hon hånad och man sade henne att hon väl kunde åstadkomma en present, blommor t ex, från sin brudgum i det där paradiset hon talade så mycket om. Då visade sig en änglaskön liten pojke med en korg full av blommor eller frukter som en gåva från himlen, och mannen som uppvaktat och sedan hånat henne blev omvänd (och avrättad).

Namnet Dorothea är en ovanlig grekisk form för Guds gåva, och hennes attribut är korgen, med antingen rosor eller äpplen; om pojken förekommer, har han ibland en korsgloria och är alltså Jesusbarnet självt. Eftersom hon blev halshuggen, kan hon ha ett svärd, och ibland förekommer också en påfågelsfjäder. Hon skyddade mot falska anklagelser och var till hjälp för kvinnor i samband med bröllop och förlossning men anropades också av trädgårdsmästare och dessutom ölbryggare.

Barbara i tornet

På engelsk mark var en tid namnet Dorothy så vanligt att smekformen doll kom att betyda en lättsinnig flicka i allmänhet och med tiden istället docka, som det fortfarande gör. Barbara är den samma som det svenska Barbro, med dag 4 december. Mycket skilda platser angavs för hennes liv och martyrium. Hennes hedniske far spärrade in henne i ett torn för att hålla efterhängsna friare borta, men när han fick veta om hennes tro angav han henne för myndigheterna. Först försvann hon och dolde sig inne i en klippa, men sedan fängslades hon, och fadern fick i uppdrag att själv halshugga henne. Som gudomligt straff för detta blev han efter avrättningen dödad av blixten. Denna rafflande konflikt mellan far och dotter ledde till att Barbara uppfattades som en beskydderska mot blixten och allt som kunde associeras med den (en något bisarr logik). Med tiden blev hon skyddshelgon för en rad olika verksamheter. Särskilt befattade hon sig med artilleriet, och i många länder lever denna föreställning vidare i speciella traditioner. Dessutom beskyddade hon bergsbruket, ingenjörer och arkitekter, det senare eftersom hon vanligen framställs med ett torn, ibland med tre fönster som symbol för Treenigheten. Överhuvudtaget skyddade hon dem som i sitt yrke sysslade med eld och krut bössmeder, brandmän, gjutare, kockar, skorstensfejare och gruvarbetare, liksom byggnadsarbetare av olika slag, som murare, taktäckare, timmermän, stenhuggare och dessutom fångar. Andra yrkesgrupper som tydde sig till henne var så skilda åt som hattmakare och dödgrävare. Hennes attribut förutom tornet är en falk med en hostia, en påfågelsfj äder, ett svärd, fadern som minimal figur under fötterna (en s k underliggare, jämför Katarina) eller redskap för bergsbruket. Hon uppfattades också som skyddspatron på dödsbädden så att man kunde dö den goda död som var livets sista och viktigaste mål.

Namnet Barbara betyder utländskan och är femininum av ordet barbar, med vilket grekerna betecknade alla som inte talade deras språk. Hon blev tidigt föremål för kult och hennes popularitet stod sig länge. Den mest kända framställningen i konsten är väl där hon knäböj er på Sixtinska madonnan av Rafael, den målning som i århundraden var MÅLNINGEN med stora bokstäver i Västerlandet.

Margareta med draken

Margareta vaktade fåren i Antiochia, när stadens hedniske prefekt förgapade sig i henne, men eftersom hon vägrade att bli hans, blev hon fängslad och torterad. Djävulen uppenbarade sig för henne i form av en drake men besegrades av hennes fromhet; enligt en version slukade han henne men sprack och lämnade henne fri. Sedan blev Margareta avrättad. Som attribut har hon ofta korset och/eller draken. Namnet är härlett från persiskan och betyder pärla, och hennes festdag inföll på sommaren, 20 juli. Enligt berättelsen var hennes sista bön att alla kvinnor som anropade henne i barnsäng skulle få hjälp av Gud, och hon anropades följdriktigt i samband med ofruktsamhet, havandeskap och amning, men också bönderna vände sig till henne med böner om hjälp för vädret. På tysk mark förbinds många utsagor om väderleken med hennes namn. Hon hjälpte också vid sår och mot ansiktssjukdomar. Särskilt omtyckt var hon under senmedeltiden och renässansen.

Katarina och hjulet

Allt detta är ju märkligt nog, men än mer fantasi visar legenden om Katarina av Alexandria, den första i raden av heliga Katarinor, firad 25 november och fortfarande hyllad som ”stormartyr” i den grekiskortodoxa kalendern. Hon var en högt bildad kungadotter, som omvände sig till kristendomen. I en vision blev hon förlovad med Jesusbarnet – ett motiv som blev synnerligen omtyckt i den västerländska konsten; det kan noteras att den i motsats till henne fullt historiska heliga Katarina av Siena hade samma upplevelse av en himmelsk förlovning med Jesus och livet ut såg en ring på sitt finger. Denna dubbla förlovning varieras på en målning av Ambrogio Bergognone, sent 1400-tal, i London (National Gallery), där jungfru Maria tronar i mitten och barnet på hennes knä räcker en ring till Katarina från Alexandria, markerad av sitt hjul på golvet, med martyrens segerpalm i handen, själv rödklädd, gullblond och krönt. Maria sträcker sin fria hand mot Katarina av Siena, som håller kyskhetens lilja, i handen och är klädd i dominikanernas karakteristiska svart – och – vita dräkt. Legenden berättarvidare att en hel grupp filosofer fick i uppdrag av kejsaren att vända henne från kristendomen, men hon övertygade dem istället alla om dess sanning (och de blev vederbörligen avlivade). Hon skulle dödas på ett hjul besatt med spikar, men det brast sönder, och man halshögg henne. Ur såret vällde mjölk, och änglar förde hennes kropp till Sinai-öknen, och hon fick sin grav där det senare stora och viktiga Katarina-klostret ligger. Hon framställs med ett svärd och spillrorna av hjulet, ibland med en liten krönt figur som underliggare under fötterna. Hennes popularitet framgår av namnets vanlighet; t ex bars det av tre av Henrik VIII:s sex hustrur. Betydelsen är oklar och förbindelsen med grekiskans ord ”katharos”, ren, är tvivelaktig. På grekiska heter hon Aikaterine, därav ryskans Jekaterina. Hon beskyddade kvinnor, särskilt dem som studerade, men också all lärdom, särskilt kristna filosofer, jurister och talare, dem som sysslade med böcker, som tryckare eller i bibliotek, men också yrken som var förbundna med hjul och rep, hennes plågoredskap, som vagnmakare, spinnerskor, mjölnare och klädeshandlare, med andra ord ett mångsidigt skyddshelgon, som många grupper prövade på att vända sig till.

Den ohämmade fantasi i legenden som gjorde dess lycka under medeltiden blev dess fall i senare tid, när man verkligen inte ville tro vad som helst. Det är kanske synd att man lät de gamla berättelserna falla i glömska, eftersom de ändå rymmer mänskliga konflikter och insikter som är fullt aktuella i vår tid. Dessa unga kvinnor väljer martyrdöden framför en tanklös social anpassning. De talar för sig själva och låter sig inte tystas av hot eller förakt. Tron på Gud och Kristus är en levande realitet för dem, som bär rakt genom alla svårigheter. Att förmedla blommor och frukter från himlen, skulle vi inte alla vilja göra som Dorothea? Barbara gestaltar konflikten mellan far och dotter mindre sexuellt men mer livfullt än psykoanalysens Elektra (hon som skall motsvara Oidipuskomplexet). Margareta låter sig inte i längden uppslukas av det onda som vi alla har inom oss likaväl som utanför oss, och Katarina riktar både kärlek och lärdom helt till Gud och förmedlar sin tro med hjälp av förnuftets kraft.

För den som befattar sig något med äldre tiders konst blir det förr eller senare nödvändigt att bekanta sig med dessa unga kvinnor, men kan inte den troende också finna ett stöd och en glädje i forna generationers sätt att framställa trons hjältinnor? Är det bara den världsliga underhållningen som får vara medryckande? Och skyddshelgonen, kan inte de uttrycka gemenskapskänslan under kyrkans skydd för de olika yrkesgrupperna och kategorierna människor.

Det är också värt att beakta att så många grupper av män ställde sig under beskydd av just kvinnliga helgon. Kanoner och gruvor och husbyggen och mycket annat som dess huvudjungfrur beskyddade har alltid varit rent maskulina verksamhetsområden. Också på detta sätt kan man uttrycka att den rätta mänskliga harmonin uppstår där manligt och kvinnligt samarbetar och det ena könet inte är a priori uteslutet.