Rom och de fattigas kyrka

Varje år gör en del av världens katolska biskopar sina vart femte år återkommande besök hos påven, s.k. ad limina-besök. I år kommer denna ström av besökande biskopar att domineras av den brasilianska biskopskonferensen. Den är världens största och kommer därför uppdelad i olika grupper från februari till december.

Frågor som rör befrielseteologi och över huvud taget förhållandet mellan kyrkans liv och politiken kommer säkert att diskuteras under dessa besök. Massmedia kommer ofelbart att framställa ad limina-besöket som ett möte mellan den progressiva latinamerikanska kyrkan och den konservative påven. Vänsterpressen på kontinenten talar om hur Rom försöker kväva förnyelsen, medan konservativa katolska tidskrifter tvärtom gläder sig över att påven äntligen skall sätta punkt för det i deras ögon överdrivna sociala engagemanget i den latinamerikanska kyrkan.

Det finns anledning att ifrågasätta de enkla polariseringar som serveras av massmedia. Kategorierna progressiv och konservativ har inget innehåll i sig själva. Alltför ofta utgör de bara bedömningar av huruvida kyrkan har anpassat sig efter det moderna samhället eller inte. Sådana etiketter hjälper inte den som på ett något djupare plan vill förstå vad som händer i kyrkan. Fallet med den latinamerikanska kyrkan är en utmärkt hjälp att skapa ett riktigare perspektiv.

För många västerländska bedömare är det progressivt som är modernt i rika och sekulariserade västländer. Påven anlägger inte det perspektivet, och frågan är om någon påve kommer att göra det. Striden om frågor som rör sexualmoralen hör hemma i detta sammanhang. En stor del av den västerländska opinionen vill att kyrkan skall anpassa sin morallära efter familjens upplösning i de rika länderna. De kristna vill så att säga få tillstånd att leva som alla andra gör. Som alla vet är det inte påvens linje.

De frågor som är aktuella i den tredje världen ter sig annorlunda. Visserligen finns också där önskningar som kan komma i strid med påvens eller den romerska kurians: när 300 representanter för Brasiliens präster möttes i oktober, talades bland annat om frivilligt celibat för präster och prästvigning av gifta lekmän. Men tvärt emot vad många tror har den latinamerikanska kyrkan Roms fulla stöd i sitt arbete för de fattiga.

Två saker är beroende på massmedias selektiva rapportering inte så allmänt kända. (Massmedia rapporterar också gärna om kyrkliga konflikter men sällan om att dessa konflikter löses.) I samband med de brasilianska biskoparnas förra ad limina-besök 1985 var diskussionen om befrielseteologin livlig. Troskongregationen hade gett ut ett första dokument om befrielseteologin, som väckt en viss bestörtning och uppfattats som ett fördömande. Den kände befrielseteologen och franciskanen Leonardo Boff blev ombedd av Rom att dra sig tillbaka från offentlig kyrklig verksamhet. Dessa två händelser är ganska allmänt kända, fortsättningen betydligt mindre känd. I mars 1986 gav Troskongregationen ut ett andra dokument om befrielseteologin, som var mycket mer positivt. (Sv. övers. Frihet och befrielse Uppsala, 1987.) Det enda Rom tog avstånd från var avarter av befrielseteologi som med utgångspunkt från en rent marxistisk världsbild reducerar tron till politik. Samma månad hävdes restriktionerna för Boff. (På sistone har dock Boff återigen blivit ombedd att tiga, denna gång av sin franciskansuperioror Vaughn.) Efter besöket i Rom uttryckte biskoparna sitt fulla stöd för Johannes Paulus II.

Det finns all anledning att framhäva att påven står på de fattigas sida i de sociala konflikterna i Latinamerika. Alla som känner till något av Johannes Paulus II:s tänkande vet att han är medveten om de strukturer av förtryck och utsugning som finns, både inom länder och mellan världsdelar. Under sitt besök i Afrika i januari i år frågade han sig hur den västerländska människan kan rättfärdiga att hon inte har gett mat till alla fast hon haft möjlighet att göra det. När Karol Wojtyla valdes till påve sade den brasilianske kardinalen Ams: ”Det är som om en kardinal från tredje världen vunnit.” Det är typiskt att han är mindre lyhörd för den rika västvärldens önskningar än för de fattiga länderna. Den omstridde teologen Hans Kung har uttryckt farhågan att ”progressiva” katolska biskopar kommer framöver att vara i minoritet gentemot biskoparna från tredje världen. Andra ser detta som något positivt. Den uruguayanske lekmannen Albero Ferre menar till och med att Rom skyddar de fattiga kyrkorna i ”periferin” mot de rika och mäktiga kyrkorna i ”centrum”.

Ett ämne som säkert kommer att diskuteras vid den brasilianska biskopskonferensens besök i Rom är förhållandet mellan biskopskonferensen, Rom och det latinamerikanska ordensfolkets organisation CLAR, som under det senaste året haft problem i relationerna till den romerska kurian. Från delar av hierarkin har uttryckts farhågan att det evangelisationsprogram som CLAR vill arbeta efter, och där uppbyggandet av basgrupper står i centrum, kan leda till etablerandet av en med den vanliga, på församlingar uppbyggda, parallell kyrka. Från såväl biskopskonferensen som från den romerska kurian har uttryckts stark kritik mot programmet, också därför att man menar att programmet – som utgör en del av förberedelserna inför 500-årsfirandet av evangeliseringen av Amerika – riskerar att reducera evangeliet till politik. Den alarmerande dåligt utvecklade dialogen mellan CLAR och den romerska kurian kom också till synes när CLAR:s generalsekreterare i somras skulle ersättas av en ny. Kurian föredrog att i stället för den av CLAR:s ordförande föreslagna dominikansystern Manuelita Charria tillsätta en teolog, Jorge Jimenez, detta för att förbättra samarbetet mellan biskopskonferensen och CLAR. Innan beslutet blev slutgiltigt inbjöds CLAR:s ordförande Luis Coscia till Rom för att diskutera motiven bakom åtgärden. Han tackade nej till inbjudan men anklagade sedan Rom för att lägga sig i CLAR:s inre angelägenheter utan att redovisa motiven (detta enligt Civilta Cattolica 3 feb. 90). Det finns anledning att påpeka dessa detaljer, eftersom den version som cirkulerar i annan press säger att CLAR aldrig fick möjlighet att diskutera dessa frågor innan Rom handlade över deras huvud. Den tilltrasslade situationen är svårbedömd, men en sak förtjänar att framhävas. I ett brev till den romerska kurian av den 9 september skriver CLAR att de tolkar Roms agerande som ett ifrågasättande av deras prioritering av arbetet för och bland de fattiga. I ett svar daterat den 29 september hävdar kardinal Hamer: ”Det är inget tvivel om att prioriteringen av de fattiga måste vara en av de viktigaste angelägenheterna för det religiösa livet i Latinamerika.” När man betraktar förhållandet mellan ”Rom” och den latinamerikanska kyrkan, måste man vara medveten om att det inte enbart rör sig om förhållandet mellan påven och denna kyrka. Det rör sig också om svårigheter, alstrade av en oförmåga till dialog mellan delar av den latinamerikanska kyrkan och delar av den romerska kurian. Men även påvens profil måste tecknas rättvist i sammanhanget: Tredje världen står inför andra frågor än västerlandet, och påvens attityd till tredje världens ”progressivitet” är av allt att döma en helt annan än hans inställning till den västerländska ”progressiviteten” (i den bemärkelse vi nämnt ovan). Att anpassa sig efter det moderna västerländska samhället är för påven lika med att vattna ur kristendomen, medan prioriteringen av de fattiga tvärtom under vårt sekel har låtit kristendomen återupptäcka en viktig del av sitt autentiska ansikte.