Utbildning, medborgarskap och klassisk filosofi

Martha C. Nussbaum, klassisk filolog och politisk filosof, professor vid University of Chicago, har i sitt författarskap allt mer kommit att rikta sitt intresse mot vad den klassiska filosofin – främst Sokrates, Aristoteles och stoikerna – har att lära det sena 1900-talets reflektion över politiska frågor. Framför allt har hon betonat den oavvisliga betydelsen av det praktiska förnuftet (Aristoteles’ fronesis) inom etiken. Enligt Nussbaum hör tanke och känsla ihop på ett sätt som var självklart för den klassiska filosofin, men insikten om deras ömsesidiga avhängighet har gått förlorad inom modern filosofi.

I en bok publicerad 1995, Poetic Justice, vänder hon sig till fantasins (imaginationens) betydelse för juridiken. På intet sätt vill hon här påstå att fantasin kan ersätta det juridiska regelverket. Hennes poäng är att fantasin, informerad av litteraturen, erbjuder möjligheten att sätta sig in i andra människors situation och vidga horisonten för de bedömningar vi gör av hur livet skall levas. Den litterära och humanistiska bildningen är avgörande för juristernas strävan att inte bara fälla tekniskt riktiga, utan också mänskligt riktiga domar. Genom litteraturen ges vi möjlighet att kultivera vår mänsklighet. Detta är av väsentlig betydelse för den offentliga diskussionen i ett demokratiskt samhälle.

Samma ideal inspirerar Nussbaum när hon i Cultivating Humanity: A Classical Defence of Reform in Liberal Education vänder sitt intresse mot college- och universitetsutbildningarna i dagens USA. Här diskuterar hon hur det klassiska arvet skall kunna bidra till att utbilda kritiskt tänkande världsmedborgare. Att världsmedborgaren är ett ideal som Nussbaum hämtar från stoikerna hindrar inte att hon erkänner betydelsen av lokala lojaliteter till land, religion etc., men hennes poäng och mål är att varje grupp har en skyldighet att med empati nå utöver sina egna gränser.

För att kultivera vår mänsklighet och nå detta mål kan vi ta hjälp av tre förmågor menar Nussbaum. Den första är den kritiska och självkritiska reflektionen som förmedlas av filosofistudier – i enlighet med Sokrates föreställning om det reflekterade livet som det liv som är värt att leva. En andra förmåga är att kunna förstå hur gemensamma behov och syften realiseras på skilda sätt under olika omständigheter. I dagens internationella värld kan vi inte begränsa oss till kunskap om vår egen kultur. Här är det främst stoikernas kosmopolitanism som utgör den klassiska inspirationskällan. Den tredje förmågan är vad Nussbaum kallar den ”narrativa fantasin”, dvs. förmågan att empatiskt föreställa sig vad det innebär att vara i någon annans kläder. Denna förmåga övas, som nämnts ovan, upp genom litteratur. Här inspireras Nussbaum särskilt av Aristoteles och de grekiska dramerna.

Nussbaums förespråkande av det klassiska arvets betydelse är inte en nostalgisk längtan efter en svunnen tids bildning där kunskaper i grekiska och latin banade väg för karriärer inom akademi och statlig förvaltning. Hennes båda fronter är kulturkonservatism och kulturrelativism. Å ena sidan menar hon att det inte finns någon för alla platser och alla tider given kanon av klassiska texter som utgör grunden för mänsklig värdegemenskap. Det finns alltså all anledning att komplettera den västerländska kanon med betydelsefulla verk från andra kulturer såväl som med samtida verk. Å andra sidan vill hon inte gå med på att klassiska texter och etiska värderingar är knutna till sina respektive ursprungssammanhang. Det finns tillräckligt mycket gemensamt människor emellan för att vi skall kunna känna igen oss i främmande kulturer, mitt i all skillnad. Nussbaums förespråkande av det klassiska arvets betydelse i utbildningen av goda samhällsmedborgare kan därför gå hand i hand med krav på reformer inom utbildningen. Tre områden diskuteras särskilt: afro-amerikanska studier, kvinnostudier och sexologi.

Dessa tre områden representerar grupper som tidigare, men även fortfarande, har presenterats på ett förnedrande sätt i den rådande undervisningen och som utestängts från högre utbildning. Nussbaum menar alltså att hennes utbildningsideal upplyst av antik filosofi är ett argument för att reformera utbildningen, göra den mer känslig för skillnader utan att släppa tanken på likheter människor emellan. Det klassiska arvet är varken förlegat eller apolitiskt, enligt Nussbaum, utan aktuellt och radikalt. Det kan realiseras på flera olika sätt – Nussbaum diskuterar i ett kapitel hur detta skett hos det katolska Notre Dame-universitetet och det mormonska Brigham Young-universitetet. Det förstnämnda menar hon förverkligar det sokratiska idealet väl, även om brister finns inom ovanstående tre områden. Däremot är det mindre väl ställt på Brigham Young.

Nussbaums politiska vision är en liberal, upplyst demokrati med stark medborgerlig delaktighet och respekt för kulturella, religiösa och andra skillnader mellan människor. Till skillnad från den liberale politiske filosofen John Rawls – exempelvis – hävdar hon en vision som inte är blott formell, utan som innehåller konkreta, innehållsliga föreställningar om det goda livet och det goda samhället. Dessa föreställningar delas av många (kanske alla) traditioner, enligt Nussbaum. Min fråga blir emellertid i hur hög grad vi skall vara övertygade om att den klassiska, sokratiska tradition som hon för fram verkligen överlappar med andra traditioner. Finns det inte avsevärda skillnader mellan, för att ta ett exempel, de antika grekiska filosofernas syn på dygderna och senare kristna tänkares syn? Finns det inte en tendens till ett harmoniserande perspektiv hos Nussbaum där det som är gott i varje tradition assimileras till den sokratiska tradition som Nussbaum vill företräda? Hennes snabba och ofta klichéartade avfärdande av ”postmodernism” som något irrelevant tyder på detta. Om något förenar olika postmoderna tänkare torde det vara betoningen av skillnader, och med Nussbaums intresse för att finna likheter, mitt i erkännandet av skillnader, kan jag inte förstå hennes nedlåtande attityd. Dessa skönhetsfläckar döljer dock inte att hennes bok är högintressant för samtida politisk filosofisk reflektion om utbildningens betydelse för samhällets och medborgarens kultivering. Personligt hållen, ofta exemplifierande och (nästan) alltid väl underbyggd erbjuder Cultivating Humanity politisk filosofi som få andra skriver.

För en svensk läsare av Nussbaums bok blir upptäckterna förmodligen andra än för en nordamerikansk publik. Nussbaum resonerar om reformer av ett visserligen hotat, men fortfarande befintligt system. Något liknande finns emellertid inte i Sverige. Visserligen räcker det inte med att konstatera frånvaron av gemensamma kurser i exempelvis filosofi för alla högskole- och universitetsstudenter. Men inte heller i det svenska gymnasiet får den filosofiska och litterära bildningen någon större plats. Utrymmet för humanistiska (och teologiska) ämnen blir allt mindre i det svenska utbildningssystemet, till skillnad från ”nyttiga”, för samhället ”produktiva” ämnen såsom ekonomi och teknik. Vad Nussbaums bok säger om en sådan prioritering är att man därmed riskerar att urholka förutsättningarna för att förmedla de dygder som är livsnödvändiga både för en vital och offentlig politisk debatt om de gemensamma angelägenheterna och för själva demokratins funktion. Om debatten trivialiseras och politik blir ett yrke snarare än en angelägenhet för alla är själva demokratin hotad på sikt. Dessutom får frånvaron av ett humanistiskt perspektiv – som Nussbaums – på utbildningspolitik till följd att vi får svårt att ens tala om utbildningens betydelse för medborgarnas delaktighet i de offentliga angelägenheterna, annat än i ekonomiska och tekniska termer. Ytterst sett handlar det om vår människosyn: Är samhällsmedborgaren något mer än en lyckomaximerare – en homo oeconomicus – som genom politiken strävar efter det tekniskt mest effektiva medlet att nå sitt hedonistiska mål?