Altarskåp i Mälardalen

De flesta kyrkor har någon prydnad på altaret. Under många perioder gjordes det stora och ståtliga, inramade målningar eller hela grupper av skulpturer. En särskild typ av sådana altaruppsatser är altarskåpet, med dörrar som går att öppna eller stänga och med bilder på båda sidor. Sådana altarskåp var högsta mode under senmedeltiden, fram till reformationen, och i Sverige finns många av dem ännu kvar.

Somliga snickrades och målades lokalt, men i stor utsträckning var det fråga om import, lyxvaror som tillverkades i olika tyska städer, främst Lübeck. Från slutet av 1400-talet kom däremot den nederländska/flamländska framställningen av altarskåp att dominera fram till reformationen, när de helt föll ur modet. Dock var de tillräckligt attraktiva ännu under trettioåriga kriget, mer än hundra år senare, för att svenska fältherrar skulle lägga sig till med altarskåp på kontinenten och sedan skänka dem till sin kyrka hemmavid.

Altarskåpen kombinerar ofta skulptur – i målat och förgyllt trä – med målningar. För det mesta var de stängda, och utsmyckningen på utsidan av dörrarna var av enklare slag, vanligen målad, numera stundom försvunnen. De nederländska altarskåpen inrymmer en lång rad figurrika scener i olika format, ofta men långtifrån alltid med Jesu lidande i centrum. Särskilt skulpturerna är ytterligt raffinerade in i minsta detalj, men åskådaren har normalt ingen möjlighet att se mycket av detta, varken nu eller förr. De största skåpen stod otillgängliga för gemene man i koret och så högt upp på altaret, att inte heller prästen fick mer än ett allmänt intryck av dem. Faktiskt kan de påminna om dockskåp med sitt överflöd av pyttesmå figurer. En direkt inspiration kom från de detaljerade kyrkospel som var mycket omtyckta vid denna tid.

Många av dessa altarskåp står fortfarande kvar i sin kyrka, medan några har kommit till Statens historiska museum i Stockholm. En liten utställning på museet under sommaren har kompletterats med en verkligt läcker bilderbok, som i samarbete med kulturhuvudstadsåret visar detaljer från olika altarskåp runt om i Stockholmstrakten, ett ovanligt lyckat initiativ. Den heter Nederländsk prakt i Mälarlandskapens kyrkor, red. Eva Höglund.

Boken är tvåspråkig, på svenska och engelska, men det väsentliga är fotografierna, som är överväldigande vackra och skickligt tagna, av docent Lennart Karlsson. Altarskåp (och glasfönster) är bevittnat svåra att fotografera väl, men här kommer varje figur till sin rätt.

Uppläggningen är pedagogiskt tänkt, en kristendomslära i bild. Varje viktig scen i Jesu liv liksom i Marias illustreras med en bild från något av de tjugufem altarskåp som finns i detta geografiska område. Det innebär att de enskilda scenerna helt dominerar. Bara två altarskåp visas i sin helhet, skåpet i Valö kyrka, Uppland, öppet (liksom större delen av det i stängt skick) och skåpet i Botkyrka, Södermanland, öppet.

Visst finns det detaljbilder också i tidigare publikationer, främst de utförliga kyrkobeskrivningarna i serien Sveriges kyrkor, men här är de tillgängliga på ett helt annat sätt och tekniskt sett långt bättre. Valet av en enda skildring av varje scen har naturligtvis sina fördelar, om man vänder sig till en publik för vilken materialet är relativt nytt.

Tyvärr är de korta bildtexterna delvis lite förvirrande för den teologiskt icke bevandrade läsaren. (Varför växlar i genitiv formerna Kristi och Kristus liksom Marias och Marie? Varför skiftar namnen Jesus och Kristus utan någon förklaring? Varför både formerna Mose och Moses? Nog fanns det fromma spekulationer kring Marias egen tillkomst, men Joakims faderskap var inte satt i fråga, endast detaljerna. Själva poängen med den obefläckade avlelsen är borta, nämligen att Maria alltifrån sitt första ögonblick är fri från arvsynden. Kristi brud var en vanlig hederstitel för kvinnliga helgon, men Maria är inte ägnad för denna roll; hon är mor, inte brud, till sin son. Fler sådana exempel kunde anföras; det är länge sedan de svenska medeltidsforskarna hade tillgång till Aron Anderssons djupa katolska bildning. Och varför i en nyutkommen bok citera Nya testamentet i 1917 års översättning, inte den nya?

Däremot är det förtjänstfullt att ett appendix redogör för motiven och deras placering på alla altarskåp i fråga. En karta anger också alla de kyrkor i Mälardalen där det fortfarande finns ett sådant nederländskt altarskåp, vanligen helt små sockenkyrkor.

Tidigare har Statens historiska museum i sin serie Klenoder som nr 2, 1995, en detaljerad redovisning i text och bild av Altarskåpet från Jonsberg (dock utan de svårt skadade målningarna). För den verkligt intresserade är just en sådan monografi av största värde. Även här är fotografen Lennart Karlsson och författaren Eva Höglund. Nästan varje scen återges i detaljbilder, även småscenerna, som skildrar de sju sakramenten samt en åttonde scen, här övertygande tolkad som Melkisedeks och Abrahams möte.

Båda dessa publikationer ger enastående bilder från en konst som förenar det raffinerade med det nästan barnsligt charmiga.

Efter detta hoppas man på fler verk av samma slag. Det finns många nederländska altarskåp i andra delar av landet. Dessutom är de talrika tyska altarskåpen liksom de svensktillverkade väl värda en lika vacker redovisning. De är enklare i kompositionen och stilen men kanske mer lämpade som andaktsbilder, eftersom det är lättare att se vad de föreställer.

Altarskåpen, vanligen importerade från specialiserade verkstäder i mellersta Europa, men stundom den lokale snickarens verk, är inte bara en viktig del av det europeiska kulturarvet, ett sällsynt levande inslag från den sena medeltiden norr om Alperna. De talar också direkt till hjärtat i sina skildringar av den bibliska historien och de legender som kompletterar den.

Här finns inget av det smaklösa och kitschiga i 1800-talets kyrkliga dekor och inte heller det snällt urvattnade i kristna bilder från 1900-talet. Tack vare de utsökta fotografierna i sådana publikationer som här kan vi avnjuta en ofta raffinerad konst, som i sin egen art är fullkomligt stilsäker.

Här möts medeltidens religiösa intensitet och den gryende renässansens förmåga att återge människor på ett kroppsligt övertygande sätt.

Dessa bilder vidgar kunskapen om en livfull och märkligt aktuell konst, som i århundraden har funnits i vårt land. Man kan bara hoppas att denna nederländska prakt verkligen når ut till läsare, i och utanför landets församlingar och institutioner för konst och historia. De ljusa sidorna av medeltiden bestod inte bara av vackra dräkter och tornerspel. Den översinnliga världen var sammanflätad med vardag och helg, med tanke och bild, på ett sätt som vi saknar idag. All heder till dagens teknik, som kan förmedla detta i enastående fotografier!