Flyktingarna och folket

Innan Sverige knappast hunnit glömma fjolårets debatt om invandring och flyktingmottagning blåste den upp på nytt. Men till skillnad från Sjöbodebatten som präglades av en nästan overklig anda av provinsialism och trångsynthet har den senaste händelseutvecklingen visat att asylpolitiken förvisso är en nationell angelägenhet. Under sista halvåret har drygt 21 000 människor sökt asyl i Sverige. Nästan samtliga avvaktar ännu besked om asylplats i Invandrarverkets slussar. Ytterligare 7 000 flyktingar som redan erhållit uppehållstillstånd väntar fortfarande på plats i någon kommun. Invandrarverket hade kalkylerat för hälften så många med följd att dess verksamhet under loppet av några få veckor kollapsade. Panikåtgärder vidtogs som till exempel att inkvartera asylsökande i undermåliga tältläger, och förhyrda husvagnar och fartyg.

Flyktingvågen blev orsak till regeringens beslut den 14 december att införa en restriktivare flyktingpolitik. I fortsättningen kommer endast de asylsökande som uppfyller FN-konventionens krav på politisk flyktingstatus att få stanna i Sverige. Utvisningarna har trappats upp och har genomförts under ofta mycket dramatiska omständigheter. Debatten har också skärpts. Svenska kyrkan har öppnat sin portar åt asylsökande som befarar utvisning och ärkebiskopen har framträtt som ledaren av en ny ja-kampanj för en generösare svensk flyktingpolitik. Invandrarminister Maj-Lis Lööw och hennes statssekreterare Bo Göransson har försökt få förståelse bland allmänheten för regeringens linje.

Att denna regering tog ett sådant beslut så hastigt, utan förvarning eller debatt tyder på att Sverige saknar en genomtänkt invandrarpolitik. Frågan är också om regeringen befarat att en genrös flyktingpolitik saknar brett folkligt stöd. Det är inte omöjligt. Sverige är ju trots allt ett land som under sin historia och på grund av sin geografiska belägenhet varit tämligen isolerat och ostört av de stora folkvandringar som genom historiens lopp har format nationer och gränser i Europa. Den svenska kulturen är trots invandrare tiderna igenom ytterst homogen. Att många svenskar fortfarande upplever invandringen som ett hot mot den nationella identiteten är därför inte förvånande och det vore dessutom orättvist att utan vidare avvisa dessa farhågor som främlingsfientliga eller rasistiska yttringar. Möjligheten för flyktingar att integreras och utvecklas i samhället förutsätter en bred förståelse och sympati för deras situation som endast kan vinnas genom en grundlig debatt där alla synpunkter kan komma till tals.

Dock är det angeläget att denna debatt inte äventyrar det skydd som lagen garanterar åt varje enskald asylsökande i Sverige. Rättssäkerheten måste alltså upprätthållas till varje pris och detta innebär för en enskild asylsökande att han försäkras en noggrann och opartisk granskning av sitt ärende med möjligheten att överklaga beslutet till en högre instans. Att invandrarverket helt missbedömt tillströmningen av asylsökande är förlåtligt men att dessa människor nu belastas för missbedömningen i form av bristande opartiskhet, saklighet och noggrannhet i asylärenden är oacceptabelt. Detta kan man nu frukta sedan invandrarverkets högsta tjänstemän, ansvariga för att bevaka lagligheten i asylärendena, uppträder som offentliga debattörer, eniga om behovet att vara restriktiva vid flyktingbedömningen.

Regeringens beslut att åberopa FN:s Genèvekonvention om asylrätt från år 1951 som det enda juridiska rättesnöret i dessa ärenden kan också tolkas som ett steg tillbaka från Sveriges mer ansvarstagande politik som sökte bistå med lösningar till världens enorma flyktingproblem. Genèvekonventionen tillkom som en provisorisk internationell överenskommelse i andra världskrigets kölvatten och var avsedd för att skydda krigets offer. Enligt alla sakkunnigas bedömning är den nu föråldrad och ur stånd att ge ett adekvat rättsskydd åt världens drygt femton miljoner flyktingar. Konventionens mycket inskränkta och vaga definition av flykting har snarare bidragit till att regeringar kunnat införa strängare asylbestämmelser. Ett undantag är förvånansvärt nog Afrikas länder som genom OAU, Organisationen för Afrikas enhet 1969 bestämde att man skulle utvidga flyktingdefinitionen. Som bekant erkänner Genèvekonventionen som flykting endast den person som på grund av sin ras, religion, nationalitet eller politisk övertygelse fruktar förföljelse. OAU-konventionens definition innefattar emellertid också de människor som måste fly sitt eget land på grund av inbördeskrig, utländs ockupation eller andra oroligheter, vilket är flertalet av alla världens de facto flyktingar. Att världens fattigaste kontinent, där flyktingfrågan är mest påträngande, inte drog sig för att utvidga rättigheterna åt sina drygt tre och en halv miljoner flyktingar är föredömligt. Att Sverige som är ett av världens rikaste länder nu inskränker sina flyktingars rättigheter är beklagligt och ovärdigt. Integreringen av flyktingar i ett samhälle som vårt kräver folkligt stöd, men statsmaktens och dess myndigheters agerande är också beroende av folklig förankring. Statens ansvar är att verka för ett humanitärt medvetande och att ingen lämnas utan rättsskydd. Den mänskliga personens värdighet är det starkaste skälet för den generösa avvägning som borde vara svensk flyktingpolitiks signum.