Vår bild av Luther

Birgit Stolt var fram till 1992 professor i tyska vid Stockholms Universitet. Hon är en internationellt framstående expert på Luthers språk – avhandlingen gällde den säregna blandningen av tyska och latin i Bordssamtalen. Resultatet blev av betydelse även för lutherbilden, eftersom Stolt kunde uppvisa att den som redigerat utskriften av samtalen ganska hårdhänt reviderat Luthers ord och gjort dem mindre problematiska för det fromma tänkesättet.

En del av denna bok handlar också om vår bild av Luther. Författaren tar sin utgångspunkt i de äkta bordssamtalen och söker visa hur falsk den vanliga bilden av Luther i Sverige är. Han var alls ingen dyster, mörk och förbjudande personlighet. Luthers fromhet var i stället präglad av ljus och glädje och han var inte så litet av bohemnatur. ”Frölich”, jublande glad, är ett nyckelord, likaså ”barnaskap hos Gud”. Framställningen är här kortfattad, och man skulle gärna ha sett mera av fördjupning. Stolt förnekar ingalunda att det fanns mörkare sidor hos Luther, men menar att dessa har tillåtits att alltför mycket dominera bilden. Däri torde hon ha rätt, i varje fall om vi rör oss på ett mera folkligt plan. Huruvida bedömningen av Luthers teologi därmed radikalt förändras är en annan sak.

Något utförligare framställer Stolt hjärtats betydelse för Luther. Det är här naturligtvis inte fråga om den muskel som driver runt blodet i våra kroppar, och om vars egentliga funktion man ännu vid denna tid hade dunkla begrepp. ”Hjärtats teologi” är ett uttryck för Luthers relation till mystiken, där det nog ännu finns en hel del kvar att utforska. Om nu Luthers kristendom var en glädjens och hjärtats religion, så måste det vara orättvist att skylla livsfientlighet och prestationsångest på honom – i varje fall i ett idéhistoriskt perspektiv.

Den klart största delen av boken handlar emellertid om bibelöversättaren Martin Luther. Och här kommer fram vad som nog egentligen är författarens huvudsyfte med boken: en uppgörelse med den svenska Bibelkommissionen. Lutherbibeln har varit epokgörande i det tyska språkets utveckling, och Stolt redogör initierat för dess tillkomst. Luthers mål som översättare har ofta angivits som en vardaglig tyska – man skall efterlikna talet hos ”modern i huset, barnen på gatan och menige man på torget” som Luther själv uttrycker det i Sendbrief vom Dolmetschen (1530). Stolt visar att detta är en betydande förenkling. Luther var väl insatt i retoriken och lägger ner stor möda på att analysera fram olika stilistiska nivåer i originalet. Han väjer ingalunda för det sakrala språket, när det skall vara ett sådant. Men framför allt ville han få fram de känslor som är förbundna med olika bibelställen. Han ville ha ett språk, som genljuder i själen och klingar i hjärtat.

Här kommer hjärtats teologi in: bibeln förmedlar inte bara ett intellektuellt budskap, den vill liva och upplysa hjärtat. Träffande säger Stolt om bibelöversättaren Luther att han är både helt medeltida och helt modern.

Det är tydligt att Luther är den ideale bibelöversättaren för Birgit Stolt. Fullt så välvilligt är inte omdömet om den kommission som stod bakom NT 81. Kritiken är här tvärtom mycket skarp, och den mest återkommande invändningen är att kommissionen inte har beaktat hjärtats och känslornas betydelse för mottagandet av en text. Det är en invändning som har hörts tidigare, men denna gång är den bättre underbyggd med moderna, kommunikationsteoretiska resonemang. Stolts argument är inte alls av typen ”Låt oss behålla vår gamla bibel!”, ty också mycket i 1917 drabbas av kritiken.

Till allt detta är att säga, att Bibelkommissionen – till skillnad från Luther – var bunden av detaljerade direktiv. Dessa var naturligtvis i någon mån tidsbundna, och i dag skulle man kanske inte ha varit så rädd för olika stilmarkörer som man i viss mån var den gången. Den emotiva faktorns betydelse för textförståelsen är dock mera komplicerad än vad som ofta anses, och under alla förhållanden kan Bibelkommissionen inte kritiseras för att den inte har skapat en översättning primärt avsedd för liturgiskt bruk. Detta var nämligen inte förenligt med direktiven.

Mycket värdefullt i boken är kapitlet om Luther och gudstjänsten -säkert en omskakande läsning för mången som tror sig vara lutheran. Det visar sig nämligen, att Luther visst inte till varje pris ville införa mässa på modersmålet. Han var tvärtom länge påfallande ovillig att skapa en mässordning på tyska. Hans första åtgärd då han 1521 återvänt till Wittenberg var, att återinföra den latinska mässan! Idealet var att varje söndag ha fyra gudstjänster: en på hebreiska, en på grekiska, en på latin och en på tyska! Luthers tvekan med att införa tyska som liturgiskt språk kan till en del ha berott på att det var ett stort arbete med att skapa en sjungen mässa på tyska. Stolts framställning är här mycket klargörande och kompletterar på ett utmärkt sätt en annan bok om Luther, som nyligen har kommit ut: Leif Grane, Vision och verklighet – en bok om Martin Luther (Artos, 1993).

Leif Grane, teologiprofessor i Köpenhamn, ger en utpräglat ”lågkyrklig” bild av Luther, där den tyske reformatorn i mångt och mycket kommer att bli en förelöpare till Grundtvig med dennes passion för modersmålet. Men verkligheten var mera komplicerad än så.

Den teologiska lutherforskningen i Sverige har nu i stort sett upphört. Det är då glädjande, att det finns en humanist som tar upp den fallna manteln och gör det så skickligt som Birgit Stolt. Det är för övrigt inte opassande att Luther utforskas av en humanist – själv hade han en gedigen humanistisk skolning. Kanske det rent av kan vara bara för honom att för en stund släppas fri från teologerna!