När vi vant oss vid aids …

Aids har blivit vår tids dödliga farsot alltsedan de första fallen upptäcktes 1979. Världshälsoorganisationen (WHO) räknade vid årsskiftet 1989/90 med ca 6,5 miljoner HIV-smittade och ca 600 000 aidssjuka i världen. I de västliga industriländerna är det framför allt homosexuella män och sprutmissbrukare som har drabbats av HIV/aids, i Afrika och Karibien har merparten av aidssjuka däremot smittats på heterosexuella och perinatala vägar. Nyligen publicerade siffror från Rumänien om 550 aidssjuka barn och ett mångdubbelt antal smittade genom blodtransfusion talar om en katastrof och ett lidande som är svårt att förställa sig. Situationen i Sverige är något gynnsammare jämfört med omvärlden: 2 315 anmälda HIV-smittade (uppskattat ca 4 000 smittade) och 378 aidssjuka varav 4 barn.

Lars Olof Kallings, som är regeringens internationella expert i folkhälsofrågor och verksam i WHO anser: ”Vi måste ställa in oss på ett hundraårigt krig. Aids är inte som andra smittsamma sjukdomar som kommer och går och som vi blir immuna emot. Såväl spridningen av HIV-smittan som utvecklingen av aids har ett mycket långsamt förlopp. För hälften av de smittade tar det ungefär tio år innan aids bryter ut. Det långsiktiga perspektivet är en förklaring till att det är så svårt att ta till sig kunskapen om aids och lära sig att leva under de nya förutsättningarna” (Upsala Nya Tidning 90-02-12).

I dag får aids-problemet inte längre de stora tidningsrubrikerna. Istället för rädsla och andra emotioner är vi på väg mot en mera varsam och saklig inställning. Det kan vara dags för eftertanke, att utan emotioner och fördomar se den obotliga och därför så tragiska sjukdomen och den utmaning som den medför.

I den avsikten publicerar vi nedanstående dokument, ett herdabrev skrivet av de katolska biskoparna i Kalifornien angående aidsproblemet. Kalifornien är som bekant den del av västvärlden där aids har krävt de flesta offren, men där man också kan se de mest engagerade initiativen av grupper med varierande bakgrund för att hjälpa de aidssjuka på deras svåra väg utan hopp.

Inställningen till aids är för många (däribland många kristna) emotionellt präglad av att sjukdomen i många fall har överförts genom homosexuella kontakter eller genom narkotikamissbruk. Det som behövs är en ny rationell och human inställning som ser det fruktansvärda i aidssjukdomen och som kan förmå sig till medlidande. Den aidssjuke borde inte få anledning att fråga sin (kristna) medmänniska: ”Hatar du mig?” Här har onekligen Moder Teresas initiativ i Oakland/Kalifornien med grundandet av The Center varit en viktig signal som nått långt utanför USA.

Till en ny och mera nyanserad inställning kan ett förslag bidra som Jonathan Mann, ledare för WHO:s aids-program gjorde 1988. Han föreslår att skilja tre de facto sammanhängande problem från varandra: 1. HIV-infektionen, 2. aids som sjukdom, 3. den ”psykiska epidemin”, dvs. de psykiska, sociala, ideologiska och religiösa faktorer som ger anledning att möta aidssjuka med kollektiva fördömanden och diskriminering.

Inte så sällan dryftas i samband med aids frågan om det etiskt riktiga eller felaktiga i till exempel homosexuellt beteende. Psykologiskt kan detta vara förståeligt eftersom aids inte sällan överförs genom homosexuella kontakter. Men det som man kan förstå psykologiskt behöver inte vara logiskt riktigt, dvs. frågan om ansvarsfullt och humant sätt att leva med sin mänskliga sexualitet låter sig inte besvaras utifrån aidsproblemet. Inga väsentliga etiska krav har härletts utifrån liknande smittsamma sjukdomar i det förflutna, till exempel syfilis. Frågor om äktenskapets oupplöslighet, om homosexualitet och promiskuitet, måste alltså besvaras före och oberoende av aidsdebatten.

Men å andra sidan är det ett faktum att aids i många fall har överförts genom homosexuella kontakter eller av narkotikamissbrukare. För dessa gäller det: man drabbas inte av aids utan man skaffar sig aids. Också ordet ”riskbeteende” antyder ett ansvarsmoment (självförvållande). Av denna anledning blir aidsproblemet de facto en tankeställare. Utan tvekan kan man konstatera en ny eftertänksamhet när det gäller att gestalta sexualiteten under ansvar. Det tragiska är att kärlek och sexualitet, som för människan innebär glädje, liv och fruktsamhet, utsår döden. Detta måste göra alla eftertänksamma ty här hotas grunderna för en human kultur.

En fördomsfri inställning till de aidssjuka präglad av solidaritet och medansvar praktiseras på många håll. Rädsla och emotioner finns likaväl. Här gäller det för de kristna kyrkorna – liksom under tidigare epidemier – att förhålla sig enligt den förebild, efter vilken de har fått sitt namn. ”Er kärlek skall vara utan hyckleri” (Rom 12:9).

Här följer de kaliforniska biskoparnas brev i sammandrag.

Kallade till medlidande

Förutom att vi som enskilda medborgare har ansvar att informera oss om aids, att arbeta för dess förebyggande och ta hand om de drabbade, har vi som Jesu lärjungar också ett speciellt ansvar att ta oss an de sjuka, att visa dem att de är älskade, och vinnlägga oss om att de behandlas med värdighet och respekt. De är Jesu systrar och bröder och på ett speciellt sätt lika honom genom sitt lidande.

Både skriften och traditionen överflödar av exempel på hur man skall möta de sjuka. I ett bemötande värdigt att kallas kristet, finner vi ovillkorlig kärlek och medlidande.

Jesus ställde inga villkor när han tog sig an de utstötta i sin omgivning. Om vi vill följa hans exempel måste vår attityd till dem som är sjuka präglas av medlidande och inte av fördömande. (Jmf Joh 9:2-3.)

Jesus förmedlade Guds villkorslösa kärlek när han driven av medlidande öppnade den blindfödde mannens ögon. Han helade förlamade människor, botade leprasjuka, drev ut demoner, gav syn åt blinda och hörsel åt döva, allt utan att döma ut individerna eller förebrå dem. Vi är kallade att med samma kärlek bemöta dem som i våra dagar lider av den nya och dödliga sjukdomen aids.

Enligt vårt sätt att se är Herren levande och närvarande i de svaga och sjuka. Därför påminner de oss också om vår frälsning, ty genom att vi offrar alla sjukdomar till den Far som gett oss livet, som Kristus själv offrade sig till sin Far, kan vi inse hur de sjuka är en del i Jesus frälsningsgärning som pågår ständigt (jmf Kol 1:24).

Vi hävdar bestämt att man måste visa särskild uppmärksamhet mot dem som löper den största risken att drabbas av HIV-virus. I Kalifornien är det för närvarande och i en överskådlig framtid de homosexuella som är denna riskgrupp. Somliga av dem har fjärmats från kyrkan och dess andliga liv. Vi beklagar detta avstånd och önskar verkligen att läka deras sår genom att ge dem vårt stöd och vår vänskap. Vi rekommenderar att alla som är engagerade i kyrklig verksamhet och själavård för homosexuella får speciella förberedelser för att minska den berättigade rädsla och ängslan som är förknippad med aids och aidsrelaterade sjukdomar. Vi föreslår specialutbildning för dem som arbetar med att ta hand om dessa människor så att de blir mer öppna och känsliga för de behov som finns i denna grupp. Vi har lärt av det generösa sätt som de homosexuellas sammanslutningar visat genom att ta ansvar för hjälp och utbildning.

De som löper risk att få aids genom att de injicerar narkotika påkallar också speciell uppmärksamhet. Vi accepterar helt och fullt dessa människor, människor som kämpar under en dubbel börda, av sjukdom och drogbegär (och om de är homosexuella, ofta en trefaldig börda). Vi vill hjälpa dessa sjuka och ge dem vår förtröstan på att Herrens kraft kan befria dem från deras fångenskap i missbruket.

Vi rekommenderar katolska sjukhus att gå i spetsen för att utveckla aidsavdelningar med en fördomsfri och ömsint omvårdnad. Eftersom rädslan bland dem som arbetar inom sjukvården tycks minska om de får chansen att under en längre tid arbeta nära aidspatienterna, skall man ta hänsyn till denna erfarenhet och se till att all personal förbereds på ett adekvat sätt och att de får kontinuerligt stöd och fortbildning.

Våra sjuka bröder och systrar drabbas oftast av denna sjukdom under det som skulle vara deras mest aktiva år. Just deras ungdom gör svårigheten att acceptera deras sjukdom och död ännu större för familj och vänner.

Den tragiska diagnosen aids kan vara det som avslöjar för familjen att en son eller en dotter är homosexuell eller drogmissbrukare. Föräldrar och syskon kan ha svårt att acceptera detta, och reagerar ibland med att vägra tro det eller förskjuter den sjuke. Vi är kallade att ge vårt praktiska, känslomässiga, och andliga stöd till sådana familjer. Vi måste ge vårt hjärta åt dessa familjer som försvagats av vrede och sorg och som inte kan acceptera den hårda sanningen att just deras älskade har aids. Genom att på allt sätt hjälpa dem påminner vi dem om att all mänsklig värdighet kommer från Gud och att vi tror att varje människa är helig – en unik återspeglig av Gud mitt ibland oss – och därigenom kan vi ge dem kraft att åter acceptera de aidsdrabbade och att åter ta emot dem i sin gemenskap. Andra familjer kanske kan få mod och styrka att i sina hem ta hand om sjuka som blivit ensamma och utestängda på grund av HIV-smitta.

Förvisso innebär aids en kris av enorma proportioner som inte bara hotar individer utan också hotar den ömsesidiga tillit som vårt sociala liv grundar sig på. Förutom det uppenbart tragiska angreppet på den smittade personens hälsa har aids på ett subtilt sätt bidragit till den tilltagande känslan av osäkerhet i vår kultur. Liksom farhågorna inför en möjlig kärnvapenkatastrof har ökat den allmänna oron, så har även detta dödliga virus – som hotar alla befolkningslager från barn till gamla – belastat vår tid ytterligare. I likhet med många andra epidemier förr i tiden blir nu aidsfenomenet sikte för projektioner av rädsla och fördomar mot smittade och folk i redan tidigare marginaliserade riskgrupper. Trots att man tydligt visat att viruset inte smittar lätt har det förekommit en del irrationella och olämpliga reaktioner: man har försökt stänga ute HIV-smittade barn från skolan, och avhyst smittade från deras bostäder, vissa har förlorat sjuk- och livförsäkringar eller berövats möjligheten att teckna försäkringar, och vissa har vägrats sjukvård eller ambulanstransport. Vidare har det förekommit att smittade blivit uppsagda från arbetet, eller hotade med uppsägning. Det finns rörelser som vill sätta de smittade eller de tänkbart smittade i karantän. Fysikt våld har förekommit. Det finns präster som vägrat att ha att göra med de smittade, och till och med begravningsentreprenörer som vägrat att begrava de döda.

Det finns två effektiva sätt att minska spridningen av epidemin och att påverka attityderna i samhället. Det ena är utbildning och det andra lagstiftning.

Vi uppmanar envar i undervisningsväsendet att på alla nivåer samarbeta med föräldrar för att utveckla en strategi för samverkan skolämnena emellan i linje med den undervisning som kyrkan bedriver för att förhindra att viruset sprids ytterligare.

Skolor och arbetsplatser har påverkats av en atmosfär av rädsla för aids och dess spridning. Med hänsyn till hur HIV-virus överförs har man från medicinskt håll tillsammans med föräldraföreningar och lärarorganisationer, förordat att barn som är smittade utan risk för andra kan få sin utbildning i skolan. Samma sak gäller arbetsplatserna. Vi stöder dessa riktlinjer och uppmuntrar lärare; skoladministratörer och arbetsgivare att skaffa sig insikt och information för att garantera möjligheten till utbildning och arbete för människor med aids, liksom också att minska de spänningar i skolor och på arbetsplatser som beror på bristande kunskap.

Vidare motsätter vi oss de irrationella och otillbörliga försöken att sätta människor som är smittade av detta virus i karantän, och stöder värnandet av tystnadsplikt så att kompetent och yrkeskunnig personal skall få möjlighet att ge råd och anvisningar i en atmosfär utan rädsla.

Vi vill själva göra vad vi kan för att ge andligt stöd, praktisk omsorg, sådan upplysning som är ägnad att minska den fördömande attityd som finns och som också verkar för att stoppa smittospridningen. Vi ber den heliga Ande om inspiration, mod och ödmjukhet så att vi kan bemöta denna situation och vi hoppas att Guds rike alltmer skall komma in i världen genom det vi gör.

Övers och bearb. Anna Maria Hodacs