Från Signums sommarakademi

Veckan före midsommar höll Signum, i samarbete med Uppsala katolska studentförening, sin första sommarakademi på Marieudds kursgård på Ekerö. Ändamålet med akademin var att inleda ett samtal om religiösa motiv i modern svensk skönlitteratur med intresserade studerande ur Signums läsekrets. För att skapa en gemensam utgångspunkt för diskussionerna hade ett begränsat antal texter, såväl dikter som prosa, valts ut i förväg. I denna antologi fanns äldre och nyare författare representerade, kända och mindre kända, troende och så kallade ateister. Men deltagarna var också inbjudna att ta med sina egna erfarenheter om hur religiösa motiv berörs i litteraturen. Finns det någonting som förenar Dan Andersson med Sven Delblanc, Karin Boye med Birgitta Trotzig eller Carl-Erik af Geijerstam med Niklas Törnlund? Som diskussionerna senare livligt visade berör de alla en existentiell frågeställning, om den än tar sig helt olika uttryck.

Arbetspassen var en blandning av föredrag och diskussioner som avbröts av gemensamma måltider och ofta gemensam fritid. Snart visade sig dock att det var svårt att skilja mellan ”arbete” och ”fritid”. Existentiella frågor känner inga reglerade arbetstider och det gällde också för diskussionerna på sommarakademin. De följande personliga minnena är därför inte avsedda att fullständigt beskriva akademins ”resultat” utan vill endast skissa några tankelinjer som präglade de fem dagarna på Marieudd.

Hur talar man om Gud?

Den första svårigheten, när man sysslar med uppgiften att identifiera religiösa motiv i skönlitterära texter är: hur talar man om Gud, och vilken ”Gud” handlar det om? Att tala om Gud är svårt. Mystikerna själva har insett språkets begränsningar när det gäller att beskriva den som är så mycket större än vi och helt obegriplig: den absolut Andra. Därför brukar man ta omvägar. Man uttrycker det som Gud inte är, man använder motsatser, symboler, metaforer för att försöka, bortom alla bilder, skymta en gnista av det som Gud är. Marie-Louise Ramnefalks föredrag hjälpte oss att förstå vilken funktion mystiken hade för det religiösa språket och den religiösa erfarenheten under medeltiden. I modern skönlitteratur tycks problemet besvaras med exakt samma strategi.

”Dagens predikan är inställd

därför att jag har sett en ängel.”

Så skriver Karl-Gustaf Hildebrand i dikten ”Sakarias” (Som gräset, Wahlström & Widstrand, 1989) och föreslår därmed tystnaden som svar på mötet med det gudomliga.

Om man inte väljer att helt förstummas inför transcendensen kallar man den ”honom” som Nils Ferlin (”Kan du höra honom komma…” Dikter, Bonniers 1996), ”Dig, obegriplige” som Konny Isgren (”Scenplats för tomma dagar” Övning, Bonniers 1988), ”Den okända” som Karin Boye (”Den okända” Dikter, Bonniers 1942) eller ”någon vars namn vi inte känner” som Urban Andersson (”Vi blinda … ” Stjärnor – Drömmar – Mörka vatten, Norstedts 1996). Det är samma metod som den negativa teologin använder för att förmedla det gudomliga.

Gud som luffare?

Gästföreläsaren Jean Paillard, dominikanpater från Stockholm, uppmärksammade en annan märkvärdighet med ämnet: Gud förkroppsligas i skönlitteraturen i alla möjliga varelser: clown, luffare, men också björn, lejon, gasell, salamander (se hans bok Du skickade en salamander, Alba 1987). Enligt Jean Paillard är det ett tidens tecken att man vill närma sig religionen genom sidovägar. Man är misstänksam mot traditionen och mot de kanoniska texterna och man hittar på symboler som brister mot det gamla. Symbolerna är inte nödvändigtvis ironiska. De talar om Kristus utan att det blir alltför tydligt och uttrycker den religiösa skygghet som är karakteristisk för vår tid.

Att Gud ”gömmer sig” på det sättet i litteraturen gör det naturligtvis svårare att identifiera de religiösa motiven. En titel, eller en hel bok kan skrivas utan fromma ord och ändå innehålla ett djupt religiöst budskap. Tomas Tranströmer och Konny Isgren nämndes båda som exempel på denna diskretion. Då gäller det för läsaren att öppna sig för texten och att upptäcka hänvisningarna.

Vissa teman brukar förekomma i religiöst laddade texter. Lidandet, skulden, kallelsen, tomheten (ofta symboliserad av öknen), frånvaron och sökandet efter något som är omöjligt att nå kan fungera som signaler för läsaren. Men liksom de fromma orden räcker de inte till. Viktigast blir då bokens atmosfär, dess anda.

Vilken Gud talar vi om?

När man i litteraturen spårat uttryck för någon form av gudomlig närvaro är det sedan intressant att fortsätta med att försöka få fram vilken Gud, vilken sanning, vilken tro det handlar om. I samtalen uppmärksammades att Birgitta Trotzig, som är katolik, skapar kristusliknande gestalter, som föds på halm och fullbordas genom lidandet. Hos Carl-Erik af Geijerstam däremot, finns en andlighet som, utan ”Gud” och utan ”Kristus”, sipprar in i texten genom formuleringar som ”stillhet”, ”öppenhet”, ”visshet”. I en mystisk tystnad, i den förtroendefulla väntan, uppenbarar sig här och nu ”spår och tecken” av en verklighet som är ”så självklart närvarande som tinget i sig”. Religionen i litteratur är intim och personlig. Vissa texter är till och med äkta böner, där ett ”jag” står inför ”den absolut andres existens” (Birgitta Trotzig). I bakgrunden anar man hos de flesta svenska författare den judisk-kristna traditionen, men det utesluter inte inflytande från andra traditioner. Panteistiska drag hittar man till exempel hos Urban Andersson, eller hos Karin Boye när hon tillber ”Lönnen”, shamanism finns tydligt hos Niklas Törnlund, medan Dan Andersson vänder sig till Krishna.

Det är författarens frihet. Men hur är det med författarens ansvar? Får han eller hon fantisera hur som helst utifrån heliga texter? Finns det accepterade regler för hantering av heliga texter som författare borde beakta? På sommarakademin växte en lång diskussion kring denna fråga.

Även om alla kom överens om att Gud, i Delblancs Livets ax, bara är en psykologisk projicering av en elak och grym far, så blev det inte så enkelt i fallet Pär Lagerkvist. Han tillhör, enligt Jean Paillards ord, dem som ”prioriterar antihjältar”. Varför är Gud, i Barabbas, så frånvarande? Varför kommer han inte Barabbas till mötes till slut? Är det så att Barabbas inte vill, eller inte kan tacka ja till frälsningen? Finns Gud endast för dem som tror på honom?

Ett annat exempel på en mycket personlig och fri tolkning av evangeliet är Göran Tunströms Ökenbrevet. Den kristna läsaren måste upprätthålla en viss distans mellan sin egen tro och texten för att inte hamna i konflikt med den. I boken ser man den unge Jesus, i all sin mänsklighet, vägra att vara Messias och förneka sitt gudomliga ursprung. Bilden är ovanlig, men ska man förvänta sig att läsa sanningen, när man läser en roman?

Texternas ambivalens

Ibland är texten otydlig, om inte tvetydig. En dikt av den kristna författaren Karl-Gustaf Hildebrand satte igång en livlig debatt:

LEGEND

Inte bara sin egendom

(som en gång varit betydande).

Inte bara sin styrka

sin kropp och sin en gång spelande kvickhet.

Allt gav hon bort.

Sin tro till en tvivlare

som hon mötte på gatan.

Sitt hopp till en utslagen

som knackade på hennes dörr.

Sin kärlek till en som bedrog henne

dag efter dag, så länge han levde.

Så, när hon fullgjort sin kallelse

– fri från all rikedom,

blottad på tro och förtröstan,

ensam och kärlekslös

gick hon mot faderns

öppnade famn.

Här ser man en kvinna, som i sitt liv förlorat allt eller, som det heter: ”Allt gav hon bort.” Problemet är att hon förlorar till och med sin kärlek och sin tro. Denna existentiella förlust kallas för ”kallelse”. Ordet upplevdes i diskussionen på något sätt som störande. I början av dikten skulle man kunna associera detta ”hon” med en kvinnlig Kristusgestalt, eller åtminstone med ett helgon. Att ge bort allt man har, att befria sig från ”all rikedom” tillhör evangeliets lära. Men att ”kärlekslös” och, ännu värre, utan tro gå till Fadern, är det fortfarande kristet? Är det inte liktydigt med ett fullständigt misslyckande? Är det vår ”kallelse”? Är det Guds vilja med oss? Dikten inbjuder till olika tolkningar. Bakom valet av ordet ”kallelse” kan till exempel ses en ironisk ton, eller en resignerad attityd inför lidandets gåta. Men en annan tolkning som framfördes betraktar ordet som ett uttryck för ett oändligt förtroende för Gud, ett obegränsat hopp i hans gränslösa kärlek: även det mest misslyckade liv kan vara en kallelse, det vill säga kan ha en mening. Gud vakar över världen, Gud öppnar sin famn för varenda människa. Dikten blir då till en sorts liknelse som illustrerar tanken, i Matteusevangeliet (16:25), att den som mister sitt liv skall finna det.

Gud och Auschwitz

Mycket givande och viktigt blev sommarakademins möte med författarinnan Ebba Sörbom. Vi hade redan sett hur icke troende eller icke kristna författare (Lagerkvist, Ferlin, Delblanc) ändå använder religiösa motiv i sitt verk. Med Ebba Sörbom blev det ännu tydligare. Hon är född judinna och kom efter kriget till Sverige. När vi frågade henne om hon tror på Gud svarade hon: ”Om Gud finns, kan han inte vara god, och är han god, kan han inte vara allsmäktig.” Hennes upplevelser i Auschwitz och tron på Gud går inte ihop. Dock finns det, i vissa av hennes dikter, bilder som oundvikligen påminner om bibliska scener, samtidigt som språket, ibland, blir rentav kyrkligt. Hur kommer det sig? Hur kan ett religiöst sätt att tänka tjäna en författare oberoende av någon tro? Berör författaren som närmar sig existentiella frågor nödvändigtvis något som kunde kallas för en religiös dimension?

”Jag bjuder på den yttersta måltiden.

Dela brödet med mig, var mig nära i motståndets tid.”

Så lyder två verser i diktsamlingen På min näthinna (Ordfront, 1996). Orden kunde likaväl ha uttalats av Jesus på skärtorsdagen, då han före sitt lidande –”motståndets tid”– för sista gången delade brödet med sina lärjungar. Dock avslöjade författarinnan för oss att hänvisningen till bibeln inte alls var planerad. Brödet är för henne en ”symbol för närheten till någon”, och närheten till någon är för Ebba Sörbom det mest värdefulla som finns. Att förtroendefullt kunna tala och lyssna, att någon annan ”delar ansvar” och uppmuntrar en är som att få lite tröst. Det ger frid. Begreppen ”frånvaro” och ”närvaro” förekommer följaktligen ganska ofta i hennes text: för den som har överlevt Auschwitz hör en brinnande längtan efter närvaron ihop med gränslös ensamhet. Denna närvaro är av övernaturlig natur: ”Talar till de döda gör jag hellre än till dem som lever.”

Närvaron är så stark att den besegrar frånvaron genom att den finns gömd mitt i den. Den är odödlig och mäktig som en Gud, som är med en ”alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20):

Leve närvaron i frånvaron, leve nu och till

evighetens evighet.

Men i de svåraste ångesttimmarna frågar diktjaget den mystiska varelsen: ”Var är du som låter svarta fåglar korsa mina rum.”

Lidandet är bortom det begripliga; det är utan mening. Situationen påminner om Gud som gömde sig för Jesus på korset när han ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”(Mark 15:34)

Lidandet framstod här som ett möte mellan människan och det gudomliga. Lidandet lockar fram både ett religiöst språk och behovet av övernaturlig närvaro, det kräver en länk mellan det synliga och det osynliga. Det är som om lidandet avslöjade människans tillstånd för henne. Hon är skild från något som hon oavbrutet längtar efter: hon befinner sig i ett tillstånd av saknad. Lidandet är djupt mänskligt, det är universellt. Det finns i människans natur, det tillhör verkligheten. Erfarenhet av lidande utlöser något som är jämförbart med en religiös erfarenhet. Ebba Sörbom, utifrån sin egen bakgrund, uttryckte det på sommarakademin på följande sätt: ”ensamhet, gränslös smärta, det är kanske det som är det religiösa”.

En rik och öppen diskussion

Sommarakademin på Marieudd hade som syfte att uppmärksamma en aspekt av den svenska litteraturen som sällan blir belyst. Det finns en tendens bland litteraturvetare att prioritera formen framför innehållet. I själva verket ställs det allvarliga, existentiella frågor i dagens skönlitteratur. På sommarakademin försökte vi närma oss några av dem.

En fara som vi måhända inte helt kunnat undvika var att låta den kristna infallsvinkeln dominera. Seminariet var öppet för alla, men en majoritet av deltagarna hade en kristen bakgrund, vilket inte är förvånansvärt i Sverige. Deltagarna uppskattade ”tankeväckande ingångar i litteraturen” och en rik, öppen diskussion, som dessutom stimulerades av god mat –”ett dagligt mirakel” – i en ”obeskrivligt vacker miljö”.

Författaren är studerande på bibliotekslinjen vid Uppsala universitet.