”Kyrkan måste tala idag och inte igår”

Den ryska kyrkan går idag igenom en svår period. För somliga, exempelvis Nikita Struve, professor vid Paris X-Nanterreuniversitetet och författare till många böcker om den ryska kyrkans historia handlar det om en växtkris. För andra, exempelvis Olivier Clement, professor vid Institut Saint-Serge i Paris, är oron i kyrkan ett uttryck för en mycket djupare kris, med en ”skandal” som grund (Le monde, 98-06-10). Man har velat få människor till att ångra något de inte gjort, vilket skett i fallet med fader Georges Kotchetov eller också har de tvingats skriva under deklarationer mot sitt samvete för att få behålla sin prästtjänst. Så gick det till i Jekaterinburg. SOP har bett Nicolas Lossky att ge sin syn på den senaste utvecklingen i en situation som alltjämt är mycket komplicerad och som vi redan tidigare talat om i en tidigare intervju med honom.

Nicolas Lossky är son till den tyske teologen Vladimir Lossky och liksom Olivier Clément professor vid Institut Saint-Serge, där han undervisar i Västkyrkans historia. Vid Paris X-Nanterreuniversitetet undervisar han i brittisk kultur. Han är dessutom lekmannaansvarig för den fransktalande församlingen tillhörig Moskvapatriarkatet på rue Saint-Victor i Paris. Han har skrivit en avhandling som heter Lancelot Andrewes, le prédicateur (1555–1626). Aux sources de la théologie mystique de l’Eglise d’Angleterre (utgiven på Cerf), på svenska: ”Lancelot Andrewes, predikanten (1555–1626). Vid källorna till den anglikanska kyrkans mystiska teologi.” Nicolas Lossky är en av de främsta specialisterna på de teologiska relationerna mellan den ortodoxa kyrkan och den kristna världen i väst. Sedan 1974 är han medlem i kommissionen Faith and Order inom Kyrkornas Världsråd.

Du känner den ryskortodoxa kyrkan inifrån, så att säga, eftersom du tillhör den. Hur ser du på den aktuella situationen i den ryska kyrkan?

Ryssland är som Amerika. Var och en har sin upplevelse av landet. Jag har mitt Ryssland som huvudsakligen hör samman med kyrkan, det är sant, men jag påstår inte att jag känner det bättre än någon annan. När nu det är sagt så ser min analys ut på följande sätt: under 75 år har kyrkan tystats, tagits som gisslan och utnyttjats i propagandasyfte. Detta har lämnat djupa spår. Nu är kyrkan på väg ut ur den långa och svåra period, då den paradoxalt nog var mycket mer enad än nu. Då fanns det en gemensam motståndare: samhället i den mån samhället och den sovjetiska makten sammanföll. Kyrkan levde ett mer eller mindre hemligt liv bakom den fasadroll den tilläts att spela och inrättade sig i ett slags ghettomentalitet. Kyrkans samvete begränsades helt till en förvisso magnifik fromhet. Men den var instängd i sig själv. Kristus däremot gav oss budet att förkunna evangeliet ”för att världen ska tro”. Kyrkan är nu på väg ut ur ghettosituationen. Men den är befolkad av människor som lidit, folk som fortfarande nalkas samhället och yttervärlden som man nalkas en fiende. Sådant är läget i Ryssland.

Bokbålet i Jekaterinburg

Allvarliga händelser inträffade i Jekaterinburg i början av maj förra året. Teologiska böcker brändes. En präst blev avsatt från sitt ämbete för att han vägrade att upphöra med att rekommendera sagda böcker. Det var inte bara en handling präglad av maktfullkomlighet och godtycke från en stiftsbiskops sida. Det handlade också om anklagelser för heresi. Hur reagerar du på dessa attacker?

Det som hänt berör oss på djupet. Jag är övertygad om att många troende i Ryssland och säkert också patriarken själv är lika djupt berörda. Ett sådant handlingssätt får en osökt att tänka på sovjetiska metoder och även på inkvisitionens metoder under medeltiden, metoder som den katolska kyrkan idag fördömer som synder. I det läget använder de ortodoxa sorgligt nog samma metoder som de fördömer hos andra.

Bland de teologer som anklagas för heresi och vars böcker blivit förbjudna och brända på bål finns fader Alexander Schmemann (professor vid l’Institut Saint-Serge i Paris, sedan vid l’Institut Saint-Vladimir i New York, död 1983) och fader Jean Meyendorff (professor vid l’Institut Saint-Serge i Paris, sedan vid l’Institut Saint-Vladimir i New York, död 1992). Jag var nära bekant med båda. I hela världen är de kända som representanter för den allra renaste ortodoxa traditionen under andra hälften av 1900-talet. De är företrädare för den tradition som är trognast ortodoxin genom århundradena, det vill säga mot pingsten.

Det är uppenbart att det handlar om något som till syvende och sist inte angår en lokal biskop. Om den lokale biskopen tillåter sig att spela en roll i denna sak, blir han något annat än en lokalbiskop. Han blir åklagaren, den som anklagar den ene eller den andre för att vara heretiker. Vi är då inne på frågor som berör tron. Den kanoniska lagen, som vi är väl förtrogna med, säger att ingen biskop kan ingripa i ett annat stifts inre angelägenheter. Men man måste omedelbart komplettera utsagan med andra ställen i den kanoniska lagen som säger att om en biskop påstår något som inte är i överensstämmelse med den ortodoxa tron, är det varje medveten kristens plikt att resa sig upp mot honom. Allt detta stämmer exakt in på vad som nu hänt. Om teologerna anklagas för heresi är det en fråga som berör dogmen. Det är alltså en fråga som berör ortodoxa i hela världen och inte bara ryska ortodoxa. Med andra ord, det är inte en intern fråga för den ryska kyrkan.

För en debatt med respekt för konciliariteten

Hur kommer världens ortodoxa att reagera i det här fallet?

Man skulle kunna föreställa sig att den här affären skulle kunna skynda på ett sammankallande av det panortodoxa konciliet, men jag är rädd att det inte är särskilt realistiskt att tänka i sådana banor … Men jag skulle ändå vilja understryka att det som hänt är en samvetssak för världens ortodoxa. Det skulle vara bra om de ortodoxa kyrkornas ledare kunde göra något gemensamt i den här frågan. För det handlar inte bara om att bara säga att man ogillar det som hänt i Jekaterinburg, punkt och slut. Det handlar om mycket mer. Man måste lägga korten på bordet. De som anklagar ”den teologiska skolan i Paris”, som de kallar den, det vill säga Schmemann och Meyendorff och många andra, kommer med mycket grova anklagelser. De talar om heresi, men de säger aldrig vilken heresi det handlar om. Ibland anklagar de oss för att vara ”ekumener”. Men hur kan ekumeniken vara en heresi? Med andra ord så ankommer det på dem att tala om på vilken punkt den ene eller den andra är heretiker. Under de förutsättningarna kan man starta en offentlig debatt med respekt för de kanoniska normerna och de ecklesiologiska konciliaritetsprinciperna och inte genom åsiktsförtryck och skrämselkampanjer.

Du framhåller ekumeniken som den främsta anklagelsepunkten, men finns inte den verkliga oenigheten mellan Traditionen och ”modernisterna”?

Kanske det. Men det säger de aldrig i klartext. I så fall måste de förklara vad det betyder att vara ”modernist”. Vissa gör antydningar åt det hållet. Ett exempel är när de säger att vissa liturgiska bruk hos de anklagade prästerna i fråga inte är i överensstämmelse med det som den ryska kyrkan tillämpar i sin liturgi. Men den liturgi som firas i de flesta församlingar och kloster i den ryska kyrkan är en stelnad form av den liturgi som firades precis efter revolutionen. Ändå hade konciliet i Moskva, 1917–1918 förberett allt det som teologer och präster som fader Schemann omsatt i praktiken. I Amerika, i Frankrike tillämpar man principerna från konciliet i Moskva och många av oss fortsätter att tillämpa dem i våra församlingar, förändringar som ger liv åt liturgin, som exempelvis att prästerna med hög röst läser böner som tidigare lästes tyst . De eukaristiska bönerna i Johannes Krysostomos och Basilios den Stores liturgier, som idag läses med låg röst i de flesta församlingar, är troligen böner som var menade att läsas för hela församlingen. Det är två exempel på den mest perfekta katekes man kan ha i kyrkan. Om dessa böner kommit till för att prästen ska läsa dem tyst eller inte ens uttala dem, hur ska då de troende kunna höra kyrkans mest fulländade undervisning och sedan med sitt ”Amen” bekräfta eukaristin som prästen bär fram i deras namn och som de är delaktiga i?

Det finns folk som säger: ”Akta er, man måste göra precis som det står i de liturgiska böckerna.” Vilka böcker? Dessa människor fattar inte att böckerna de talar om på sin höjd är 200 år gamla medan den ryska kyrkan är tusen år gammal. Under sin historia har den haft många liturgiska bruk som var mycket bättre teologiskt sett än vissa av dagens bruk. Det olyckliga är att det ghetto som jag tidigare talade om till stor del är ett liturgiskt ghetto. Det innebär inte bara att man har stoppat allt som konciliet 1917–1918 hade arbetat fram, man har dessutom tagit strupgrepp på det traditionella sättet att fira på grund av en sekteristisk rörelse vid namn ”Den förnyade kyrkan” som spelat en mycket negativ roll, eftersom den överdrivit det som 1918 års koncilium föreslog på många områden. Dessutom utnyttjades rörelsen av de sovjetiska myndigheterna. (Förnyelseschismen som uppstod 1922 förespråkade en rad reformer inom liturgi och kanonisk rätt. Rörelsen splittrade och försvagade den ryskortodoxa kyrkan under ett par årtionden.) Av den anledningen har alla försök att återvända till mer traditionella bruk i liturgin legat begravda, jag vet inte hur länge i Ryssland … En av anklagelserna mot de så kallade modernisterna idag går ut på att säga att de tillåter sig att ge sig på den enligt dem sakrosankta texten i liturgiböckerna, men som i själva verket inte går längre tillbaka än till Peter den Stores tid (början av 1700-talet). Men det är kanske ett ämne som mest rör den ryska kyrkan och inte hela ortodoxin, fastän …

Världens kategorier tränger in i kyrkan

Var och en vet att i den ortodoxa kyrkan är det hela Guds folk, biskopar, präster och lekmän som gemensamt ansvarar för trosarvet. Men håller man inte i vår splittrade och individualiserade moderna värld på att glida ifrån detta fundamentala begrepp i den ortodoxa ecklesiologin, till den grad att varenda individ ser sig själv som den ende försvararen av tron, den ende som sitter inne med sanningen?

Jo, så är det. Dessa försvarare av den rena ortodoxin gör anspråk på att var och en som individ är den ende som har den rätta tron. Fenomenet hänger på ett bedrövligt sätt ihop med att kyrkan infiltreras bit för bit av denna världens kategorier. Som du just sa, blir världen mer och mer individualistisk. Men i kyrkan finns det inte plats för individualism, vilket metropoliten av Pergamo, Johannes (Zizioulas) klart och tydligt visat på. Individualismen är något som varje döpt människa måste komma ifrån. Från och med det ögonblick man döps och blir medlem av Kristi Kropp, det vill säga kyrkan, måste individualismen ersättas av personalism. Personen är, per definition, en gemenskapsvarelse. Därifrån kommer begreppet koinonia, människors gemenskap som får sitt uttryck i konciliaritetsprincipen.

Den ortodoxa tron handlar om hela kroppen, med dess huvud. Biskopen och det troende folket är oskiljaktiga. Det finns ingen biskop utan stift liksom det inte finns ett stift utan biskop. Jag brukar alltid använda följande bild: en biskop utan folk, utan stift är inte längre ett huvud utan ett kranium och ett stift utan biskop än inte en kropp utan ett skelett. Tron berör alla. Det innebär inte att folket ska diktera för biskopen eller biskopen för folket. Det innebär att vi är kallade att leva vårt liv i kyrkan i gemenskapens ande. Vi, de troende, har ingen rätt att säga att våra biskopar inte duger till något, att de inte begriper någonting. Vi utgör kyrkan tillsammans med dem. Vi kan inte bryta med våra biskopar annat än när det gäller trosfrågor.

Om en biskop blir heretiker eller talar om tron i heretiska termer, är det vår plikt att säga emot honom, att resa oss upp och tala. Men när vi gör det, företräder vi inte oss själva som individer utan den sanna Traditionen som inte är något annat än den heliga Andens liv i kyrkan, med andra ord den heliga Andens fläkt som min far, teologen Vladimir Lossky skrev i en artikel med titeln ”Tradition och traditioner” (en artikel som publicerades i samlingen A l’image et à la ressemblance de Dieu, éd Aubier-Montaigne, 1967).

Faktum är att traditionen hela tiden förnyas, för den heliga Anden är inte död, den slutade inte blåsa ett visst år, till exempel 1917 eller vid något annat datum (lägg märke till att varje konservativ ortodox ger sitt datum eftersom alla jämt säger att ingenting är äkta från och med ett visst datum). Men att säga så är en synd mot den heliga Anden. Det innebär i praktiken att man säger att den heliga Anden skulle ha slutat blåsa i kyrkan.

Med andra ord, när man anklagar de ortodoxa teologer som vill ha en dialog med det nya, är det också ett sätt att tvivla på den heliga Anden, att säga att den heliga Anden inte längre blåser. Individualismen är tyvärr mycket utbredd bland ortodoxa, framför allt i Ryssland men inte bara där.

Slutligen kan man säga att de som försvarar ortodoxin nästan intill handgripligheter utifrån sin syn på vad som är en ren tro, inte inser att de helt enkelt är offer för den moderna individualismen som sakta tränger in i kyrkan och att de därmed går tvärtemot ortodoxin, eftersom ortodoxin är allt annat än individualism.

Skrämselkampanjer och sovjetiska metoder

Du sa nyss att skrämselkampanjerna påminner om metoderna under den sovjetiska tiden. Innebär det att människorna förändras men mentaliteterna består?

Den sovjetiska mentaliteten är inte död. Den har inte bara lämnat minnen efter sig. Till och med unga människor som inte var med om de hårdaste åren under den sovjetiska regimen har ärvt vissa attityder som exempelvis vanan att applådera vilt om någon talar kraftfullt och lite auktoritärt. Jag konstaterade det nyligen själv, speciellt på Teologiska akademin i Moskva, där jag träffade ungdomar som inte borde vara smittade av den sovjetiska mentaliteten, men som ändå är det.

Blev du inte själv anklagad för heresi ganska brutalt vid mötet på Teologiska akademin i Moskva vid Serguiev Possad, när du kom i sällskap med pastor Konrad Reiser, generalsekreterare för Kyrkornas Världsråd i februari förra året?

Ja, det mötet var en intressant erfarenhet för mig. Jag blev behandlad som en heretiker. Det var munkar som kommit från det närbelägna klostret Treenigheten-Sankt-Sergios, som talade i sådana termer, inte studenterna. Munkarna hade för övrigt kommit med massor med små papper som de förberett i förväg. De hade alltså i förväg skrivit ned vad de skulle säga och lyssnade inte alls på vad jag sa innan de fick ordet. För dem var allt klart på förhand. De hade inget behov av att höra vad jag hade att säga. Studenterna klappade som galningar varje gång munkarna fick ordet … Det är ett alldeles vanligt gruppfenomen som jag stötte på vid Nanterreuniversitetet 1968. Jag blev inte rädd för i Serguiev Possad var de bara femhundra, i Nanterre hade jag sett tre tusen studenter upphetsade på samma sätt. Men representanterna för Kyrkornas Världsråd som var med mig, blev förskräckta. Biskoparna som satt på främsta raden verkade ganska besvärade, men inte en enda av dem gjorde en gest eller sa ett enda ord.

Det hände ännu en ytterst intressant sak i slutet av mötet. Efteråt kom studenterna till mig den ena efter den andra för att säga till mig: ”Ursäkta oss. Vi höll inte alls med om det vi applåderade åt.” Vilken västerlänning som helst skulle säga: ”Men varför applåderade ni då?” Så tungt är det sovjetiska arvet. Jag svarade studenterna: ”Jag förstår er. Jag vet att det är ett massfenomen. Ni applåderade synpunkter som ni inte delade. Jag är inte arg på er för det.” Jag träffade minst femtio studenter. Av dem sa flera att de talade också för andra kamrater. Jag vill tro att studenterna bevisade att det åtminstone finns ett visst antal teologistuderande i Ryssland som vet att ortodoxin inte är detsamma som antimodernism och antiekumenik och så vidare.

Fanatism och dödshot

Du påminde om att den ryska kyrkan var helt isolerad från kontakter med yttervärlden under 75 år. Är inte det vi nu ser ett bevis på att kyrkan är i färd med att isolera sig från det ryska samhället och yttervärlden? Fast den här gången är det självvalt.

Att kyrkan sluter sig inom sig själv beror enligt min mening på alla interna konflikter, på alla dessa strömningar som förenas i fanatism mot patriarkatet, mot de ansvariga i kyrkan, och som utövar starka påtryckningar på dem.

Alla ansvariga inom kyrkan, teologer och biskopar som är öppna och intelligenta vet vad kontakten med det moderna samhället betyder. Kyrkan måste ju tala idag och inte igår. De vet vad kontakten med världen utanför Rysslands gränser betyder, inte enbart inom den ortodoxa sfären utan också inom ekumeniken. Icke desto mindre verkar de blockerade. Det är mer en fråga om hur omöjligt det är att göra något än om att vilja dra sig undan. Men det är inte så enkelt, för den fanatiska rörelsen är splittrad inom sina egna led. Mellan de olika åsiktsströmningarna råder hat. Eftersom individualismen spelar en stor roll, anser alla att de är de enda försvararna av den sanna ortodoxin.

Varifrån har du fått intrycket att de ansvariga i den ryska kyrkan tiger?

Nej, hierarkin säger visst saker då och då och varje gång blir de kritiserade. Varje gång patriarken har tagit till orda med engagemang under de senaste åren – och det har han gjort flera gånger – har han blivit mycket motsagd. Under ett besök i USA 1992 höll han ett tal mot antisemitismen och sa att ortodoxi och antisemitism är oförenligt. När han kom hem blev han attackerad i pressen av ett antal präster och lekmän som sa: ”Hur kan han säga något sådant?”

Du vet att alla dessa fanatiska riktningar kan gå så långt som till att mörda. Troligen var det de som låg bakom mordet på fader Alexander Men (en ryskortodox präst av judiskt ursprung vars missionsverksamhet hade stort inflytande på intellektuella miljöer i Moskva. Han mördades i september 1990 under omständigheter som man ännu inte fått klarhet i). Hur som helst så vet jag från vad man sa mig under mitt förra besök i Moskva i februari förra året, att många biskopar och ryska teologer också idag lever i livsfara och att de får mordhotelser … Det är ytterst allvarligt … Vissa är till och med tvungna att ha livvakter. Situationen är långt ifrån enkel. Den konservativa falangen är inte enad. Det finns olika mer eller mindre fanatiska tendenser som inte är överens sinsemellan. Var och en har sitt projekt för Ryssland, för kyrkan. Var och en har sitt sätt att se på ren ortodoxi.

En ekumenik som inte ”förråder” ortodoxin

Kritiska röster höjs i den ryska kyrkan mot att ortodoxa är med i de ekumeniska strävandena och särskilt i Kyrkornas Världsråd. De ortodoxa har inte längre något att göra i den ekumeniska rörelsen eftersom de har ”misslyckats” med det som motiverade deras ekumeniska engagemang, det vill säga att ”vittna om sin tro inför den icke-ortodoxa världen och närma den till ortodoxin.” Så säger fader Vladislav Tsypine, professor vid den Teologiska akademin i Moskva i en intervju i Nezavissimaïa gazeta, 98-03-18. Hans argument är ett av de argument som framförts mot de ortodoxas ekumeniska åtaganden. Vad säger du om ett sådant påstående?

Först av allt skulle jag vilja säga att den ryska kyrkan inte är mot ekumenik. Kyrkans ledare, patriarken Alexis II är tvärtom själv mycket positivt inställd till den ekumeniska rörelsen. Jag hade ett långt samtal med honom i september 1997. Han berättade för mig att han höll hårt på sitt ekumeniska engagemang och att han hade fått kolossalt mycket genom sin närvaro i ledningen för den europeiska kyrkokonferensen. Han var också mycket angelägen om Kyrkornas Världsråd.

För det andra skulle jag gärna vilja veta vad fader Tsypine grundar sig på för att säga det han säger. När jag höll föredrag vid Teologiska akademin i Moskva i februari förra året, berättade jag allt jag sett av de ortodoxas agerande i den ekumeniska rörelsen och i synnerhet i Kyrkornas Världsråd. Tvärtom kom ortodoxin med ett ständigt vittnesbörd, ett vittnesbörd som går fram och som berör de mest skilda miljöer, även bland protestanter. Uppenbarligen ser folk som fader Tsypine bara de otrevligaste formerna i den protestantiska världen. Men jag står i kontakt med den lutherska kyrkan och med den reformerta världsalliansen och med metodisterna. Jag har en helt annan bild.

Jaroslav Pelikan, som var lutheran och troligen en av 1900-talets bästa teologer, trädde i mars förra året in i den ortodoxa kyrkans gemenskap. Han har inte konverterat, skrev han till mig. Han blev ortodox helt naturligt, eftersom den teologiska reflektion och den dialog han ägnat sig åt under hela sitt liv har lett honom till den ortodoxa kyrkan.

Jag skulle kunna komma med ytterligare ett exempel. I oktober 1997 for jag till USA för att ta emot ett hedersdoktorat vid Nashotahseminariet där biskopen i det ryska stiftet i Nordamerika, ärkebiskop Tikhon, som senare blev patriark i Moskva, år 1905 hade fått samma utmärkelse. Han blev kanoniserad av den ryska kyrkan för sex år sedan. Idag finns det ikoner av den helige patriarken Tikhon överallt på Nashotahseminariet, i kyrkan, i undervisningssalarna, på kontoren. De ansvariga för Nashotahseminariet, som för övrigt är anglikanskt, hyser en mycket stor vördnad för den helige Tikhon. Här är ytterligare ett bevis på en ortodox tro som går framåt.

Jag vet att fader Vladislav Tsypine företräder den rörelse inom den ryskortodoxa kyrkan som anser att vi måste lämna Kyrkornas Världsråd, för om man deltar i den ekumeniska rörelsen innebär det att man har kontakter med icke-ortodoxa, vilket givetvis innebär att man förråder ortodoxin … Paradoxalt nog accepterar dessa ekumenikens belackare bilaterala dialoger. De protesterar inte mot den dialog som den ryska kyrkan för med den anglikanska kyrkan, med den reformerta kyrkan i Tyskland, med den lutherska kyrkan och så vidare. Uppenbarligen stör det dem inte att föra en dialog på bilateral basis med en kyrka som viger kvinnor till präster. Däremot är det en synd att delta i Kyrkornas Världsråd därför att Kyrkornas Världsråd är för vigning av kvinnliga präster, för homosexualitet, för ett inklusivt språkbruk och så vidare. Det är vad de säger till oss, men det är fel.

Kyrkornas Världsråd som sådant kan bara uttala sådant som kyrkorna säger gemensamt. I sina stadgar och konstitutioner säger Kyrkornas Världsråd att medlemskyrkorna är kyrkor som bekänner Jesus Kristus som Gud och Frälsare till Faderns och Sonens och den heliga Andens ära, med andra ord kyrkor som erkänner en trinitarisk kristologi. Det är vad kyrkorna har beslutat att de gemensamt kan säga – under ortodox påverkan för övrigt – därför säger man det. Vad beträffar prästvigning av kvinnor och andra problem är det inte Kyrkornas Världsråd som sådant som uttalar sig positivt i dessa frågor, utan bara vissa medlemskyrkor. Jag känner väl till de här kyrkorna. Internt inom dem finns det också delade meningar i kvinnoprästfrågan och om homosexuella, liksom det finns delade meningar i den ortodoxa kyrkan.

De ortodoxa och Kyrkornas Världsråd i Harare

Den interortodoxa konsultation som nyligen hölls i Tessaloniki beslöt att de ortodoxa kyrkorna skulle delta i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Harare, men utan att delta i omröstningarna annat än undantagsvis och utan att delta i bönesamlingar. När det gäller den första punkten anser jag för min del att Kyrkornas Världsråd måste definiera om de diskussionsämnen som det inte ska röstas om. Här har vi ett exempel på de ortodoxas positiva inflytande på organisationen: man röstar inte om trosfrågor. Det var de ortodoxa som genomdrev det beslutet. Man måste utsträcka proceduren till frågan om kvinnliga präster, för det är också en teologisk fråga. Den berör ämbetets art och det i sin tur berör ecklesiologin. Homosexualiteten är ett annat problem. Det är en pastoral fråga men pastoralen är också en fråga om teologi.

När det gäller den andra punkten anser jag att det är absurt och då väger jag ändå mina ord, att man inte kan delta i de ekumeniska gudstjänsterna och bönesamlingarna på Kyrkornas Världsråds möte i Harare. När man ger sig in i en dialog med någon för att återställa enheten kan man inte längre kalla sina samtalspartner för heretiker. Man kan påpeka att somliga idéer är heretiska, men man måste kunna be med de andra kristna, eftersom vi åberopar oss på samme Kristus. Det finns mer eller mindre avstånd mellan ortodoxa och protestanter, men i och med att båda parterna åberopar sig på samme Kristus och att vi för en dialog för att försäkra oss om att det verkligen är samme Kristus vi tror på, så kan vi inte avstå från att be tillsammans. När den heliga Tikhon var ärkebiskop i Amerika bad han inte bara med anglikanerna. Han presiderade till och med vid biskopsstolen vid en biskopsvigning i the Episcopalian Church. Det finns fotografier från den ceremonin. Givetvis koncelebrerade han inte, men han bad med dem under gudstjänstfirandet.

Det är omöjligt att arbeta på att återupprätta de kristnas synliga enhet, vilket ur ortodox synvinkel är det odiskutabla målet med den ekumeniska rörelsen och målet med deltagandet i Kyrkornas Världsråd, utan att man enträget ber tillsammans för att få ljus över den teologiska reflektionen. De kristnas enhet ligger i Guds hand. Kristus själv bad för att vi skulle vara ett. Vad som återstår för oss att göra är att gå in i den bönen.

Ur Service orthodoxe de presse, juli-augusti 1998

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom