Kafkas brev till fadern

”Det enda som underlättar mitt försök till förklaring är det faktum att Du enligt min mening missförstått alltihop; att undanröja åtminstone en del av detta missförstånd borde inte vara alltför svårt.”

Denna osminkade bedömning avser – och återfinns i – det omfångsrika, troligen aldrig överlämnade brev som Franz Kafka år 1919 skrev till sin far. De ställvis omskakande raderna kretsar kring ett långtgående försök till uppgörelse mellan den 36-årige diktaren och den – såvitt eftervärlden kan förstå det – närmast tyranniske fadern. Anklagelsen är på sina håll bitter, speciellt i de avsnitt där Kafka beskriver faderns ständiga hot som orsak till de skuldkänslor och den ihållande flyktbenägenhet som med åren kom att visa sig hos honom.

”Brevet till fadern”, som utkom på svenska redan år 1956, föreligger nu i utmärkt nyöversättning, baserad på den reviderade tyska textkritiska utgåva som bygger på det handskrivna originalmanus som påträffades i början på 80-talet. Den nya texten är därigenom fylligare och mer fullständig än den tidigare. Samtidigt träffar de båda översättarna på ett bättre sätt författarens ton. Interpunktionen tycks i hög grad svara mot radernas impulsivitet. Här finns inte, såsom kunde vara fallet i den första översättningen, någon tendens att nedkyla glöden eller bromsa berättarflödet. Dessbättre märks heller inte spår av överdriven moderniseringsiver.

Den typen av ”tekniska” faktorer väger i sammanhanget relativt tungt. Det rör sig ju om den skrift i Kafkas författarskap som ligger självbiografin allra närmast – en utmanande berättelse som manusförvaltaren Max Brod länge lär ha tvekat att lämna till trycket. Inlagan är skarp – och argumentationen synnerligen klar. Det är som bekant en jurist som för talan.

Någon hatskrift är detta dock inte. Mitt bland angreppen erbjuds fadern de facto en sorts ”vapenvila”. Få avsnitt andas renodlad fientlighet. Författaren verkar vaksam på sitt tonfall och, inte minst, ordens valörer. Läsaren får ofta intryck av att han egentligen önskar undvika att provocera sin så närstående adressat. I den bemärkelsen kan man givetvis uttyda ett kvarstående (och kanhända ytterligare accentuerat) beroendeförhållande.

Ändå väljer Kafka att tala, företrädesvis rakt på sak. Bakom formuleringarna döljer sig inre tvång, övertygelse, rättspatos. På och mellan raderna finns riklig indignation, något som kommer till klart uttryck när han fångar faderns kalla dominanta drag: ”Du fick för mig den där gåtfulla egenskapen som utmärker alla tyranner vars myndighet grundas på deras person, inte på deras förnuft.”

Vreden visar sig även när Kafka på nytt demaskerar det religiösa livsmönster som de måttfullt troende föräldrarna tvingade honom in i. Han minns långtråkiga timmar i synagogan, stunder då han med fantasins hjälp sökte ”finna nöje i de små variationer som bjöds”. Vistelsen inom dessa väggar framtvingade en uppbrottsimpuls som så småningom skulle ta sig direkt påfrestande former.

En sådan tillflykt möjliggjordes genom författarskapet. Just skrivandet betecknas här som flykt, inre flykt. Endast med penna i hand förmådde Kafka frigöra sig en smula från faderns inflytande och på så vis utveckla en viss självständighet. Att fadern ställde sig kallsinnig till alla dessa litterära alster behöver kanske inte betonas. Hermann Kafka hade andra intressen. Han var en framgångsrik affärsman, en uppkomling som bättre än de flesta förstod att injaga fruktan och respekt hos sin omgivning. Sonen skulle ha blivit en ”folkskygg och förskrämd varelse” också utan dennes hårda bud och band, men uppfostran kom – detta framhåller han med eftertryck – att lägga en förlamande hinna över honom.

”Brevet till fadern” är en omtumlande text, en bekännelseskrift som åtminstone vid upprepad bekantskap tycks äga en oväntat hög grad av allmängiltighet. Kraften och smärtan i uppgörelsen tränger igenom.

Till årets svenska Kafkanyheter hör även en nyöversättning av den roman som Max Brod valde att döpa till ”Amerika” men som enligt författarens egna intentioner skall betitlas ”Den försvunne”.

Den nya språkdräkten grundar sig på en reviderad tysk version från år 1983, men i detta fall visar sig tidigare översättning förvånansvärt hållbar. På många punkter förefaller den dessutom mer genomarbetad än den nu aktuella. Hans Blomqvist och Erik Ågren har dock emellanåt funnit ledigare uttrycksformer. Nämnas bör vidare, att romanens inledningskapitel, Eldaren, sammanfaller med den nyöversättning som de båda tidigare har gjort – då i samband med urvalsvolymen ”En svältkonstnär” (1995). Ett par av de partier som återfinns i ”Den försvunne” är för övrigt publicerade i ”Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad” (1985); dessa stycken föreligger här i omarbetat skick. Därmed är den färska utgåvan på väsentliga områden kompletterad och inte minst av detta skäl värd att uppmärksamma.

Sålunda möter på nytt här den 16-årige Karl Rossmann, som efter att ha gjort en tjänsteflicka med barn ådrar sig föräldrarnas vrede och genast skickas över Atlanten. Redan på fartyget råkar han sin morbror, en rik affärsman och inflytelserik senator, som inte försitter tillfället att så snart de stigit i land guida sin långväga släkting runt i New York för att i sinom tid också presentera honom för vänner och bekanta.

Händelseförloppet löper sedan ganska hastigt. Karl hamnar i en praktfull villa utanför staden, behandlas på det mest besynnerliga sätt av värden och dennes oblyga dotter – tills han plötsligt, enligt morbroderns egendomliga föreskrifter, nödgas ge sig av från både morbrodern och dennes ”vänner”. Efter att ha traskat omkring en tid bjuds han därpå anställning som hisspojke på ett gigantiskt hotell, råkar i trassel också här, flyr hals över huvud för att till slut hamna i klorna på två lösdrivare och deras kvinnliga sällskap, en bedagad skönhet vars uppassare han snart blir. Ännu ett uppbrott leder honom till en stor berömd teater. En lukrativ anställning ser ut att ligga i beredskap när han tillsammans med lika förväntansfyllda (och sysslolösa) medpassagerare kliver på tåget som skall föra gruppen genom det främmande landet.

Ungefär där – när cirkeln verkar slutas genom ännu en lång okänd resa – avklingar den ofullbordade historien om denne rotlöse yngling, vars mödor länge förefaller gagnlösa. Också denna text griper tag i kraft av sin påfallande allmängiltighet. I likhet med Josef K. utsätts ju den unge hjälten för en ström av övergrepp: han slussas än hit, än dit; varken massan eller makten står på hans sida. Likväl är han oskyldig, han kan till och med bevisa sin oskuld.

Men det förslår föga att Karl visar sig redo att steg för steg vederlägga varje anklagelse: ”Han visste att allt han försökte säga skulle få en helt annan innebörd än han avsett, och att det bara hängde på tolkningen om det skulle betraktas som gott eller ont.” Den tonårige emigranten är alltså lika försvarslös som K., vars process många gånger gör sig påmind i detta sammanhang – särskilt måhända det dödsögonblick då det för den sistnämnde endast återstår två grundfrågor: ”Var fanns domaren, som han aldrig hade sett? Var fanns den höga domstol, dit han aldrig hade nått fram?”