Vem är vem i bibeln?

För den som varit van vid Oskar Bensows gråa och massivt tråkiga Bibliska ordbok är det tydligt att nya tider nu har kommit. Framför mig ligger en läcker och rikt illustrerad volym med titeln Vem är vem i bibeln. 1040 gestalter ur Gamla och Nya testamentet, utgiven av Christer och Maria Topelius (Raben & Sjögren, 1989, 178s).

Bokens yttre kan man alltså ingalunda klaga på. Rätt många av illustrationerna kommer visserligen från gamle Doré, men åtskilliga avbildar gamla kyrkomålningar och är både representativa och vackra. Men den stora frågan är: vilken läsekrets har man tänkt sig?

I förordet heter det, att man har koncentrerat sig på de gestalter i bibeln som inte är allmänt kända. Alltså inte Mose, David och Paulus, utan de mängder av mindre betydande män och kvinnor som befolkar sidorna i främst Gamla testamentet. Om denna urvalsprincip kan man ha olika mening, men det är nu den som utgivarna har valt att följa. Dock inte helt, ty det finns mängder med personnamn i bibeln utöver de 1040 som är med. Redan en snabb kontroll utifrån någon namnlista i 1 Krön visar detta. Och visst: boken skall inte vara en konkordans utan ett slags ”facit” (ordet används i förordet) för bibelläsaren.

Antag nu att bibelläsaren under sin lektyr stöter på namnet Aristarkus i Apg 19:29 och vill veta mer om honom. Han slår då i denna bok upp namnet och finner vad han redan vet, nämligen att Aristarkus kom från Tessaloniki och var en av Paulus reskamrater. Han hänvisas vidare till fyra andra bibelställen, som också nämner Aristarkus. Det är inte oginhet som gör att Topelius inte berättar mer om honom – det finns helt enkelt inte mer att berätta.

Eller låt oss tänka att en grupp bedriver bibelstudium tillsammans och någon råkar nämna Manaen. Man vill veta mer om honom och får i Vem är vem i Bibeln veta, att han nämns i Apg 13:1 och var fosterbroder till Herodes Antipas och verksam som profet och lärare i Antiokia. Här får man åtminstone en hänvisning till bibelstället. Men troligare är väl ändå, att man vill inhämta mera information om någon central gestalt i bibeln, och där lämnas man i sticket av denna bok. Uppslagsordet Petrus har tjugo rader, vilket är endast sju rader mer än vad Kedorlaomer (1 Mos 14) får.

Irriterande är att boken bygger helt på 1917 års översättning. Det borde vara självklart att utgå från

NT 81, och när det gäller namnformerna i Gamla testamentet kommer den snart att bli obsolet, eftersom Bibelkommissionen följer helt andra principer för återgivning av hebreiska namn.

Denna bok fyller sålunda inget egentligt behov, vare sig som konkordans (eftersom den inte är fullständig) eller som bibliskt uppslagsverk (eftersom den är alltför kortfattad). Tydligen finns det en viss marknad för böcker av denna typ, eftersom den har uppmärksammats en del, även i radio. Vi behöver verkligen på svenska en ny version av Svenskt Bibliskt Uppslagsverk (2:a uppl. 1962), vilken kan fungera som både konkordans och bibliskt reallexikon. Det är fint om en sådan bok blir smakfullt illustrerad, men det viktigaste är att den i behändigt format erbjuder den historiskkritiska bibelforskningens senaste resultat.