Vatikanens östpolitik

I ett tal 12 januari som handlade om höstens dramatiska händelser i Östeuropa uppehöll sig påven Johannes Paulus 11 mycket vid vad han betecknade som den kommunistiska ideologins misslyckande. ”System som utger sig för att vara vetenskapliga och som vill åstadkomma social förnyelse och människans frigörelse genom henne själv, har inför hela världens ögon avslöjat vad de var: tragiska utopier som har fört med sig en regression utan like i mänsklighetens historia. De kristna gemenskapernas motstånd mot den omänskliga totalitarismen har väckt beundran bland trosfränder. Den moderna världen upptäcker att tron på Kristus, långt ifrån att vara ett opium för folken, istället är det som bäst garanterar och stimulerar deras frihet.” Så talar påven. Ett likartat budskap finner vi i en ledarartikel i den italienska tidskriften La Civilta Cattolica (1990-01-06). Denna tidskrifts innehåll bestäms i nära samarbete med Vatikanen och en osignerad ledare kan antas spegla åsikter som finner genklang på högsta ort. Artikeln har rubriken ”Innebörden av händelserna i Östeuropa”. Författaren säger att bortom det symboliska värdet i händelser som Berlinmurens fall och mötet mellan Gorbatjov och påven ligger reella förändringar som i artikeln behandlas under tre aspekter: den ideologiska, den politiska och religiösa. Som en utläggning av påvens tal skall vi här uppehålla oss vid den ideologiska sidan.

Enligt vissa har marxism-leninismen misslyckats, medan den äkta kommunismen ännu inte förverkligats. Men, säger tidskriften, den har aldrig förverkligats annat än som marxism-leninism. Den har alltid uppvisat alla leninismens kännetecken. Den tar och behåller makt med våld, den tar bort friheten, den förstatligar ekonomi, kultur och utbildning, den eliminerar oppositionen med våld, den bekämpar religion och påtvingar samhället ateism. Innan historien visar att kommunism kan förverkligas på ett annat sätt, kan man räkna höstens händelser som själva kommunismens misslyckande.

Detta misslyckande är trefaldigt: politiskt, socialt och ekonomiskt. Först och främst politiskt, därför att kommunismen skulle befria människorna men istället har skapat en av de hårdaste formerna av slaveri som historien känner.

För det andra socialt, därför att kommunismen skulle upphäva samhällets uppdelning i två klasser, en utsugande och en utsugen, och skapa jämlikhet bland alla samhällsmedlemmar. I stället har en ny styrande klass uppkommit. Proletariatets diktatur har blivit diktatur över proletariatet.

För det tredje ekonomiskt, därför att genom att inskränka det enskilda ägandet och genom att förstatliga och planera ekonomin skulle kommunismen medföra en ekonomisk utveckling, vars frukter skulle fördelas åt var och en efter behov. På detta sätt skulle kapitalismen överträffas, inte bara på det moraliska planet, utan också i produktivitet. I stället har de kommunistiska länderna haft låg produktivitet, ransonering av förnödenheter, inflation och ibland rentav fattigdom.

Men, fortsätter La Civilta Cattolica, kommunismen är inte bara ett politiskt, socialt och ekonomiskt system, utan också en livsåskådning, och som sådan inte bara tolkar den verkligheten, utan vill också omvandla den, skapa en ny värld och en ny människa. Religionen anses vara en konsekvens av den ekonomiska alienationen. Utan alienation skulle också religionen vara överflödig. För Marx är kommunismen en ”positiv humanism” i betydelsen att människan erövrar sin mänsklighet genom att befria sig från kapitalet (och från en illusorisk gudstro). Man skriver: ”Därför är kommunismens misslyckande inte bara en politisk och ekonomisk händelse, utan i sin innersta kärna och i sin djupaste innebörd är det framför allt en andlig och religiös händelse. I själva verket innebär det att försöket att skapa en värld utan Gud och mot Gud har misslyckats.” Författaren avslutar resonemanget genom att citera Paulus VI i socialencyklikan Populorum progressio: ”Utan tvivel kan människan organisera jorden utan Gud, men utan Gud kan hon i sista hand inte annat än organisera den mot människan. En humanism utan Gud är en inhuman humanism.”

Casarolis östpolitik som bakgrund

Så långt påven och La Civilta Cattolicas analyser av händelsernas innebörd. Men påven nämnde också något annat: ”Nu skördar vi frukten av det som tålmodigt såtts för människornas och folkens väl av ansvariga i kyrkan och vid den Heliga stolen (…) I detta sammanhang har kardinal Casaroli, i sina olika uppgifter vid den Heliga stolen, en särskild förtjänst.”

I själva verket har Vatikanen sedan början av 1960-talet tålmodigt bedrivit ”östpolitik”, alltså en speciell attityd gentemot de kommunistiska länderna. Denna politik började under Johannes XXIII, som till USA:s förskräckelse uppmuntrade alla kontakter med Krustjov. Redan 1963 sände Johannes XXIII iväg Casaroli på den första resan till östländerna, och sedan dess har denne kardinal varit den ansvarige bakom östpolitiken. Dess innebörd är följande. Vatikanen har tagit varje tillfälle till kontakt med regimerna och själv aldrig tagit initiativet till någon brytning. Syftet med detta har i första hand varit att säkra kyrkans överlevnad som institution. Man har velat försäkra sig om att få tillsätta biskopar. Denna attityd har ibland kritiserats, inte bara av USA utan också av kristna i de berörda länderna. Dessa har uppfattat Vatikanens kontakter med regimen som komprometterande. Casaroli har uppfattats som naiv, men han har enligt vatikanexperten Antoine Wenger i en intervju för den italienska månadstidningen Giorni (november 1989), utformat sin politik i övertygelse om att en Gorbatjov förr eller senare skulle komma. Idag kritiseras han inte längre. Hans största seger var att han åstadkom mötet mellan Gorbatjov och påven den 1 december. Johannes Paulus II har inte själv förändrat denna politik utan valt att fortsätta den. På flera sätt har han uttryckt sitt stöd för Casarolis politik. 1979 utnämnde han Casaroli till statssekreterare, en titel som skämtsamt brukar förklaras som ”påvens vikarie på jorden”. I november fyllde Casaroli 75 år och borde enligt reglerna dra sig tillbaka, men påven har uttryckt sin förhoppning om att han skall kunna tjäna kyrkan länge till.

Men påven nämnde inte en annan person som också i hög grad har bidragit till att hösten 1989 blev vad den blev. Det är påven själv. Han har visserligen inte personligen infört någon ny politik i Vatikanen, men bara det faktum att han valdes till påve har troligen påverkat utvecklingen på ett sätt som ännu kanske är svårt att överskåda. Alla vet i hur hög grad det polska folket identifierar sig med kyrkan och låter den, snarare än någon politisk organisation, stå som symbol för nationen. Under många år av svårt förtryck var det kardinal Wyszynski som fungerade som en samlande symbol och ledargestalt. När Wyszynski efter sin död 1981 ersattes av kardinal Glemp, var det inte denne utan Karol Wojtyla som tog över rollen som symbolisk ledare för polackerna. Den polske påven inspirerade och stödde Solidaritet, en rörelse som knappast skulle ha uppstått utan honom. Resten av historien vet vi. Hösten 1989 övergav Polen som första östland kommunismen, och ett efter ett följer de övriga östländerna i polackernas spår. Man frestas att säga att kommunismen i Östeuropa fick sin dödsdom redan den dag Karol Wojtyla valdes till påve. Vi har ännu inte sett slutet av utvecklingen, med det är klart att när påven ger sitt omdöme om höstens händelser gör han det inte som utomstående observatör utan som en av aktörerna i 1900-talets historia.