Befolkningstillväxt och utveckling

Världsbefolkningens exempellösa tillväxt under detta århundrade har blivit en allt större utmaning för hela mänskligheten. Den har föranlett diskussioner och konferenser framför allt i FN:s regi där staterna söker enas i internationellt samarbete för att lösa problemet att ge ett snabbt växande antal människor i u-länderna ett människovärdigt liv. I september 1994 kommer FN:s tredje världsbefolkningskonferens att äga rum i Kairo med temat Befolkning och utveckling. Konferensen kommer att ännu en gång rikta världens uppmärksamhet på den dramatiska befolkningstillväxten framför allt i den fattiga världen.

Tillgängliga siffror visar att det fanns 5,5 miljarder människor på jorden 1993. Redan 1998 kommer det att finnas ca 6 miljarder. Detta betyder att jordens befolkning årligen växer med ca 93 miljoner människor. Tillväxten kommer till 95 % att ske i de fattiga u-länderna. FN:s befolkningsrapport 1992 räknar med att världens befolkning ökar till 10 miljarder människor fram till 2050. Enligt en uppskattning kommer världens befolkning fram till 2150 ytterligare att växa med ca 1,6 miljarder till 11,6 miljarder. Även om dessa siffror återspeglar en långsammare tillväxt, så är det en stor utmaning för hela mänskligheten.

Befolkningstillväxten ses i dag som en omfattade utvecklingskris som kännetecknas av flera komplicerade problem som är nära förknippade med varandra: fattigdomen och bristen på utveckling, hotet mot människans naturliga livsmiljö, en nödvändig förändring av politiska och sociala strukturer i u-länderna, utbildning framför allt av kvinnor, m.m. Denna omfattande utvecklingskris ställer det internationella världssamfundet inför en nästan övermänsklig uppgift när det gäller att skapa människovärdiga levnadsvillkor för alla människor på jordklotet.

För den katolska kyrkan framstår befolkningstillväxten som en stor socialetisk utmaning. Hennes ställningstaganden i befolkningsfrågor har rönt mycket kritik därför att de ansågs hindra att man dämpade befolkningstillväxten. Vatikanens arbetsdokument till miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992 bemöttes med både kritik och polemik. Vatikanen riktade kritik mot dem som ensidigt ser ett samband mellan befolkningstillväxt och miljöförstöring i uländerna. Detta synsätt – hävdade Vatikanen – ligger endast i den rika världens intresse eftersom den i själva verket är det största hotet mot miljön.

Inför den kommande befolkningskonferensen i Kairo har en expertkommission som arbetar under den tyska biskopskonferensen publicerat ett dokument om befolkningstillväxten som en socialetisk utmaning för den katolska kyrkan med titeln Befolkning och utveckling. Detta dokument talar ett tydligt språk, det kännetecknas av en differentierad argumentation och det tar befolkningstillväxtens hårda fakta och den kulturella-sociala kontexten i de drabbade länderna på stort allvar. Samtidigt söker det att göra den katolska kyrkans synsätt och dess bakomliggande motiv mera förståeliga.

Befolkningstillväxt och fattigdom

Dokumentet ger i första delen en analys av befolkningstillväxten, dess orsaker och konsekvenser. Huvudtesen är att man inte får se befolkningstillväxten som ett isolerat fenomen utan att den starka tillväxten i länder med stor fattigdom är ett delproblem i en mera omfattande utvecklingskris till vilken en rad komplicerade faktorer bidrar. Kommissionen anser att man förenklar problemen med befolkningstillväxten på ett otillåtet sätt om man inte inser att – enligt tillgängligt empiriskt material – befolkningen växer mest i de länder som plågas av stor fattigdom. Det är alltså inte befolkningstillväxten, utan den stora fattigdomen som hotar dessa länders utveckling och som bidrar till att den naturliga livsmiljön förstörs. Vidare måste den demografiska faktorn i u-ländernas omfattande utvecklingskris ses i ett sammanhang med andra ekonomiska, sociala, politiska och kulturella faktorer. Vissa länders sociala, kulturella och religiösa arv gör det till exempel svårare att vinna gehör för en minskning av familjernas storlek. I mycket fattiga länder utgör barn en option för livet – ett hopp mot allt hopp – barn betraktas som en trygghet under livets umbäranden och på ålderdomen men också i sig som ”en lycklig tilldragelse”, ett vittne om livets styrka och glädje. Befolkningspolitiken berör här mycket känsliga, mänskliga frågor. Det vore fel att saklöst kritisera de människor som sätter många barn till världen för irrationellt beteende: vad de gör är i själva verket ytterst rationellt.

Kommissionen argumenterar för en utvecklingspolitik som har som huvudmål att bekämpa fattigdomen som massfenomen. Önskan om ett mindre antal barn kan inte uppfyllas om inte fattigdomens alla konsekvenser bekämpas: det behövs åtgärder för att bygga upp ett trygghets- och hälsosystem, att ge människorna en bred utbildning, att förändra kvinnans sociala och politiska ställning och att bygga upp politiska strukturer som fungerar i människornas tjänst.

De problem som utvecklingspolitiken möter här är inte enbart av finansiell och ekonomisk art utan befolkningspolitiken måste ta hänsyn till de sociala, kulturella och religiösa värden som präglar ett samhälle.

Den andra socialetiska optionen som dokumentet gör är en avvägning mellan den enskildes och samhällets bästa. Problemet gäller bland annat hur den katolska kyrkans traditionella option för livet kan göras gällande under de villkor som råder i fattiga samhällen. En fundamental och absolut måttstock för alla statliga åtgärder i befolkningspolitiken är respekten för människans värdighet och hennes frihet. Författarna påminner om den internationella konferensen om de mänsklig rättigheterna i Teheran 1968 som slog fast att paren har rätt att fritt och informerat under eget ansvar bestämma både antalet barn och intervallerna mellan barnafödandet. Denna rätt har kallats ”Rätten till fortplantning och familjeplanering”. Den förutsätter en omfattande information vad gäller familjens och samhällets sociala situation, den nyföddas överlevnadschanser och den demografiska situationen i landet.

Som exempel på otillåtna befolkningspolitiska åtgärder nämner kommissionen Kinas familjepolitik som bara tillåter ett barn i varje familj, Indiens politik att genom statliga åtgärder tvinga fram steriliseringar, och Ceauşescus förbud mot preventivmedel i Rumänien för att åstadkomma en önskad befolkningstillväxt.

Befolkningspolitik och födelsekontroll

Rätten till fortplantning och familjeplanering kan dessutom – som alla rättigheter – bara gälla i en given social kontext, dvs under de politiska, ekonomiska och sociala villkor som råder i ett land. Kommissionen påminner därför om att rättigheter också innebär förpliktelser. I spänningsförhållandet mellan föräldrarnas rätt å ena sidan och samhällets (politiska, ekonomiska, kulturella) bästa å andra sidan har staten rätt och plikt att genom befolkningspolitiska åtgärder eftersträva balans, något som emellertid inte får kränka de grundläggande mänskliga rättigheterna.

En annan viktig aspekt som framhävs med all önskvärd tydlighet är rättviseaspekten mellan de rika industriländerna och de fattiga u-länderna. De rika ländernas ödesdigra roll i de fattiga ländernas utveckling resp. frånvaron av utveckling är ett komplicerat kapitel i en alltmera internationell ekonomi. Kommissionen understryker att det är otillbörligt att ställa kränkande former av familjeplanering som villkor för utvecklingshjälp. Det innebär att man kränker människans grundläggande rättigheter och integritet.

Beträffande den grundläggande orienteringen i befolkningspolitik och utveckling torde det finnas en bred konsensus i det internationella samfundet. Mera problematiskt är vilka metoder för familjeplanering som kan godtas. Det är på detta område som den katolska kyrkan har engagerat sig starkt och där har hon också rönt den bittraste kritiken. Många anser att den katolska kyrkan genom sitt motstånd mot vissa preventivmetoder motverkar en nödvändig dämpning av tillväxten av världens befolkning. Men denna kritik förbiser det faktum att den katolska kyrkan i de länder i Afrika och Asien, där befolkningstillväxten är dramatiskt hög, bara omfattar en liten andel av den totala befolkningen. Å andra sidan har befolkningstillväxten i ”traditionella” katolska länder som i Latinamerika gått ner mer än i andra utvecklingsländer.

En annan missuppfattning, att den katolska kyrkan inte skulle erkänna den mänskliga rättigheten till familjeplanering, tycks vara svårare att bemöta. Kommissionen går starkt emot den utbredda uppfattningen att den katolska kyrkan försvarar parens rätt att ge liv åt barn utan att ta hänsyn till familjens sociala situation i de fattiga länderna. Med Andra vatikankonciliet som grund betonar kommissionen att ett ansvarsfullt föräldraskap inte bara innebar rättigheter utan också förpliktelser. När föräldrar bestämmer sig för det antal barn som de vill ge liv åt måste de ta hänsyn till sin sociala situation. Också påven Paulus VI understryker i rundskrivelsen Folkens utveckling vikten av att föra en familjepolitik som tar hänsyn till hela samhällets bästa. Inte heller den katolska kyrkans syn på sambandet mellan äktenskap, barn och familj kan anses vara ett hinder för familjeplanering: Meningen med och värdet av äktenskapet är inte beroende av möjligheten och avsikten att föda barn. Värdet av den sexuella föreningen ligger först och främst i en omfattande kärlek utan förbehåll. Enligt den katolska kyrkans helhetssyn på kärlek och sexualitet far viljan att ta emot barn inte principiellt uteslutas i ett äktenskap.

När det gäller olika statliga familjeplaneringsprogram skiljer den katolska kyrkan mellan statliga och kyrkliga program. Kommissionen citerar här ur påven Johannes Paulus 11:s senaste rundskrivelse Veritatis Splendordär påven upprepar en gammal katolsk uppfattning att människans samvete utgör den sista förpliktande instansen för människans moraliska handlande. Även om den katolska kyrkan själv rekommenderar den så kallade naturliga metoden för familjeplanering, vet hon att denna metod har sina begränsningar. Beträffande de olika metoderna för födelsekontroll konstaterar kommissionen att det är de enskilda paren och deras samvete som måste avgöra frågan om vilken metod som är den för dem lämpliga. Beträffande enskilda staters och det internationella samfundets offentliga program för familjeplanering erkänner dokumentet den rådande pluralismen vad gäller religiösa, etiska och sociala värderingar. De värderingar som den katolska kyrkan ensam anser som bindande, kan i en pluralistisk situation inte vara vägledande för stater som i sin helhet inte omfattar dem. I en sådan situation ger dokumentet sitt positiva stöd åt alla familjeplaneringsprogram som ryms inom ramen för de av FN proklamerade mänskliga rättigheterna och människans grundläggande frihet.

Dokumentet understryker vidare det starka behovet av information och hjälp till åtgärder för familjeplanering i de länder där befokningstrycket är som starkast. Befolkningspolitiska åtgärder försvåras inte sällan genom dessa länders kulturella och religiösa traditioner som präglar både samlevnaden och sexualiteten starkt. Respekten för dessa länders traditioner får inte åsidosättas genom att man ger utvecklingshjälp under villkor att vissa familjeplaneringsprogram genomförs, i synnerhet sådana som gynnar abort. Med eftertryck hävdar dokumentet: även om det finns olika åsikter om metoder för familjeplanering, så är det en fundamental skillnad i den etiska bedömningen mellan å ena sidan metoder som förhindrar en befruktning och abort å andra sidan. Metoder som reglerar befruktningen måste alltid anses vara bättre i etiskt avseende än abort. Dessa nödvändiga förtydliganden har hittills knappast kommit fram så klart i ett kyrkligt dokument.

Befolkningstillväxten kommer att för en lång tid framöver att vara det allt överskuggande problemet för den rika och den fattiga världen. Det stora dilemmat är att problemet under den långa ”inbromsningstiden” (två till tre generationer) snarare kommer att förvärras. Även om befolkningstillväxten blir långsammare under det kommande århundradet, förblir tillväxten ett fruktansvärt problem. Den starka tillväxten äter rentav i många fall upp både den ekonomiska utvecklingen och förstör den naturliga livsmiljö som är en förutsättning för utveckling.

FN:s rapporter kan trots alla svårigheter konstatera långsamma framsteg till vilka den internationella gemenskapens alla stater och många kyrkliga institutioner bidrar effektivt. Men en plågad världsbefolkning i framför allt den tredje världen kommer att kasta sin mörka skugga över oss under en lång tid framåt.