Amerikansk dagbok

I den postkommunistiska världsordningen framstår USA numera som jordens enda supermakt. Vad politiska skribenter motvilligt kallade Pax Americana är numera ett obestridligt faktum. Men landets militära överlägsenhet har också medfört ansvar att agera som världspolis, en roll som inte alltid utfallit andra länder till belåtenhet. När USA ingriper i internationella sammanhang (som i Somalia) höjs röster i protest mot amerikansk kolonialism. När landet inte agerar (som i Bosnien) så kritiseras det likväl för isolationism. Denna minst sagt ambivalenta hållning från övriga världen visar i alla fall att USA fortfarande är den fria världens ledare.

Amerikanerna har alltså ärvt en särställning i världssamfundet utan like i moderna tider. Men USA:s utrikespolitik är i dag inte lika förutsägbar som i gångna tider, då ”Mig stick”-dogmen applicerades flitigt för att utbreda landets ekonomiska imperium på bekostnad av andra länders självständighet och demokratiska integritet. Den nuvarande regeringen vill öppna nya vägar men har haft svårt att förmedla eller rentav utforma någon genomtänkt strategi för de kommande åren. De flesta viktiga beslut som tagits i utrikespolitiskt sammanhang på senare tid har fattats mer som en reaktion på hemmaopinionen än i enlighet med en långsiktig planering. Kanske är denna avsaknad av ledarskap och vision i utrikespolitiken ett tecken på identitetskris på hemmafronten?

Skandalernas underhållningsvärde

Amerika är ett land av hjältar och antihjältar som uppenbarar sig i rampljuset lika snabbt som de försvinner. Det är individen som hela tiden står i centrum, med ”folket” som åskådare. Under min tre månaders långa vistelse inträffade viktiga politiska händelser, som till exempel ratificeringen av NAFTA-avtalet (det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan Mexico, USA och Kanada). Men mediabevakningen ägnades i huvudsak åt tre ”fall” som tydligt visar amerikanernas upptagenhet av personliga öden. Under november i fjol riktades uppmärksamheten mot Bob Packwood, en senator från delstaten Oregon som under många år fört dagbok över sina sexuella eskapader. Efter att Packwood anklagats för sexuella trakasserier av flera av sina medarbetare, reserverade senaten flera dagar av sin dyrbara tid för att debattera huruvida dagboken skulle tillhandahållas senatens etiska kommitté för granskning. I december byttes aktörer och Packwood ersattes av den numera världsberömda Lorena Bobbitt och hennes makes tragiska manliga öde. Slutligen bjöd konståkerskorna Tonya Harding och Nancy Kerrigan på morbid underhållning på och utanför isen under hela januari. Och emellanåt kom färska anklagelser mot president Clinton för hans utomäktenskapliga förbindelser. Denna ständiga smutskastning och aptit på det bisarra är mer än ett tecken på moralisk dekadans. Det är också ett symptom på avsaknad av verklig politisk debatt i landet. De två ledande partierna, demokraterna och republikanerna, erbjuder inget riktigt politiskt alternativ och därför förs den offentliga debatten i ett ideologiskt vakuum som gynnar demagogi. I den här situationen är ad hominem-argument, dvs. argument mot motståndarens personliga integritet självklart det starkaste trumfkortet. I brist på verklig politisk dialog koncentreras uppmärksamheten istället på privatlivet.

Fattigdom, vapen och droger

Ändå saknas inte samhällsproblem att lösa. Fattigdomen har ett dystert ansikte i USA, vilket exemplifierades på ett påfallande grymt sätt nyligen då en av Washingtons tusentals uteliggare en natt hittades ihjälfrusen utanför bostadsministeriets pampiga säte. Dessutom är stadens brottsstatistik den värsta i hela landet. Förra året begicks 454 mord i huvudstaden. Offren likaväl som gärningsmännen tillhör oftast stadens tonåringar som organiserat sig i ligor för att söka skydd och för att, genom brottslighet, finna en väg ut ur misären. Fattigdom, vapen och droger är alltså de viktigaste orsakerna till detta tillstånd. Men också den totala upplösningen av familjelivet som stabiliserande faktor i samhället. Den senaste statistiken visar till exempel att tre utav fyra barn i afroamerikanska familjer föds utanför äktenskapet. Den nya generationens män, speciellt i minoritetsgrupper, lever alltså helt utan familjeförpliktelser och de unga i sin tur växer upp utan förebilder som kan inspirera till högre ideal. När dessutom politikerna visar sig vara korrumperade finns det inte längre något hopp för den nya generationen.

Som en väg ut ur denna onda cirkel har president Clinton, under sitt andra regeringsår, presenterat en mycket ambitiös politisk dagordning som på sikt lovar högre skatter för de rika, strängare regler för vapeninnehav, hälsovård för alla och att budgetunderskottet skall bringas under kontroll. Kritikerna menar att detta är måhända för mycket av det goda. Enligt en färsk opinionsundersökning hamnar hälsovård bara på femte plats i prioriteringslistan hos allmänheten och tillsvidare har de strängare reglerna för vapeninköp bara resulterat i högre försäljningssiffror i vapenhandeln.

Individen och ansvaret

Ändå är USA på många sätt ett mycket inspirerande och spännande land, inte minst tack vare dess rika kulturella mångfald. Att ha kunnat skapa ett på så många sätt framgångsrikt och politiskt stabilt samhälle av denna brokiga skara folk vittnar vältaligt om landets politiska och juridiska institutioner. Dessa har överlevt såväl för att de aldrig gjort anspråk på att tillhandahålla lösningar på samhällsfrågor som för att de ålagt individen det största ansvaret för initiativ och reform, vilket ju har gynnat ekonomin, men faktiskt också kulturlivet. Någon statlig paternalism existerar inte och de flesta ideella föreningar måste klara sig själva, helt utan statligt stöd. Men varje år bidrar amerikanarna med mer än 120 miljarder dollar till dessa föreningar, dvs. mer än många länders BNP Det hör till saken att bidrag till ideella föreningar kan dras av från skatten. Det är svårt att underskatta vad dessa förmåner har betytt, inte minst i utbildningsväsendet. De bästa amerikanska universiteten är privata och till stor del beroende av ”endowments” och generösa donationer från sina ”alumni” (Ed. studenter). Ändå är deras resurser ofta makalösa. Även ett jämförelsevis litet universitet som Georgetown i Washington erbjuder sina studenter ett bibliotek i klass och storleksordning med Sveriges absolut största. Årsavgiften på dessa högskolor är dock imponerande hög: uppåt 25 000 dollar!

USA är i högsta grad ett elitistiskt samhälle som har stor tillit till den så kallade ”trickle down-effekten”. Vad som gynnar de rika, gynnar i längden också de fattiga. Få européer skulle dela denna ekonomiska och politiska optimism. Samtidigt måste man medge att landets oerhörda kreativitet och skaparglädje beror till stor del på denna optimism. Men denna optimism börjar också att balanseras eller korrigeras av en ny social realism. Under 60- och 70-talet verkade medborgarrättsrörelsen som bekant mot politisk och ekonomisk diskriminering och för jämlikhet mellan svarta och vita. Nu på 90-talet inser man dock att jämlikhet inte är identisk med rättvisa. Med andra ord man börjar acceptera faktum att alla inte är lika och att somliga behöver en positiv diskriminering för att konkurrera på samma villkor. Denna positiva särbehandling kallas på engelska ”affirmative action” och innebär i praktiken att kvinnor och individer som tillhör traditionellt ogynnade minoritetsgrupper får företräde till utbildning och anställning när de visar sig ha samma kompetensnivå. Denna praxis är ganska utbedd bland offentliga institutioner men mycket mindre i den privata sektor där de verkliga samhällsförändringarna äger rum. Man kan hoppas att en gryende social realism som får gehör hos en bredare allmänhet skall leda till mer social rättvisa i ett land som gärna vill kalla sig möjligheternas rike.