Charlotte Ehrenpohl – ett porträtt

”Herre, visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.” Denna bekanta bön av den heliga Birgitta har betts av många som söker innebörden i den egna kallelsen. En som säkerligen ofta brukat Birgittas ord var fröken Charlotte Ehrenpohl från Enslöv utanför Halmstad. Hennes väg skulle föra mot katolicismen och klosterlivet. Ett sammanstörtande kyrktorn i Stockholm var det som först visade henne vägen mot den katolska kyrkan!

Charlotte Ehrenpohl (1841–1914) konverterade till den katolska tron efter sin konstnärsutbildning och blev den första svenska birgittinnunnan efter reformationen. Hon dog i Birgittaklostret i den sydholländska staden Weert efter nästan fyrtio år i klostret.

Hennes liv är bekant genom den levnadsberättelse, som publicerades i tidskriften Idun år 1900 av den då i katolska kretsar välkända konvertiten Fanny Cederblad. Här ser den snart 60-åriga nunnan tillbaka på de för hennes liv avgörande händelserna, med tonvikt lagd på vägen till klosterlivet. Dessutom finns en samling brev från henne till föräldrarna och syskonen. Därtill kan läggas hennes religiösa konst som fortfarande finns i kyrkor och kloster. Ett gripande kvinnoöde träder härigenom fram till vår egen tid.

Charlotte Ehrenpohls uppväxt

Charlotte Ehrenpohl föddes den 28 juli 1841 i Halmstad som första barn till kaptenen vid flottan Carl Adolf Ehrenpohl och hans hustru Sophie Lagergren, som var dotter till en godsägare i Skara. Paret, som hade gift sig 1840, bosatte sig snart på en gård i Enslöv utanför Halmstad. Där föddes ytterligare sex barn, en son och fem döttrar.

Lotten, som Charlotte kallades av familj och vänner, berättade senare för Fanny Cederblad om sin barndom (om inget annat anges är citaten nedan hämtade från tre biografiska artiklar i Idun 1900; stavningen har dock normaliserats).

Kort efter dotterns födelse hade hennes mor plötsligt vaknat en natt och sett en kvinna som stod lutad över vaggan och beskyddande bredde sin slöja över barnet. Även fadern hade blivit varse synen, som för honom blev sinnebilden av hans mor. Men när Lotten själv flera år senare hörde sin mor beskriva detta skyddande väsen, uppfattade hon det som Guds egen moder och hon kände sig stå under Marias särskilda beskydd.

”Jag var ett vilt och fantastiskt barn, som gjorde mina goda, förståndiga föräldrar och lärare bekymmer. Min bror var min lekkamrat, och det fanns ej ett berg eller träd för högt för oss att bestiga. Vårt berg, ’Hökens kyrka’, och den branta kullen ’Prästhög’ voro våra käraste lekplatser. […] På detta berg inbillade jag mig alltid se änglar och oftast trenne höga ljus.”

Åtta år gammal blev Lotten inackorderad hos en släkting i Växjö. Lottens intresse för målning grundlades tidigt. Fadern gav henne den första undervisningen i teckning, men fick ofta ge henne tillsägelser för att hon gjorde små skisser på hans papper och skrivbord, och modern lärde henne knyppla spetsar.

För att avsluta utbildningen sändes hon till Halmstad, där hon även fick lära sig konstbroderi, en färdighet hon skulle få stor nytta av.

Med konfirmationen vid 15 års ålder var barndomstiden över och livets allvar började. Då Lotten återkom hem blev hon guvernant för sina yngre systrar.

Lottens starka önskan var dock att få ägna sig åt konsten; våren 1860 började hon studera för Kilian Zoll i Ängelholm. I de förtroliga breven till fadern i Karlskrona är hon uppfylld av tankar kring konstutbildningen. ”Pingstafton målade jag till kl. ½ 5 och sedan satt jag här hemma och bara tänkte på Pappa och hemmet. […] I förrgår på morgonen reste vi till Höganäs … I gruvan fick jag ej komma men allt annat besåg jag därstädes. En dag i denna veckan skola vi gå till Vegeholm för att måla utav några vyer där. Ett portrait har jag fått färdigt idag och skall börja ett annat i morgon. De äro mina första copior. Sedan då jag lärt mig färgblandningen skall jag väl försöka få några vackra modeller att portraitera. Det blir väl någon som vill sitta för mig. Ack! Pappa lille vad det är roligt. Ack vad Pappa är snäll som låter mig fortsätta.”

Senare på sommaren fick hon hemma i Enslöv flera besök av Kilian Zoll som instruerade och granskade hennes målningar. Helst ville hon resa till Stockholm till hösten för att se och kopiera bra konst.

Studietiden i Stockholm

Lotten fick senare fortsätta studierna i Stockholm under Carl Plagemanns ledning.

Konstakademien tog in sina första kvinnliga elever 1847, då tre kvinnor tilläts delta i undervisningen. Efter ett par års konststudier i Stockholm antogs även Lotten hösten 1864 som extra elev vid akademien. Mycket glad skrev hon hem till föräldrarna: ”Ja! jag börjar mina studier med gott hopp. Alla, alla, alla hava emottagit mig [med] största välvilja och alla hava givit mig beröm. […] Flera än 24 Elever finnes ej plats till nu, så jag är den 25 som antagits, en får lämna sin plats. ’Man är sig själv närmast i världen’.”

Akademistudierna och vistelsen i Stockholm blev viktiga även för Lottens religiösa utveckling.

”Under denna tid väcktes min tanke på katolicismen. En dag, då vi som vanligt arbetade på akademien, hördes bullret av ett starkt ras. Förskräckta foro vi alla upp. Det lät ju att vara helt nära. ’Ah, nu instörtar kyrkan, som vi väntat,’ hördes plötsligt från en italienare, vår modell. Det var på detta sätt jag fick reda på, att det fanns en katolsk kyrka i Stockholm; det var dess torn, som med ett så fruktansvärt brak störtat samman.” Nitton arbetare omkom den 23 maj 1866 då den katolska Eugeniakyrkans torn, som var under uppbyggnad, rasade.

Familjen Ehrenpohl, som inte var förmögen, fick ekonomiska svårigheter och kunde inte längre bekosta Lottens vistelse i Stockholm. Hon tog därför 1868 examen som ritlärarinna.

Det blev en ekonomiskt ansträngd tid. Lotten undervisade barnen till professorerna Boklund och Scholander och förmögnare familjer gav henne arbete med broderier och renovering av gamla familjeporträtt. 1872 slutade hon vid akademien och fick arbete som lärarinna vid en skola.

”Jag gav lektioner i den franska skolan vid Badstugugatan, och det stilla, uppoffrande liv, där fördes, drog mig alltmer till katolicismen, på samma gång jag började skatta det lugna klosterlivet högt i jämförelse med mitt vanskliga artistliv. Min faders ord i min barndom stodo alltjämt för mitt sinne. Jag hade inom skilda sekter sökt det bästa, men ännu ej funnit den längtan tillfredsställd, som dolde sig i djupet av min själ. Skulle katolicismen förhjälpa mig därtill?”

Stockholmsskolan, där Lotten undervisade, var en katolsk skola med internat. Den drevs av de franska ordenssystrarna Filles du Coeur de Marie, som var den första katolska systrakongregation som verkade i Sverige efter reformationen (i Stockholm 1851–1891). Skolan kallades ofta Slavonska skolan, efter föreståndarinnan mademoiselle Slavon. Den tog även emot icke-katolska elever, man hade separat religionsundervisning för de olika konfessionerna. ”Det som roar mig mest nu är att undervisa i Catechesen uti skolan”, skrev Lotten på hösten 1872 till systern Emma. ”Jag försöker hålla min föresats ej besöka nöjen.”

De bevarade breven från Stockholm hem till familjen domineras av Lottens redogörelser för studierna, hennes målningar och försök att avyttra konsten samt vardagshändelserna med bjudningar och besök hos släktingar och bekanta. Man kan knappast spåra några djupare religiösa tankar förrän kring årsskiftet 1872/73, då tonen i breven förändras. Lotten har tagit starka intryck av det katolska pensionslivet. På nyåret 1873 skrev hon och tackade systern Emma, som velat ge henne en krage: ”men gör mig den tjänsten att ej sända mig den utan behåll den själv eller giv Caroline den, ty jag går aldrig ut i Societet och behöver således ej något sådant fint, ty kan du nog förstå att här i en pension klär man sig aldrig i sådana fina saker … Gud give dig ett gott nytt år med välsignelse; få vi ej alla våra beräkningar uppfyllda så kanske vi få det som är mycket bättre en Nåd och upplysning i vårt inre som är mera värd än Guld och Silver! Ja! Gud give dig allt gott i Jesu namn!”

I den heliga Birgittas spår

Den heliga Birgitta hade med sin make varit bosatt på Ulvåsa i Östergötland. Även Lotten Ehrenpohl vistades tre somrar på detta herresäte. Hennes stora kärlek till Birgitta grundlades på denna vackra plats, där helgonets minne fortfarande var påtagligt närvarande hos folket.

På Ulvåsa fanns ett gammalt porträtt, som ansågs föreställa den heliga Birgitta på dödsbädden. Man sade att det hängt på Ulvåsa i sekler, och att det målats samtidigt med ett identiskt porträtt, som skulle ha funnits i Vadstena kloster. (Det senare förvaras sedan 1822 på Gripsholms slott. Det föreställer en gammal dam på dödslägret, sannolikt inte Birgitta och är målat av okänd konstnär vid slutet av 1500- eller början av 1600-talet. Det har en påmålning ”S. Brita”.) Till sin stora glädje fick Lotten i uppdrag att renovera tavlan. I gårdens bibliotek studerade hon de gamla birgittinska klosterreglerna. Hon såg nu klosterlivet som en framtidsmöjlighet.

”Vid min återkomst till Stockholm uppsökte jag den katolske biskopen Monseigneur Huber. Tanken att bliva en S:ta Birgittas dotter hade vaknat i mitt sinne, och se vilken Guds ledning! Ett par dagar senare före mitt andra besök hos honom, innan ännu någon annan än min fader anade mitt beslut, hade från birgittinerklostret i Altomünster ankommit till pastor Popp en förfrågan, om det ej funnes någon svenska, som kände sig kallad att bliva birgittinernunna. Jag skall aldrig förgäta, med vilket eftertryck Monseigneur Huber sade: ’Detta synes i allt vara ett Försynens verk. Glöm nu ej, att himmelriket lider våld, och att endast de, som strida ärligt, komma därin.’ Ja, strid förestod för visso och en lång strid, ej med världen och de mina, nej, mot mitt eget hjärta!”

Lotten kunde inte ta något avgörande steg nu; hon var ju ännu ej katolik. Då fick hon genom en f.d. lärarinna i Slavonska skolan erbjudande om en plats i Breslau, där hennes forna kollega blivit novis i ett kloster. ”Jag reste med en hemlig förhoppning att möjligen få tillfälle besöka Altomünster, som ligger ej långt från München.”

Klosterliv i Tyskland

Charlotte Ehrenpohl kom som teckningslärare till skolan i Breslau vid årsskiftet 1874/75. Undervisningen handhades till stor del av katolska skolsystrar (samma kongregation som nu verkar vid de katolska skolorna i Stockholm och Göteborg). Hon oroades lite för vad släktingar och bekanta skulle säga om de visste att skolan drevs av nunnor och att hon tänkte bli katolik. Efter en månad skrev hon hem till systern Emma: ”Om du tror att Mor blir mycket ängslig för min skull så säg inget, men för Pappa måste du säga det. Han vet förut vad jag tänker. Jag ser alltid helst att inget hemligt omger mig och gör aldrig något som ej med gott lugn kan omtalas för de mina kära i hemmet, men vill ej heller att I för min skull av andra skall höra några stickord.”

I ett annat brev skrev hon trosvisst: ”Att jag skulle ångra mitt steg, därifrån bevare mig Gud, ty då skulle jag åter övergiva det bästa för att som hittills söka bland de alla olika sekter hos Protestanterna. Ja! tro mig då jag säger att jag sett och prövat sånt ut och känner mig tacksam att hava funnit den ’Ena saliggörande Kyrkan’.”

Charlotte fick nu en djup inblick i det religiösa livet. ”En ny, förut ej anad värld av tankar och känslor öppnade sig för mig.” Den 7 april 1875 upptogs hon i den katolska kyrkans gemenskap.

Efter terminens slut for Charlotte till Bayern, där hon bevistade de berömda passionsspelen i Oberammergau. Den 22 juli, aftonen före den heliga Birgittas dödsdag, ankom hon till Birgittaklostret i Altomünster. Hon fann här vad hon sökt ”ett liv av försakelse, ägnat åt Guds och nästans tjänst”. Beslutet att bli nunna mognade och efter ett kortare besök i föräldrahemmet inträdde hon på hösten som novis i klostret.

Priorinnan ”är så snäll och likaså alla systrarna. Allt går här så lätt under bön och arbete.” Så skrev Charlotte under hösten, men snart kom svårigheter. Klimatet tärde: ”Luften här söker mig nu på våren så särdeles att jag känner mig så trött, så trött.”

Charlotte tvingades lämna klostret på våren 1876. När hon återkommit till föräldrahemmet kunde klostertanken inte lämna henne. Var det kanske inte just Altomünster som var avsett för henne? För att behålla klosterkänslan levde hon synnerligen spartanskt i ett oeldat rum med halmmadrass på golvet. Hennes far föll i gråt när han upptäckte detta och förstod hur starkt dottern fortfarande tänkte på klosterlivet. ”Ja, jag tänkte därpå men jag led.”

Birgittinnunna i Holland

I den lilla sydholländska staden Weert i provinsen Limburg alldeles nära den belgiska gränsen låg det ganska nya Birgittaklostret Maria Hart (Marias hjärta). Det hade grundats 1843 som dotterkloster till det äldre väletablerade klostret Maria Refugie i Uden i Holland, vilket fått sitt namn av att det tagit emot nunnorna från Marienwater, Hollands första Birgittakloster (grundat 1434), när dessa efter religionsstriderna tvangs lämna sitt kloster och söka sig ner mot de katolska delarna av landet. Det var till det lilla klostret i Weert som Charlotte begav sig.

”Den 20 juni följande år [1877] kom jag till Weert. En kär hälsning bragtes mig här från hemlandet. Vid mitt inträde i klostrets mottagningsrum föll min blick nämligen på bilden från Ulvåsa av S:ta Birgitta på sin dödsbädd. Kunde det vara densamma? Man försäkrade att så ej var. Väl vore tavlan från Sverige, men den hade skänkts av änkedrottning Josefina. Jag bad att få se efter på tavlans baksida. Där var mitt märke. Drottning Josefina hade fått tavlan av kammarherre Reuterskiöld på Ulvåsa. Detta sammanträffande föreföll mig egendomligt. Var det ej som en fingervisning att jag nu funnit det kloster, jag sökt? Ännu ett minne hemifrån återfann jag här. I biblioteket påträffade jag en bok, som jag förgäves sökt förvärva mig genom Bukowski i Stockholm. Monseigneur Huber, som jag då ej kände, hade förekommit mig, men då den hörde till birgittalitteraturen, hade han skänkt den till klostret i Weert.”

Efter en tid i klostret blev Charlotte novis. Den 5 augusti 1877 fick hon ikläda sig den birgittinska dräkten och gavs då ordensnamnet syster Maria Catharina av Jesus och Marias Heliga Hjärtan (namnet Catharina fick hon efter den heliga Birgittas dotter). Ett drygt år senare, den 19 augusti 1878, avlade hon sina klosterlöften.

Livet i klostret

Vid sekelskiftet beskriver syster Catharina sitt klosterliv: ”Mitt liv förflyter här stilla under bön och arbete, och jag är bland dem, som tacka Gud både för med- och motgång. Vad jordisk lycka är, vet jag ej, än mindre vad olycka innebär. Jag tror mig vara född med den övertygelsen, att lyckan finnes blott i himmelen och olyckan blott i fördömelsens rike. Det är nu över 20 år, sedan jag lämnade mitt land, men jag älskar det ännu lika högt, och varje dag uppstiga mina böner för de kära därhemma, ja, för alla i det kära gamla Sverige. Lyckliga de, som få verka där!”

Livet i klostret var mycket regelbundet från klockan tre på natten då systrarna steg upp, till halv nio på kvällen då alla gick till vila. Dagen var fylld med tidegärdens bönestunder, mässfirande, arbetstimmar, matpauser och lite tid för rekreation.

”Huru enformigt vårt liv än kan synas för utomstående, är det dock i all sin regelbundenhet ganska omväxlande genom denna bestämda tidsfördelning, som förebygger ett allt för långvarigt uppehållande vid det ena eller det andra och den därmed följande tröttheten och slappandet av intresset. Själva dagen är ju ägnad åt arbete, då bönerna i koret till sin största del äro förlagda till morgontimmarna. Arbetstiden inkräktas ej i betydligare mån därav, snarare då morgonvilan. Men vi hava dock i det hela mer ro än mången gift kvinna ute i världen.”

Syster Catharina försvarar det kontemplativa livet, men betonar även nödvändigheten av arbete: ”Dock, ingen är blott ande. Ett uteslutande böneliv är ej för oss dödliga. Vi låta därför bönestunderna ofta avbrytas av regelbundet arbete. Här broderas kyrkoornament, nattvardsbröd bakas för flera församlingar och målningar utföras för kyrkor och kloster. Tack vare mina förberedande studier, är ledningen härav mig anförtrodd, och så snart en novis visar konstnärliga anlag, göres allt för att utveckla dem. Om hon ej har sådan begåvning, användes hon vid det arbete, som bäst passar henne. Ett kloster är ju i det hela ej annat än ett hem i stort, en familj, där medlemmarna äro talrika. Många olika krafter fordras för att sammanhålla det hela, och vitt skilda förmågor finna här användning. Den ena står för husmoderns plikter vid ordnandet av det hela, en annan för räkenskaper, andra syssla med sömnad eller i köket, andra i trädgården eller i ladugården. En trycker böcker, en annan lägger in golv eller utför allt, vad timmermannen åligger. Till besparing av utgifter utföres allt arbete, så vitt möjligt är, av klostrets medlemmar. Ingen går dock utom dess murar. Alla yttre bestyr ombesörjas av en tjänsteflicka, som bor i klostret, ehuru utom clausuren, det vill säga i den för allmänheten tillgängliga delen.”

Syster Catharinas konstnärliga arbete

I klostret fick syster Catharina bl.a. till uppgift att måla och brodera.

”Det var av lydnad jag återupptog penseln efter ankomsten hit. För mig själv var det motbjudande. Jag hade under min resa sett så många mästerverk inom målarkonsten, att jag fann mitt eget arbete alltför underhaltigt. Klosterförhållanden försvåra ju även konstens utövande genom svårigheten att finna modeller m.m. Men man är ej i klostret för att följa sina egna önskningar. Man lyder där Guds vilja, som man hör uttalad genom de överordnade. Jag hade därför ej rättighet att neka och är nu glad att så var. Målningen blev mig åter kär, och jag har kommit till insikt om det sanna i en av mina forna lärares ord: ’Man måste vara katolik för att måla altartavlor.’ Att med mitt verk väcka andakt är min högsta strävan; några konstverk äro tyvärr ej att tänka på.”

Syster Catharina försåg kyrkor och kloster inte bara med tavlor utan även med textilier. För ett silkebroderi på vitt siden föreställande Vadstena kloster, till påven Leo XIII:s stort firade femtioårsjubileum som präst 1888, erhöll hon diplom med silvermedalj.

Som exempel på arbeten som kom Sverige till del kan nämnas att till 500-årsminnet 1891 av Birgittas kanonisation målade syster Catharina ett stort porträtt av den heliga Birgitta till pastor Karléns kapell i Vadstena. Sedan 1923 hänger målningen i Birgittasystrarnas gästhem i Djursholm. S:ta Eugenia katolska kyrka erhöll en dopstola och sedan en mycket vacker predikstola lagom till jesuitpater Erik Benelius 25-års prästjubileum 1901. Till Norge sändes en stor altartavla 1883.

Syster Catharina fick många uppdrag att måla porträtt, ett sätt för det fattiga klostret att få lite inkomster och att återgälda välgärningar. Det rådde brist på modeller för en nunna som befann sig inom klausur och endast fick möta utomstående via ett gallerförsett fönster i klostrets mottagningsrum. Därför var fotografier välkomna som ersättning. Även de svenska släktingarna avbildades i helgongestalt. Så fick hon 1883 sin just avlidna treåriga brorsdotters foto, vilket genast tjänade som modell för ”Jesusbarnet på Josefs arm”. 1906 målade hon ett porträtt av sin brorsons blivande hustru föreställande den heliga Helena av Skövde. Den heliga Birgitta som barn fick låna sitt utseende från konstnärinnan själv (1882).

Familj och vänner i Sverige

Under hela tiden i klostret höll syster Catharina kontakt med sin familj. Besök från Sverige var fåtaliga, men genom brev fick hon nyheter från hemlandet. Hon brevväxlade med föräldrar och syskon, broderns änka och barn och barnbarn samt vänner och bekanta. I breven till familjen märks tydligt hennes omsorger och intresse för dem. Hon måste dock vara sparsam med postporton, varför hennes brev inte kunde bli så talrika som hon önskade.

Åren kring 1880 inträffade en rad dödsfall, som hårt drabbade syster Catharina och hennes familj. Breven hem är fyllda av tankar kring dödsfallen och syskonens framtid.

Efter många års sjukdom avled syster Catharinas mor i juni 1884. Föräldrahemmet i Enslöv upplöstes. Emma och Caroline, vilka stod syster Catharina närmast, flyttade från Halland till Boxholm i Östergötland, där de bodde resten av livet och så småningom fick tjänster som postföreståndare och kassakontrollant på en bank.

Syster Catharina fick ofta små gåvor från släktingar och vänner i hemlandet, t.ex. almanackor, fotografier, bilder, synålar, brevpapper och även lite pengar. Hon tog tacksamt emot textilier, hon skrev till Emma: ”Om du ej vore så särdeles intagen av fördomar emot oss skulle jag säga försaka världen och kom hit att sjunga Guds lov och hjälp mig virka och brodera för Kyrkan, samt väva för våra ullkläder. Du må tro vi äro varmt klädda med tvenne vadmalsklänningar, men hittills hava de ej vävit här. I somras tiggde jag en vävstol […] och nu är första väv i gång av grovt linnelärft. Detta är för oss alla ett stort nöje och fingo vi gott Caffe första e.m. då den första tråden inslogs. […] Voro vi närmare varandra skulle jag säga giv mig allt vad du avlägger, men nu är ej mödan värt tänka härpå. Om du har […] broderi som ej är för tungt tackar jag dig hjärtligt, det är så välkommet för prästkläderna om hals och armar på mässkjortor. Om de äro korta begagnas de för kalkdukar m.m. småsaker. Svarta styva emaillerade knappnålar är även välkomna.”

Så länge föräldrahemmet i Enslöv bestod utväxlades varor mellan föräldragården och klostret. Syster Catharina skickade blomsterfrön, andra trädgårdsprodukter skulle medföra alltför dryga fraktkostnader. I brev hem efterlyste hon information: ”Du nämner ej ankorna, har räven tagit dem? De voro mina fosterbarn och skulle jag så gärna vilja hava ett tjog ägg av dem med Elise Hårleman, vi hava en så präktig damm i trädgården där de skulle trivas så gott.” ”Varen snälla packa äggen ett i sänder i tunt postpapper och lägg dem sedan uti god utsädeshavre,” abbedissan ville så gärna ha lite därav, ”havren är här dålig”, skrev hon inför ett besök från Sverige.

Under de första åren framförde hon ofta önskningar om att få besök från sina kära syskon. Klostergallret i mottagningsrummet skulle inte hindra förtroliga samtal, försäkrade hon. Ett besök tilläts vara i tre dagar. Efter föräldrarnas död förmanade hon dock sina systrar att inte slösa bort sina knappa pengar på resor ner till henne.

Så här beskrev hon för systern Emma hur ett besök skulle gå till: ”Vi få talas vid helt förtroligt, ingen kan förstå oss, du sitter i en kammare och jag i en; ett fönster med galler (utan glas) och därtill stora öppningar i gallret är mellan oss, men tiden är bestämd och då klockan ringer måste jag gå till bön eller måltider och då sitter du ensam utan sällskap. För anhöriga göras väl några små undantag från de vanliga reglerna helst för utlänningar men kan ej sägas såhär, ty de bero av omständigheterna. Den gröna gardinen eller gröna smårutiga gallret kommer ej för fönstret om familjen önskar det borttaget t.ex.”

Det hände att hon fick besök från Sverige av släktingar och vänner, ordenssystrar och präster. Mademoiselle Slavon besökte henne ibland när hon sommartid reste till sitt hemland Belgien och kunde då lämna upplysningar om adoptivdottern Eva, och pater Bernhard Stolberg for förbi klostret på sina resor till och från de tyska jesuiternas närbelägna hus i Holland. På 1890-talet mötte syster Catharina konvertiten och birgittavännen Fanny Cederblad, vars tidskriftsartiklar sedan gjorde den svenska nunnan uppmärksammad i hemlandet.

Syster Catharina närde länge förhoppningar att familjen skulle följa henne och finna vägen till den katolska kyrkan. Hon föreslog systrarna Emma och Caroline att de skulle söka lärartjänst vid en katolsk skola. ”Kära min Emma vore du av samma tro som jag skulle jag säga, sök samma lyckliga lott som jag; om du ej ville vara innesluten inom murar givas andra lika lyckliga hus som mitt varest man verkar öppet för barns eller sjukas välfärd. Du skulle vara lika nyttig här som på andra ställen om Gud ropade dig till sin eviga brud från världen; men som Han ej kallar dig följ Hans vilja och verka i det stilla familjelivet hos någon sant Gudfruktig. […] Ack! om våra böner kunde förena oss inom En Kyrka då kunde jag dö lugn från allt”, skrev hon efter att ha fått oroande nyheter om sina yngre systrar. ”Följ mitt exempel och sök underrättelse i min H. Troslära … Ack kära Emma om du kunde förstå vilken säkerhet man känner att vara bunden genom löftena ’Fattigdom, Kyskhet och Lydnad’ i Jesu Kyrka och hava en Biktfader att rådfråga i alla samvetssaker och en Moder Abbedissa i alla angelägenheter och aldrig behöva sörja för något utan lugnt överlåta allt i Guds och deras händer. Vad skulle du med ditt lynne känna dig lycklig på min plats och kunna vara nyttig i ett sådant lugnt hem.”

Pastor Karl Karlén

Någon katolsk verksamhet fanns inte i Halland under syster Catharinas tid där. Men anade hon att det endast tio år efter hennes död skulle byggas en liten katolsk kyrka och barnhem med ordenssystrar i Oskarström några kilometer från hennes barndomshem? Till jutefabriken där inkallades vid sekelskiftet 1900 ett stort antal polska och tjeckiska arbetare. Dessa katoliker blev basen för S:ta Maria katolska församling, grundad 1925.

Inte så långt från syster Catharinas hemsocken Enslöv ligger Veinge. Här hade komministern Karl Karlén efter nästan trettio år som präst i Svenska kyrkan 1874 lämnat sin tjänst och begett sig till Innsbruck, där han konverterade till katolicismen. Han vigdes som katolsk präst i Rom 1876. Det är inte troligt att denna konversion var bekant för henne när hon själv konverterade 1875. I Weert fick de båda dock kontakt med varandra. Karlén hade återvänt till Sverige och ville knyta an till den katolska kyrkans medeltida rötter här. 1881 bosatte han sig i Vadstena för att återuppväcka vördnaden för det svenska nationalhelgonet och be för Sveriges omvändelse. Han kallade sig själv ”väktaren vid Sankta Birgittas grav”.

I brev på våren 1882 omtalar syster Catharina att pastor Karlén besökt Weert. Han hade tidigare lånat silverljusstakar från hennes halländska hem till det lilla katolska kapellet i Vadstena, men tänkte nu återlämna dem. Förbindelserna mellan de två upprätthölls till Karléns död år 1903. Den stora Birgittatavlan 1891 är ett exempel härpå.

Birgittiner till Vadstena

Syster Catharina Ehrenpohl var sannolikt den första svenska birgittasystern sedan reformationstiden. Några decennier efter hennes ordensinträde följdes hon av svenskan Maria Elisabeth Hesselblad (1870–1957), känd som moder Elisabeth Hesselblad, generalabbedissa i den nygrundade grenen av Birgittas orden.

Elisabeth Hesselblad, som konverterat 1902, såg som sin kallelse att återföra birgittinorden till Rom och till Vadstena. I Rom grundade hon en ny gren av orden och birgittasystrarna kunde återvända till Sverige när moder Elisabeth hösten 1923 öppnade ett vilohem i Djursholm. Enligt svensk lag var kloster fortfarande förbjudna, varför hon fick göra en kompromiss med de ursprungliga ordensreglerna och tillåta en mera aktiv inriktning för systrarna.

Moder Elisabeths mål var dock att återföra birgittinerna inte bara till Sverige utan även till Vadstena. 1595 lämnade de sista nunnorna Birgittaklostret där, 1935 återkom de. Då öppnade birgittasystrarna ett gästhem nära den gamla klosterkyrkan.

Birgittinernas återvändande till Vadstena hade även varit en av syster Catharinas hetaste önskningar. Detta mål fanns ständigt i hennes böner och nämns ibland i breven till Sverige. Om familjen efter faderns död 1879 skulle se sig tvingad sälja gården i Enslöv måste hon först underrättas. Hon hade några vänner som kanske kunde utverka att den heliga Birgittas döttrar fick bosätta sig i Sverige. Gården skulle då kunna brukas för nunnornas brödföda ”och vi kunde väl verka något gott om ej på annat sätt så genom den dagliga bönen. Inget bringar mera välsignelse!”

I brev till modern på nyåret 1881 uppmanade hon till bön att drottning Sofia, som just var på besök i Holland, skulle ta birgittasystrarna med sig till Sverige.

Efter pastor Karléns död 1903 fanns det bara en katolik i Vadstena, den originelle men mycket fromme Erik Ihrfors, kallad ”Munk-Erik”, som flyttade till Vadstena år 1900 då han blev amanuens vid det nyinrättade landsarkivet. 1898 skrev syster Catharina och lovade förböner för honom: ”Låtom oss nu vara förenade i bönen för gamla kära Fosterlandet, och söka vinna själar för att bevisa vår tacksamhet för alla välgärningar (så oförtjänt mig tilldelade). Ja Vadstena! denna oss så kära plats, jag avundas Pastor Karlén den lyckan att få bo vid våra heligas gravar, och skulle väl vilja önska att Birgittinerna skulle kunna bliva en åskavledare i alla andliga tvistigheter. Guds vilja ske!”

1906 hörde hon att en präst givit gods till en stiftelse i Vadstena för sjuka eller fattiga, ”vill han månne hava hjälp av Birgittiner? Då är jag alltid beredd som dylik. Det skulle vara en lycka få dö och begravas bland mina föregångerskor i Vadstena!”

Under syster Elisabeth Hesselblads studier och arbeten för att grunda sin nya ordensgren besökte hon 1910 även klostren i Holland. Tidigare hade de korresponderat, men nu blev det i Weert ett gripande möte mellan de båda svenska birgittasystrarna. De omfamnade varandra med tårar i ögonen och tillbringade hela dagar tillsammans med att be för det älskade fosterlandet.

En återkomst till Sverige blev 1912 inte bara en from förhoppning. Syster Catharina var då i osäkerhet om sitt fortsatta liv och såg sig ställas inför tre val. Från Rom hade syster Elisabeth frågat, om hon med några ordenssystrar skulle vilja komma dit och flytta in i det gamla Birgittahuset vid Piazza Farnese.

Från en pater i Kongo hade hon fått en förfrågan om hon inte tänkte återvända till Vadstena. Prästen, som hon kände sedan hans studier vid kollegiet, hade en plan att flytta till Sverige för att där verka för att rädda själar från deras villfarelser och fördärv.

Men samtidigt fanns det tredje valet att stanna kvar i Weert, där många inte ville mista henne. Hon önskade själv gärna få sluta sitt liv i Vadstena.

Romalternativet föll snart bort då syster Elisabeth måste flytta från Birgittahuset, men ännu inför julen samma år var syster Catharina i ovisshet i Vadstenafrågan. Hennes väg skulle dock inte leda vare sig till Rom eller till Vadstena.

Den eviga saligheten

Under syster Catharinas sista levnadsår 1914 utbröt det första världskriget. Kriget kom nära. Med kikare kunde klostersystrarna stå och iaktta tyskarnas infall i Belgien på andra sidan den närliggande gränsen. Freden, som man intensivt bad för i klostret, fick syster Catharina inte uppleva. Efter några dagars sjukdom i influensa med tillstötande hjärtproblem avled hon på nyårsafton 1914, 73 år gammal och efter 37 år i klostret.

Syster Catharina Ehrenpohls liv är ett exempel på de märkliga levnadsöden som står att finna i 1800-talets brokiga skara katoliker i Sverige. I det holländska klostret förenade hon bön med arbete. Under hela den långa klostertiden var hon, med stöd av klostrets övriga invånare, mycket trofast i sin omtänksamhet mot familj och vänner, som också visade henne samma välvilja tillbaka. Sådant gott förhållande var säkert inte vanligt för en konvertit, som i detta fall dessutom var en långt från hemlandet och inom sträng klausur boende nunna.

Som avslutning och sammanfattning av hennes syn på den egna livsvägen och kallelsen till klosterlivet citeras här slutet av berättelsen från år 1900: ”Främlingen förvånar sig alltid över den glädje, som gör sig gällande inom de instängda klostren, men ett glatt och oskyldigt skämt höres där gärna, och alla tyckas lugna och glada. Varifrån kommer denna sinnesro, om ej från frånvaron av slitningar. Det blir mera helhet i livsuppfattningen, då inga förströelser utifrån fängsla sinnet. Här mötes man endast av föremål, som mana till andakt. De nakna murarna i klostercellen tyckas säga: ’Här bor Gud, endast Gud.’ Detta är även vår tanke, då vi i kvällens tystnad bedja i det halvmörka kapellet inför altarets heliga sakrament. Den fasta tron på vår Frälsares närvaro däri eldar bönen, vi känna rikligt de nådegåvor, som här meddelas, våra svårigheter synas små blott några få års prövningar mot den därpå följande eviga saligheten.”

Otryckta källor

Varbergs museums arkiv

Familjen Ehrenpohls arkiv: Brev från Charlotte Ehrenpohl till familjen

Riksarkivet, Stockholm

Katolska biskopsämbetets deposition

Erik Ihrfors arkiv: Brev från Fanny Cederblad och Catharina Ehrenpohl

Leijonhufvudska släktarkivet, vol E 4613

S:ta Eugenia katolska församling, Stockholm

Församlingslängd J 4

Handlingar till kyrkoböckerna (Eva Silvander)

Syon Abbey, England

Brev från syster Catharina Ehrenpohl

Litteratur

Cederblad, Fanny, En svensk birgittinernunna i tjugonde seklet. Reseminne. I Idun 1900 nr 16, 17 och 18

af Jochnick Östborn, Agneta, För Sverige har jag skänkt mitt lif! Elisabeth Hesselblads kallelse och birgittinsk mission för Sverige åren 1902 till 1935. D 2-uppsats i Kyrkovetenskap, Teologiska institutionen, Uppsala 1997

En fullständig notapparat för de citerade breven finns på redaktionen Författaren är arkivarie vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm