Teologins tyngd

Den engelske biologen Richard Dawkins har en gång föreslagit att idéhistorien skall tolkas med hjälp av begreppet ”mem”. Vad en gen är i biologin är en mem i tankevärlden: ”Precis som generna fortplantar sig i genpoolen genom att hoppa från den ena kroppen till den andra via spermier och ägg, fortplantar memerna sig i mempoolen genom att hoppa från den ena hjärnan till den andra.” (Richard Dawkins, Den själviska genen, Stockholm 1993, s. 286.)

I den svenska tankepoolen sågs under lång tid inte många memer av modern katolsk teologi. Det stora teologiska uppbrott som det Andra vatikankonciliet (1962–65) betydde i den katolska kyrkan gick det svenska teologiska landskapet förbi, och lämnde inga nämnvärda spår.

Den situationen har under de senaste åren förändrats. Landets teologiska institutioner har blivit en grogrund för en rad avhandlingar som på ett representativt och samtidigt täckande sätt visar de stora namnen och de starka strömningarna inom katolsk teologi under denna viktiga tid. Den senaste avhandlingen i den raden är lundateologen Peter Bexells Kyrkan som sakrament. En introduktion i Henri de Lubacs fundamentalecklesiologi.

Henri de Lubac var en av Andra vatikankonciliets mest inflytelserika teologer. Mycket av det som för fyrtio år sedan ledde till inomkyrkliga kriser och närmast förföljelsesituationer är idag genom hans insats teologisk common sense. Detta gäller till exempel hur man skall se på relationen mellan gudomligt och mänskligt handlande, mellan nåd och natur. Under femtiotalet var den rådande neoskolastiska teologin fortfarande övertygad att man kunde dra en klar gräns mellan det som Gud gör och det som människan gör. Det mänskliga handlandet var visserligen förutsättning för det gudomliga men var ändå klart skilt från det. Det tröstande ordet som läkaren säger till sin patient kunde väl uppfattas av Gud som en anledning att i samma ögonblick gjuta sin gudomliga tröst in i patientens själ. Människan hade då gjort sitt och Gud hade gjort sitt – och Gud hade förblivit ”övernaturlig”. De båda berördes dock inte på ett verkligt sätt. För de Lubac var relationen mellan Gud och människan en betydligt saligare blandning. Det tröstande mänskliga ordet är helt gudomligt och helt mänskligt. Även mer än så: allt skapat, såväl körsbärsträdet som rödvinet, påminner inte bara om en god skapare i början utan är en uppenbarelse av Guds övernaturliga, gudomliga närvaro. Lubac var mycket medveten om att uppdelningen i (den ganska oheliga) naturen och (den heliga men ouppnåliga) nåden väsentligt hade bidragit till ateismens uppkomst. En gud som aldrig visar sig i världen kan man knappast tro på. Han var också medveten om att det inte var nödvändigt att offra Guds övernaturliga väsen genom att blanda in den i mänsklig historia.

Lubacs holistiska syn på den gudomliga och mänskliga verkligheten uttryckte sig inte minst i hans lära om kyrkan (ecklesiologi). Kyrkan är för honom inte längre bara förmedlare av gudomliga nådemedel (sakramenten) utan själv trons subjekt. Det är hon som tror på Gud. Det är hon som håller den ursprungliga kunskapen om Gud vaken. Det är hon som ger plats åt människorna att dela hennes tro.

Peter Bexells bok är ett försök att kartlägga just Lubacs lära om kyrkan. Avhandlingen vill ordna in ecklesiologin i helheten av Lubacs teologiska tänkande. Ännu mera: den försöker att bestämma dess plats inom teologin i sin helhet. Intentionen med detta stora grepp är klar: boken skall hjälpa läsaren att förstå och man kan ju bara förstå det man känner till. Bexell vill hjälpa den svensktalande publiken att lära känna Lubac. För att åstadkomma det har han bearbetat en ofantlig mängd av teologisk litteratur och har dessutom skrivit sin avhandling på svenska. En bra utgångspunkt för att introducera ”memen Lubac” i den svenska teologipoolen.

Den uppmärksamma läsaren kommer dock snart att märka att han eller hon har svårt att hänga med även om han trodde sig någorlunda behärska det svenska språket. Man kan visserligen acceptera att man i en bok som är en vetenskaplig avhandling inte kommer särskilt långt om man inte har grundliga kunskaper i franska (även om man undrar varför då inte hela boken är skriven på Lubacs språk).

På samma sätt är den psykologiska tröskeln att ens börja läsa en 630 sidor tjock bok hög men förhoppningsvis inte så hög att den sanne teologiälskaren inte skulle komma över den. Har man sedan för en gångs skull vågat sig in i begreppens och de stora teologiska tankarnas djungel känner man snart stor vilsenhet. Långa komplicerade (ibland rentav obegripliga) meningar, en oöverskådlig notapparat och tankegångar som för det mesta förutsätter vad de skall bevisa (nämligen att läsaren har samma kunskap som författaren) säger läsaren otvetydigt: Det här är ingenting för Dig!

Boken följer nog en annan logik än den som den teologiskt intresserade läsaren för det mesta förväntar sig. Den kan jämföras med de vägbeskrivningar till hotellet som man ibland hittar i resebyråernas broschyrer: proportionerna på kartan har ingenting med verkligheten att göra, alla vägar är lika stora och alla leder till hotellet. Staden själv skulle man med en sådan karta knappast känna igen även om man bodde där.

Kommer man fram med sådana kartor? Kanske. Men för det mesta är det enklare och snabbare att fråga en vänlig förbipasserande om vägen.