Att åldras med eller utan behag

Att åldras är allas vårt öde. Ingen kan undgå åldrandet även om man anstränger sig aldrig så mycket för att skjuta upp processen. Oftast upplever människor den gradvisa förlusten av den egna kapaciteten som en katastrof som till varje pris måste döljas för omgivningen. Man låtsas inte heller gärna om den tilltagande skröpligheten inför sig själv, utan hoppas att ingen ska fråga om ens ålder och att man ska kunna fortsätta med sina aktiviteter, så att ingen märker att man inte längre är sitt gamla jag. Att erkänna att man inte har samma krafter längre, skulle medföra att man inte längre hade någon plats på den sociala arenan. Sådana reaktioner förekommer både hos enskilda människor och i grupper. Reaktionerna beror på att man uppfattar åldrandet som synonymt med sönderfall.

Att föreställa sig åldrandet på ovannämnda sätt, ur endast biologisk och medicinsk synpunkt och med allvarliga sociala konsekvenser, känns svårt för de flesta. Hur ser den totala bilden av människan ut, när krafterna sviker – hur integreras åldrandet med människans världsuppfattning, värderingar och möjligheter till mänskliga relationer?

Jag förändras inte

Vad betyder det egentligen att åldras? Det blir svårare att hålla tempot under dagen eftersom kroppen blir fortare trött. Genom andras ögon ser vi våra slitna drag och blir smärtsamt påminda om våra rynkor. Vi upplever klyftan mellan vad vi skulle kunna göra och vad vi i verkligheten gör. Förvisso är det så. Men även om andra ser hur vi åldras, ser vi själva paradoxalt nog inte vårt eget åldrande annat än i de ögonblick då kroppen vägrar att hänga med i svängarna. Trots att kroppen sviker då och då, har vi en känsla av att vi är likadana fastän tiden går. Omärkligt ändrar vi dag för dag vår uppfattning om oss själva så att vi till sist accepterar den bild som spegeln skickar tillbaka till oss. Vi åldras när vi konstaterar att det inte finns något samband mellan vårt vara och vårt utseende: då anpassar vi antingen vårt utseende till idealet om den eviga ungdomen eller också känner vi oss uteslutna ur den sociala gemenskapen. Hur behåller man sin personliga identitet utan att behöva kämpa med konstgjorda medel mot det yttre åldrandet?

Prövningen blir inte mindre av att utseendet inte är det enda tecknet på att man inte längre ”passar in socialt”. Det kommer ögonblick när vi inte längre hänger med i en galopperande utveckling. Vi tycker att mobiltelefon, kabelteve och datorer är onödiga tingestar medan de unga generationerna omedelbart tar till sig nyheterna och anser dem oumbärliga. Förgäves protesterar de mot vår konservatism. Också när det gäller språk och värderingar uppstår ett glapp: varje generation har sitt språk och sina värderingar. För den som åldras blir omgivningen allt tommare på fasta hållpunkter. Hans egna referensramar kristalliseras ut och blir alltmer givna. Erfarenheten löper risk att förstelna och bli till sediment. På så sätt grumlas omdömet och förstärker personen i hans tro att världen förändras men inte han. Uppfattningen att man själv alltid förblir densamme permanentas ytterligare av rädslan för andra människor: de blir en fara. Deras närvaro blir liksom deras musik för stark och påträngande. De inger en ängslan som till och med kan leda till rädsla för att gå ut på kvällen. För att skydda sig från andra stänger man in sig i en skyddsmekanism som lätt kan gå till överdrift. Främlingskapet i förhållande till det samhälle som man ändå mer eller mindre medvetet har varit med att forma, kan leda till att man blir besatt av tanken på sin egen övergivenhet – detta oberoende av hur man har det socialt och medicinskt.

Den sorgliga skepnaden

Alla oroar sig för kroppens yttre åldrande. När huden åldras ändras utseendet allt snabbare. Huden är samtidigt kroppens yttre gräns och jagets fodral. När händerna torkar ihop och köttet blir löst är tiden graverad in på bara huden. Reumatism gör att fingerlederna missformas. Varje ansträngning kostar smärta. Huden visar sin skröplighet. Successivt bryts kroppen ned.

Denna sorgens skepnad visar tydligt hur den bild av oss själva som vi har med oss från barndomen förfaller. Vi har en inre bild av oss själva som ständigt följer med oss: den förefaller oss identisk och beständig. Den minnesbilden ger oss en fast, inbillad referens som vi kan trösta oss med och som vi kan konfrontera med kroppens verkliga åldrande. Konfrontationen med den inre fantasibilden gör att den som åldras fastnar i sig själv, allteftersom förändringarna i hans eller hennes fysiska kropp också talar om att den yttre världen förändras. För att bibehålla sin tidlösa, stelnade självbild tar många till dyrbara skönhetsoperationer och ansiktslyftningar.

Hur framställs det objektiva åldrandet rent socialt? Förtidspensionärer och nygamla människor med vältrimmade och vältränade kroppar passar däremot inte in i sina ålderskategorier. Att livslängden ökar, åtminstone i väst, beror troligen på att det fysiska åldrandet har fått bättre förutsättningar. Men ideologin ”Förbli ung” gör att folk tror att man att man kan behålla sin kroppsliga kapacitet i all evighet. Den uppfattningen gör att man prisar den kropp som kan ge maximal utdelning, en kropp vars energi bemästras och styrs av viljan. Genom en aktiv pensionärstillvaro försöker alla att undgå att skinnet åldras (bilden av kroppen), att hjärnan åldras (den neurokognitiva och sociala förmågan) och att psyket åldras (sorgearbete och accepterande av den egna dödligheten).

Ska man förbli ung

Somliga försöker hitta en ny ungdom genom att upphöja den förkättrade medelåldern. Upplösningen av äktenskap och nya familjebildningar tvingar kroppen att hålla sig ung genom en ny sexuell aktivitet och/eller genom nya band. Människan känner att hennes kropp lever på nytt, när den kastas ut i en fortlöpande aktivitet. Den kroppsliga aktiviteten blir ens identitet. Mor- och farföräldrarna får nya uppgifter i förhållande till sina barns barn och deras uppfostran: de blir på sätt och vis föräldrar till sina barnbarn i och med att man hoppar över en generation, vilket i praktiken innebär en ny social form av barnalstring. Men åldersförfallet lurar ändå i horisonten och alla försöker dölja de förödmjukande följderna av åldrandet.

Ändå borde vi ha vant oss vid att vår kropp förändras: bilden av oss själva, som vi så gärna skulle vilja att den var bestående, ändras redan från födelsen, men vi verkar inte upptäcka det förrän på slutet, när de första funktionshindren dyker upp. Det är då som kroppskulten tar fart på allvar: ansiktsmasker, makeup, trolleri med kläder, bantning och gymnastik. Vi slutar inte förändras förrän balsamering av kroppen sätter stopp. Men är det möjligt att gå mot naturen? Det är i alla fall vad den västerländska kulturen försöker göra; naturvetenskapliga och medicinska framsteg förstärker bara den illusionen.

Främlingsskap inför den egna kroppen
och personen

Åldrandet har en dubbel effekt: å ena sidan kämpar människan mot kroppens förfall, å andra sidan drar kroppen med sig människan mot hennes oundvikliga öde. Den mentala självbilden gör att hon kan behålla ett slags inre enhet. Åldrandet berövar henne kroppen bit för bit. Detta leder till en konflikt mellan den statiska bilden av kroppen och det faktiska åldrandet. I stället för att integrera de materiella förändringarna i kroppen (rynkor, vitt hår, viktuppgång) i en ny självbild, har folk en tendens att sätta sin gamla spegelbild i motsats till vad de ser framför sig i spegeln i nuet. Följden blir ett katastrofalt främlingsskap inför kroppen, ett främlingsskap som snart alstrar ett liknande främlingsskap inför den egna personen, om man gör sig beroende av det fysiska och förlorar sin självständighet. Det är då som självmedvetandet blir skadat och förmågan att kommunicera med andra radikalt försämras.

Samhället gör ingenting för att hjälpa människor i sådan inre nöd, tvärtom. Med undantag för dem som har ekonomiska möjligheter till en aktiv pensionärstillvaro är ensamheten ett stort problem för den vanlige pensionären.

Att hamna vid sidan av

Att bli skild från andra, skild från sitt tidigare liv och skild från världen, isolerad i specialboende för gamla bidrar till en avpersonalisering. Avpersonaliseringen är en följd av att den sjuke måste underkasta sig vård och av att kroppen reduceras till ett objekt för medicinska insatser. Att dö handlar inte bara om sociala betingelser och hälsa utan också om institutionens tendens att låta den sjukes personlighet dö utan att man ger honom chansen att få tillgång till sitt eget jag. Man betraktar honom endast som någon som tar en sängplats. Ett samhälle som har aktiviteten som ideal står inte ut med tanken på en ålderdom med en kronisk, handikappande sjukdom. Att utesluta sådana människor gagnar samhället: man tolererar inget synligt förfall. Då är det specialboende för gamla som gäller. En gamling som är sjuk måste kunna bevisa sitt oberoende för att kunna hoppas på en återanpassning om inte till familjen så åtminstone till ett äldreboende. De kroppar som inte längre kan uttrycka sig tillräckligt i kontakt med andra människor uttrycker sig på sitt eget sätt. De fortsätter att uttrycka sin historia och visar att de lever och är närvarande. Bilder, ljud, drömmar, kroppsställningar, ord inkarnerar personen fastän denne inte längre har förmåga att bli medveten om den. Kroppen uttrycker för andra att personen faktiskt finns där som ett subjekt. Men man måste vara medveten om den föreställning man själv har om kroppen, om personligheten och om relationerna med andra för att verkligen tro på det.

Kroppen som minne

Vår kropp är ett resultat av vad var och en av oss har varit med om. Kroppen är unik och personlig, för varje människokropp har byggts upp utifrån sina egna erfarenheter och val. Vi är frukten av en historia, historien om våra relationer med andra människor. Andra människor finns i oss i form av bilder, drömmar, inlärda gester, språk och ord som vi hört. Att åldras är att upptäcka hur andra människor påverkat oss på ett bestående sätt, eller åtminstone att upptäcka den del som andra har i att vi blivit som vi har blivit. Följaktligen finns de andra inkorporerade i oss till den grad att vi kan upptäcka dem i vårt kroppsspråk.

Men man måste veta vad man menar med minne. Minnet finns inte i en substans eller på en viss plats. Minnet finns med i nätverk som får kraft från hjärnans neurokognitiva funktion. Beroende på om hjärnans tillstånd tillåter eller inte tillåter oss att komma i kontakt med våra minnen blir det mer eller mindre möjligt att få fatt i vår historia. När hjärnans kapacitet minskar, minskar givetvis också minnesförmågan. Men att den gamle är fysiskt beroende av hjälp och har förlorat en stor del av sin förmåga, får inte bli en ursäkt för att man överger det djupt mänskliga, som finns i var och en av oss. En palliativ vård kan tillåta personen att behålla sin personliga historia i stället för att man stänger in honom i ett enbart materiellt skeende där upplösningen av organismen är det enda som återstår.

En väv snarare än en svepning

Det faktum att kroppen bryts ned borde få oss att mer än någonsin utvecklas tillsammans med andra: andra som de är i sig själva och som de är med mig utgör en väv snarare än en svepning.

Att få en helhetsbild av sig själv är inte detsamma som att uteslutande identifiera sig med sin egen kropp. Människans kött är andligt. För att behålla en helhetsbild av sig själv, måste personen förlita sig på kroppens historia. Kroppen är redan från början mottaglig och byggs upp utan att vara klart medveten om det. När någon formar en helhetsbild av sig själv sker det i en aktiv syntes mellan kroppens funktionssätt, bilden av kroppen, den inbillade kroppen och det undermedvetna. Påverkan från andra förändrar oss utan att vi märker det. Vi blir aldrig helt klara över vår egen person. Denna ofullbordade del av vår personlighet förblir aktiv i oss, vare sig vi vill det eller inte, till den grad att den får oss att forma nya bilder i drömmar och minnesfragmenten.

Det biologiska åldrande som sker i kroppen har också en avgörande existentiell betydelse för personen. Försvagning, långtråkighet, osäkerhet och isolering kan antingen gynna eller för alltid sätta stopp för formandet av en sådan helhetsbild hos den enskilda personen. Det skulle vara fel att tro att man måste ha en viss kulturell nivå för att åstadkomma något sådant. Men visst är det sant att gynnsamma förhållanden och en kullkastning av många kollektiva föreställningar om kroppen, om tillvaron, om relationen med andra är en förutsättning för att processen ska kunna äga rum. Dessa felaktiga föreställningar påverkar vårt uppträdande och våra tankar. De föreställningar man får idag vid blotta nämnandet av ordet ålderdom räcker för att stänga in personen i en kluven värld, i ensamhet och förtvivlan. Det är av avgörande betydelse för oss alla att åtminstone ifrågasätta sådana föreställningar.

Översättning Ylva-Kristina Sjöblom